Jorden runt



Jorden runt

med

S/Y Christina

Brev 1. Avresan.

(2005.06.22 - 2005.06.27)

Onsdagen 22:e var det dags att dra in förtöjningarna, vända den röda skylten till grönt och backa ut från kajplatsen. En liten skara vänner var samlade på bryggan och längs hamnpiren. Vår vana trogen så hade vi kryss ut ur sundet och en ganska så frisk sådan. Vi tog en lov in i gamla fiskehamnen där vi satte segel, ett rev i storseglet och focken. Vår plan var att gå till Gilleleje i Danmark. Väl ute i sundet reviderades planen och det fick bli Helsingör istället. Nåja, även en lång resa börjar med ett litet steg.

Efter bunkring av diverse flytande varor där ett par flaskor whisky ingick, (den är nämligen billigare där än i Scottland) seglade vi vidare dagen därpå i strålande solsken och svaga vindar. När vinden emellanåt tog paus fick motorn hjälpa till. Dagens mål fick bli Hallands Väderö där Midsommarhelgen skulle firas med vänner från Båstad. Vädret visade sig från den absolut bästa sidan och var enligt metrologerna det bästa midsommarväder på 15 år. Sill med nubbe och tillbehör, jordgubbar inte att förglömma, avnjöts på klipporna där vi satt in på småtimmarna till midsommardagen.

En liten incident inträffade dock på midsommardagens morgon. Jag väcktes av att någon intensivt stod och tutade i ett horn! Stina, som sover lätt, for upp för att se vem som var marodören. Innan hon yrvaket hann skälla ut trumpetaren, kunde hon helt klarvaken konstatera att vår svaj- ankrade båt med måttlig men bestämd fart hade kurs rakt ut i Skälderviken, möjligen med sikte på Arild. Nu blev det fart ombord. Motorn startades och ankarkättingen började vinschas ombord. Upp kom ankaret hängandes upp och ned i ett av flyna någonstans mitt på kättingen. Kvällen innan hade varit stilla och båten hade snurrat runt kring ankaret och slutligen själv fiskat tag i det och ryckt loss det. Vi märkte inte något fören det kom en vindpust kl.6 på morgonen. Till saken hör också att Stina varit uppe 5 minuter innan trumpetaren satte igång och konstaterat att allt var lugnt. Så kan det gå, ännu en ankarhistoria att lägga till vår samling som börjar bli diger vid det här laget.

På lördagen seglade vi till Halmstad där vi tog farväl av Stinas föräldrar och syster med middag ombord. Söndagen inleddes med strålande solsken och nästan ingen vind. Vi gick för maskin ut mot Tylösand och vid Grötvik satte vi segel för en lätt SV-lig bris, planen var att gå till Anholt. Då vinden efter en timme vred till väst och ökade, reviderades planen och kursen sattes till Läsö NO rev. Vi hade härlig segling under eftermiddagen i ökande vind och vid 6-tiden var det dags för ett rev som senare utökades till ytterligare ett och 5-6 varv inrullade på focken. Nu var den sent aviserade kulingen över oss, den skulle ju komma först imorgon enligt metrologen. Nåja, det var ju bara att bita i gräset, eller kanske det skall vara tången, segla vidare och "gilla läget". Vilket dj-a uttryck, "gilla läget"! Hur f-n skall man kunna göra det, när man studerar vattenytan på 3 dm håll samtidigt som man matar fiskarna. Jag gillade definitivt inte läget! Nåja, den eländiga kryssen tog slut när vi angjorde Österby kl. ett på natten. Vi lade till på den enda båten som fortfarande hade ruffbelysningen på, vilket visade sig vara ett gäng tyskar i en dansk charterbåt. Efter lätt nattamad var det skönt att krypa ner i kojen och somna till den ylande konserten i riggen.

I dag måndag den 27.e ligger vi kvar i Österby och slickar såren och konstaterar att det är en bit kvar innan sjöbenen infinner sig. Vi har också summerat gårdagens skador, vilket inskränker sig till en förlorad latta (pinne) i storseglet. Kulingen ryter fortfarande i tackel och tåg och vi inväntar bättre väder vilket är utlovat till i övermorgon, onsdag.

Seglarhälsningar

S/Y Christina

Brev 2. Laesö-Kirkwall.

(2005.06.28 - 2005.07.06)

Tisdag morgon gick solen upp över lugnt hav, då vinden hade mojnat runt Läsö. Många båtar ger sig iväg, men vi ligger kvar några timmar för att reparera segel och för tillverkning av ny latta. På varvet kan man bistå med trälist som passar bra till detta.

Någon tycker kanske att det är märkligt att seglen börjar gå sönder redan innan man lämnat hemmavattnen. Så märkligt är det nu inte när man betänker att de är inne på sin 15e säsong och har drivit fram båten i mer än 20 000 sjömil. Dessutom var det inte första gången som vi fick reparera, detta har gjorts ett par gånger tidigare. Vi använder vår båt ganska mycket och pressar seglen väldigt hårt och med detta i åtanke så är vi väldigt nöjda. "Lind segel" i Helsingborg skall ha all heder av sitt arbete. Lasse Lind har dessutom tillverkat det nya segelstället som ligger undanstuvat under förkojerna i väntan på att ta över när de gamla faller sönder i sina beståndsdelar. Vilket då även förklarar, varför vi ger oss ut med gamla "trasor" i riggen.

Nåväl, de om denna lilla parantes. Mitt under arbetet dyker Janne och René från hemmaklubben upp. De ligger i Vesterö hamn och har nu tagit bussen, som för övrigt är gratis, till Österby för lite sight seeing. Det blir en nyttig paus i arbetet med lite snack och en öl, som naturligtvis inte sitter fel. Vårt besök drar vidare på sin sight-seeing och när vi avslutat våra reparationer gör vi detsamma. I lätta nordliga vindar glider vi i sakta mak ut genom hamnen. I början får motorn rycka in under en kvart innan vinden friskar ifrån NV. Kryssen mot Skagen går snabbt och vi angör senare på kvällen till en knappt halvfull hamn. En trevlig och pratsjuk holländare tar emot. Stina tycker att det passar mig som inte har nåt emot lite socialt umgänge båtgrannar emellan.

Dagen efter går vi på inköpsrunda och inhandlar lite matnyttigt till besättningen och lite reservdelar till segelreparationer. Lite visa av det tidigare inträffade har vi trots allt blivit. De sista danska pengarna slösas bort på en riktigt hälsosam och näringsrik lunch som består av, två st. i fet olja panerade rödspättsfiléer med ett berg av härligt fet pommes och som kronan på verket ett kvarts kilo underbar Dansk "remolaadhe". Det är så gott, så det måste bara vara nyttigt.

Efter denna uppladdning drar vi så till havs med kurs mot Norge. Tanken slår mig faktiskt att lunchen inte får vila i magen så länge på det gropiga Skagerack, men den sopas omedelbart bort av den läckra bilden av anrättningen som fortfarande dröjer sig kvar på näthinnan. Vi rundar Skagens rev och sätter rakt västlig kurs i den goda nodliga brisen. Mot kvällningen meddelar Stina att nästa dags middag blir stekt Makrill och jag undrar var hon skall få den ifrån. Det mest spännande under denna segling är att hon faktiskt infriar sitt löfte, på morgontimmarna dagen efter, när vinden är svag och motorn får göra tjänst, fångar hon inte bara en utan 4 St. Makrillar varav de två minsta får friheten åter. Fram på förmiddagen ökar vinden och när Lista passeras blåser det SO 10-12 m/s. Egersund anlöps kl. 20.00 i måttlig bris.

Egersund är en liten trevlig stad, det vet vi sedan tidigare besök. Från detta besök har vi inte mycket att berätta mer än att glassen, som inhandlades efter Makrillmiddagen, var god. Jag tror inte att Stina satte sin fot på land och jag gjorde det endast för att inhandla glassen. Förlåt oss Norge för denna gång men vi vet av tidigare besök att Ni har ett fantastiskt land med helt otrolig natur. Så vi kommer tillbaka, var så säkra.

Dagen efter lämnar vi Egersund kl. 09.00 och går de 5 sjömilen ut till Nordre Gapp där Nordsjön tar vid. SO-vinden står fortfarande frisk och vi tar in 2 rev i storseglet och rullar ut genua 3 och far iväg med vinden snett in från babords låring (akterifrån). Vindrodret eller "Nånannan" som vi döpt det till, får göra grovjobbet och styra medan vi tar våra vakter vid utkiken. I denna elektroniks tidevarv ser jag fram emot den dag då vindrodret även kan sköta den sysslan. Fast Stina påstår att jag redan tror att den kan klara det eftersom jag tillbringar mesta tiden vid navigationsbordet och som hon säger skrivbordsseglar medan hon lindar in sig i kläder, gjorda på gamla "petflaskor", och lider i den kalla sittbrunnen.

Andra dagens morgon stiger jag upp i gryningen för att ta mitt pass. När jag tittar ut i sittbrunnen ser jag ingen Stina. Kanske på dass, nä inte där heller, Har hon lagt sig? Nä ingen i kojen!!! Båten genomsöks nere utan resultat. Kalla kårar sprider sig utmed ryggraden när jag rusar ut i sittbrunnen för att lägga om kursen och börja söka. När jag på väg upp slänger ett öga förut genom den immiga rutan i sprayhooden får jag se något gult som rör sig längst fram i fören. Där sitter Stina med kameran i högsta hugg och fotograferar rätt ner i vattnet. Det visar sig att vi har fått besök av ett 20 tal Delfiner, något som inte är helt ovanligt ute på Nordsjön. Det är alltid lika roligt med dessa besök. Vi går vid tillfället för motor och gör god fart. Detta gillar Delfinerna som då ligger och glider längst framme under stäven. Ibland lägger de sig på sidan och tittar rakt upp på oss, som om de undrar hur vi kan klara oss uppe i luften, i en sådan ogästvänlig atmosfär. Allt som oftast far de iväg rakt förut eller ut mot sidorna för att återigen komma tillbaka i hög fart och tvärvända precis framför båten utan att ens nudda vid den någon gång. Det är en uppvisning i precisions-simmning som utspelar sig runt båten. När vinden kommer tillbaka och vi stoppar motorn så försvinner Delfinerna för att återigen dyka upp då vi senare åter måste starta den. Vid middagstid stoppas motorn för gått och efter ett tag tröttnar Delfinerna och tar farväl med några höga språng och försvinner ut över havsvidderna in i sin egen värld.

Vi passerar mellan Miller- och Brae oilfield och ser de förskräckliga monstren på nära håll. Fula står de där på sina långa ben men tyvärr så nödvändiga för vår välfärd.

Vi har under tidiga morgonen via radio blivit underrättade om en "Gale warning" som skall gälla från någon gång i natt och under eftermiddagen ökar vinden till ca 12-14 m/s. Vi tar återigen in 2 rev i storseglet och rullar efter hand in några varv på genua 3an i den ökande vinden. Fram på småtimmarna dagen efter är "gale warningen" infriad och vi plockar ner storseglet för att fortsätta för enbart genua 3. Vinden som har varit SO hela natten börjar så smått att vrida mot syd men vi har varit beredda på detta och därför tidigare gått en sydligare rutt än den raka kursen mot Kirkwall. Detta gör att vi kan falla av lite grann eftersom vinden vrider emot och fortfarande ha vinden lite akter om tvärs. När vi närmar oss Orkney öarna får vi dessutom tidvattnet emot oss vilket gör att vågorna tornar upp sig ytterligare upp mot ca: 3 meter. Vågorna liksom snubblar över sig själv med branta brott som följd. Vi kan inte undvika att få en del av dessa in i sittbrunnen men vi har stängt alla luckor och klarar att hålla ganska torrt nere i båten. Trots ganska tuffa förhållanden går båten bra och vi kommer in i skyddade vatten mellan öarna. Med 2-3 knops motström når vi så småningom Kirkwall som vi angör kl. 10.00 lokal tid.

Enda incidenten som inträffade var att en av vindrodrets styrliner brast under sista morgonen. Detta medförde att vi fick handstyra sista biten vilket kanske ändå hade varit nödvändigt med tanke på de branta vågorna. Vi hade seglat 316 sjömil på 50 timmar vilket vi var väldigt nöjda med tanke på de svaga vindar som vi hade mitt på Nordsjön.

Första dagen i Kirkwall gick åt till att snygga till båten och vår egen lekamen samt till att ta igen lite av den förlorade sömnen. Kulingen fortsatte att blåsa hela dagen och natten men det gjorde inget för i våra kojer var det stiltje.

Dagen efter hade vinden bedarrat och solen sken från en blå himmel. Vi tog en rundtursbuss och besökte den lilla staden Stromness som ligger på sydvästra Orkney. På vägen dit körde bussen utmed Scapa Flow: s stränder och busschauffören berättade om alla de tragedier som utspelade sig under första och andra världskriget.

En rolig historia som han berättade var om spritförbudet för civilbefolkningen som rådde fram till 1947. Förbudet satte de civila i en brydsam situation medan militärerna genom olika bestämmelser kunde kringgå beslutet. Detta medförde att befolkningen på Orkney mangrant anslöt sig till hemvärnet som räknades till de militära och därmed kunde spritförbudet kringgås. Människan år en påhittig individ när det verkligen gäller.

Vi fick även stifta bekantskap med de första bebyggarna på Orkney då vi besökte den framgrävda byn Skara Brae, som började uppföras 3000 år före vår tidräkning, alltså för 5000 år sedan eller om man så vill för ca: 1000 generationer sedan. Byn upptäcktes 1850 av William Watt genom att en ovanligt stark storm i kombination med ovanligt högt tidvatten frilade delar av den sandtäckta bebyggelsen. Vi besökte också en ring med så kallade "standing stones". Den här hette Ring of Brodgar och var 4000 år gammal. Sådana här stenar i ring finns på många platser i England och Scottland men man är inte helt säker på syftet med dem. Man tror dock att de hade någon form av okult betydelse som offerplats eller också som marknadsplats. Jag tror på det senare alternativet för det låter trevligast.

När vi kom tillbaka till båten kunde vi konstatera att vår kylkompressor, som varit lite ur gängorna de senaste dagarna nu lämnat in helt. Leverantören hade sagt att det enda som kunde gå sönder var elektronikenheten. Så därför hade vi införskaffat en sådan som vi nu monterade dit i stället för den som vi trodde var trasig. Detta hjälpte nu inte så därför skruvades manöverpanelen ner och där kunde vi konstatera att minst ett, kanske ännu fler, motstånd inte gjorde motstånd längre utan istället blockerade strömmen helt. Benen på dessa hade korroderat av och därmed var det stopp för både ström och kylkompressor med varm kylbox som följd. Nu har det inte så stor betydelse för vi kan sätta ut maten i sittbrunnen. Där var det nämligen bara 11 grader igår. Inget ont utan att det har något gott med sig. I dag har tiden gått åt till att hitta en kombinerad el-tekniker/optiker för att byta de pyttesmå komponenterna och si vi lyckades. Om han däremot lyckas är inte helt säkert det får vi se när han kommer tillbaks med prylen. Vi har därför garderat oss och beställt en ny panel från leverantören i Sverige. Den skickar han till Oban i västra Scottland dit vi beräknas komma i nästa vecka.

Vi har planerat att segla vidare mot Cap Wrath på Scottlands NW spets i morgon. Han som styr över tidvattnet föreslår avgång på eftermiddagen så slipper vi tillbringa hela förmiddagen i sunden mellan öarna kämpandes emot strömmen. Det får nog bli som han föreslå fast det medför nattsegling.

Ja det blev ju ett långt brev det här, men jag hade inte så mycket annat för mig just för tillfället. Förvänta er inte sådana här alltför ofta men jag gör så gott jag kan, ibland flyter och ibland så tryter fantasin.

S/Y Christina den 27 juni 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 3. Kirkwall – Oban.

(2005.07.07 - 2007.07.13)

I mitt förra brev nämnde jag avslutningsvis något om "han" som styr över tidvattnet. Det var naturligtvis alldeles fel, det är precis som i alla andra förhållanden. Det är två som bestämmer, nämligen moder sol och gubben i månen, varav den ena har mer att säga till om än den andra. Vem som har mest att säga till om får ni räkna ut själva. Nåväl, när dom här två kommer överens så har dom stor påverkan på tidvattnet, men för det mesta så gnisslar samarbetet och påverkan blir därmed lite mindre men en sak är säker, dom lyckas alltid på något sätt sätta vattnet i rörelse, så det gäller att rätta sig efter deras påverkan. För att reda ut det hela så har vi till vår hjälp, tidvattentabeller som visar när det behagar att sätta fart samt kartor som visar i vilken riktning det tänker ta vägen. Det var ju lätt tänker ni! Det är bara det, att man måste kunna tolka dessa tabeller och kartor på ett riktigt sätt, och det är där problemen börjar. Av fyra fall lyckas jag bara träffa rätt en gång. Så när vi skulle lämna Kirkwall och jag hade räknat ut att det skulle ske på eftermiddagen, så sa Stina glatt att då går vi på morgonen, och så blev det. Visst hade vi lite motström i början men när vi kom till Eynhallow Sound där man lämnar Orkneyöarna och går ut i Atlanten så var det Slack vatten, dvs. ingen ström alls. Annat var det förra gången (2001) vi gick ut ur samma sund. I fint väder gick vi ut med fyra till fem knops medström. När denna ström mötte Atlantens dyningar så bildades korta branta vågor som tycktes stå stilla och ramla över ända hela tiden. Ungefär som de små vågorna i en strid Norrlandsflod, fast 10 gånger större. Den gången blev båt och besättning ordentligt översköljda men den här gången gick det mycket bättre.

Seglingen bort mot Cap Wrath, Scottlands NW-hörn, blev ganska odramatisk. Segling och Segling föresten, det blev mest motorsegling då vinden var svag. Inte fören vid Cap Wrath kom vinden och vi kunde kryssa sista biten ner till Kinlochbervi på Scottlands västkust dit vi anlände kl. 05.00 på morgonen. Det mest upphetsande som inträffade var att vi seglade igenom en flock pilotvalar som, utan att ägna oss någon uppmärksamhet, fortsatte med sitt fiskafänge.

Kinlochbervi är en insomnande fiskemottagningsort som idag endast tar emot ca 10 båtar i veckan, annat var det förr då det kunde komma in mellan 60-100 båtar på en vecka, enligt lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning säger också att, "It's the bloody English government to blame for it". Samma lokalbefolkning tyckte att Henrik Larsson var en gudabenådad fotbollsspelare och människa men at han hade spelat I fel lag! Han skulle naturligtvis ha spelat i Rangers eller Glasgow Rangers som det riktiga namnet lyder. Så ingen tvekan om var deras sympatier hörde hemma.

Vi tankade diesel, för ca 45 pence litern, från den 8 m höga kajen (lågvatten) med en bränsle pump som lätt hade kunnat fylla vår tank på ca 10 sekunder och därmed förmodligen blåst sönder den. Med lite försiktighet så gick allt väl och vi kunde ge oss av söderut. Det blev mest motorgång de 20 sjömilen söderut till några öar, som vädret till trots, kallades för "Summer Isles". Här ankrade vi upp i en vacker och skyddad vik, för de sydliga vindar som hade börjat blåsa på kvällen. Dagen därpå var lite småruggig med duggregn och en god sydlig bris, vilket innebar kryss söderut till en ö som hette Rona och ligger strax öster om Isle of Sky´s norra udde. Här tog vi natthamn i en vik på nordspetsen. Det duggregnade hela kvällen och även på morgonen, så vi tog oss aldrig iland. Kryssade istället vidare söderut mellan Rona och Rassay med stigande humör. Molnen började lätta och solen tittade fram och en otroligt vacker omgivning uppenbarade sig. Scottlands västkust är väldigt kuperad med berg som når nästan 1000 m upp.

Bebyggelsen är ganska gles men djurlivet desto rikligare. Detta gäller speciellt fågellivet och det formligen dräller av fåglar och arter som vi ytterst sällan ser hemma. Arter som sillgrissla, tobisgrisla, tordmule, lunnefågel, sula, storlabb och vanlig labb ser vi dagligen. Ibland ser vi även stormsvalor komma svepande men det är framförallt ute på havet. En fågel som senare dök upp söder om Isle of Sky var lirorna eller som jag kallar dom "lirarna". De är fantastiska flygare och flyger gärna otroligt tätt på vattenytan utan att röra vid den. Om dessa fåglar fick vi av en ornitolog lära att de häckar högt uppe på öarna i utgrävda jordhålor. Ungen väger 3 gånger så mycket som det vuxna djuret när föräldrarna lämnar den. Då får ungen klara sig ytterligare ett par veckor ensam i sitt bohål innan den lär sig att flyga och kan börja söka föda på egen hand. Det är ett hårt liv att vara fågel.

På eftermiddagen angjorde vi den lilla byn Kyleakin som ligger i sundet mellan Sky och fastlandet. Dagen efter var det dags att bunkra bränsle för besättningen och en Coop-affär uppsöktes. Den låg inom bekvämt räckhåll på fastlandssidan på andra sidan sundet så det var bara att tuffa över och förtöja på flytbryggan. Efter bunkringen gav vi oss iväg genom den smala delen av sundet som heter Kyle Rhea. För ovanlighets skull hade jag räknat rätt på tidvattnet och det var nog tur det för nu fick vi 3-4 kn medström. Även vädret hade en bra dag och solen sken från en klarblå himmel. Vinden var däremot svag och SV-lig men man kan ju inte begära att man skall få allt. Vi satte segel i Sound of Sleate och kryssade långsamt söderut när vi mötte en märklig uppenbarelse på bara en båt längds avstånd. Det var en stor fisk som sakta och med långsamma stjärtrörelser kom simmande emot oss. Den hade en ganska så hög ryggfena och en hög stjärtfena med ca 1,5m emellan dem vilket borde betyda att fisken var ca: 3m lång. Det påminde om en haj, men inte fanns väl så stora hajar här uppe och inte skulle väl dessa simma i ytan? På kvällen då vi ankrade upp i en vik på ön RHUM fick vi lösningen på fiskmysteriet, det var en sorts haj som på engelska heter "Basking Shark", jag tror att den kallas Brugd haj på svenska. Den är ganska så ofarlig då den endast lever på plankton och småkryp som den med vidöppen mun samlar upp och filtrerar genom gälarna och det var detta som vår haj var i färd med. På väg ut till RHUM såg vi även 3st mindre valar, 3-6m långa, troligen pilot whale. Dagen efter gick vi en guidad tur på ön, där vi fick veta det mesta om djur och fågelliv samt en del om ön´s historia. I dag bor det endast 29 åretrunt boende och alla är på ett eller annat sätt involverade i någon form av forskning. Ett unikt djur för ön, är den röda hjorten som det finns en stam på ca. 1200 exemplar av. Vi såg tyvärr inga av dessa eftersom ön är mycket stor och kuperad och det skulle ta alltför lång tid att gå runt på den. När vi gav oss iväg på eftermiddagen försämrades vädret och det blev dimmigt och började duggregna, då är det skönt att sätta på radarn för att upptäcka eventuella båtar som ligger i vår kurs. Seglingen gick bra och i avtagande vind och med bättre väder ankrade vi upp i Tobermory bukt på den stora ön Mull. Tobermory är en populär turistort med hus längs med strandlinjen som alla är målade i olika pastell färger. Det ligger därför också väldigt mycket båtar i bukten utanför och de utlagda bojarna var alla upptagna så vi fick ankra upp. På så vis sparade vi samtidigt 12 pund, vilket är priset för att använda en boj. Hamnpriserna är mycket höga här i Scottland och 15-20 pund är den vanliga avgiften, det finns dyrare. För detta får man förtöja vid en flytbrygga och kasta soporna. Duschar om sådana existerar kostar extra och likaså ström. Efter rundvandring i byn på morgonen avgick vi med tidvattnet med oss mot Oban dit vi ankom kl 16.00. Här skall vi nu ta hand om vardagliga sysslor som städning och tvättning. Lite sight seeing i stan blir det nog också och kanske ett besök på Oban Destilleri där man gör en mycket god whiskey.

Jag har nog glömt att nämna hur det gick med kylen, vår vän instrumentteknikern i Kirkwall lyckades mot alla Odds. Kylen går att hålla i gång även om inte automatiken fungerar till 100 %. Leverantören i Sverige som skulle skicka en reservenhet till Oban har däremot inte lyckats till 100 % eftersom den vid förfrågan inte finns här. Nåja det behöver ju inte vara leverantören som misslyckats, det kan ju även vara fraktfirman. Vi får väl efterlysa den i morgon så får vi se om den dyker upp. Resultatet av våra efterforskningar får vänta till nästa resebrev.

S/Y Christina den 13 juli 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 4. Oban-Kinsale.

(2005.07.14 - 2005.08.01)

Vår reservdel till kylen dök upp efter mycket efterforskning både från leverantörens- och från vår sida. Ja själv bidrog jag kanske inte så mycket, men jag lyckades sätta den trevliga damen i hamnens reception i arbete, och framåt eftermiddagen lyckades båda spanarna ge mig besked att den skulle vara på plats kl. 16.00. Mycket riktigt så dök den upp i utlovad tid. Men åtta dagar från Sverige till Scottland med UPS dörr till dörr service är inte acceptabelt. Nåväl, nu har vi den i reserv om den reparerade inte skulle stå rycket.

Tyvärr blev det inte så mycket turistande i Oban som vi kanske önskat och besöket på destilleriet gick om intet. Nu gör det inte så mycket eftersom vi varit där vid vårt tidigare besök här 2001. Främsta orsaken till den låga aktiviteten berodde på det idoga regnandet under hela eftermiddagen och kvällen. Vi hann dock med ett pubbesök på "The Oban In" alldeles nere vid hamnen. När man besöker Oban så ligger man med fördel i en marina som ligger på den lilla ön Kerrera som ligger alldeles väster om Oban. Härifrån får man då ta den lilla färjesnipan som avgår varje jämn timma in till stan. Det gör naturligtvis att man får planera sin tid så att man slipper vänta i stan, för det kan bli ganska dyrt. Ovannämnda Pub ligger nämligen alldeles i närheten av tilläggsplatsen.

I marinan på Kerrera träffar man också en massa seglare som liksom man själv är på långtur. Då blir det naturligtvis en massa erfarenhets utbyte. Vi spenderade en kväll tillsammans med tre st. norska båtar och en dansk. Det var Con Amore, Tomba och Frydh från Norge samt Joy från Danmark. Joy är en Balad från Nyköbing i Limfjorden som seglas av Hans. Han har under fyra år seglat runt Jorden och skulle nu hem till Fru och barn för att samla kraft (och kanske poäng) att ge sig av igen 2008. Vi träffade även Per med Bavarian "CU@SEE", som liksom vi kommer från Råå. De skulle nu deltaga i "Classic Malt Cruise" och segla mellan olika Whisky destillerier.

Efter besöket i Oban gav vi oss iväg söderöver med svag vind som så småningom tog sig och blev till perfekt segelvind. Seglatsen tog oss i kraftig medström igenom Sound of Luinga och alldeles öster om "Gulf Of Corryvreckan". Sundet som anses vara ett av de värsta farvattnen som finns att passera. I västlig storm och med västgående tidvatten finns det ingen fullbefaren seglare som frivilligt ger sig in i detta farvatten och de som inte är fullbefarna och är dumdristiga nog att ta chansen kommer inte levande ur det.

Det var i en vik alldeles vid inloppet till detta sund, på nordspetsen på ön Jura som dramat i boken "Den Keltiska Ringen" fick sin upplösning. Det var här som Mc Duff i skansen på sin uppankrade båt avslöjade intrigen. Har du inte läst boken så bör du göra det, Författaren heter Björn Larsson och har skrivit många fantastiska böcker, alla värda att läsas. Han är för övrigt bosatt i våra hemtrakter, nämligen i Gilleleje där han har sin båt "Stornoway".

Vi valde naturligtvis att inte segla igenom utan passerade bara förbi, men kraften i vattnet fick vi uppleva i det att vi loggade över 10,5 knop över grund trots att båten bara gjorde 5,5 knop genom vattnet. Enkel huvudräkning ger vid handen att strömmen löpte med ca 5 knop. Strömmen avtog dock efterhand men vi hade god hjälp av den. Framåt eftermiddagen letade vi upp en liten vik, som vi tyckte såg skyddad ut. Vi lät ankaret gå och spenderade en lugn kväll ombord. Dagen efter tog vi gummibåten in till stranden och den lilla byn som hette Craighouse. Vi hade sett att det låg lite vitkalkade industri byggnader redan då vi kom och nu visade det sig att det var det enda Whisky destilleriet på hela Jura. Stina tror numera att jag har ett osedvanligt gott luktsinne som kan lukta sig till Whiskyn. Vi tar också en promenad ut i markerna och när vi kommer alldeles i utkanten av byn ligger det en stor hjort i gräset en liten bit bort från vägen. Vi tror först att det är en träskulptur, så stilla som den ligger. Men när den reser sig upp förstår vi att de inte är så. Det visar sig vara en "Red Deer", de som vi inte fick se vid vårt besök på ön Rhum. Vi tar snabbt några kort och skyndar vidare för att inte störa. På vår tillbakatur ser vi att hjorten återigen har lagt sig ner i gräset. Det ligger en byggnad mellan oss och hjorten och i skydd av denna smyger jag så nära jag kan. På helt nära avstånd ställer jag mig för att fotografera. Hjorten blir orolig och ställer sig upp, det är en stor bock med ganska färska horn. När jag står där och fotograferar ställer sig ytterligare tre hjortar upp det är sammanlagt två bockar, en hind och ett kid. När jag tar mina foton så springer hjortarna därifrån. Jag hade från början inte tänkt att ta kameran med men har nu lärt mig att den alltid skall med.

Efter vår tur iland sätter vi segel och seglar de tjugo sjömilen ner till Port Ellen på ön Islay, whisky fantasternas Mecka med inte mindre än tre destillerier inom gångavstånd samt ytterligare fyra på ön. De inom gångavstånd är, Laphroaig, Lagavulin och Ardberg, de andra heter Bowmore, Bruichladdich, Bunnahabhainn och Caoi Ila.

Vi ankrar upp i bukten utanför Port Ellen med ca trettio minuters gångväg in till byn.

Dagen efter är det söndag och vi snörar på vandrarkängorna och går en lång promenad som för oss förbi Laphroaigh och fram till Lagavulin. Destillerierna är stängda men vi får tillfälle att fotografera de vackra vitkalkade byggnaderna som ligger vackert placerade ända nere vid havet. När vi skall försöka att ta oss runt till sjösidan av Lagavulin så hittar vi en återvändsväg som leder ut på en udde. Längst ute står ett litet vackert vitkalkat hus och det sitter en äldre man under ett parasoll i trädgården. Vi hälsar artigt då vi passerar och går och tar våra foton. På tillbakavägen kommer mannen fram till den välstaplade stenmuren och undrar vad vi är för ena och var vi kommer ifrån. Vi pressenterar oss och berättar lite om oss själva och vår resa. Detta gör mannen så pass intresserad att han bjuder in oss att sitta under parasollen för en pratstund och en kall öl. Han berättar om sig själv, att han äger ett litet åkeri med lastbilar och grävmaskiner som en av hans söner nu driver vidare. Öns enda sandtäckt ingår i rörelsen och grus och sand distribueras till olika byggen på Isla och Jura. Trots att han nu är sextioåtta år och pensionerad så kör han oavlönad varje dag sin lastbil en Scania som han anser vara den bästa bilen på marknaden jämte Volvo. Vi får veta mycket om hur det är att leva där ute på öarna och mycket om hans levnadshistoria. Så vi saknar inte besöken på de destillerier vi passerat. Dessutom satt det bättre med en kall öl än en lite whisky en dag som denna då luften står alldeles stilla och temperaturen för en gångs skull kröp en bra bit över tjugo grader.På kvällen kommer en Svensk segelbåt in och ankrar strax bredvid oss. Det är "The Spice 2" från Göteborg med Kjell och Lollo ombord. Vi har talats vid på radio någon dag tidigare då vi seglade bredvid varandra. Dagen efter tar vi fyra en tur in i byn, handlar lite och sveper en "pint" öl.

Vi hade tänkt segla vidare dagen efter men ett djupt lågtryck med kulingvindar och regnbyar sätter stopp för det. I stället tar vi jollen in till stranden, traskar till busshållplatsen och åker till Bowmore. Här blir det då äntligen besök på ett destilleri med rundvandring och Whiskey provning. Vi får testa sex olika sorters whisky, bla. Lagrade på Sherryfat och portvinsfat. Den sistnämnda blev gemensamt vår favorit men smakar det så kostar det, trettiofem pund kostar flaskan. Den var dock inte dyrast, det fans en som var lagrad i fyrtio år och betingade det nätta priset av fyratusen pund, alltså nästan sextiotusen kronor.

Dagen efter har vi tänkt segla till Nordirland, till en liten by som heter Bellycastle som ligger på Nordkusten innanför en ö som heter Rathlin Island. Här löper tidvattnet starkt och sjökortet varnar för "overfalls" runt om ön och speciellt i sundet mot fastlandet. Därför måste vi försöka att komma fram vid "slack" dvs. när tidvattnet vänder. Det innebär avgång kl. ett på dagen, så det blir tid till en promenad upp bland kullarna på halvön "The Oa". Vid avseglingen så slår vindbyarna ner ganska hårt från kullarna ovanför så vi tar in två rev och rullar in lite på focken. Det visar sig att vara rätt i början men då vi kommer ut blir vinden jämnare och vi slår ut alla rev. Vi får en härlig segling över i svag motström och vid Rathlin Island får vi märka av strömmen då en sk. bakström ger oss tre knop medström under en liten stund. Bellycastle är en trevlig liten by med en säker hamn. Hamnavgiften på sexton pund är inte så farligt då all service ingår, ström, duschar, tvättmaskin och torktumlare. Byn är lite större än Råå och har alla tänkbara affärer. Alldeles nere vid hamnen finns en liten "Fish and Chips" bod, som givetvis får vårt besök. Vi stannar här en dag och passar på att tvätta och handla in lite.

När vi seglar vidare får vi uppleva det starkaste tidvattnet hitintills på resan. När vi passerat Rathlin Sound visar loggen på fyra knop genom vattnet och vår navigator visar elva och en halv knop över grund vilket innebär att tidvattnet rör sig med sju och en halv knop. Som tur är rör det sig på samma håll som vi. Det blir en härlig och snabb segling genom "North Channel". Vi hade tänkt gå till Bangor utanför Bellfast men fortsätter till Ardglass längre ner längs kusten dit vi anländer på Kvällen. Under eftermiddagen avtar vinden och Stina passar på att släppa i Dörjen (fiskredskap) och fångar givetvis tre Makrillar på en halv timma så det blir Makrill till middag. När vi går för motor sista biten i den döende vinden, känner vi båda en lätt duns i båten, ungefär som en lätt grundkänning. Vi ställer oss båda upp och tittar akterut, för att se om vi seglat på något. Vi kan inte se något särskilt men efter ett kort ögonblick ser vi några tumlare som rullar i vårt kölvatten. Det måste ha varit en sådan som varit uppe och skrubbat sig på ryggen emot vår botten.

Om Ardglass finns inte särskilt mycket att berätta, en liten slumrande fiskeby på Nordirlands ostkust. En sak finns dock som är vårt att poängteras, en av Nordirlands bästa pubbar, det har den fått pris för, finns i närheten. Pubben heter Curran´s Bar och ligger i byn Chapeltown, 2 miles från Ardglass. I byn ligger också ca femton hus och en kyrka. Om de förhållandet skulle gälla i Råå så skulle vi ha ca etthundra pubar och hur skulle det gå ihop. Nu har vi ju "Ankaret" som är alldeles utmärkt och kanske också kommer att belönas någon gång. Givetvis stretade vi de två milen för att besöka stället och avnjöt med en alldeles utmärkt måltid som hade sitt ursprung ifrån havet utanför. Kvällen avslutades med en sval Guinness i baren.

Dagen efter fortsatte vi i frisk NO-lig vind och besvärlig strömsjö till Howth som ligger strax utanför Dublin. Huvudstaden besöktes och förärades en rundtur med dubbeldäckarbuss med trevlig Chaufför/guide som berättar om alla sevärdheter vi passerar och även sjunger ett par lokala ballader som vi passagerare genast stämmer in i. Däremot ratar vi kyrkor, slott och museer, entrépengarna spenderar vi istället på ett pub besök med lite god mat och några Guinness.

Seglingen söderut fortsatte via Arklow och Kilmore Quay till Crosshaven vid Cork på södra Irland. Seglingen var fin med bra vindar mellan NO och NV och med strömmens hjälp gick det raskt undan. Om hamnarna finns det inte speciellt mycket att tillägga. Arklow är en typisk storby med ett levande samhälle men med en ganska död hamn. Kilmore Quai är en fiskeby som påminner om Glommen eller Bua på Hallandskusten med den skillnaden att tre st. gråsälar hade bosatt sig i hamnen och simmade runt och tiggde fisk mellan båtarna.

Om hamnar På Irland kan man säga att alla har det gemensamt att de är dyra, sexton pund eller tjugofem euro är standardavgiften sen är det bara servicen som skiljer. Från allt inkluderat inkl tvättmaskin och torktumlare till inget förutom flytbryggan inkluderat. Killmore Quai hör till den senare kategorin, här blev vi uppehållna i två nätter pga. ett intensivt lågtryck över centrala England som gav oss kuling och regn i ett dygn. Vi gjorde byn på tio minuter och sjönk därefter in i vår bokvärld. Dagen efter stod vi inte ut längre utan satte segel, trots fortsatt kulingvarning och fick en fin segling, om än med lite duggregn emellanåt, ner till Crosshaven.

I Crosshaven, utanför staden Cork, ligger en av världens äldsta segelklubbar, kanske den äldsta. Den heter Royal Cork Yacht Club och bildades 1720. Det är en fashionabel klubb som inrymmer en flott första klass restaurang med priser därefter men också en mycket mysig pub med rimliga priser. Flotta heltäckningsmattor överallt och skeppsmålningar och fartygsutensilier på väggarna samt mycket välpolerad mässing på dörrar bardisk och bord. Restaurangen fick klara sig utan vårt besök, men i puben drack vi ett par ale.

På eftermiddagen seglade vi vidare, i ganska så beskedliga vindar, till staden Kinsale som ligger strax söder om Cork. Vid framkomsten ankrade vi upp strax utanför marinan i väl skyddade vatten. Vädret hade under dagen gradvis förbättrats och när vi vaknade morgonen därpå sken solen från en klarblå himmel. Ett högtryck hade bildats alldeles söder om oss, vilket betydde svaga vindar under de kommande dagarna. Vi ligger kvar här tills vi får en för oss fördelaktig väderprognos, för passage av Biscaya. Kinsale är en trevlig stad med mycket turister och många fina små gator med trevliga affärer och krogar. Vi har sällskap med ytterliggare en Svensk, en Norrman och en Dansk som alla skall ner till Spanien. Dansken har för avsikt att gå imorgon men han har gott om diesel så det räcker för att köra motor hela vägen. Vi andra avvaktar fördelaktigare vindar.

S/Y Christina den 01 Augusti 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 5. Över Biscaya, Kinsale-La Coruña.

(2005.08.02 - 2005.08.10)

Under natten kom ytterligare två Svenska båtar in, det var Blue Marlin och en som jag inte kommer ihåg namnet på men båda var från Göteborg. Vädret hade förändrat sig till det sämre då en front från ett avlägset lågtryck någonstans långt norröver var på väg in över oss med vind och duggregn. Jag körde över till vår danske vän i båten Najaden och hade en liten överläggning om väder situationen. Rapporten förutspådde sydvästlig vind styrka 5-6 (8-14 m/s) som mot kvällen eller natten skulle vrida till väst och senare mot nordväst styrka 4-5 (6-11 m/s). Framför fronten skulle det vara duggregn och i samband med frontpassage skulle en uppklarning ske, en klassisk vädersituation som vi upplever ganska ofta. Var tog det sköna högtrycket vägen undrar kanske någon? Det fanns kvar men hade fått maka på sig lite söderöver ner över Biscaya. Detta gav oss en chans att haka på fronten och få lite skjuts ner i riktning mot Spanien. Så beslutet blev att avsegla och vi satte igång att göra båten sjöklar. Klockan tolv avgick vi i duggregn och satte kursen etthundraåtti grader vilket innebar att vi var hårt in skotade för styrbords halsar (vinden in snett framifrån vänster). Det blev en obekväm eftermiddag och kväll innan vinden vred över mot väster och vi kunde lätta lite på skoten. Båten for som en kork upp och ner över vågorna och sjösjukan stod hela tiden på lur för att slå klorna i en. Den här gången utan någon större framgång. Lite illamående och en utebliven aptit kunde vi dock inte undvika. Stina värmde lite mat från gårdagen men det skall erkännas att den sittningen tog nog ett par timmar och det mesta fick sväljas ned kallt, men ner kom det på enkel biljett. Vi fick behålla den fina vinden långt ut på nästa dag och efter ett dygn hade vi avverkat etthundrasextioen sjömil. Det innebär nästan sju knop i snittfart, ett mycket bra resultat för vår båt.

I den hårda vinden och den överbrytande sjön upptäckte vi några vattendroppar och lite fukt i träinredningen alldeles vid manöverpanelen till kylskåpet. Panelen skruvades ner och läckage i en skruv till skotskenan kunde konstateras. Den reparerade panelen hade korroderat sönder men som tur var hade vi den vi fått från Sverige i reserv. Det var likväl skönt att vi funnit orsaken till alla problem med kylen. Reparationen av läckan sköts fram till dess vi kom i hamn men avhjälptes tillfälligt med papper som sög upp det lilla vatten som kom in. På eftermiddagen andra dagen, avtog vinden så sakteliga och vi började hinna ikapp högtrycket. Vi seglade i allt svagare nordliga vindar hela natten fram till lunch nästa dag då var farten så långsam att vi knappt kunde hålla kursen. Det var bara att resignera och låta motorn ta över.

Ett alltid välkommet besök hade vi under natten då våra vänner Delfinerna kom på besök igen. Det var extra kul den här gången eftersom månen var i nedan och natten var kolsvart. Vattnet här är alldeles fullt av plankton som bildar mareld (blir självlysande) när de kommer i rörelse. När Delfinerna kom farande såg det ut som torpeder med en lång vit svans efter sig som bildade vackra mönster när Delfinerna snurrade runt och krumbuktade sig. Själva delfinen syntes tydligt då den blev helt upplyst av marelden och när den slog med stjärtfenan blev det ljusblixtar. Det såg riktigt dramatiskt ut när de kom in från sidan som en ubåtstorped och försvann in mellan kölen och rodret för att dyka upp på andra sidan utan att vår båt flög i luften. Det var verkligen ett sprakande skådespel som bjöds oss. Dagen efter såg vi även Delfiner som hoppade flera meter upp i luften under sin jakt på fisk.

Efter nästan nitton timmars motorgång kom vinden så sakteliga tillbaka, den här gången från nordost vilket borde innebära att vi passerat igenom högtryckscentrum. Under hela dagen seglar vi med god fart i allt mer ökande vind och på kvällen får vi reva storseglet för att inte vindrodret skall få det alltför svårt att styra. Medelfarten börjar då närma sig åtta knop. Några timmar senare får vi reva storseglet ytterligare då vinden ständigt pendlar mellan tolv och fjorton sekundmeter. Vid midnatt är vinden uppe i styv kuling dvs. fjorton till sexton sekundmeter och vi får även rulla in lite (reva) på vårt försegel (110 % genua). Vinden har vridit ner på ost och vi seglar med vinden från sidan (halv vind). Det blir lite blött under efternatten men det är mest vattenstänk från sjöar som bryter mot sidan på båten. Några sjöar som bryter in i sittbrunnen får vi inte. Under dessa förhållanden gäller det att ta skydd under sprayhooden (kapellet som skyddar främre delen av sittbrunnen samt ruffnedgången). Vindrodret styr under dygnets alla timmar så den detaljen behöver man inte tänka på. Någon gång då och då får man gå akteröver och göra någon liten kurs justering på det, annars sköter det styrningen perfekt utan att tröttna.

Vindrodret fungerar så att en vridbar vindflöjel ställs rakt i vindriktningen, när båten ändrar kurs kommer vinden in mot ena eller andra sidan av flöjeln som då viker sig åt sidan. Denna rörelse överförs via ett sinnrikt länksystem ner till en vridbar servo åra i vattnet. När servo åran vrids vill den med stor kraft pendla ut mot sidan och denna sidorörelse överförs med styrlinor via block till ratten som då styr emot och rättar upp kursen så att vindflöjeln åter vill inta lodrät ställning. Hela systemet befinner sig i balans och vill man ändra kursen så vrider man bara vindflöjeln. Tyckte du att det här lät invecklat och svårbegripligt? Nöj dig då bara med att konstatera att det är som en tredje besättnings medlem ombord som sköter styrningen. Vår medlem har vi döpt till "Nånannan", så när du läser att Nånannan styr så är det vindrodret. Vad gör vi då när Nånannan styr. Vi övervakar naturligtvis så att vi inte seglar på något handelsfartyg eller fiskebåt, men i övrigt så läser vi en del, skriver mejl eller resebrev, laddar ner väder fax via kortvågen sen är det så att alla alldagliga sysslor som toa besök och matlagning mm. tar tre gånger så lång tid som det gör när man ligger i hamn. Sen brukar det alltid vara något som skall repareras eller förbättras, så nog går tiden åt ändå.

Efter den lite tuffa sista natten var det skönt att komma i lä bakom det Spanska fastlandet klockan sex på morgonen och klockan sju fällde vi ankaret utanför Marina Coruña i staden La Coruna på Spaniens nordvästra hörn. Efter några timmars sömn körde vi in till marinan och blev anvisade en bra plats av den trevliga hamnpersonalen.

Ett litet olycksfall inträffade på morgonen medan vi sov. Vår adopterade gummibåt "Zodde", namnet hade han med sig vid adoptionen, fick solsting, blev lite väderspänd och släppte sig, vilket medförde en pnemothorax på ena pontonen. En gummidoktor fick tillkallas och beslutade sig för omedelbar operation. Operationen lyckades och "Zodde" fick hälsan tillbaka, och känner sig bättre än förut. "Zodde börjar bli lite till åren och gummit åldras, så vi får nog vara lite försiktiga och kontrollera hans lufttryck lite då och då och inte ge honom för mycket luft.

La Coruña är en trevlig stad så det gjorde inte så mycket att vi blev uppehållna. Den första dagen ägnades åt att tvätta bort allt salt från båten och oss själva samt att tvätta och packa undan alla fleece kläder, för nu var det sommarkläder som gällde. Nästa dag tätades den läckande skotskenan och panelen med den nya manöverenheten till kylen skruvades fast, nu med ett skyddande plasthölje runt sig. Givetvis besåg vi också den trevliga staden. Vi gjorde långa promenader i de smala gatorna, åt på små tapas restauranger och njöt av att vara framme i Spanien i största allmänhet. De följande dagarna ankom det många Skandinaviska båtar och vi diskuterade och jämförde naturligtvis våra erfarenheter av överfarten. De flesta hade haft tuffare förhållanden än vi, så antingen var vi lyckosamma eller så har vi lite olika referensramar.

När sen "Zodde" kom tillbaka efter sin vistelse hos gummidoktorn, var det dags att dra vidare söderut. Så dagen efter satte vi kurs, i svag vind, mot sydväst och mot staden Camarinas.

S/Y Christina den 01 Augusti 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 6. La Cruña - Viana Do Castello.

(2005.08.11 - 2008.08.29)

Från La Coruña blev det motorsegling mest hela dagen, ibland kunde vi stänga av motorn men för det mesta fick den hjälpa till för att vi inte skulle komma fram efter mörkrets inbrott. Trots sol var det ganska svalt på havet, då vattnet här endast är ca fjorton grader. Inte fören strax före Cabo Villano kom det en god bris så att vi kunde segla de sista tio sjömilen in till Camariñas. Här droppade vi ankaret åt en god middag i det sista kvälls ljuset och gick till kojs. Dagen efter tog vi jollen och körde in till byn och gick en tur samt handlade in en massa godsaker för helgen, bl.a. goda biffar för kvällens planerade grillning. Under dagen blåste det friskt med byar på upp till fjorton meter per sekund men vårt ankare satt ordentligt fast och vi kunde lugnt ta en skön eftermiddags lur. På kvällen tog vi jollen in till sandstranden och hade en skön grill afton tillsammans med Lollo och Kjell på båten "The Spice Two" som också låg uppankrade i bukten. De är på väg till Medelhavet och vi har haft sällskap från och till sedan Port Ellen.

Dagen efter fortsatte seglingen söderut i hård nordnordostlig vind utmed den Spanska kusten. Det blåste så pass mycket att vi fick plocka ner storseglet och segla enbart på focken. Fram på eftermiddagen då vi rundade Cabo Finnistere avtog vinden för att så småningom dö ut helt, så motorn fick hjälpa till en stund innan vinden så småningom kom tillbaka och vi fick en härlig kryss in till vår ankar plats utanför byn Muros. När vi fått fast ankaret i botten, tog vi ett kvälls bad eftersom vattentemperaturen för första gången översteg 20 grader. Efteråt duschade vi av saltet i vår sötvatten dusch som består av en vattenfylld svart plastsäck som med solens hjälp levererar varmt och skönt vatten.

Vi fortsatte nästa dag till en liten stad som heter Villagarcia och ligger långt inne i Ria De Aurosa. En Ria är en fjord som längst inne har en utmynnande flod. Under seglingen fick vi uppleva ett problem som drabbar Spanien ganska ofta under de torra somrarna, nämligen skogsbränder. Vi kunde se tjock brun rök som bolmade upp från stora områden på flera platser längs bergsluttningarna. Vi såg också flera flygplan som gick i skyttel trafik mellan havsytan och brandområdena med sin last av havsvatten som de fällde över brand härdarna. Seglingen bjöd på växlande vindar med en fruktansvärt hård avslutning. Under kryssen upp mot hamnen ökade vinden kontinuerligt för att ett par sjömil innan vara uppe i nästan stormstyrka. Vi fick rulla in förseglet helt och kryssade i fem knop med bottenrevat storsegel. När solen gick ned lade sig vinden nästan helt.

Dagen därpå tog vi tåget upp till pilgrimsstaden Santiago De Compostela, en resa på ca 40 minuter. Hit vallfärdar katoliker från hela världen för att besöka bl.a. Katedralen med Apostel James sarkofag. Den gamla staden med sina smala gator och vackra små torg var också mycket sevärd, liksom Praza do Obradoiro med Pazo de Raxoi, Santiagos stadshus. En mycket vacker stad, som var väl värd resan dit. Det var långhelg i Spanien och av någon anledning sköt man upp raketer som smällde som kanonskott i ett kör. Dessutom festade man i fyra dagar och på hamnplanen var det tivoli och Rave party hela natten, med någon slags musik som mer lät som oljud från någon sorts fabrik, så speciellt god nattsömn blev det inte. Det var med lättnad som vi stävade ut ur hamnen för att fortsätta seglatsen söderut. Nu dök dock nästa problem upp, dimman vältrade sig in över Rian och sikten blev nästan obefintlig. Snabbt fick vi satt igång radarn och kunde med hjälp av den, undvika åtminstone tre direkta kollisions tillbud. Jag satt vid radarn och Stina styrde. I den fuktiga dimman blev hon alldeles våt i ansikte och hår. Vi beslöt att omedelbart söka upp en säker ankarplats. Vi gick mot en by som hette Santa Eugenia och som låg på en lä kust. I lä bakom kusten försvann dimman och solen sken från en blå himmel.

Nästa dag började i svaga vindar varför vi beslutade att släpa vår jolle efter oss. Vinden ökade under eftermiddagen och vi hade en härlig segling. När vi kom i lä bakom en ö, kom vår jolle surfande på en våg och körde rakt in i en framförvarande våg och vatten fylldes. Vi fick snabbt ner seglen och kom i lä under ön. Efter att ha tömt jollen försökte vi att starta den dränkta motorn, men se starta det ville den inte. Vi lyfte ombord både motor och jolle och fortsatte för segel mot dagens mål, Isla Sies, några öar utanför staden Vigo. Där ankrade vi upp och satte igång med upplivningsförsök av utombordaren. Varför startar inte en utombordsmotor när man drar i startsnöret? Det har den ju alltid gjort. Tja, nu gällde det att lägga pannan i djupa veck och försöka tänka efter vad det är som gör att en motor överhuvudtaget går. Det krävs bensin, jodå tanken var gått och väl halvfull och bensinkranen var öppen. Det krävs också att soppan kommer in i cylindern, den där tingesten som gör att propellern snurrar. Och när den väl är där skall den vara uppblandad med luft, något som en liten burk som heter förgasare sköter om. Dessutom skall den fås explodera med hjälp av en gnista, något som tändstiftet sköter om. Låt se nu, om jag mins rätt så vägrade den att starta en säsong för sisådär 15-18 år sedan. Jo den är faktiskt så gammal och lite till. Den gången var det något med förgasaren som bråkade, så vi börjar väl där. Demontering, rengöring återmontering och provstart. Motorn startar fortfarande inte men bensinen flödar ut ur förgasaren. Det var visst någon nål som ramlade ut vid demonteringen som jag kanske satte i på fel håll. Demontering, vända nålen, återmontering och se nu stannar bensinen inne i förgasaren, men startar, det gör den inte. Det där med gnista från tändstiftet då, det måste ju vara något elektriskt? Mitt specialområde, jag kan ju byta en säkring så det här måste ju kunna fixas. Start grunkan sitter i vägen för de elektriska prylarna som i sin tur sitt er under svänghjulet som behöver en hylsnyckel för att kunna lossas. Startgrunkan får jag bort men någon hylsnyckel har jag inte så svänghjulet får jag inte av. I svänghjulet finns det några stora ovala hål och därunder kan man ana en massa elektriska prylar med kablar spolar m.m. Hur var det nu, hade jag inte en burk med något undermedel som löste rost, drev bort fukt och kunde fixa alla slags problem helt själv? Jo minsann, "5-56" skall enligt förklaringen på sprayflaskan klara allt! Sikta mot elektroniken och fyra av en rejäl salva. Återmontering av prylarna och ny test, utan resultat? Så var det med det undermedlet. Men den där kabeln som gick upp till tändstiftet då, hur var det med den? Satt det inte en hatt på den som var fäst vid tändstiftet och som uppvisade tydliga tecken på sprickor? Ja, så tydliga att den nästan var i två delar! Det kanske var dålig kontakt mellan den ingjutna metallhylsan i hatten och tändstiftet? Jag klämde ihop hylsan lite och lade ett första förband med el-tape runt hylsan och se motorn gick igång och spann som en katt. Stor glädje ombord, nu går den nog tjugo år till!

Med hel motor kunde vi ta oss iland, utan att behöva ro, och gå en härlig promenad upp till fyren på det högsta berget mot väster. Sista biten upp avslutades som en riktig Alp väg med ett tiotal serpentin svängar till toppen. Uppifrån toppen belönades vi av en härlig utsikt över Ria de Vigo med städerna Vigo och Bayona i bakgrunden. Vi låg kvar i två nätter och gick härliga och svettiga promenader på dagarna. Det blåste ganska hårt under eftermiddagar och kvällar, upp emot femton sekundmeter, men vi hade gott fäste för ankaret och sov gott på nätterna trots att det var lite gungigt. Efter två dagar seglade vi i frisk vind in till staden Vigo för att klara av lite nödvändigt vardags måste, såsom tvättning och bunkring av matvaror. Vi hann också med en rundtur med turistbussen och fick på två timmar en god uppfattning av staden som bebos av ca trehundratusen människor. Volvo Ocean Race, som skall starta här i början av oktober, såg vi inte så mycket av. Lite affischer samt ett monument i form av en mosaikbelagd jordglob var väl i stort sett det hela. Det pågick större uppröjnings och renoverings arbete i kvarteren runt hamnen så det lär nog bli bra när det är dags. Efter två nätter seglade vi åter ut till Isla Cies där vi trivdes så bra och hade ytterligare två härliga dagar med promenader på den fantastiska badstranden och även ett och annat snabbdopp i det kalla vattnet (16-17 grader). Efter Isla Cies seglade vi den korta biten ner till Bayona som skulle bli vår sista Spanska hamn innan Portugal. Där ankrade vi upp utanför yacht hamnen och tog jollen i land. Bayona påminner lite grand om Kinsale på Irland, ungefär av samma storlek, gott om restauranger och krogar och en gammal befästning vid inloppet till hamnen. Skillnaden ligger väl just i det faktum att vädret i Bayona är så mycket varmare och bättre, vilket i sin tur innebär att pulsen i staden blir lite högre, framför allt på kvällarna. Så mycket sevärdheter finns väl inte att beskåda, om man bortser för en replika av skeppet "Pinta" som med Columbus, var ett av de tre skepp som upptäckte Amerika. Det finns visserligen olika uppfattningar om vem som upptäckte den kontinenten, men i Sydlänningarnas uppfattning ingår Columbus och hans gäng med de tre båtarna Niña, Pinta och ytterligare en som jag inte mins namnet på, kan det ha varit Christina månne. För övrigt är Bayona en mysig stad som man gärna promenerar runt i bland de smala gatorna och på den breda och vackra strandpromenaden. Efter fyra dagars väntan på att någon skulle starta fläkten så att vi fick någon vind, tröttnade vi och gav oss iväg. När vi kom ut ur hamnen satte vi segel för en hyfsad vind som blåste från söder, det hållet som vi skulle. Alltså fick vi kryssa. Det blev heller inte bättre av att det var mulet, fuktigt och kallt (18 grader). Vi fick allt plocka fram våra jackor igen, för att inte frysa. Det värmde lite grann när delfinerna kom på besök igen, även om det bara varade en kort stund. Det gick väl för långsamt för att de skulle finna något nöje i vår bogvåg. Framåt eftermiddagen passerade vi den osynliga linjen som innebar att Stina bytte ut den Spanska mot den Portugisiska gästflaggan och innan det blev mörkt angjorde vi, i tät fuktig dimma, Viana Do Castelo.

S/Y Christina den 29 Augusti 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 7. Viana Do Castello - Lagos.

(2005.08.28 - 2005.09.19)

Ja så var vi då komna till ett nytt land, Portugal. Skillnaden från Spanien var väl inte så rasande stor, det lät lite mjukare och lite mer sjungande när dom pratade. En stor skillnad för oss var, enligt rykten, att här skulle det gå att fylla Svenska gasolflaskor med propan gas. Vi i Sverige har naturligtvis inte samma typ av gasolflaskor som övriga Europa så vi kan inte byta. Att få de Svenska flaskorna fyllda är inte lätt. I England, Irland och Spanien är det olagligt att fylla gasolflaskor och det är det även i Portugal men här är man inte lika noga eller man kanske ska vända på det och säga att här är man mera hjälpsam mot oss som har annorlunda system. Att hitta gasol går till enligt följande. Första dagen går åt till att förklara för hamnkaptenen, som bara pratar hjälplig Engelska, vad man är ute efter. När han efter mycket dividerande har fått klart för sig vad man önskar så lovar han att ringa till en hamn lite längre söderut där han tror sig veta att dom kan fylla Svenska gasolflaskor. I morgon bitti kl. 9 kan vi komma upp så skall han ringa. Nästa morgon vandrar man glad i hågen upp till hamnkontoret bara för att hitta en helt ny hamnkapten som inte kan ett spår Engelska och som inte har en aning vad man är ute efter. Av den första hamnkaptenen syns inte ett spår. Därefter drar man ut på stan för att försöka lösa problemet. Det visar sig att stan är full av butiker som gärna byter inhemska gasoltuber men inte kan fylla Svenska. Efter ett antal butiker får man i alla fall ett tips om att det finns en butik i fiskehamnen i andra änden av stan som kanske kan fixa det. Man travar iväg till butiken och får ett tveksamt besked om att kanske så går det men de måste först se vad det är för flaskor. Åter de 3 kilometrarna till båten, för att hämta en flaska och tillbaka samma 3 kilometer. Jo minsann det skall nog lösa sig till i morgon. Då kommer man på att man nog skulle fylla även den andra gasoltuben som är nästan tomm och travar åter de 2 x 3 kilometrarna till båten och hämtar den andra flaskan. Utan gasol får det bli grillning till kvällen. Nästa dag travar man åter vägen till butiken och hämtar sina olagligt fyllda gasolflaskor och kan nöjd och glad planera för avsegling dagen därpå.

Nåja, vi han faktiskt med en hel del annat mellan promenaderna till gasolbutiken. Vi gick bla. en promenad via 300 trappsteg upp till en kyrka högt uppe på ett berg. Kyrkan "Templo De Santa Luzia" är väldigt vacker både utvändigt och invändigt. Den har en hög kupol som det går att ta sig upp i med hjälp av en hiss. Väl uppe med hissen får man fortsätta via en spiraltrappa i sten med endast 4oo mm långa steg. Det känns som att gå i en korkskruv och det är en klar fördel om kroppen inte är alltför omfångsrik. Det finns ett signalsystem som visar om det är någon på väg ner eller upp i trappan. Jag behöver väl knappast nämna att det är omöjligt att mötas oavsett hur liten man är. Väl ute ur spiraltrappan kommer en rak trappa som leder ut över den inre kupolen som bildar taket i kyrkan. I mitten på denna vidtar ännu en spiraltrappa, om än lite bredare samt kortare, som leder ut på en balkong på toppen av ytterkupolen. Väl ute på balkongen kommer belöningen, en fantastisk utsikt över Rio Lima´s dalgång, Viana Do Castello och stränderna längs med Atlanten. Det blev mycket promenerande i den vackra staden och även ett restaurangbesök på en lokal fiskrestaurang med härlig mat. Trots den goda maten har jag gått ner 5 kilo och det är kanske inte så konstigt för det blir mycket användning av apostlahästarna när vi är i land.

Med fyllda gasoltuber gav vi oss iväg ut på havet igen. Seglingen bjöd på svaga vindar och dimma ända tills vi närmade oss nästa hamn som hette Põvoa De Varzim och låg strax NV om Porto. Lexiõs hamn som ligger närmre Porto var stängd för reparationer så vi valde Põvoa De Varzim för att härifrån besöka Porto. Så dagen efter tog vi Buss och Metro tillsammans med besättningen på en annan Svensk båt, Blue Marlin, och besökte den gamla Portvinsstaden. Porto blev en glad överraskning med sin brokiga samling av smala gator och gamla hus. Floden Duro slingrar sig rakt igenom staden och vi promenerade på den vackra gamla järnbron som konstruerats av en Mr Eifel som kanske är mer känd för sitt torn i Paris. På södra sidan av Duro ligger det en mängd portvins tillverkare som alla försöker locka in turisterna på guidning och provsmakning. Portvinsnamn som Sandeman, Offly, Taylor m.fl. kunde läsas på husgavlarna. Vi valde att besöka ett mindre känt märke som hette Krohn. Detta portvinshus hade startats av en Norsk sjökapten som fraktade torkad fisk till Porto. Han hade aldrig några returfrakter till Norge och kom då på att han kunde lasta vin i retur till hemlandet. Det ledde så småningom till att en vingård köptes in för produktion av eget Portvin. Vi blev guidade av en ung dam som pratade god engelska och kunde svara på de flesta av våra frågor. Vi fick lära oss allt om ruby, tawny, colheita och vinntage. Efteråt blev det provsmakning av både vita och röda portviner och av olika kvalitéer. Alltihop var kostnadsfritt ända till´s vi erbjöds att provsmaka en av de bättre colheita-portvinerna från 1982, det kostade 5 euro/glas men så kostade det också 50 euro/flaska. Vi delade på ett glas. Vi köpte också en flaska portvin av god årgång som vi drack på kvällen tillsammans med besättningen på Blue Marlin, Hans och Milla samt deras dotter Emma och Stefan, hennes kille.

Nästa natthamn blev Sao Jacinto i inseglingen till Aveiro som ligger 8 sjömil längre upp i deltat. Här ankrade vi i en lugn, spegelblank, konstgjord lagun som var helt fri från strömmar. Inseglingen tog lite tid då tidvattnet strömmade utåt med ca: 4 knop och dagen efter så gick tidvattnet inåt så då fick vi också motström när vi lämnade, om än lite svagare än dagen innan.

Via Figueira Da Foz, som inte är mycket att orda om, kom vi sedan till Nazaré. Denna hamn hade vi blivit rekommenderade av våra Danska vänner Lisen och Otto på båten Lady of Lamancha. Vi blev nog lite besvikna då vi kom in eftersom hamnen låg utslängd i en sandöken utanför byn och verkade allt annat än trevlig. Nåväl, det är lätt att döma ut något, när man kommer i hamn lite trött, efter en varm dag på sjön. Vi bestämde oss för att ge den en chans dagen efter, något måste det ju ligga i rekommendationen. Mycket riktigt, så fann vi en både charmig och genuin portugisisk by med allt vad det innebar med fin strandpromenad trånga gator med små restauranger och barer. De äldre damerna gick omkring i korta broderade kjolar och med styva underkjolar. Byn var uppdelad så att en del, den nyare huvudorten, låg nere längs med stranden och en del, den äldre som kallades Sitio, låg högt uppe på en klipphylla ut mot havet. Upp dit gick det en liten vajerdriven spårvagn där sätena var placerade i trappsteg eftersom det lutade kraftigt. I den övre byn kunde man promenera på en strandpromenad där stranden låg ca 150-200 meter lodrätt under en. Det var till och med så att en del av promenaden föregick på en hylla som hängde ut i luften.

När hamnkaptenen, som hette Mike Handly och var från Isle of Man i England, fick veta att vår nästa hamn var tänkt att bli Penich, skakade han på huvudet och sa att han var förhindrad att säga vad han tyckte om den men att vi borde läsa vad vår Pilot bok berättade. Hans alternativ skulle definitivt vara ön Berlenga, strax utanför, särskilt som vädret nu var gynnsamt för ankring i lä om ön. Eftersom vi hört att Penich skulle vara en obekväm fiskehamn med mycket nattlig trafik, så fick det bli Berlenga. Här ankrade vi på 16 meters djup och tog gummibåten iland. Det var en fantastiskt vacker ö längs med kustlinjen med djupa vikar insprängda mellan branta bergssidor och med en liten sandstrand längst in. Längs med strandlinjen fanns det många grottor och i en del av dem kunde man köra ganska långt in med jollen. Det fanns också ett gammalt fort som låg ute på en liten klippö med valvade stenbroar som enda anslutning till huvudön. Vägen ner till broarna slingrade sig brant med trappor i serpentiner. Några skyddsräcken fanns det naturligtvis inte. I en av vikarna fanns det några små vitkalkade hus och en liten camping som låg i terrasser uppför bergssidan. Givetvis fanns det en restaurang samt en liten bar, båda med fantastisk utsikt mot havet och med fastlandet i bakgrunden. Det fanns ett fantastiskt fiskliv i havet bla. såg vi väldigt många klumpfiskar som hoppade i vattenytan. Uppe på ön härskade trutarna i tusental och hela ön var täckt av deras spillning så någon växtlighet att tala om fanns det inte. Dagen efter hade vi tänkt göra en rundtur runt ön med jollen och upptäcka fler grottor, men vädret försämrades och det blev mulet med duggregn. Nattsömnen blev orolig med vågor som hela tiden slog in under aktern på båten. Vi låg säkert för vårt ankare med 50 meter kätting ute men vi beslutade oss ändå för att segla vidare eftersom vinden var god. Med frisk vind och god fart satte vi åter kursen söderut. Vinden varade endast ett par timmar och minskade sedan efterhand så att seglen till slut bara stod och slog fram och tillbaka. Eftersom detta sliter oerhört hårt, så startade vi motorn och gick någon timma innan vinden kom tillbaka och vi kunde segla sista biten in till Cascais där vi ankrade ca. 200 meter från stranden. Det är säker någon som undrar varför vi inte gick i hamn när den låg alldeles intill. Priset för en kajplats i Cascais låg på ca. 35 euro/dygn. Med sådana kostnader varje dag skulle strax skeppskassan sina. Nu kostar det inte så mycket i alla hamnar men under 17 euro/dygn kommer man aldrig så därför ankrar vi så ofta som tillfälle ges. Dessutom är det för det mesta bättre utsikt när man kan ankra utanför en strand eller en liten by i stället för en hamn med höga murar utåt havet och med gallerstängsel ut till varje brygga. I Cascais passade vi på att handla lite färskvaror och bekanta oss lite med staden som i likhet med grannen Estoril är förstäder till Lissabon. Vi gick också en lång promenad utmed kusten i det fina vädret. Efter 3 nätter gick vi den korta sträckan på 12 sjömil in till Lissabon där vi förtöjde i Doca Alcantara alldeles efter den imponerande bron som går över Rio Tejo. På vägen in passerade vi Torre de Bellem samt monumentet över Henry Sjöfararen på den norra stranden. I Lissabon promenerade vi runt i 2 dagar men tyckte inte att vi fick någon riktig god bild av staden, därtill var den alldeles för stor och ogreppbar. Vi borde nog, liksom vi gjort vid tidigare tillfällen, tagit en rundtursbuss för att lättare komma runt bland sevärdheterna som ligger utspridda över ett stort område. Det var naturligtvis härligt att vandra omkring i de gamla stadsdelarna och att se de gamla spårvagnarna som kämpade sig upp i de trånga och branta smågatorna. Sista kvällen var det meningen att vi skulle gå på en restaurang och höra på den för Portugal typiska Fado musiken. Vi hade fått tips om en restaurang av en inhemsk dam som vi träffat i saluhallen. Någon reservation skulle nog inte vara nödvändig trodde hon. Men ack så fel, samma tips hade ett resesällskap lyckats spåra upp, så då vi anlände var det fullt. Vi stod kvar ett bra tag i väntan på att ett bord skulle bli ledigt men ingen av turisterna behagade lämna så länge Fado musiken spelade. Vi fick i alla fall hört en hel del musik utan att betala för det men middagen fick intagas på en Restaurang strax bredvid som enligt en man i grannskapet dessutom hade betydligt bättre mat.

Det kändes faktiskt skönt att lämna huvudstaden med dess höga puls och intensiva trafik. Vi fick god NV-lig bris ner till den vackra udden Cabo Espichel, som stupar brant ner i havet med mängder av grottor längs med vattnet. I lä bakom udden ligger den lilla byn Sesimbra som vi angjorde framemot kvällningen. I hamnen träffade vi ett Danskt par som med sin stora stålbåt var på väg mot Medelhavet och som vi pratade några ord med. De hade seglat från Bandholm i Danmark året innan och låtit båten övervintra i Bayona i Spanien. Därifrån hade de fortsatt söderut nu i år. Dagen därpå gick vi en promenad i den lilla byn men valde därefter att fortsätta då hamnkostnaden var hög och vinden stod fin ute till havs. Vi fick en härlig seglats med delfinbesök alldeles utanför hamnen, något större intresse för oss visade de dock inte. Sent på eftermiddagen angjorde vi Sines som såg ut att vara en industristad med betydande handelstrafik. Det var en stor oljeterminal i norra delen och ett stort kol upplag och en container terminal i den södra. Men mitt emellan dessa uppenbarade sig en liten hamn bassäng med fiskehamn i den Norra delen och en marina i den södra. Mitt emellan dessa båda fanns en utmärkt vattenyta att ankra på, alldeles utanför strandpromenaden och stranden med det välbekanta namnet praja Vasco Da Gama. Ovanför strandpromenaden uppe på en hylla låg själva byn med vackert upplysta fasader och det obligatoriska gamla fortet. Utanför fortet stod Vasco da Gama själv staty och pekade utåt havet. Varför han stod där, lyckades vi inte lista ut. Det är ju lite si och så med det portugisiska språket. Om någon läsare vet, så hör gärna av er. I Sines låg vi "instillade" i två dagar. Uttrycket "instillad" har vår goda vän Ulla Sandberg instiftat, och betyder att man ligger kvar i hamn för att det blåser för lite, i motsats till inblåst. Från ankarplatsen såg man inte industrihamnarna och trots att den var helt öppen mot sydväst så låg man nästan helt stilla. Endast dyningen som brusade mot stranden, gjorde att man i långsam takt hissades upp och ned en halv meter var tionde sekund. Vi fick också ett gott snack och en öl tillsammans med Jette och Poul Erik på båten Lady Ship, som vi träffat i Sesimbra tidigare.

Dagen efter seglade vi i god vind ner mot Europas sydvästra hörn Cabo de São Vicente. I gamla tider benämndes det för Världens ende eftersom man då inte kände till något land längre bort. När vi rundade udden fick vi ett kraftigt värmeåskväder över oss och jag kopplade bort en del elektrisk utrustning. När åskvädret dragit bort och utrustningen åter skulle kopplas in, råkade jag montera spänningsmatningen till kortvågsradion på fel håll och båda säkringarna gick sönder. Radion sitter lite svåråtkomligt så anslutningarna får sättas på lite på känn. Några reservsäkringar hade jag inte i rätt storlek så radion fick en dags semester innan nya kunde införskaffas i Lagos. Innan vi gick till Lagos' så övernattade vi för ankare i den lilla byn Baleeira som vi angjorde mitt i natten. Dagen efter kryssade vi de femton sjömilen till Lagos som var resans hitintills dyraste marina med ett pris på över 36 euro/natt. Vi valde dagen efter att gå vidare till Portimão som ligger strax intill. Vi hade hört att det skulle vara möjligt att ankra i den stora ytterhamnen, vilket visade sig vara helt rätt. Anledningen till att vi gått ner till Algarvekusten var för att möta våra vänner Micke och Ann-Mari i båten Eos från Helsingborg. De hade avseglat den förste maj i år och gått via Europas kanaler ner till Medelhavet och var nu, via Gibraltar på väg ut mot Algarve kusten. På kvällen i Portimão fick vi radiokontakt med Eos som låg i Culatra utanför Faro längre öser ut. Vi bestämde att vi skulle mötas där dagen efteråt. I frisk västlig bris seglade vi dit dagen efter och det blev ett kärt återseende med skål i Spanskt bubbelvin och en god middag på kvällen i Eos sittbrunn. Det var många härliga minnen som skulle utbytas och kvällen blev sen. Dagen efter återvände vi båda till Portimão där vi åter ankrade och åt en god middag med bla. makrill som vi fångat på vägen. Både besättningen på Eos och vi själva var nu sugna på att komma iväg till Porto Santo och Madeira. Så dagen efter gick vi in till den dyra marinan i Lagos för att bunkra mat, vatten och bränsle samt för att tvätta båt, kläder och oss själva innan vi gav oss iväg de fyrahundrafemtio sjömilen till Porto Santo. Vi laddade ner väderfax och gribb-filer(en slaggs kartor med vind information) med kortvågsradion och kunde konstatera att det inte var något hårt väder framöver så vi bestämde oss för att segla nästa dag.

S/Y Christina den 20 September 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 8. Portugisiska Atlant öar.

(2005.09.20 - 2005.10.06)

Avseglingsdagen gick Stina till Supermacadon för att inhandla det sista som vi glömt dagen innan, nämligen lök. Jag gjorde de sista förberedelserna ombord, fyllde över dieseln i våra dunkar till huvudtanken och fyllde upp med vatten. När Stina kom tillbaks hade hon inhandlat två flak öl, en flaska Sangria, en bag in box med rödvin samt fem liter vatten men inte någon lök, vilket konstaterades då första lunchen till havs skulle tillredas. Så gick vi ut till bränsle stationen och fyllde upp våra tre däcksdunkar med diesel, betalade den svindyra hamnavgiften och gav oss iväg strax före kl. 12.

Vi satte segel strax utanför Lagos och kasade i 2-3 knop i riktning mot Porto Santos. Den sydostliga vinden varade ett par timmar till dess vi närmade oss Cabo de São Vicente där den dog ut helt. Efter ett par timmars motorgång kom så den förväntade NW-liga brisen och vi satte åter segel och fick fin gång med 6-7 knop. Vid avseglingen var vatten temperaturen ca 18 grader men redan efter ett dygn hade den stigit till 22 grader för att mot slutet av seglingen vara uppe i 23 grader. Vindrodret styrde hela tiden och vi kunde ägna oss åt läsning och fiske. Redan andra dagen i skymningen kunde jag konstatera att det hängde något sprattlande på vårt fiskedon. Jag väckte Stina och började att hala in reven. En Guldmakrill på 2-2,5 kg kunde landas och bli förevigad med kameran. Guldmakrillen är en fantastiskt vacker fisk och en livlig krabat. För att den inte skall kladda ner hela sittbrunnen ger vi den en 4:a gin i gälarna så att den blir bedövad. Dessutom får den ju en behaglig sorti ur livet. Det är kanske någon som undrar varför vi använder just Gin, det förefaller kanske lite lyxigt. Det beror på att det var det billigaste dom hade i Supermarcadon tillsammans med Vodka. Vi valde Gin utifall att det inte skulle bli något napp. Två dagar senare fick vi ytterligare en Guldmakrill i samma storlek så nu var ankomstmiddagen på Porto Santo räddad.

Seglingen har varit avkopplande och båten har seglat i allt mellan 4 och 7 knop med dygnsdistancer på 130-140 nm. (1 nm = 1,85 km). Sju knop är båtens toppfart om vi inte pressar henne för hårt, då kan vi kanske komma upp i över åtta, men då får vindrodret svårt att klara sin uppgift.

När solen gått ner, strax före kl. 8, blir natten kolsvart men efter någon timma kommer en nästan full måne upp och lyser upp tillvaron enda tills solen stiger upp över horisonten vid sju tiden. Det blir gott om tid att ligga och studera stjärnhimlen och fundera över livets mysterier. En natt då jag låg där och funderade lystes himlen upp av ett grön-blått skimmer som efter en nyårsraket vars färgade stjärnor faller mot marken. Min första tanke var att det var en nödraket, men det stämde inte med färgen, och de brukar hänga kvar i luften i sin lilla fallskärm ganska länge. Efter lite funderande kom jag fram till att det måste vara lite rymdskrot som förvandlades till gas och stoft på sin väg ner mot havet. Ja tänk så mycket skrot som vi människor har satt i omlopp runt vårt klot.

Den tredje dagen kl. 12 då vi hade ca 40 sjömil kvar, siktade vi bergtopparna på Porto Santo och vi kunde droppa ankaret på 6 m djup i bukten utanför hamnen. Vi hade seglat 450 sjömil på 80 timmar, vilket får anses vara bra med tanke på att vinden i långa stycken var ganska så svag. En behaglig överfart hade det varit och det var en av de första överfarterna då vi båda kom fram pigga och utvilade, för den sömn vi förlorade på våra nattpass kunde vi lätt ta igen vid någon eftermiddagslur.

När vi vaknade nästa dag, kunde vi konstatera att våra vänner i båten Eos också var komna fram och låg ankrade alldeles i närheten av oss. Innan frukost kastade vi oss i det varma kristallklara vattnet och kunde med lätthet konstatera att ankaret, grävt ner sig och satt fast ordentligt. Dessutom hade vi trettio meter kätting ute, så vi låg tryggt och bra. På eftermiddagen sjösatte vi jollen och körde in till stranden för att promenera den korta biten in till den lilla byn som heter Villa Baleira. Vi promenerade genom de trånga små gatorna och fann den mycket charmig med låga små vit målade hus med tak lagda av röda tegelpannor. På trots att ön i övrigt var mycket torr, så var det grönt och frodigt i parker och trädgårdar och någon större brist på vatten verkade de inte att vara.

Dagen efter tog vi en bussrundtur som tog oss ut till olika delar av ön. Till skillnad från Madeira så är Porto Santo väldigt torr, det beror på att Madeira är en mycket högre ö, med bergtoppar på närmre tvåtusen meter. Porto Santos högsta topp, Pico Do Facho, är endast femhundrasexton meter. Här liksom hemma, så finns det en trädgräns. Skillnaden är bara att här växer träden över trädgränsen och inte under, detta beror på att det är fuktigare högre upp på bergsidorna. Efter rundturen gick vi till supermarcadon för att inhandla lite och när vi sedan skulle ta oss ut till båten så gick det en ganska hög dyning som orsakade stora brott intill stranden. Vi lastade jollen med en bag in box med vin men Stina tog för säkerhets skull resten av varorna i ryggsäcken på ryggen. I strandkanten stod vi med jollen emellan oss och avvaktade rätt tillfälle. Då vi tyckte att detta uppenbarade sig kastade vi oss med friskt mod ut och upp i jollen. Det blir dock djupt ganska så fort så man kommer inte särskilt långt ut från stranden. I vårt fall var det i alla fall inte tillräckligt, för en stor våg bröt precis framför oss och fyllde jollen till hälften. Själv fick vi kasta oss ut för att se till så att vi inte kappsejsade helt. Så småningom lyckades vi genomvåta komma förbi bränningarna och ut på lugnare vatten. Motorn startade givetvis inte så våra vänner från Eos, som haft bättre tur än vi, fick dra oss ut till båten. Bag in box vinet lyckade vi rädda, fast boxen löstes upp så nu är det bara bag. Efter torkning av tändstift och tändhatt och lite trugande, så startade även motorn och spann som vanligt.

Ett särskilt kapitel för oss Skandinaver här i Portugal är alla in och utklareringar som man påtvingas i varje hamn med mer, oftast, eller mindre noggrannhet. Oftast har det varit så att hamnkontoret i varje hamn har skött det hela och ibland har det även funnits en Fiscal av någon sort. I de fall då vi ankrat har det aldrig varit aktuellt med någon klarering, förutom i Aveiro då en Fiscal kom upp jämsides och frågade var vi kom ifrån och vart vi skulle samt hur många vi var ombord, sen försvann han och vi såg honom inte mer. På Porto Santo var det däremot nitiskt värre. Här skickade man ut en motorbåt till oss som var uppankrade utanför hamnen med uppmaning om inklarering. Var detta skulle ske kunde man inte förklara för dit räckte inte språkkunskaperna i Engelska. Vi tog jollen in till hamnen med våra papper och hittade en Fiscal, han noterade tacksamt våra uppgifter och gjorde både in och utklarering då vi skulle segla nästa dag. Dagen efter avseglade Eos före oss och när vi skulle ge oss iväg, dök hamnkillen upp i sin jolle och påstod att vi inte hade gjort alla inklareringar. Jag berättade att vi varit hos Fiscalen och att han hade gett oss klartecken. Hamnkillen, en envis sate, gav dock inte upp och menade att om vi avseglade så var han tvungen att rapportera detta. Så då vi avseglade var vi tvungna att gå in i hamnen och söka upp någon annan typ av Fiscal. Jag tog det säkra för det osäkra och började med samma Fiscal som dagen innan. Då det nu var en ny man på kontoret så var han givetvis glad för att få göra ännu en utklarering. Men det skulle ju vara en instans till, så jag tågade även in på hamnkontoret där mannen blev glad för att även han fick göra en registrering av våra papper. Nu hade jag frågat bägge instanser om det var klart för oss att avsegla, och av båda fått jakande svar. Jag han dock bara ut på kajen och skulle just kasta loss, då hamnkillen dyker upp på si cykel och talar om att vi inte har registrerat oss på marina kontoret. Jag behöver väl knappast tala om att jag gick på högvarv vid det här laget och bad den stackars hamnkillen dra ditt det var ännu varmare än det var på Porto Santo och talade om för honom att mitt intresse för hans marina kontor var lika med 0. Jag tog mig dock samman och gick in till marina kontoret där jag frågade den unga tjejen om hon var någon officiell myndighets person. Hon förklarade att de hade i uppdrag att sköta registreringen för en myndighet som enligt kopian jag fick hette "Ficha de Entrada-Marina e Fundeadouro". Jag vet fortfarande inte vad den har för uppgift och någon funktion har den nog, liksom alla de andra, inte heller frånsett då att den motverkar arbetslösheten. Jag vet att alla EU stater får ha sin egen suveränitet, men man behöver ju inte missbruka den för det. Så min mening är! Portugal ut ur EU!

Två timmar försenade kom vi så iväg och seglade de tretio sjömilen till Madeira där vi ånyo klarerade in i en ofärdig marina som hette Quinta Do Lorde

hos en förtjusande hjälpsam ung dam som vi dessutom kunde pruta ner hamn priset med. Dagen efter fortsatte vi, i frisk bris, utmed Madeiras kust och passerade bl.a. den spektakulära flygplatsen. Spektakulär är den därför att det inte finns en plan yta på Madeira som är lång nog för en startbana. Därför har man byggt startbanan på pålar utmed kusten. Detta ser naturligtvis inte charterresenärerna inifrån flygplanet, de uppfattar bara en bana utmed kustremsan.

Strax före Funchal, Madeiras största stad, tog vinden slut och vi gick för motor den sista biten till en ny marina i Calheta på sydväst kusten. Calheta blev vår bas på Madeira i sex dagar. En av de första dagarna tog vi bussen in till Funchal. Det var en smått hårresande färd på slingriga bergsvägar genom små vackra samhällen. Funchal är en vacker stad med bebyggelsen utbredd över en stor yta vilket är ganska naturligt då det är väldigt kuperat. Vi besökte bla. ett vinhus där vi provade olika sorters madeira vin. Saluhallen var också intressant att besöka med alla frukt och grönsaksstånd och blomsterstånden med försäljerskor i typiska folkdräkter. Det fanns även en avdelning för fiskförsäljning med stora tonfiskar, bonito och den för Madeira typiska Espadan som är en djuphavsfisk med stora ögon och vassa tänder.

Dagen efter tog vi taxi upp till en av bergstopparna och ett vandringsområde som heter Rabacar. Taxin släppte av oss på 1100 m höjd och vi vandrade ner på baksidan av berget ner i dalen vid Rabacar. Med lite möda hittade vi en Levada som försvann rakt in i en tunnel. Som tur var hade vi ficklampor med, för i tunneln var det kolsvart. Tunnel turen var ca. 1,5 km lång och tog oss rakt igenom bergkammen där vi lämnat taxin. När vi kom ut på andra sidan öppnad sig en dal som gick ända ner till Calheta där marinan låg. Via ett flertal Levador och branta igenväxta stigar kunde vi gå hela vägen ner till marinan. Längs Levadorna växte många vackra blommor såsom Liljor, Hibiskusar och Rododendron. Promenaden tog ca. 5 timmar, och det var på stapplande ben vi vinglade ut till våra båtar. Dagen efter hade vi hyrt en liten bil och det var nog tur det för det var ingen som hade lust till några längre promenader. Bilturen tog oss runt större delen av ön och även upp till en av de högsta bergstopparna, Pico do Areeiro som är 1818 m.ö.h. och endast 44 m lägre än högsta toppen Pico Ruivo. Här uppe var luften sval och man bjöds på en hänförande utsikt över Madeiras fantastiskt kuperade terräng. Madeiras vägar är ett kappittel för sig. Fågelvägen mellan Calheta och Funchal är ca 25 km, att åka buss den slingrande gamla vägen där emellan tar ca 2 timmar, därför har man på många ställen byggt nya snabbvägar som till största delen går genom tunnlar. Detta innebär att man kortat ner den ovan beskrivna vägen till ca 30 minuter. Bilturen längs med norra kusten gick delvis på sådana vägar, tunnel vägarna var då betydligt längre än vägarna i det fria vilket gjorde att utsikten blev begränsad. Vi försökte att undvika dessa snabbvägar i möjligaste mån. De gamla vägarna fanns naturligtvis kvar men de var ofta enkelriktade då de var mycket smala. Tyvärr var de enkelriktade från motsatt håll mot vår färdriktning, så om du ämnar dig ut på vägarna på Madeira så kör moturs på nordkusten, dvs. från öster till väster.

Efter sex dagar på Madeira kastade vi loss för översegling mot Kanarieöarna. Men innan vi kom fram dit skulle vi försöka att komma iland på en liten ö som hette Selvagem Grande och ligger ca ett dygns segling från Madeira. Ögruppen består av två st. öar där den mindre följdriktigt heter Selvagem Pequena. Vi hade svaga vindar under överseglingen och nådde inte fram innan det blev mörkt andra dagen så då solen gick ner hade vi ca. 20 sjömil kvar. Vi kunde se fyren på ön blinka men vi vågade inte angöra då det finns många rev och skär i dess närhet. Vi blev därför tvingade att ta ner vårt storsegel och minska farten så att vi skulle komma fram i gryningen. När solen gick upp kastade vi ankar i en liten vik på sydvästsidan av ön, i skydd av dyningen och gick till kojs för ett par timmars sömn. När vi vaknade vid middagstid fick vi se en ganska så hög och uttorkad ö. Jag rodde iland och pratade med en av de två parkvakterna och vi fick tid att gå med på en rundtur kl 17.00. Ön är ett naturreservat och det finns två st. parkvakter året om. De arbetar i tre veckor då de blir avlösta och är hemma i tre veckor. Under de tre veckor de är på ön får de inte några förnödenheter och måste klara sig själv. Eftersom det är en naturpark så krävs det tillstånd för att gå iland, något som vi hade skaffat oss i marinan på Madeira. Under eftermiddagen påbörjade vi Stinas födelsedag med mousserande vin och god kaka. Vi badade och dök i det kristallklara vattnet. Man kunde lätt se botten på 20 meters djup. Vi passade också på att prova vårt undervattenshus till vår nya kamera och tog en del bilder på många vackra fiskar. Det var inte helt enkelt att fotografera under vatten. För mig var det svårt att fokusera då jag i normala fall använder läsglasögon, något som jag måste avstå när jag har cyklop. Digitalkamerans fördel är att man kan ta många bilder så några fiskar fastnade i minnet trots allt. Vid avtalad tid mötte vi upp hos parkvakten som hette Santos. Han började med att förevisa deras hus där de levde under ö-vistelsen, därefter bar det av upp på ön där vi fick bekanta oss med fågellivet som till största delen består av liror. Det låg ungar över allt under stenar och i små håligheter. Föräldrarna matar ungarna till de når en vikt som är 3 gånger så stor som föräldrarnas, därefter lämnar de ungen för gott. Ungen ligger kvar ytterligare ca. 3 veckor i boet och lever då på sitt lagrade späck. Den går då ner i vikt och lämnar boet som flygfärdig då den nått samma vikt som föräldrarna. Vår guide letade också upp en liten svart gecko ödla som var endemisk, dvs. levde endast på denna ö. Det växer mycket sparsamt på ön, men för oss ovanligt var det att se vilda Tomater, stora som cocktail tomater och mycket söta. Efter rundvandringen tog vi oss ut till båten där vi firade Stinas födelsedag med god middag, ett gott vin och kaffe/te med tårta, en ovanlig och avlägsen plats att fira sin födelsedag på. På morgonen hade vinden vänt och det blåste rakt in i vår vik. Vi var glada att vi lagt ut 2 ankare även om det blev lite jobbigt då vi skulle gå. I frisk bris satte vi kurs mot ön Graciosa som ligger vid norra änden av Lanzarote.

S/Y Christina den 12.e Oktober 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 9. Kanarieöarna.

(2005.10.07 - 2005.11.07)

Vi fick en fin segling över till Graciosa, även om det kom lite regnstänk i början. För ovanlighets skull så var vinden från sydväst och senare från syd vilket innebar vind från sidan och senare biddevind på vår sydostliga kurs. På morgontimmarna kunde vi se ljusen från Lanzarote och i gryningen även urskilja Graciosa från Lanzarote. Just innan solen gick upp ökade vinden och vi fick ta in ett rev i storseglet. Väl inne i Estrecho del Rio, sundet emellan öarna så dog vinden och vi angjorde den lilla byn Caleta del Sebo och den fina hamnen. Nu hade vi kommit till mañana land riktigt ordentligt, här höll man stenhårt på siestan som varade mellan halv två och fem på eftermiddagen. Befann man sig i en affär när siestan började så blev man vänligen ombedd att gå ut. Vi kastade oss naturligtvis i det varma vattnet och beskådade alla vackra fiskar och bläckfiskar. En av dagarna gick vi på ö-vandring. Vi följde kusten norrut till en liten vacker by som hette Pedro Barba. Stigen gick delvis utmed den höga klippkusten med utsprång över våra huvuden. Väl framme i byn blev det ett avsvalkande bad. Det fanns inte mycket folk då nästan alla hus var fritidshus och säsongen här nere var över. Det var mycket grönt i trädgårdarna med palmer, kaktusar och många olika blommor. Alla hus var välskötta med vitmålade fasader och blåa fönster luckor. Färden fortsatte genom det torra ökenlandskapet och vi hamnade så småningom på en sandstrand på västra sidan. Här rullade Atlant dyningen in och skapade stora brott sjöar. Vi vågade inte simma utanför brotten på grund av risken att sugas ut i havet. Här passade vi på att hålla lunch paus. På vägen tillbaka passerade vi rakt över ön. Här var det stekhet och den medhavda vattenflaskan tömdes snart. Det var också trist att se allt skräp so låg slängt längs med vägen, allt ifrån byggmaterial till bildäck och hushållssopor. Det är tyvärr ingen sällsynt syn i de sydligare länderna. I byarna och marinorna ser det ofta väldigt flott och propert ut men så snart man kommer utanför, målas ofta, inte alltid, en annan bild upp.

Efter fyra lata dagar satte vi segel och seglade i mycket svag vind vidare till Arrecife, där vi ankrade i en liten bukt i den norra delen av handelshamnen. Vi hade tänkt handla där men då det var långt in till staden så fortsatte vi i stället till Lanzarotes syd spets där vi ankrade innanför Punta Papagayo och genast kastade oss i havet. Eftersom vi tidigare semestrat på Lanzarote, brydde vi oss inte om att besöka denna ö utan fortsatte dagen därpå till Fuerteventura. Dagen därpå fortsatte vi längs med Fuerteventuras ostkust och hade tänkt att vi skulle gå till en hamn som heter Puerto del Castillo och angjorde mycket riktigt på eftermiddagen. Hamnen såg trevlig ut men vi hade inte mer än förtöjt så kommer en man springande och viftar bort oss, där kan vi inte ligga och inte någon annan stans heller. Det är fullt och det finns ingen plats i hamnen trots att de få bryggorna gapar tomma. Det pågår en fisketävling och det kommer att bli fullt till kvällen så vi får inte plats. Ja men vi kan ankra ute i bukten, menar jag. Nej det går inte, det är privat område så det är bara att ge sig iväg. En fransman som fått plats erbjuder oss att ligga utanför honom. Vi tackar så mycket men talar om för honom att vi är 2 båtar så det löser inte vårt problem. Vi frågar hamnkillen om han kan rekommendera någon hamn i närheten och han föreslår då Porto del Rosario som vi passerat för 3 timmar sedan, någon annan känner han inte till. Vi meddelar Eos hur det ligger till och fortsätter söderut. Efter oss ser vi ytterligare 2 båtar gå in i hamnen och därefter vända ut igen. Vi rundar sydost spetsen på Lanzarote och finner ett litet samhälle som heter Gran Tarajal med en hamn som är under utbyggnad. Väl inne möter oss en ytterst trevlig och hjälpsam Securitas vakt som anvisar oss platser längs med betongkajen längst in i hamnen. Här ligger vi skyddat och bra men måste anpassa våra förtöjningslinor till tidvattnet, då vi åker upp och ned ca 2 m utmed kajkanten 2 gånger per dygn. Här stannar vi i 3 dygn och inväntar en lågtrycks passage som skall ge sydvästliga vindar. Vi finner byn trevlig och fördriver tiden med dagliga promenader i omgivningarna, samt med lite reparations arbeten. Därefter seglar vi de 25 sjömilen ner till Moro Jable vid Lanzarotes sydspets. Det blir en segling i mulet väder och lite regn det mesta av dagen. Det första riktiga regnet vi haft sedan vi lämnade Lagos då det kom några skurar en av dagarna. Efter att vi seglat i svaga vindar halva sträckan vrider vinden till sydväst och friskar i, så det blir till att kryssa i regnet som dock upphör innan vi kommit fram. I avtagande vindar och uppklarnande väder angör vi Moro Jable strax före skymningen.

Dagen efter är vi tidigt på benen och ger oss av mot Las Palmas på Gran Canaria. Eos har redan gett sig av mot Pasito Blanco på södra Gran Canaria då de har besök, Mickes bror och svägerska, som väntar. Vi får en härlig segling i fin bris och kan angöra sent på eftermiddagen och förtöja vid sidan om Blue Marlin som vi seglat samman med på Portugal kusten. Några platser längre bort ligger våra gamla vänner från Råå, Ann-Christin och Anders med sin båt Lovisa som vi nu stöter på för första gången under vår tur. De har legat här ett par veckor då Ann-Christin är hemma i Sverige och skall komma i morgon eftermiddag. Hamnen är nästan helt full av långseglare och fler kommer det att bli om ett par veckor då "Atlantic Rally for Cruisers", eller ARC som det populärt kallas, startar här för segling till St Lucia i Caribien.

Dagen efter har Anders hyrt bil för att hämta Ann-Christin, innan dess hinner vi köra ut till ett shoppingcenter och handla in lite mat för den närmaste tiden framöver. På kvällen äter vi middag ombord på Christina tillsammans med Hans och Milla på Blue Marlin. Det blir lite knytkallas med kaffe och te efteråt.

Vi har under de senaste veckorna pratat om att utöka våra möjligheter att ladda batterierna med ytterligare en solcell. Då det ofta blåser svaga, akterliga vindar är det ibland svårt att hålla ström till både kyl, lanternor, dator och kortvågsradio. Så här i Las Palmas köpte vi ytterligare en solcell på ca 80 watt, som vi installerade på vårt ruff tak. Att köpa in solcellen var ganska enkelt då den, för ovanlighets skull, fanns i lager. Montera den däremot tog nästan en hel eftermiddag i anspråk, eftersom vi inte har samma möjligheter som hemma med verktyg och verkstad. Inkopplingen fick vänta till senare eftersom det mörknar tidigt på kvällen.

Efter ett par dagar i Las Palmas seglade vi vidare, tillsammans med Lovisa, utmed Gran Canarias ostkust. I svaga vindar satte vi spinnaker och seglade förbi en annan Svensk, i båten Orca. Han hade just startat en segling mot Brasilien efter att ha legat i Las Palmas i tre år, så någon brådska var det inte tal om. Efter några timmar tornade mörka moln upp sig akteröver som såg ut att ge oväder över Las Palmas. De drog sig sakta mot oss så vi valde att bärga spinnakern. Något oväder fick vi dock inte eftersom molnen vände österut och så småningom löstes upp. Under eftermiddagen la vi till i den lilla marinan i Pasito Blanco som ligger alldeles mellan semesterorterna Masspalomas och Arguineguin. Vi fick en plats på bryggan bredvid våra vänner i båtarna Eos och Lovisa och blev genast inbjudna på kaffe i Lovisas sittbrunn. Pasito Blanco är en liten nybyggd by för de lite mera välbesuttna Kanarieborna och några turister finns över huvud taget inte. Det är ett mycket vackert samhälle med vackra välhållna hus och trädgårdar. Något större affärsliv finns det inte, endast en liten mercado som har det allra nödvändigaste. Tanken var att vi skulle fortsätta till Puerto Rico, för att där hälsa på min arbetskamrat Tord och hans hustru Anette som var på semester. Men hamnen där var full så det blev de som fick ta bussen och besöka oss i stället. Vi åt en tonfisksallad till lunch ombord i Christina och tog ett bad efteråt. På kvällen åker vi med tillbaka till Puerto Rico och promenerar runt i den populära semesterbyn. Vi beundrar deras bekväma lägenhet med fantastisk utsikt över hamnen men skulle trots allt inte vilja byta. I hamnen träffar vi på båten Grågås från Borstahusen, som vi senast såg i Porto Santo. Det blir också en trevlig middag på restaurang med efterföljande pubbesök med "live music". På kvällen tar vi åter bussen till Pasito Blanco. Chauffören kör som om han hade stulit bussen, så det gäller att hålla sig i kurvorna.

Dagen efter skaffar jag kabel och ansluter den nya solcellen till vårt elsystem. Förhoppningsvis skall vi nu ha lättare för att få strömmen att räcka. På eftermiddagen kastar vi loss, alla tre Svenskar och seglar utmed Gran Canarias så populära syd kust. Vi passerar Arguineguin, Puerto Rico och Puerto De Mogan innan det blir mörkt. Lovisa tar sikte på Gomera och Eos och vi på Teneriffa. Under natten får vi ta till maskinen under några timmar innan vinden fram emot morgonen kommer tillbaka och vi kan segla den sista biten in till Santa Cruz De Tenerife som vi angör i totalt mörker innan gryningen gör sig påmind. I hamninloppet blir vi mötta av hamnkaptenen i sin lilla båt och anvisade en plats. När vi kommer upp efter några timmars sömn har även Eos kommit in och fått plats näst intill oss.

Vi stannar 2 dagar i Santa Cruz och mesta tiden används till att fylla upp våra matförråd bland annat med basvaror såsom socker, mjöl, pasta, ris m.m. framförallt med tanke på de förestående längre seglingsetapperna. Det finns naturligtvis mat även på Kap Verde öarna, det bor ju folk där, men där ankrar vi på redden och allt måste fraktas ut med jollen. Man kan nog också förvänta sig att det är dyrare där. Mellan våra inköpsrundor hinner vi även se lite grann på stan som förefaller ganska trevlig och inte så lite påminner om Las Palmas med sin långa strandpromenad och med hamnen alldeles utanför. En skillnad dock är de höga bergen som i Santa Cruz kryper ända in på stadskärnan. När vi seglar ut ur hamnen ser vi också den vackra konsert byggnaden som utgör ett vackert landmärke med sin spektakulära design.

Vi seglar utmed Teneriffas sydvästkust med kurs mot Los Christianos där vi skall möta våra vänner Ann-Margrethe och Jörgen Aspington som skall spendera en vecka med oss ombord. Vi hade tänkt ta natthamn i en helt ny marina, Marina San Miguel, som enligt uppgift skulle vara invigd i november 2004. Men som så mycket annat här nere så blir det försenat och när vi kom fram så stod det en skylt att hamnen var under konstruktion och inte fick angöras. Nåväl det gjorde inte så mycket då det låg en gammal hamn som heter Las Galetas alldeles i närheten. Men när vi rundade piren så upptäckte vi en fullproppad med båtar som låg uppankrade med en båtlängds avstånd ända ut i inloppet. Det var bara att fortsätta till Los Christianos och hoppas att det var bättre där. Det började att skymma och innan vi var framme var det helmörkt. I ljuset från alla lampor i den kända turistorten så lyckades vi bland alla ankarliggarna hitta en plätt där vi kunde droppa ankaret. Efter en rullig natt i dyningen tog vi jollen in till byn för att leta reda på busstationen och ta reda på flygbussens tider. Efter middagen på kvällen gick vi längs med strandpromenaden som aldrig tycktes ta slut. Det ena turisthotellet avlöste det andra endast avbrutet av restaurangerna som var i ungefär samma antal. Att beställa mat på restaurang var här ingen konst då alla matsedlar stod på de flesta Europeiska språk och om man inte fick någon matsedel kunde man ju bara fråga kyparen som i de flesta fall svarade på dit eget språk. Efter ännu en rullig natt med störd nattsömn kunde vi ta emot Ann-Margreth och Jörgen och välkomna dem ombord. Deras flyg var lite försenat så vi stannade kvar i Los Christianos och ägnade dagen till bad och avkoppling. Det blev mycket att prata om på kvällen om både våra upplevelser och nyheter hemifrån. De hade ju under tiden som vi varit borta bytt båt till en Maxi 33:a med namnet Tösen och de hade givetvis bilder med att visa. De berättade också att de på vägen till Los Christianos sett en buss ligga kullvräkt mellan några pumpar på en bensinstation. Vi reagerade inte så mycket då, konstaterade bara att det var tur att det inte var flygbussen. Efter ett litet tag började SMS:en droppa in i deras mobil med förfrågningar om de var med på den drabbade bussen. Vi kunde ge alla lugnande besked. Så småningom stod bilden klar, det var en Svensk resebyrå som var drabbad med tre döda och många skadade, alla var Skandinaver. En tragisk historia för många inblandade.

Dagen efter gav vi oss iväg i svag vind med kurs mot hamnen i San Sebastian på La Gomera. En bit ut i sundet hade vi turen att stöta på valar. Det var den lilla pilotvalen som på kontrakurs kom simmande helt nära båten. Lite senare kom det ytterligare en grupp med bla. en vuxen val med en liten kalv vid sin sida. Efter en stund ökade vinden och vi fick näst intill kuling över till La Gomera som vi angjorde med rev i storseglet. Hamnen i San Sebastian, som huvudorten heter, var mycket fin men ganska så full av långseglare. Den vänliga damen på kontoret, Isabell, hjälpte oss så att vi fick en mycket bra och skyddad plats. Här träffade vi också många båtar som vi mött tidigare, bla. Lovisa från Råå och Norska Babette som vi träffade första gången i Kinsale på Irland.

PÅ La Gomera höll vi semester med Jörgen och Ann-Margrethe i en hel vecka. Det blev sol och bad men även också lite sightseeing. En av dagarna hyrde vi bil och körde runt på ön. Det blev en fantastisk tur längs svindlande bergsvägar upp till nationalparken som ligger mitt på ön på över 1000 m höjd. Här uppe är det grönt och frodigt och mycket fuktigt. Luften är klar och sval och skön att andas in som omväxling till den betydligt varmare och fuktigare vid havsytan. Häruppe parkerade vi bilen och vandrade en timma upp till den högsta toppen Alto De Garajonay som är 1487 m hög. Här uppifrån hade vi en fantastisk utsikt och såg ön Hiero i sydväst, ön Lapalma i nordväst och Teneriffa i nordost. Den höga bergstoppen Teide på Teneriffa stack upp genom molnen men var vid denna årstid inte täckt med snö. Färden fortsatte ner genom en underbar dal som heter Valle Gran Rey till den lilla orten Puerto Vuelta där dagens lunch intogs, för min (Janne) del blev det stekt tonfisk som smakade underbart gott. Efter lunch fortsatte färden mot den norra och lite grönare delen av ön. Vi körde igenom orter med namn som Vallehermoso, Agulo och Hermigua innan vi på kvällen återvände till San Sebastiàn.

Rakt ovanför vår marina, 100 m upp på klippan, låg ett hotell som vi besökte en eftermiddag. Det blev en lång slingrande vandring och när vi kom fram frågade vi lite försynt om man fick gå in och se sig omkring, jodå det gick bra. Hotellet hette Parador och var byggt på order av general Franco under 30-talet, som rekreationshem för höga officerare. På senare tid förvandlat till lyx hotell. Det var byggt i kolonial stil och var mycket vackert med en vacker trädgård och swiming pool som låg ända ute på klippkanten med utsikt över marinan och havet. Veckan med våra gäster förflöt alldeles för fort och vi skildes på söndagen vid snabbfärjan till Los Christianos. De senaste dagarna hade det blåst ganska kraftigt så färjan var att föredra som transportmedel.

För vår del vidtog ett intensivt bunkrande av färskvaror och vatten inför vår segling till Kap Verde. Avfärden var bestämd till tisdag och väderprognosen såg god ut.

Kvällen innan avfärd tillbringade vi med middag i "Babette", hos våra vänner Örnulf och Shannon. Det blev en trevlig afton med god bacalau och gott vin till. Efteråt spelade Shannon tvärflöjt och gitarr för oss och vi sjöng Evert Taube till sent på kvällen.

På morgonen dagen efter lossade vi förtöjningarna och gled ut ur hamnen och därmed släppte vi också kontakten med Europa. De sista pengarna på vårt kontantkort användes till telefonsamtal till våra söner innan kontakten till land bröts. Det kändes på något sätt som om äventyret, om inte direkt började, så i alla fall tog ny fart.

S/Y Christina den 16:e November 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 10. Kap Verde öarna.

(2005.11.08 - 2005.11.25)

Seglingen mot Kap Verde började trögt med motorgång i 8 timmar innan vinden började friska i från NO i skymningen, då vi satte segel. När det närmade sig midnatt fick vi reva storseglet först en gång och sedan ytterligare en gång för att strax efter midnatt ta ner det helt. Vinden var nu uppe i kuling styrka och vi seglade i 4 dygn för enbart focken som vi stundtals fick rulla in så att vårt vindroder skulle klara av att hålla kursen. Andra till och med fjärde dygnet skall jag erkänna att jag inte mådde särskilt bra, om det nu var sjösjuka eller en infektion det vet jag inte men troligtvis en kombination av det hela. Jag var ganska orkeslös och hade lite problem med magen. De första dygnen undrade jag om det skulle vara så här under hela Atlant överfarten. Turligt nog mådde Stina bra och hade också varit flitig före avfärd och förberett middagar för de första dygnen. Vågorna var höga och väldigt oregelbundna och flera gånger avlade de visit ombord och dränkte sittdynor och besättning.

Vid ett par tillfällen kom det Delfiner på besök och vi såg även en liten grupp med Pilotvalar som passerade alldeles för om oss. Fantastiskt att vi kunde upptäcka dem i den höga sjön. Flygfisk såg vi mest hela tiden och vi fick också slänga en del tillbaka i havet då de om natten förirrade sig ur kurs och buklandade på vårt däck och i sittbrunnen. Det är fantastiskt att se dessa små sardinliknande fiskar när de tar sina luftfärder. Jag hade föreställt mig att de skulle göra lite längre hopp över ytan, kanske en 3-4 meter. Men nejdå, de formligen flyger fram över vågorna, ibland ända upp till 30 m. När de startar så piskar de med stjärten och drar iväg en halv meter över ytan och de svänger som det behagar dem. Tappar de farten kan de mycket väl ta ny sats med stjärten piskande i vatten ytan. Ibland kommer det stora stim precis som en flock gråsparvar.

Två dygn före oss hade Lovisa gått och ett dygn före hade en båt som heter Mayflower från Göteborg gått. Varje kväll var vi i kontakt med varandra på kortvågsradion och vi fick höra att de framförvarande båtarna seglade i betydligt mindre vind än vad vi gjorde. Mayflower rapporterade också om en Norsk ensamseglare som hade skörat sitt storsegel och liksom vi bara seglade för focken. Två dygn senare hade vi kontakt med den Norska båten, som heter Glipp, via VHF-radio. Vi fick lugnande besked av André, som ensamseglaren heter, att han klarade sig bra trots att han var sjöblöt och fick hand styra mycket. Hans vindroder hade svårt för att klara jobbet i den grova sjön. Även vi hade våra problem med vindrodret då en styrlina gick mitt av samt att två kullagrade block skar och fick ersättas med nya.

Sista dagen till sjöss, avtog vinden och vi kunde åter hissa storseglet med två rev. På kvällen, precis i skymningen den femte dagen, kunde vi ankra i bukten utanför den lilla staden Palmeira på ön Sal i Kap Verde arkipelagen. Vi hade då avverkat 755 sjömil på 5 dygn och 8 timmar och var väldigt nöjda med att vara framme och den natten sov vi väldigt gott. Dagen efter, vid frukost, kunde vi se att också André i Glipp lyckligt hade anlänt. Efter frukost kom Anders och Ann-Christin och hämtade oss med jollen och tillsammans körde vi in till den lilla byn för att klarera in hos de olika myndigheterna. Det märktes nu att vi kommit till en helt ny miljö, helt skild från den Europeiska. Detta var mycket likt Afrika med väldigt mörkhyade människor som bodde i enkelt byggda stenhus som låg utmed bygatorna. Överallt låg det hundar och det sprang höns, tuppar och getter lite överallt. Nere vid kajen i bukten skedde en intensiv handel med fisk efterhand som båtarna kom in. Fisk utgör basfödan för de flesta människor på Kap Verde och man får en känsla av att det finns gott om den varan och att det bara är att åka ut och hämta den. Huvudorten på Ilha Do Sal heter Espargos och ligger 5 minuters bilresa från Palmeira. Dit åkte vi flera gånger då det fanns ett större utbud av matvaror där. Resan går till så att man ställer sig i utkanten av byn och väntar på en bil där föraren ropar Espargos. Sen kommer man överens om priset som ofta är lågt, ca 15 kr för 4 personer, och sen är det bara att hoppa in och åka med. Resan företas ofta i privat bil eller i en minibuss som man fyller så gott det går. Inte så sällan sker turen på ett pickupp flak på hemmasnickrade trä bänkar. Från Espargos tog vi en dag en mini buss eller "aluguer" som det heter här, till byn Santa Maria som ligger längst i söder. Här har man uppfört en del hotell med hög standard och som till stor del bebos av tyska turister. Stranden i Santa Maria är underbart vacker med vacker vitgul sand och baden fantastiska i klart varmt vatten.

I Palmeira på vår ankarplats var vattnet också fint och vi badade och snorklade nästan varje dag. In mot land fanns det en del sten rev med korall och massor av olika fiskar, bla. såg vi små Muränor som låg och gapade i sina hålor. Stina hade även turen att få se en havssköldpadda. Andra dagen i Palmeira, då vi behövde starta motorn för att ladda batterierna, upptäckte vi att generatorn inte gav ifrån sig någon ström. Vi bestämde oss därför för att segla ner till Kap Verdes huvudstad Praia på ön Santiago, för att försöka lösa problemet. Anders och Ann-Christin på Lovisa hade samma önskan och tillsammans tog vi en nattsegling och anlände till Praia dagen efter. Efter inklarering gav vi oss ut på stan för att finna en lösning på vårt generatorproblem. Någon ersättnings generator fann vi inte som passade men en trevlig reparatör, Abdoul, från Senegal lovade att fixa problemet. Dagen efter kom det 3 man ut till båten för att montera den nu reparerade generatorn och den fungerade faktiskt under provtiden. En dag senare var det åter samma problem, ingen ström från generatorn, alltså RH-garanti (runt hörnet). Vi hade nu lagt 3 dagar på att försöka fixa vårt problem och fick se oss nödsakade att ge upp. Vi fick i fortsättningen lita på att solceller och vindgenerator skulle klara strömmen. Det var bara det att nu gick solen i moln ett par dagar och vinden uteblev. Vi fick lov att prioritera kylen och avstå från dator och kommunikationsradio. När spänningen var nere i 11 volt tyckte Anders att det räckte och lånade ut sin reserv generator till oss till dess att vi löst problemet. Det var med stor lättnad vi åter kunde se att våra batterier fylldes med ström. Vi sänder ett varmt tack till Anders och Ann-Christin för hjälpen och vi kommer aldrig att glömma det. Med ett problem undanröjt gav vi oss nu, alla fyra ut för att upptäcka ön.

Om ön Sal påminde om Afrika så var Praia och Santiago ännu mer likt Afrika. Här bor nästan bara helt svarta människor och i stort sett alla har sitt ursprung från något Afrikanskt land. Den fria företagsamheten blomstrar för fullt och att gå på någon av marknadsplatserna var oerhört intressant och spännande. Här säljer man allt som överhuvudtaget går att sälja, från kläder och skor till fisk, grönsaker, grisar och höns. Grisar och höns förvaras levande och slaktas på platsen då någon handlar. Det var rätt makabert att se hur man plockade fjädrarna på hönsen innan man tog död på dem. Det fick mig att tänka på en låt av Cornelis Vreeswijk. Överallt försökte folk att sälja till oss och man fick verkligen värja sig. Ingen var dock direkt påflugen och alla var vänliga och trevliga. Vi gjorde även här utflykter på ön och besökte bla. den gamla huvudstaden Cidade Velha och fiskebyn Tarrafal. Vi åkte med aluguer och var som mest 21 personer samt en massa marknadsvaror i bilen, dock inga höns och getter. I dessa mindre byar var tempot mycket lägre än det var i huvudstaden Praia. I Tarrafal träffade vi en man som pratade bra Svenska. Det visade sig vara en man som var gift och bosatt i Göteborg och som nu var på semester i sitt hemland där han höll på att bygga sig ett litet semesterhus. Han arbetade som undersköterska i Sverige och vi fick en trevlig pratstund tillsammans.

På kvällen bjuder Anders och Ann-Christin på avskedsmiddag. Vi skall segla på olika håll i övermorgon, då vi ger oss av över Atlanten. De skall segla till Barbados och vi går till Martinique, där vi skall hämta upp våra pågar den 18:e december. Det blir en härlig kväll med god mat och ett gott Portugisiskt vin därtill samt kaffe med en liten whiskey efteråt. Dagen därpå är stora bunkrar dagen men innan dess klarerar vi ut och betalar 500 escudos (50 kr) för att få våra papper. Därefter går vi till en stor Supermercado i andra ändan av stan. Det blir en fullproppad taxi tillbaka med alla matvaror och med 40 liter dricksvatten på 5 liters flaskor. Lyxigt med taxi? Det är inte dyrt som hemma, kostar bara 20 kr för 4 personer tvärs genom stan. Efter lunch blir det promenad till marknaden, där frukt, grönsaker och ägg handlas in. Det blir Bananer, Apelsiner, Citroner, Äpplen och Papaya, alla skall vara gröna så att de håller ett tag. Även lök och vitkål inhandlas, vanlig sallad går inte att förvara ombord i värmen, den ruttnar med detsamma. Efter Internet och en bira på stamlokuset vid torget knallar vi mot hamnen. Det finns en massa escudos kvar och dessa går inte att växla tillbaka. Det gör nu inte så mycket för på vägen mot hamnen ligger mycket lägligt en importör av Portugisiska viner så det får bli en låda av det mycket utmärkta vinet. De sista överblivna mynten ger vi till personalen på macken, där vi lägger dingen då vi är iland. De håller alltid ett öga på de dingar som ligger förtöjda där.

S/Y Christina den 1:e December 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 11. Atlantöverfarten.

(2005.11.26 - 2005.12.12)

Lördagen den 26:e november stuvar vi undan jolle och motor samt monterar vatten generatorn, som håller oss med det mesta av vår ström. Vi tar upp och sjöstuvar ankaret och är så klara att ge oss iväg över Atlanten. Det blir lite pill med loggen då den inte vill fungera, trots att vi dagen innan dykt ner och rengjort impellern. Efter lite pillande går den dock igen. Lovisa sätter kurs mot Barbados en timma före oss och vi ser dom på horisonten hela första dygnet. Vi går med revat storsegel då vinden är ganska kraftig och vi vill komma in i rytmen i ett lugnt tempo. Strax utanför Santiago möts vi av ett stim Delfiner som kommer för att önska oss lycklig resa, tror vi. Hur som helst med de, så ser vi det som ett gott tecken inför överfarten. Redan under eftermiddagen, i sundet mellan öarna Santiago och Fogo, dör vinden och vrider emot. Vågorna lägger sig inte så fort, så för att skona segel och rigg plockar vi ner dessa och tuffar vidare för motor ett par timmar, innan vinden återkommer. Innan solen går ner hinner vi också få besök av tre pilotvalar som dyker upp helt nära båten. Det är gott om småfisk som hoppar runt båten så det är inte så konstigt om Delfiner och Valar trivs i dessa farvatten.

Vinden återkommer och vi seglar i ganska svaga vindar söder om öarna Fogo och Brava och lämnar därmed Kap Verde öarna bakom oss. Fogo, som föresten betyder eld på Portugisiska, är den ända av de vulkaniska öarna som fortfarande har en aktiv vulkan. Den var senast aktiv år 1995, då den spydde ut aska och lava under ett helt år. När vi nu passerar under natten, är det lugn och ro och vi ser inga tecken på aktivitet, i den 2829 meter höga käglan. Nu ligger Atlanten framför oss med 2200 nautiska mil en segling som vi beräknar skall ta 17-20 dagar. Den andra dagen på havet, präglas av svaga vindar som mot natten nästan upphör helt. Då storseglet slår fram och tillbaka i den besvärliga dyningen, så plockar vi helt enkelt ner det. Vi tänder ett första adventljus och njuter av vår middag i mörkret. För mörkt är det, månen är på väg mot nedan och dyker inte upp fören sent på natten och då som en tunn liten skära. Vi får handstyra hela natten och glider fram i en halv till en knop ända till kl. tre då en svag bris börjar fylla i. Efter några timmar kan vi sätta vindrodret, "Nånannan", och låta honom ta över styrningen. De två första dygnen blir distanserna mycket beskedliga med 89 resp. 60 nm.

Måndag den tredje dagen, har vinden ökat och vi gör god fart. Vinden kommer in snett akterifrån och det är ingen tvekan om att vi nu kommit in i nordost passaden som skall blåsa oss över till Caribien och Martinique. Våra papayor börjar nu mogna och vi njuter av dessa fantastiskt goda frukter. Med kortvågsradion har vi kontakt med våra vänner i Lovisa, morgon och kväll. Just i dag pratade vi även med Mayflower som låg utanför Brasiliens kust med kurs mot Salvador. Det är fantastiskt trevligt att man kan hålla kontakt med andra båtar som man träffat, även om avstånden är ganska stora. Flygfisk ser vi dagligen och dom ser säkert oss också. Men på natten ser varken vi dom eller de oss och det händer därför nästan varje natt, att någon eller några hamnar ombord. Så när det ljusnar på morgonen så får man inspektera sittbrunn och däck och slänga felnavigerarna överbord. En stor segelbåt passerar för om oss med kurs mot Brasilien. Dygnsdistansen blir betydligt bättre med 127 nm.

Under tisdagen ökar vinden och vi får ta in två rev på storseglet (minska segelytan), I samband med denna manöver upptäcker vi att en av de genomgående lattorna (pinne som styvar upp seglet), är på väg ur sin ficka. En skruv i fästet har släppt, så detta repareras. Vi ser tre pilotvalar under förmiddagen och senare en trålare som passerar akter om oss, dragande på sin trål. Plötsligt, med en smäll, så brister ett av blocken till vindrodret. Det är bara att plocka fram reservdelarna och byta till ett nytt, samtidigt som vi byter parallellblocket. Efter dessa reparationsarbeten, sätter vi oss ner och avnjuter en papaya i tysthet, snacka om njutning för gommen.

Sjön har varit bråkig ända sedan vinden ökade på, det verkar som att vi har motström, sjön reser sig och blir brant. Vi äter middag vid 19 tiden och det har börjat skymma. Jag sätter ifrån mig skålen med köttgryta samtidigt som vi får en rejäl överhalning och allt samman far i durken, en härlig röra av ris, kött, bönor och kantareller. Men man har väl vanan inne sedan tidiga Själland runt seglingar att plocka mat från durken, som tur är har vi rejält med mat. Vinden ökar ytterliggare men det är sjön som är besvärligast, vi river storen och seglar på bara genua, loggar 5-6,5 knop, så farten är där inget fel på. Natten blir dock rullig och slingrig så sömnen blir lite störd. Nätterna delar vi upp i tre timmars skift och jag tar första kl. 18 till 21 därefter Stina till midnatt och så rullar det på natt efter natt.

Vi har valt att inte skifta på vakterna utan funnit att fasta vaktsystem passar oss bäst för då kommer man in i en bestående rytm. Klockan 9 på morgonen äter vi frukost och därefter delar vi på vaktandet som det passar oss ända till klockan 18 då systemet åter tar vid. Under nattvakterna bär vi alltid flytväst med säkerhetssele då vi är i sittbrunnen eller på däck. Dagtid då vi båda är uppe, bär vi endast flytväst med sele då vi är uppe på däck. Det blir för varmt och klibbigt att ha på den hela dagen om inte vädret tvingar oss till det.

Onsdagen den fjärde dagen tar vårt inhandlade bröd slut så nu får vi själva baka. Stina sätter deg till jäsning och vi får varmt Solrosbröd med den sista delikata Papayan till lunch. Det är också dusch dag, vilket går till på så sätt att man går fram på fördäck och häller en hink havsvatten över sig. Därefter tvålar man in sig och tvättar håret och så några hinkar havsvatten igen. Avslutningsvis får man spendera en liter färskvatten för att skölja bort saltet. Stina har fått dispens för en och en halv liter då hennes hår är tjockare och längre. Hela denna övning sker medan däcket rullar och lutar 20 grader åt båda hållen. Det brukar vara en rolig sysselsättning att se på när någon duschar och dansar rundor på fördäck.

Under eftermiddagen har vi släpat på vårt fiskedrag och när det börjar skymma ser Stina att det hugger på kroken. Det är en 2 kg Guldmakrill som, efter sedvanlig dos med alkohol i gälarna, rensas och filéas och blir till en delikat middag på kvällen.

Efter de två första vindfattiga dagarna så kommer nordostpassaden med frisk bris och krabb sjö. Vi har svårt att hitta rätt segelsättning och provar först med revat storsegel och fullt försegel. Vid ett par tillfällen får vi då ofrivilliga gippar, båten vrider sig i vågorna och storseglet får vinden in på baksidan. För att förhindra att segel och bom kommer farande och river med sig allt i sin väg, så har vi en så kallad preventer kopplad. Det är en lina som går från änden på bommen och fram till fören på båten och som är hårt uppspänd för att förhindra bommen att skifta sida ofrivilligt med eventuellt skador som följd. Vid ett tillfälle då vi får en ofrivillig gipp, går preventern mitt av och bommen och seglet kommer farande över sittbrunnen och river med sig vårt soltält som får lite skador. Detta gör att vi de första dagarna i passaden endast seglar för försegel, vilket naturligtvis reducerar farten något. Efter ett par dagar, bättrar sig dock vågorna och vi får ställt in vindrodret bättre, vilket gör att vi åter vågar sätta storseglet. Dygnsdistanserna ökar då också och vi anpassar segelytan för en fart på 6-6,5 knop. Detta är en fart som vindrodret klarar av utan problem och som reducerar slitaget på styrlinorna. Den sista veckan gör vi inga dygnsdistanser under 145 nm, med det bästa resultatet på 165 nm.

Dagarna går ganska fort och man har tid att läsa lite böcker och, om nätterna, ligga och fundera lite grann på sådant som man kanske inte har så mycket tid till hemma. Det är lätt att tankarna glider in på existentiella frågor, när man tittar upp på himla valvet och ser dessa miljarder stjärnor som liksom vår egen kanske också har ett planetsystem. Vi seglar ca: 150 nm varje dygn och flyttar vår position på sjökortet 2-3 cm. Samtidigt ligger vi om nätterna och tittar på stjärnor, som är flera miljoner ljusår bort. Ljuset från stjärnor som har tagit så oerhört lång tid att nå oss, att stjärnan kanske inte existerar längre. Hur i all världen skall man kunna begripa något av det.

Mycket av vår tid upptas av kontroll av utrustning och reparation av sådant som förslits. Linorna till vindrodret är ett ständigt problem. Vi har nog fått in vissa linor av sämre kvalitet och de slits mycket fortare än de linor som är gjorda av materialet Spectra. Det händer att linor går av i brytblocken utan något yttre synbart slitage. Vi tror att det beror på saltkristaller som bildas inne i linan då denna torkar och skär sönder fibrerna inifrån. Vi får köpa nya linor av Spectra kvalitet då vi kommer fram. Vi skall också bygga om linornas låsningar (Camlocken) så att inte linorna kan glida upp ur dessa och släppa. Nu måste vi hela tiden vara på vår vakt och trycka fast linorna med jämna mellanrum. Vindrodret är ju ett av de viktigaste hjälpmedlen vi har ombord, utan det skulle vi få styra själva hela vägen. Det kan man bara inte tänka sig.

Vi ser lite segelbåtar då och då och hör många seglare kommunicera på våra radioapparater. Det är båtar som deltar i evenemanget ARC (Atlantic Rally for Cruisers). Det är ca 250 båtar som har startat i Las Palmas en vecka före vår avgång från Kap Verde. De flesta av dessa båtar ligger nu strax nord och väst om oss. Några av de större båtarna har gått långt söder ut och passerar nu oss. De har sin slutdestination i Rodney Bay på St: Lucia, som ligger söder om Martinique och skall således korsa vår rutt.

En kväll när Stina gått och lagt sig, så hör vi en duns på durken. Jag reagerar inte så mycket då det ofta faller ner någon bok eller något annat. Stina vaknar till och tänder men hittar inget. Då jag går ner, känner jag en svag doft av fisk. Efter lite letande hittar jag en stor flygfisk på durken intill kojen där Stina ligger. Jag kan se att den landat på slinger skyddet till kojen och hade den kommit 10 cm högre upp så hade Stina fått sällskap i sängen. Jag har hört talas om lättfotade damer som har en Torsk i sängen men aldrig hört att man kan ha flygfisk i sängen. Skillnaden mellan Torsken och flygfisken skulle då vara att Torsken, i motsats till flygfisken, betalar för sig. Vi har även upptäckt att vi har andra små husdjur ombord. En kväll mitt ute på Atlanten kommer en 2 cm lång Kackerlacka spatserande över pentryt. Det visar sig vara ett misstag att så nonchalant ignorera besättningen ombord och det får bli den sista promenaden som den gör. Nu är bara frågan, finns det fler?

Dagen efter hittar vi 2 små djur på toaletten som är misstänkt lika Kackerlackor. De får gå samma väg som den förra. Vi har sedan länge placerat ut ett antal små matskålar till dessa husdjur, innehållande en blandning av kondenserad mjölk och borsyra. Detta skall vara en delikat rätt för Kackerlackor med förödande resultat på deras hälsa. Några fler djur ser vi inte under resan och vi hoppas att de håller sig borta. Trots att vi är mycket noggranna med allt vi tar ombord och t.ex. avlägsnar allt emballage innan, så är det ändå lätt att det slinker med någon. Vi misstänker att de kan ha kommit med bananerna som vi köpte på Kap Verde och/eller med toalettpapper och hushållspapper. Man kan ju inte linda upp rullarna och kontrollera dessa.

Vi provar att fiska vid ett par tillfällen till, men får inte upp någon mer fisk under resan. Däremot blir vi av med flera krokar och vid ett tillfälle har vår flätade 300 kg lina slitits helt av. Så det finns några stora bestar där nere i djupet. Vi får nog se över vår utrustning när vi kommer fram.

Då vi seglat i en vecka och ännu inte kommit mer än drygt en tredjedel, inser man att Atlanten är ett stort hav. Vi har ofta sol med lite små vita molntussar som drar fram om dagarna. På nätterna är det ofta betydligt molnigare och det kommer allt som oftast regnbyar. Man hinner för det mesta bara sätta i alla luckorna innan regnbyn dragit förbi och man måste öppna igen. Ofta ökar vinden framför regnbyn och vrider på ena eller andra hållet och då man kommer in under molnet avtar vinden drastiskt. Mot slutet av seglingen önskar vi att det skulle komma en rejäl regnskur så att vi fick sköljt av allt salt från däck och rigg. Tyvärr blir vi inte bönhörda så även om det kommer rejäla skurar, så är de så korta att de endast hinner fukta däcket och saltet torkar fast igen.

Dagarna försvinner i ett ganska så snabbt tempo och när vi så småningom närmar oss slutet så undrar man lite stillsamt vart tiden tagit vägen.

Måndagen den 12e december klockan 12.00 lokal tid, siktar vi Martinique på horisonten. Vi har under förmiddagen sett många fregattfåglar, vilket är ett tecken på att vi närmar oss land. Det kommer också en mycket stor flock Delfiner och hälsar oss välkomna, det är minst 50 djur som hoppar och leker runt båten en liten stund för att sen dra vidare. Ja de har väl många båtar att välkomna i dessa dagar.

Vi hade planerat att gå till huvudorten på ön, Fort de France men inser att det kommer att vara midnatt då vi kommer dit. Däremot ser vi en chans att komma in till Cul du Sac och den lilla byn Le Marin som ligger på sydsidan, innan det blir mörkt, så vi satsar på det. Det är en underbar känsla att närma sig ön, kontrasten mot Kap Verde är slående. Här är en grönska som nästan är otrolig, man blir helt fascinerad av vegetationen. Vilken skillnad det är från det karga och torra Sal på Kap Verde. Vi rundar den södra udden och skotar hem för att segla de sista 5 sjömilen upp till inloppet till Cul du Sac. Där bärgar vi seglen, startar maskinen och går de sista 2 sjömilen in genom den bojade rännan. Vi låter ankaret gå klockan 18.00, alldeles utanför marinan i Le Marin och hinner precis se solen försvinna bakom horisonten.

Vi har seglat nästan 2200 sjömil på 16 dagar 10,5 timmar. Vi sätter oss ner i sittbrunnen och äter middag och dricker en kall öl och känner oss mycket nöjda med överfarten och oerhört stolta på de sätt som vi genomfört den. Champagnen ligger till kylning men den får anstå till i morgon kväll då vi kan njuta av den i lugn och ro. Just nu ser vi fram emot att få sova ostört ända tills vi självmant vaknar, förhoppningsvis ända till i morgon bitti.

S/Y Christina den 15:e December 2005

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 12. Caribien del 1.

(2005.12.13 - 2006.01.08)

Den första natten för ankare blev underbar, med nästan 10 timmar sammanhängande sömn. Det var luciadagen men vi firade den utan luciamorgon på TV och utan lussekatter och pepparkakor. Det fick bli ett härligt bad i stället, under vilket vi konstaterade att det växte långhalsar över större delen av botten och en bit upp på friborden. De var ganska så lätta att skrubba bort så vi tog varsin sida innan frukosten. Under förmiddagen tar vi dingen in till marinan och klarerar in, en enkel procedur som består av att fylla i ett papper med lite data på båten och oss själva. Det hela går på 10 minuter. Vi passar också på att gå en tur längs med hamngatan och förser oss också med lite färska matvaror. På kvällen sätter vi oss med en god middag och skålar i champagne som vi fått i avskedsgåva av våra vänner B.G. och Hanne. Vi höjer också våra glas mot Barbados och skålar för våra vänner på Lovisa för en lyckad överfart.

De nästföljande dagarna ägnas till underhåll av båten, bl.a. måste allt det rostfria poleras eftersom det rostar mer eller mindre i det salta vattnet på Atlanten. Vi lämnar också in tvätt och fyller på våra dessimerade matförråd. Maten här på Martinique är inte speciellt billig, tom. dyrare än i Sverige.

På torsdagen går vi över och tankar vatten vid sjö macken, här är det inte gratis som i Europa utan kostar ca 1 kr för 10 liter. Vi avgår kl. 14.00 för att segla de 25 sjömilen upp till huvudstaden på Martinique, Fort De France. Vår vana trogen, hinner vi precis få fast ankaret innan det blir hel mörkt. Hit till Fort De France har vi gått för att möta våra pojkar som kommer med flyg på söndagen. Tiden fram till dess fördriver vi med att bekanta oss med den trevliga staden. Det blir inköp av lite julklappar till grabbarna och ytterligare lite påfyllning av matförråden. På söndagen är alla affärer stängda och det är ganska tyst i den annars så livfulla staden. Det vill säga ända fram till kl 16.00 på eftermiddagen. Då drar en gokart tävling i gång mitt i centrum. Man har helt enkelt stängt av ett par gator och med hjälp av en uppsjö av gummidäck ställt i ordning en racing bana. Det blir en spännande tävling som vi och alla andra, helt gratis bjuds på. God propaganda för sporten skulle man väl kunna säga. Under eftermiddagen har en Svensk båt ankrat i närheten av oss, det är Crusader från Göteborg med Ingela och Lasse ombord. De bjuder på kaffe i skymningen och vi får höra om deras seglatser i Brasilien under föregående år.

Vi hade tänkt åka ut till flygplatsen och möta våra grabbar, men det går inga flygbussar på söndagen så vi har kommit överens om att de skall ta taxi in till stan. På kvällen dingar vi in till stan och möter dem, det blir ett kärt återseende. Det ser ut som de reser lätt, men det visar sig att allt deras bagage kommit bort redan i Köpenhamn. Inte så förvånande då Köpenhamn har Europas sämsta mark personal enligt min mening, är det inte strejk, så uppvisar de en total nonchalans mot resenärerna. Nåväl, en fördel var det med att bagaget inte dök upp, de slapp att betala övervikt för ca 15 kilo mellan Paris och Martinique. I väntan på att bagaget skall anlända ett dygn försenat så tar vi en runda på Stan och shoppar lite badshorts och t-shirts till grabbarna. Lite bad och snorkling längs med fortet hinner vi också med. Nästa förmiddag så anländer bagaget och vi kan klarera ut och göra klart för segling söderut. Medan jag och Stina är i land för utklarering, så räddar Johan och Peter en Finsk Bavaria 47 som har börjat dragga med stadig kurs rakt mot en lång pir arm. Besättningen, som inte är ombord, har förmodligen lagt ut alldeles för kort ankarkätting. Grabbarna förtöjer båten i en lots-boj och båtens besättning blir, vid återkomsten, något förvånade då de hittar båten där. De blir dock väldigt glada då de får höra anledningen och kommer över med vinflaskor, glögg och lite godis som tack för båträddningen.

Efter lunch sätter vi segel och seglar i frisk halvvind söderut och passerar St Lucia och St Vincent under kvällen och natten. Vinden är god nästan hela tiden, vi behöver endast använda maskinen ett par timmar i lä bakom St Vincent. Under förmiddagen nästa dag, seglar vi in i Admirality Bay på Bequia och ankrar alldeles utanför Port Elizabeth, som den lilla byn heter. Här stannar vi ett par dagar för att fira jul med många vänner som vi träffat tidigare. Lovisa och Blue Marlin ligger här samt Stefan och Emma med sin nya båt Ace of Spades som de köpt i Trinidad samt många Norrmän som vi träffat tidigare. Alla kommer över och hälsar oss välkomna och i solnedgången bjuds hela besättningen på sundowner i sittbrunnen på Lovisa. Efter kvällsmaten blir det inspektion av Ace of Spades. Dagen efter far grabbarna iväg på jakt efter en lämplig strand att Wind-Kita ifrån, de kommer tillbaka lite besvikna då de inte blev som de tänkt sig. Visserligen blev det några åk, men det var inte så bra för hållanden. På eftermiddagen får det bli dykning på ett rev som heter Devils Table istället, och det går betydligt mycket bättre. Förhållandena för detta är mycket bättre och det blir många fina kort med kameran i undervattenshuset.

På kvällen lille Julafton blir vi bjudna på Julbord hos Lovisa, det blir en fantastisk kväll där många rätter trängs på bordet. Det blir glögg då vi anländer, därefter julmat med både löksill, matjesil, gratinerad skinka, korv, ägg, ost, omelett med trattkantareller m.m. samt snaps efter behag. Vi sjunger snapsvisor och har en mycket gemytlig kväll tillsammans och vi känner äntligen av lite julstämning.

Dagen efter, har vi julklappsöppning efter frukost. Stinas syster Birgitta, har varit flitig och skickat med julklappar till alla. Ett stort tack till henne. Det är små träpussel som, efter isärtagning, skall återmonteras så att de hänger ihop i sin ursprungliga form, utan att använda alltför mycket våld. Av oss får grabbarna varsin T-tröja och varsitt instrument. Johan får en liten Afrikansk trumma och Peter ett par maracas. Så det blir knep och knåp samt lite musicerande under förmiddagen. Efter lunch tar vi oss upp till Marianne som bor högt uppe på berget. Marianne är en Svensk dam som kom till Bequia för många år sedan, tillsammans med sin Norske man, efter att ha strandat med deras båt på ett rev i närheten. Hon bor numera ensam och har som tradition, sedan många år tillbaka, bjudit in alla Skandinaver som på julafton ligger i Admirality bay, på glögg i sitt lilla hem. Varje båt tar med sig en flaska rödvin som används till glöggen. Sålunda var vi ca.150-200 Skandinaver som träffades och hade en trevlig gemenskap. På kvällen har vi anmält oss till grillafton på stranden tillsammans med många andra Skandinaver. Det är lokala invånare som arrangerar det hela och fast vi får vänta en liten stund på att det skall bli klart så får vi njuta av gott grillat griskött och grillad kyckling med en massa olika exotiska sallader. När det börjar lida mot midnatt så får vi skjuts tillbaka med Anders och Ann-Christin, grabbarna tar vår dinge in till byn och fortsätter festandet.

Vi har bestämt att vi skall segla vidare dagen efter och det är med lite sega gastar som vi ger oss av söderut under förmiddagen. Vi passerar ön Mystique, där många berömdheter håller till. Mick Jagger i Rolling Stones lär vara en av dem. Senare på eftermiddagen seglar vi in i en samling rev och småöar som kallas Tobago Keys och ankrar alldeles intill en liten ö som heter Baradal. Det hela omgärdas av Horse Shoe reef, som skyddar mot Atlantens dyningar. Vid middagen på kvällen kommer en rejäl regnby, så vi får flytta ner i kajutan. Efter maten så roar vi oss med trumma och maracas och sång därtill. Evert Taube´s sångböcker kommer fram och det är kul att höra grabbarnas uppskattning av de gamla balladerna om Ernst Georg Johansson och Fritjof Andersson.

Dagen efter börjar med morgondopp i det kristallklara, turkosa vattnet. Efter frukost lastar grabbarna sin wind-kiting utrustning i gummi dingen och far in till stranden på Baradal. Sen wind-kitas det mellan ankarliggarna så att ägarna nästan får skrämsel hicka, grabbarna har dock allt under kontroll. Efter lunch ger sig hela familjen ut för att dyka på reven runt Baradal. Vi ser massor av vackra fiskar och koraller och en Baracuda kommer sakta glidande för att se vad det är för gäster som inkräktar på hans revir. Han nöjer sig som tur är med att inspektera oss. Det blir för oss föräldrar en oförglömlig upplevelse att få dyka med sönerna och även här får den undervattenshus försedda kameran komma till användning. Första dagen vi är här kommer en hel del lokala s.k. boat boys fram till oss och erbjuder sina olika tjänster och varor. De säljer allt från bröd och fisk till frukt och "ganja", det senare röks med resultat att man blir hög och får simmiga ögon. Allt är svindyrt och vi tackar artigt och bestämt nej. Efter ett tag lär de sig att vi inte är intressanta kunder och besvärar oss inte mer utan återvänder till charter båtarna, där det förmodligen är mer att hämta. En av dagarna träffar Peter på en seglarkompis från Danmark som han tävlat emot många gånger de senaste åren, så världen är inte så stor. Han är här med sin tjej, Tina och sina föräldrar och seglar ett par veckor i charter båt.

I fyra dagar njuter vi av sol, bad och snorkling och en av kvällarna med grillning på stranden. Vi får också tillfälle att dyka med sköldpaddor som vi även fotograferar. Lite tristare är det en dag då vi dyker bland tusentals små brännmaneter, som strömmen fört med sig. Det blir ett kortvarigt dyk och det svider över hela kroppen men går ganska fort över.

Vi träffar också en inhemsk kille som heter Larston och som varit flera gånger i Sverige och har många vänner där. Hans lilla båt heter "Velocity lördag" och har Svensk flagga i aktern. Han försörjer sig på att sälja smycken som han tillverkar själva av bla. korall.

När matförrådet börjar ta slut och soporna börjar hopa sig, seglar vi den korta biten in till byn Clifton på Union island. Här gör vi av med soporna och handlar det absolut nödvändigaste. Vi hittar också ett litet lokalt hak där vi äter en god lunch till ett överkomligt pris. Då vi på eftermiddagen seglar vidare fångar Johan en fin Baracuda på sin nyinköpta fiskekrok. Vi ankrar för natten utanför den lilla ön Petit st Vincent som är den sydligaste som tillhör St Vincent Grenadinerna. Grannön i söder heter Petit Martinique och tillhör Grenada vilket innebär ut- och inklarering om vi vill segla dit. Vi avstår därför vidare seglats söderöver och vänder åter norrut.

Tänd av fiskelyckan dagen innan, så önskar Johan att vi skall segla lite längre ut i Atlanten för att se om det kan finnas någon Tonfisk eller Guldmakrill som intresserar sig för hans drag. Vi bestämmer oss därför för att segla öster om Horse Shoe reef, vilket innebär kryss med revade segel mot vind och sjö. Under seglingen upptäcker Peter att 4 (av 19) kardeler i vårt babords undervant har brustit. Vi får bråttom vända och plocka ner storseglet och återvänder till Clifton där vi tankar vatten och förhör oss om riggverkstad. Någon riggverkstad finns inte i närheten så vi bestämmer oss för att återvända till Tobago Keys för att fira Nyårsafton. Vi ankrar på ungefär samma plats som förra gången och det blir ytterliggare några dagar med wind-kiting (för grabbarna) och snorkling. Nyårsafton firar vi med Stefan och Emma (Ace of Spades) som gäster, det är ganska blåsigt och en och annan regnskur passerar. Nyårsmiddagen inleds med rompunch som välkomstdrink, därefter hummersoppa och vitt vin. Till huvudrätt, får vi stekt färsk tonfisk med potatisgratäng, ärtor, sparris, ananas samt 2 olika såser och rött vin därtill. Till efterrätt äter vi färsk Ananas. Det är en fantastisk måltid som Stina lyckas åstadkomma med de möjligheter som står tillbuds. Vid 22 tiden drar ungdomarna iväg på vidare äventyr. Vi sitter uppe till midnatt och ser några raketer och ett par nödbloss stiga till väders. Trots den goda maten och det trevliga sällskapet så saknar jag ändå de Nyårsaftnar som vi firat samman med våra goda vänner Jill och Jan i så många år och jag skänker dem en tacksam tanke och går till sängs med lite hemlängtan.

När vi vaknar på morgonen, blåser det fortfarande hårt och många regnbyar passerar. Grabbarna som kom hem sent på natten, sover längre än vanligt och avstår från kiting och dykning. De var på en annan ö och firade Nyårsafton tillsammans med några Italienska ungdomar (läs tjejer). När de skulle återvända, var det mot vind och sjö, så de blev genomvåta av all stänksjö i den lilla jollen. På eftermiddagen spelar vi spel och lyssnar på musik.

Dagen efter avgår vi kl. 11.00 med två rev och stormfock Masten är säkrad med en spectra lina runt spridarna. Vi kan precis sträcka ön Canouan och trots det korta avståndet beslutar vi oss för att gå in här för natten. Det hårda vädret gör att vi inte når nästa ö som är Bequia. Byn i land bjuder inte på några större sensationer, båtuthyrningsföretaget Morings är det största inslaget här. Vi fortsätter dagen efter med samma segelsättning och samma väderförhållanden upp till Bequia. Väl framme i Admirality Bay, letar vi upp en ankarplats tätt på land. Lovisa, Babette och Blue Marlin hälsar oss välkomna precis som många andra Scandinavier vi sett tidigare. Efter utklarering från Grenadinerna dagen efter, fortsätter vi till Chateubalair på St Vincent, Vi kommer fram ganska tidigt, så det blir tillfälle till fina dyk vid den lilla ön Chateubalair. Vi har kameran med, men tyvärr har kamerahuset inte blivit riktigt stängt och det läcker in vatten som förstör kameran. Trots omedelbar spolning med färskvatten och torkning därefter går den inte att rädda.

På morgonen då vi sitter och äter frukost kommer en inhemsk kille som heter Fitzroy utpaddlande till oss på en surfingbräda. Han hänger i mantåget hela frukosten, Stina har bakat nytt bröd så det är väl doften som lockar. Han berättar att de odlar mycket marijuana uppe i bergen, men att det inte är legalt. Många av männen åker båt till en annan del av ön, de tar sig upp i bergen där odlingarna finns och säsongsarbetar där. När vi skall avsegla frågar han om vi kan undvara lite pasta eller ris, han får en liten påse av vart och resterna av brödet. Som tack frågar han om han kan ta våra sopor iland. Nästa dag seglar vi vidare till St Lucia och den djupa viken Marigot Bay. Mellan öarna är vinden frisk och som vanligt från ost, men bakom dessa är den relativt svag och kan till och med vara nordvästlig. Lite motorgång bakom öarna får vi ta till, för att komma fram innan solen gått ned. Vi tar oss iland för att klarera in, men finner att Tullen är stängd för dagen. Vi trotsar bestämmelserna, som säger att man inte får vistas iland förrän man klarerat in, och tar oss en liten promenad. Själva viken är underbar och otroligt skyddad men iland blir vi inte lika imponerade. På södra sidan är det mest en stor byggarbetsplats, där ett nytt semesterkomplex uppföres. Lite synd på en så vacker plats, men det skapar kanske bättre förutsättningar för de boende här. Här finns det många boat-boys som far runt på många olika flytetyg och erbjuder sina varor. Ibland blir det kappkörning till någon nyanländ båt, och det visar sig att windsurfing paddlaren är snabbare än den lilla roddbåten. Bara han kan hålla sina varor kvar på brädan vilket inte alltid lyckas. Ändå känsligare är det på morgonen då han erbjuder bröd.

Vi ger oss av tidigt, innan tullen öppnar, för att slippa in- och utklarering. I frisk vind och solsken, seglar vi med två rev i storseglet upp till Le Marin på Martinique. Johan gör ett sista försök med fiskeutrustningen och nästan framme, rasslar det i rullen ett par sekunder. Fisken släpper men vi kan se att den fortfarande följer vår bläckfisk. Efter ett par sekunder rasslar det rejält i rullen. Nu drar fisken ut ändå mera lina, men innan Johan hinner kroka den så har den släppt. Vi tror, av det vi såg, att det var en sailfish eller Marlin, då dessa är väldigt hårda i sin spjutformade mun och därmed svåra att få fast på kroken. Vad det än var så fick vi inte upp den och kan därmed spekulera och fantisera fritt om storlek och sort. Som plåster på såren fick vi besök av en stor flock Delfiner och så var humöret på topp igen. Vi söker oss långt in i bukten så nära marinan vi kan, på så vis blir det inte så långt att köra då vi skall iland. Vår gummijolle "Zodde", har börjat ta in vatten ganska rejält så det är skönt att ha kort väg in. Vi tar oss iland för att handla och det är skönt att kunna välja och vraka bland varorna och till rimliga priser dessutom. Sista middagen med grabbarna ombord, blir det Laxmacka med lite vitt vin, pommesfrittes med grishalskotletter och bernaisås samt en krispig sallad, creme karamell med grädde till efterrätt.

Sen blir det allsång, sånghäftena plockas fram, maracas och trumma får ackompanjera, en härlig afton.

Dagen efter är det lördag och näst sista dagen på grabbarnas besök. Efter frukost åker vi in och klarerar och passar på att boka en hyrbil för Söndagen. Vi pratar också med riggverkstaden och blir ombedda att komma in med undervanten på måndag morgon. Efter en promenad i byn tar vi oss ut till båten och passar på att bada lite innan solen sjunker under horisonten. I solnedgången sitter vi i sittbrunnen med en "sundowner" och pratar lite om det som varit och det som komma skall. Johan åker tillbaka till flygledare jobbet i Visby och Peter till Kristianstad där han blir färdig civilekonom om 2 veckor. Månaden efter åker han till Kina för att studera det Kinesiska språket på ett universitet där. Kvällen avslutas med avskedsmiddag på restaurangen invid dingebryggan.

Söndag morgon tar vi ett sista dopp allesammans och därefter blir jag skjutsad in för att hämta hyrbilen. Johan och Peter lastar dingen full med sin packning och kör in den till bryggan. Sist upphämtad blir Stina och soporna. Den lilla bilen blir stuvad proppfull och med Stina vid ratten ger vi oss av på sightseeing. Vi kör ut med den östra kusten där vi äter lunch på en liten trevlig restaurang. Vi kör också upp till en parkering som ligger högt upp vid det 1397 m höga berget Montagne Pelee, som är en slocknad vulkan. Den hade sitt senaste utbrott 1902 då den utplånade den närliggande staden Saint Pierre och hela dess befolkning. Den enda överlevande var en fånge som hette Cyparis, som tack vare fängelsets tjocka murar klarade livhanken. Vi påbörjar en promenad upp mot toppen, men tvingas vända då tunga moln drar in och gör sikten obefintlig. Vi fortsätter utmed läkusten i väster och passar på att ta ett sista bad tillsammans. Här kan man stå i 20 cm djupt vatten på sandstranden och dyka i med huvudet före. Dyningen har bildat en kant i sandbottnen så att det 2 m ut är ca 1,5 m djupt. Vi svänger in om Fort de France på återvägen och cirkeln är sluten. Det var ju härifrån vi startade för tre veckor sedan. I dag är det söndag och staden är tyst och stilla, så vi fortsätter nästan genast till Le Lamentin där flygplatsen ligger. Efter incheckning och en liten fika, tar vi med stort vemod farväl av grabbarna. Det blir kramar och pussar och lite fuktiga ögon för nu dröjer det nog ganska länge innan vi ses igen.

Under tystnad kör Stina och jag tillbaka i mörkret till Le Marin. Det känns tomt utan grabbarnas glada och rappa kommentarer. Vid kvällsmaten pratar vi lite lågmält om de senaste veckornas härliga upplevelser och går därefter tidigt till kojs.

S/Y Christina den 20:e Januari 2006

Seglarhälsningar

Janne och Stina

Kommentar till resebrev:

Så skedde det som vi hade hoppats slippa men kanske ändå befarat, datorn rasade ihop och en stor mängd information försvann. Alla inkomna mejl, alla skickade resebrev, samt även det sista som inte ännu var skickat. Dessutom har vi haft problem att lagra tillräckligt med ström i våra dåliga batterier, för att kunna använda vår nya, moderna, strömslukande dator. Ja det bara bekräftar att det är en sårbar liten värld vi lever i. Följande resebrev är skrivet långt i efterhand och fritt ur minnet samt med inte så lite vånda. Men nu är det äntligen avklarat och vi är komna ikapp med skrivandet. För tillfället är de flesta problemen undanröjda men jag ber alla läsare att ha förståelse för de problem som kan komma även i framtiden. I vår värld finns inte obegränsat med ström i 2 hål i väggen ej heller finns det service att få runt hörnet. Just nu är allt på topp och vi seglar vidare.

Välkomna ombord!

Brev 13. Karibien del 2.

(2006.01.09 - 2006.02.22)

När vi vaknade, dagen efter att grabbarna åkt, satt saknaden kvar och det kändes tomt. Men vi fick snart annat att tänka på då det fanns massor av saker som skulle utföras. Tvätt lämnades in, nya undervant införskaffades och blev monterade. Gummi jollen som börjat läcka in vatten de senaste veckorna blev reparerad i 2 omgångar. Den första gången med felaktigt lim som innebar att lagningen inte höll. Andra gången gick det bättre och efteråt läckte den bara lite. Alve på båten Searcher hade vänligheten att låna ut en av sina jollar under tiden vi reparerade våran. Många andra underhållsarbeten utfördes och båten bunkrades upp med nya matvaror, vatten och diesel. Efter 6 dagar, gav vi oss iväg ut till Ste Anne som ligger strax utanför Le Marin. Dagen efter satte vi kurs norrut via Roseau på Dominika och Anse la Barque på Guadeloupe för att på tredje dagen angöra Falmouth Harbour på Antigua. Seglingen upp gick i friska vindar mellan öarna och ganska så svaga bakom dem. Revat storsegel och inrullad fock är den vanliga segelsättningen. I Falmouth harbour ankrade vi upp vid sidan av den Svenska båten "Elvina" med Gunilla och Christer ombord. De hade vi träffat i Engelska kanalen för 3 år sedan då de var på väg ut på sitt stora äventyr. En del av er som läser detta, kanske känner igen dem från Svensk TV, då de varit med där vid ett par tillfällen. Via dem lärde vi också känna Victoria som var på besök hos dem, samt Gary och Leslie, ett par som arbetade ombord på en av de stora lyxbåtarna, "Dione Star", som låg här. Tillsammans gick vi långa promenader i omgivningarna och fick en fin inblick i naturen på ön. Falmouth Harbour är en naturhamn liksom den intilliggande English Harbour. Emellan dessa ligger Nelson´s Dockyard som ursprungligen byggdes upp av den gamle Amiralen Lord Nelson. Han fann viken, som är helt insynsskyddad, vara ett utmärkt ställe att gömma undan flottan för fienden och byggde upp ett "dock yard" vars byggnader idag är skyddade som kulturminne. Nelsons Dockyard, med sina vackra välbevarade byggnader, är mycket besökt av turister som gästar ön. Vi beskådade naturligtvis också alla lyxbåtar som låg här, den ena större och lyxigare än den andra. Här fanns motoryachter med helikopter på övre däck, samt med ordinarie 10m segelbåt hängande i dävertar utmed sidan om nu ägaren skulle känna för en segeltur. Bakom en stor lucka längs med sidan fanns en hel leksaksavdelning med ett stort antal vattenskotrar och ribb båtar samt vindsurfing brädor, kanoter och en massa annan förströelse utrustning. Allt sjösattes med hjälp av hydraulkranar. Här låg också världens högsta enmastade båt, Rebecca 4. Båtar runt 20-30 m fanns det i parti och minut. Vi träffade en dag en Amerikan och blev inviterade att besöka båten som han för tillfället bodde i. Det var en mycket vacker träbåt byggd efter modell från en bank skonare. Båten som var 4 år gammal var byggd i kallbakad fannér och epoxi och med trä-imiterade master byggda i kolfiber. Inredningen gick i vitt och klarlackade mahogny. Allt trä var lackat mellan 12 och 13 gånger och hade en finish som en steinway flygel.

Vi blev liggande i Antigua i 10 dagar, vilket var längre än planerat. Anledningen berodde på en väderförsämring med mycket regnbyar och hårda vindar i slutet av perioden. När vädret förbättrades, seglade vi ner till en liten trevlig by på Guadeloupe som hette Deshaies. Här stannade vi en dag och promenerade runt lite i byn. Därefter fortsatte vi utmed Guadeloupes kust till en marina söder om huvudstaden Basse-Terre som heter Rivier Sens. När vi kom fram vandrade vi in till huvudstaden och bekantade oss med den. Dagen efter tog vi buss från Basse-Terre upp till en liten by som heter St-Claude. Härifrån fortsatte vi till fots upp till den slocknade vulkanen La Soufriere som är 1467m hög. Vädret, som var mycket bra då vi startade på morgonen, försämrades tyvärr under dagen, så då vi nådde toppen var det helmulet och duggregnade. Vi fick därför vara utan den hänförande utsikten som erbjuds vid vackert väder. Trots allt var det en härlig vandring, som bitvis i slutet, bjöd på ganska så jobbig klättring. På de lägre höjderna gick vägen genom frodig djungel med en fantastisk grönska. När vi trötta och med värkande ben åter kom ner till St-Claude, stannade en bil och frågade vart vi skulle. Han erbjöd oss skjuts, eftersom han skulle till Basse-Terre. Vi hade nog tur som fick skjuts, för det gick inte särskilt många bussar på lördag eftermiddagen. Vår chaufför, som var pensionerad ekonom på Air France, hade vänligheten att köra oss ända fram till vår marina.

Dagen efter, seglade vi i hård vind ner till Dominica där vi ankrade i Prince Rupert Bay, utanför staden Portsmouth. Då vi ankom, och även dagen efter, var vindbyarna från bergen så kraftiga att vi inte vågade lämna båten. Det kom också talrika regnbyar som även de bidrog till att vi valde att stanna ombord. Andra dagen bättrade sig vädret och vi tog oss iland och skötte både in- och utklarering samtidigt. Vi fick också en guidad tur uppför Indian River, som enligt många vi träffat skulle vara bättre än en tur på Amason floden. Enligt vår mening, en turistfälla som man kan vara utan. En kanot tur på Rönne å är säkerligen bättre. En guide rodde oss en halv kilometer uppströms en smal å och berättade om en massa djur som vi inte såg, de flesta djur är nattaktiva. Väl uppe lade han till vid en bar, där det var tänkt att man skulle spendera lite slantar på diverse dricka. Vi valde dock att promenera runt i den lilla trädgården och bekanta oss med de olika plantorna som vår guide beskrev utförligt. Nedfärden längs ån gick betydligt fortare, då strömmen var med oss.

Vi återvände till Martinique dagen efter och ankrade för natten i Saint Pierre alldeles nedanför vulkanen Montagne Pelee. Staden utplånades år 1902 då vulkanen hade ett stort utbrott. Endast en person som hette Cyparis överlevde. Han satt i fängelse, och klarade livhanken tack vare de tjocka fängelsemurarna. Nästa dag seglade vi ner till Le Marin, för att åter fylla på våra matförråd och passa på och lämna in tvätt. Vi försökte också att reparera vår gamla dator som inte ville starta upp. En svensk seglare som vi träffade, var haj på datorer och kunde konstatera att hårddisken var trasig. Där försvann en månads skrivande så det var bara att börja om igen. Någon ny hårddisk fick vi inte tag på så den nya, strömslukande datorn, fick plockas fram. Innan vi lämnade Martinique gick vi ut till Ste Anne och passade på att fira min födelsedag. Vi bjöd in alla Svenska besättningar under eftermiddagen på kaffe och god tårta som Stina bakat dagen till ära. Vi var 14 personer i våran sittbrunn och det blev en trevlig eftermiddag med mycket utbyte av erfarenheter. Det var speciellt för mig att fira födelsedag i sol och värme, jag som alltid firat i kyla och snö eller slask.

Dagen efter avseglade vi till Rodney Bay på St Lucia. Här gick vi in i marinan och träffade Anders och Ann-Christin på "Lovisa". Vi åt en härlig middag på kvällen och sade adjö till varandra för en ganska lång tid framöver. De stannar kvar i Caribien ytterligare en säsong och vi fortsätter så småningom västeröver. Vi sa också hej till Grågås från Borstahusen som också låg här. Vi ankrade också 2 nätter i Soufriere Bay, alldeles inunder de båda spektakulära bergstopparna Petit- och Grande Piton. I Sufriere besökte vi Botaniska trädgården, "Diamond Gardens" med dess vattenfall. Vattenfallet var inte så mycket att yvas över men den botaniska trädgården var vacker med alla dess namngivna träd och blommor. Vi gick också en lång promenad upp till "Sulphur springs" en del av en vulkankrater där det kommer upp kokande vatten och svavelångor från jordens innandöme. Vår guide poängterade för oss att det inte var någon fara för vulkanutbrott så länge det rök och kom upp vatten. Skulle det däremot sluta, så var det bråttom värre att ta sig därifrån. Det betydde nämligen att vulkanen höll på att bygga upp ett inre tryck och att en explosion var sannolik. Det var lite oroande eftersom vi var de enda som gått dit och alltså kanske skulle bli de sista därifrån.

Via Port Elisabeth på Bequia, som vi besökt tidigare, så seglade vi ner till Carriacou som ligger i Grenadas grenadiner, där vi klarerade in i Hillsborough. Strax innan vi kommer fram nappar det på vårt fiskespö och en fin Baracuda på ca 2 kilo landas. Den här gången behöll vi fångsten, då vi numera vet att de inte är förgiftade i de södra delarna av Caribien. Efter inklarering gick vi runt Cistern Point till Tyrell Bay på väst sidan. Här hade vi bestämt möte med våra vänner på "Eos" som redan låg uppankrade då vi kom. Då vi inte hade träffats sedan Santa Cruz på Teneriffa, så blev det en sen afton med massor att dryfta. Vi åt naturligtvis även en god middag med bla. stekt Baracuda till förrätt. Vi stannade kvar i ytterliggare 4 dagar då vi gemensamt åkte runt på ön. Vi var också på restaurangbesök en afton med levande musik och dansuppträdanden av lokala artister. Då artisterna inte fick plats på restaurangens altan, flyttade man helt enkelt ut på gatan som tillfälligt stängdes av. Bilarna fick lugna sig och njuta av uppträdandet medan de väntade. Carriacu var en av de trevligare platserna i ö-kedjan. Inga som prompt ville pracka på dig varor och tjänster och rimliga priser som inte var upphaussade av charter turismen. Folk var vänliga och hjälpsamma var du än gick och hade alltid ett vänligt ord till svar när man ställde frågor. Efter 4 dagar var det dags att säga adjö till Micke och Ann-marie på Eos. De skulle fortsätta upp mot Martinique och vi satte kurs mot Trinidad. Vi seglade sent om eftermiddagen för att kunna vara framme nästa dag. Under seglingen hade vi många kontakter med båten Searcher som vi träffat flera gånger tidigare. De hade avseglat från Clifton på ön Union ett par timmar innan oss och låg nu strax före oss under seglingen ner till Trinidad. Då vi gick öster om Grenada så blev det segling i öppet vatten hela vägen ner. Seglingen gick bra och vi kunde ankra utanför Chaguaramas vid middagstid dagen efter.

Chaguaramas är en stor service anläggning för fritidsbåtar, här finns PEAKE Marine, Power Boats, Coral Cove, Crews Inn och många fler, jättestora varv med all tänkbar service som man kan behöva. Många seglare lyfter upp sina båtar här under Caribiens orkansäsong och åker hem för att återkomma under senhösten. Vi nyttjade bla. Svensken Jonas på Peake´s som driver Trinidad Rigging för att se över våran rigg och se till så att den var i topptrim inför den fortsatta seglingen. Vi fick också hjälp med våra batterier av David Laughlin på Caribbean Marin på Power Boat´s. Han gjorde vad han kunde med de gamla batterierna men de gick inte att rädda, de hade nog fått nådastöten då generatorn gick i sönder och de inte fick någon laddning under en tid. Så det blev till att införskaffa nya batterier igen. Vi fick också tag i ny hårddisk till den gamla datorn så nu fungerar den igen. Vårt, sedan avfärden planerade inköp, av ny jolle gjordes också. Vi köpte en s.k. ribb-jolle med fast aluminium botten, som tillverkats av AB boats i Venezuela. Vår gamla "zodde" får gå i pension och ligga som reserv under däck. För att våran nya jolle skulle få plats på däck fick vi göra vissa ombyggnader av ventilationen. Dorade boxen fick vridas 180 grader och de gamla hålen tätas. Men det var inte bara service arbeten som utfördes, vi hann även besöka huvudstaden Port of Spain som sjöd av liv inför den stundande karnevalen. Det är inte helt ofarligt att vistas i denna stad, kriminaliteten är hög och det sker ständigt stölder och rån. I Trinidad sker ungefär ett mord om dagen i genomsnitt, så vi valde att vistas här under dygnets ljusa timmar. Vi gjorde också en långvandring upp i bergen och fick se både Apor, Papegojor och vackra fjärilar, bl.a. en blå som var stor som två handflator. "Dione Star" som vi träffat på Antigua, låg också här och vi fick åter en pratstund med Gary och Leslie som jobbade ombord. Ett par kvällar tillbringade vi också tillsammans med Örnulf och Shannon från Norska "Babette". Trevliga människor som var lätta att umgås med. De hade sin båt på land för botten målning och service och skulle sjösätta efter karnevalen för segling norröver och tillbaka till Norge. Vi hoppas att vi kan möta dem i deras stuga, i Rasvåg på Hitra ön, då vi är på väg hemåt och seglar förbi Norge.

Efter 10 dagar valde vi att avsegla innan karnevalen skulle dra igång på allvar. Vi var angelägna att komma västeröver mot Panamakanalen och det väntande Stilla havet, en ny fas på äventyret.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

ombord på

S/Y Christina

Brev 14. Karibien del 3 västerut.

(2006.02.23 - 2006.04.16)

Vi avseglade från Chaguaramas på Trinidad kl. 5 på eftermiddagen och hann precis ut på öppet vatten innan lampan släcktes, d.v.s. då solen gick ned. För att undvika de ökända farvattnen utmed Venezuelas fastland och halvön Paria, så hade vi lagt en waypoint ca halvvägs mot Grenada innan vi vek av västerut mot Isla Los Testigos. Farvattnen utmed kusten är beryktade för piratöverfall och det har även förekommit att seglare blivit beskjutna och skottskadade. Detta ville vi gärna undvika och tog obehaget med vinden in för om tvärs för att komma ut från kusten. Vi blev lyckligt avvinkade från en grupp Delfiner som önskade oss lycka till på seglingen. Det blev en blöt segling i gropig strömsjö, innan vi kunde falla av mot väster. Blött blev det även under resten av seglingen, men då kom vattnet uppifrån, från talrika regnskurar. Sent på natten fick vi återigen besök av Delfiner, nu kunde man enkelt följa deras väg genom vattnet då de skapade långa ljusa spår av lysande Mareld, även båten ritade sin väg genom vattnet då det bildades en lång vit svans i kölvattnet. Klockan 8 på morgonen kunde vi fälla ankaret utanför en sandstrand med lite enkelt byggda fiskestugor på. Seglingen hade gått fort då strömmen hjälpt oss på traven med mellan 1 och 2 knop.

Los Testigos är en ögrupp som ligger NO om Margarita och därmed tillhör Venezuela. Vi ankrade på den största ön Testigo Grande´s västsida bland ytterliggare 2 segelbåtar och några fiskebåtar. Efter en förmiddagslur sjösatte vi jollen och tog oss i land för en promenad bland fiskarhusen. Alla människor vi träffade hälsade vänligt "Holla" på oss. Man bor ganska enkelt i små murade hus i betonghålsten ofta med plåttak. Elektricitet finns från ett dieseldrivet aggregat som går om dagar och kvällar. TV har naturligtvis även nått hit. Runt omkring i byn är det mycket skräpigt, med bilbatterier, motordelar, ölburkar och en massa annat skräp. Man förstår att det kan vara svårt att bli av med allt skräp då det inte finns någon reguljär båttur till fastlandet. Men det borde inte vara så svårt att samla skräpet på en speciell plats, men folket här tycks inte bry sig om det så mycket. Antingen är man inte uppfostrad med så mycket ordning och reda eller så finns det annat att bekymra sig över som är viktigare. Runt alla husen finns det gott om höns, kycklingar och kalkoner som springer fritt. Hundar och katter finns det också gott om. I ena änden av byn ligger en liten servering med skylten "Restaurante Erotica Te", där stod det en bur med en liten apa i. Ägarinnan påstod att den kommit dit med en segelbåt som helt sonika lämnat den kvar på ön. Vi frågade om det gick att äta eller dricka en öl där men fick till svar att det inte gick för dagen, om vi kom tillbaka dagen efter så skulle det gå bra. Dagen efter gick vi en lång promenad upp till det högsta berget där det stod en fyr. Det var en ganska så mödosam tur i den varma solen. Stigen var kantad med kaktusar och andra taggbuskar så det gällde att se upp. Trots att vägen var markerad med vita pilar så var det svårt att hitta fram. En av byns hundar gick före och han hade nog gått vägen många gånger tidigare, för han hittade utmärkt ända upp. Från toppen hade man en vidunderlig utsikt över byn och bukten där vi låg samtde kringliggande öarna. När vi kom ner till byn igen passade vi på att dricka den förväntade ölen på serveringen. Vi frågade inte efter mat, men förstod att det nog inte gick att få, då ägarinnan gav oss två stycken fiskar att ta med ut till båten. En av dagarna promenerade vi över till östra sidan av ön, här fanns en liten sandstrand där vind och vågor låg på. Även här var det mycket skräp som drivit iland med strömmar och vind. Vi vandrade upp bland klipporna i änden av sandstranden och fick till vår överraskning se flera halvmeterlånga, svarta leguaner. De pilade snabbt in bland klipporna så vi kom, så något foto blev det inte. Efter ett par dagars vistelse på ön, gick vi upp tidigt en morgon och satte segel i det första gryningsljuset. Kursen sattes mot ögruppen Los Roques 210 sjömil västerut.

Vi fick en härlig seglats i ganska så moderata vindar. Under natten passerade vi söder om ögruppen Los Hermanos och ön Isla Blanquilla och vi kunde se ljuset från fyren där. När morgonen kom friskade vinden något till ca 15-20 knop och vi gjorde god framfart. Vi lade i vår fiskekrok under förmiddagen och strax innan vi passerade norr om ön Isla la Orchilla så nappade det och vi kunde hala in en fin Barracuda på ca 3 kg. Stina hade dock siktat in sig på Tonfisk, så vi var karska nog att återge Barracudan friheten. Det såg länge pyrt ut med fisket efter det, men se strax innan vi skulle gå in i Los Roques arkipelagen så nappade det igen och en fin liten tonfisk på ca 2,5 kg kunde landas. Den räckte till både middag på kvällen och till lunch dagen efter.

När vi gick in till Los Roques så skiftade vattnet färg och blev djup blått och i de grundare partierna turkos. Vi fick navigera med så kallad "eay-ball navigation", vilket innebär att man litar till ögonen då det gäller att finna sandbankar och rev. Ju ljusare turkos, desto grundare, reven känns lätt igen på sin bruna nyans. Något ekolod att lita till hade vi inte då vår kombinerade logg/ekolod slutat att fungera på vägen hit, efter 15 års trogen tjänst. Vi rundade några små öar och kom in i en liten lagun omgärdad av rev och öar. Vi sökte oss upp till en av öarna i lovart och lät ankaret gå på ca 6m djup. Vi var inte ensamma på ankarplatsen, här låg många stora motorbåtar och även ett par segelbåtar. De flesta var från Venezuela. Det kom också många öppna båtar som fraktade ut turister över dagen, från huvudön Grand Roque. Stränderna på öarna var populära för bad och dykning.

Dagen efter tog vi dingen till land med vår snorklingsutrustning och promenerade runt ön till en liten lagun på andra sidan. Här snorklade vi ett par timmar bland koraller och fiskar. Det var som att simma i ett jättestort akvarium med ett myller av färggranna fiskar, Kirurgfiskar, Papegojfiskar, Koffertfiskar och ett myller av andra större och mindre fiskar. Dagen efter då vi snorklade på samma plats fick vi efter bara 20 m simning syn på en stor Barracuda som betraktade oss med sina stora kalla ögon. Den såg respektingivande ut där den stod en bit ut i vattnet. Lite senare på vår tur såg vi ytterligare en som stod mellan oss och korallrevet. Den var ca 1,5 m lång och påminde lite grann om en Gädda där den stod och lurpassade. Skillnaden är väl att Barracudans tänder är ca 3 gånger så långa som Gäddans eller ca 20-30 mm. Efter två härliga, lata dagar så satte vi segel och gick vidare väster ut genom Los Roques arkipelagen. Vi passerade huvudön Grand Roques med dess flygplats. Här är ganska mycket flygtrafik med framförallt mindre tvåmotoriga flygplan. Det var kul att se de gamla DC: 3-orna som fortfarande används i inrikestrafik. Varje eftermiddag lyfte 3 av dessa gamla trotjänare. Efter ett par timmar närmade vi oss den västra delen på arkipelagen och tog natthamn bakom en skyddande ö som hette "Cayo Corenero". Här låg endast 5 segelbåtar och ett par större motorbåtar. På en av de större segelbåtarna stod en man och hejade på oss på Svenska. När vi ankrat och gjort klart, simmade vi över till båten och hälsade på. Det visade sig att det var ett gäng äldre svenska gentlemän som hyrt båt här nere för att segla runt under en vecka bland Los Roques öar. Dagen efter fortsatte vi vår färd västerut och passerade söder om öarna "Aves de Borloavento" och fortsatte till "Aves de Sotoavento" som ligger lite längre västerut. Vi rundade den västliga udden på den större södra ön och gick in på nordsidan och hittade en skyddad ankarplats bakom en liten ö, bevuxen med mangroveträd. Dagen efter skulle vi ta oss i land för att promenera en runda på ön. Men se det var inte så lätt, då det växte ogenomtränglig mangrove längs med nästan hela kustremsan. Lite längre norrut hade vi dock sett en sandstrand på vår väg in. Vi körde bort dit med dingen och blev mötta av 2 skällande hundar. Inte så märkligt med det tyckte vi, det brukar ofta komma glatt skällande hundar då vi kommer in med jollen. Nu var det bara det att dessa hundar inte var glatt skällande. De sprang ut i vattnet, drog upp överläppen och visade tänder, gjorde hotfulla utfall så att vi fick slänga oss upp i dingen igen och fort ta oss därifrån. Hade vi inte gjort detta är vi övertygade att vi blivit illa bitna. Nu klarade vi oss undan med bara förskräckelsen. Så vi fick ersätta promenaden med fin dykning i stället, inga skällande, hotfulla hundar där, bara hotfulla barracudor. Men de hugger i alla fall inte efter oss utan blänger bara med iskall blick innan de drar vidare. Vi såg också en del languster under stenarna som såg aptitretande ut där de låg med sina spröt stickandes utanför hålan. Jag försökte dra ut en, men den spjärnade emot med svansen så det gick inte. Lite senare på eftermiddagen tog jag med mig en huggkrok för att försöka dra ut dom ur sina hålor. Jag fick ut dem men då jag skulle försöka att gripa dem så satte de en fruktansvärd fart mot närmsta intilliggande håla. Hur jag än försökte så gick det inte att få fatt på dem, så det blev till att ge upp försöken. Pizzan på kvällen smakade bra den också men det skall erkännas att det hade suttit bra med Languster.

Dagen efter satte vi segel och seglade till Bonaire och huvudstaden Kralendijk. Vi angjorde i marinan då vi trodde att det skulle gå att klarera in där. Det visade sig att vi fick promenera in till centrum för att sköta inklareringen, en promenad på ca en halvtimma. Hos tullen träffade vi den trevligaste och hjälpsammaste tullaren på hela vår resa, det fanns inga gränser på hans hjälpsamhet. Han till och med följde oss ut på gatan och pekade ut var imigrationskontoret låg. Väl tillbaka i marinan så träffade vi en man som hade varit ute och sportfiskat med sin lilla 4 meters gummibåt. I sundet strax utanför marinan hade det nappat och efter en timmes kämpande med fisken, då de ofta fick köra efter den, hade de lyckats landa en "Blue Marlin" på ca 60 kg som var över 1,5 m lång. Det är kanske tur att man inte lyckas fånga någon sådan best, eftersom vi inte skulle kunna ta hand om den. Innan mörkret lade sig gick vi ut och förtöjde vid en boj alldeles utanför centrum. Här får man inte använda sig av eget ankare, de av naturparken utlagda bojarna som finns ut med hela västkusten måste användas, allt för att skydda korall reven. Nästa dag snorklade vi rakt under båten och kunde simma i kristallklart vatten med en fantastisk mängd olika fiskar. Det var som att simma i ett akvarium med kristallklart vatten och ett siktdjup på ca10-15m. En av dagarna hyrde vi en bil, vi frågade efter ett billigt alternativ och fick en pick-up som var därefter. När vi kört 50 m trillade den bakre kofångaren helt sonika av från det ena fästet. Uthyraren hade hört skramlet och kom och vred av den helt och tog med den till sin firma. Bilen gick dock klanderfritt om än med lite skrammel, resten av dagen. Vi hann köra runt hela ön och fick bl.a. den vackra rosa flamingo fågeln som är typisk för ön. Vi besökte också en naturpark och fick se många leguaner och vackra fåglar. På den södra delen av ön kunde vi bese de stora bassängerna där man utvinner salt ur havsvatten. Det blev också en hel delbad och snorkling utmed kusten.

Efter Bonaire, seglade vi till grannön Curasau där vi gick in genom ett smalt sund till ett litet innanhav, helt befriat från havets dyningar, som heter Spaanse Water. Här ankrade vi utanför Sarifundy´s bar och marina. Det var väl ingen marina i vanlig mening då det inte fanns några kajplatser, men det fanns dusch, tvättmöjligheter, Internet och en lite annan service. Varje dag kom en liten minibuss för transport till supermarketen som låg några kilometer därifrån. Vi besökte naturligtvis även huvudstaden Willelmstadt där vi skötte både in- och utklarering samtidigt. Vi köpte också en ny kamera till vårt undervattenshus som ersättning för den vi lyckats dränka. Sista dagen tog vi bussen till supermarketen och bunkrade upp mat för resan till- och vistelsen i San Blas. Avseglingsdagen bunkrade vi vatten för 50 cent litern och gav oss iväg vid middagstid. Vi hade nu 660 sjömil framför oss till Porvenir i San Blas. Seglingen skulle ta oss förbi Columbias kust som bland långseglare är känt för att vara ett av de hårdaste farvattnen på en jordenrunt- segling med hårda passadvindar och grov sjö. På natten passerade vi Arubas NV-udde och satte kurs mot en punkt som skulle föra oss ca 80 sjömil norr om Colombia. Vinden var hela natten frisk och vi gick för bottenrevat storsegel och lite inrullad fock. Andra dagen på eftermiddagen ökade vinden, innan solen gick ner tog vi ner storseglet och seglade för enbart försegel. I två dygn höll den starka passadvinden i sig och vindstyrkan låg hela tiden på 30-35 knop. Vi hade vinden in från aktern men det blev trots det ganska så blött. Vindrodret skötte hela tiden styrningen men hade i de värsta vågorna svårt att hålla båten på kurs med den påföljden att vissa vågor daskade in i aktersidan och slog in i sittbrunnen. När man en gång fått sittbrunnsbänkarna dränkta i saltvatten så är det svårt att hålla dem torra. På dagen torkar de i solskenet men så fort solen går ner så suger saltet åt sig fukten i luften. Likadant är det för dekuddar som man obönhörligen måste ha för att sitta på om man inte skall få alltför stora problem med baken. De är torra på dagen men våta på natten. Seglingen var ganska obekväm men det hade det goda med sig att det gick fort, bästa dygnsdistancen blev hela 178 sjömil vilket är rekord för båten. Den snabba seglatsen, berodde även på att vi hade lite medström. Det sista dygnet började vinden att avta och vi fick drömsegling i fullmånens sken den sista natten. På middagen den 4: e dagen kunde vi segla in mellan öarna i San Blas och släppa ankaret utan för ön Porvenir, alldeles akter om den Svenska båten Harmony med Peter ombord. På vår babordssida låg ytterligare en Svensk båt som hette Magia med Lisa och hennes katt som enda besättning. Porvenir är en liten ö som rymmer en liten enkel restaurang och ett litet hotell samt en mindre flygplats och en inklarering. På kvällen satt vi allesammans på restaurangen och drack varsin öl och pratade om våra upplevelser och vi fick massor av värdefull information om landet, "Kuna Yala" som vi nu kommit till.

Dagen efter åkte vi med Peter till grannön "Wichubwala" som var en bosättning för Kuna indianerna. Här promenerade vi i gränderna mellan de enkla hyddorna och fick se hur befolkningen levde. Vi såg också mycket vackra handarbeten eller "Molas" som de kallas. Ön är lite av centralort i området och har både skola, sjukstuga och en liten affär. Det finns också ett litet enkelt hotell där vi träffade ett Svenskt par som skulle bo där ett par dagar. Lisa med båten Magia, hade lämnat på morgonen men ersattes av en annan Svensk båt på eftermiddagen. Det var båten "Grizzly" från Råå med Björn och Annika Nordström samt Annikas dotter och sambo ombord. Björn är säkert känd av många Helsingborgare, då han tidigare varit krögare på Ramlösa värdshus. Björn hade vi träffat strax före vår avfärd från Sverige och fått mycket värdefull information av. Det blev nu ett trevligt återseende och vi spenderade eftermiddagen tillsammans i deras båt, med utbyte av erfarenheter och upplevelser. På kvällen hade vi gemensam lunch på restaurangen.

Dagen efter var det allmänt uppbrott från Porvenir. Harmony seglade till Narganá för att tanka vatten, Grizzly gick mot Isla Linton och Porto belo och själva satte vi kursen österut mot ögruppen Holandes Cays. På eftermiddagen ankrade vi i en stilla lagun mellan de palmklädda öarna Banedup och Tiadup. Banedup är obefolkad men på Tiadup bor det ett par familjer som vi hälsade på dagen efter. Vi möts på stranden av några Kunas och deras barn. Vi pratar med händer och fötter samt lite spanska ord och fraser. De frågar om vi har lite krokar och fiskelina att avvara och vi ber dem komma ut till vår båt senare så skall vi se vad vi har. När vi kommer tillbaka efter en rundtur på ön, får Stina lite Citroner och några Platanos (matbananer) och de frågar om deras 3-åriga lilla flicka får åka med i vår dinge ut till båten. Hon sitter snällt i Stinas knä under färden. Pappan kommer strax efter i sin kanot och får sina krokar och en kopp kaffe. Han undrar om vi har några underbyxor till flickan för hon har bara ett par. Stina letar upp ett par spetstrosor och hoppas att mamman kan sy om dem till henne. Vi letar fram lite gamla T-shirts till dem och bollen som vi plockat upp någonstans i Spanien kommer väl till pass. Lite pennor och annat smått och gott plockar vi också fram. Den lilla flickan är som andra barn, hon vill gärna testa toaletten som ser så spännande ut. Efter En stund pekar hon på Stinas tånaglar som har rött nagellack, och sen pekar hon på sina egna fötter. Alltså fram med nagellacket, både tår och fingrar får sig en omgång, vilka ögon flickebarnet har. Sen är det dags för dem att ge sig av, flickan sitter lugnt och stilla och håller i sin påse med grejor medan pappan paddlar iväg.

Dagen efter seglar vi till en ö som heter Green Island eller Kanildup på Kuna. Det är bara 7,5 sjömil dit. Peter på Harmony har berättat att Agape, en Norsk båt som vi träffat flera gånger tidigare i Spanien och Karibien, skall ligga där. När vi kommer i lä bakom ön ser vi att de håller på att lätta ankare. Vi vinkar och de vänder tillbaka och förtöjer utanpå oss för en liten pratstund innan de måste segla vidare till Porvenir för utklarering. De skall segla vidare till Cuba dit deras son väntas komma på besök om 14 dagar. Därefter blir det hemsegling till Mandal i Norge via Bahamas, Bermuda och Azorerna. Det är ett tufft program de har framför sig i sin lilla 9m båt. Ombord är mor och far samt 2 vuxna döttrar så det är nog ganska trångt, men skönt då de kan hjälpas åt med styrningen på de långa överseglingarna. En mera positiv familj har vi sällan träffat.

Medan vi sitter och pratar kommer några Kunas upp längs båten och vill sälja lobster och bläckfisk, vi köper en liten lobster och en bläckfisk, Agape köper fyra lobster. Efter någon timma är det dags att säga farväl, våra vägar skiljs, kanske vi ses i Norge på vår återresa.Sedan vi skilts, tar jag dingen in till stranden där jag rensar bläckfisken. Jag bankar den också mot en trädstam så att den skall bli riktigt mör. På båten kokar Stina först lobstern och därefter kokar hon Bläckfisken i tryckkokaren under 20 minuter. Till sist skär hon den i bitar och steker den tillsammans med vitlök. Det blir en underbart god kvällsmat med varsin halv lobster och härligt mör och god bläckfisk, en fin avslutning på en fantastisk dag.

När vi sitter och äter frukost dagen efter så kommer en Ulu (kanot) med utombordare fram till oss och vill sälja Molas. I Ulun sitter 2 kuna indianer det är Idelfonso och Venacio Restrepo från ön Momake Tupo som ligger 8 sjömil därifrån. Idelfonso är turistguide och specialist på Kuna traditioner och hans bror Venacio syr Molas. De frågar om vi inte vill komma till deras ö och vi tackar ja, eftersom det visar sig att det var just den ön vi hade tänkt segla till. Vi tittar på deras vackra molas och köper 2 av dem. De skall ut till en annan ö innan de vänder hem så de ber oss vänta till de är tillbaka och frågar om de kan få segla med os till ön. Kanoten skall släpas bakefter vår båt. Efter ett par timmar kommer de tillbaka men Venacio stannar kvar för att invänta en båt som skall komma för att köpa hans Molas. Vi ger oss av och seglar med Idelfonso som lots mellan rev och sandbankar till deras ö som ligger ca 15 sjömil bort. Vi ankrar upp i lä bakom den lilla ön och blir mötta av en massa barn i en kanot som badar och leker runt om oss. Det kommer också 2 män i en Ulu och vill sälja King krabb´s. Vi köper 2 st stora krabbor och lägger dem i en stor hink med vatten. Därefter kör vi iland. Idelfonso visar oss först in i det gemensamma kongress huset där ön´s hövding tar emot oss och vi får berätta var vi kommer ifrån och hur vi har tagit oss dit. Han är en liten man med en hatt på huvudet och han sitter i en hängmatta med sina närmaste män runt om sig. Han har besök av en hövding från en annan ö som ligger i en hängmatta bredvid honom. Efter en liten pratstund där vår vän Idelfonso tolkar, så får vi, efter att ha betalt 5 dollar, tillåtelse att besöka ön och fritt vandra omkring. Ön är rund och ca 500m i diameter och nästan varenda kvadratmeter av dess yta är bebyggd. Det är hyddor byggda av enkla naturmaterial som trädstammar, vass och palmblad. Ljuset sipprar in genom väggarna men taken är helt vatten täta. Det finns en liten skola på ön och ett par riktigt små affärer. Varje familj har ett sovhus och ett samlingshus där man tillagar maten och äter. Där ligger man också i hängmatta eller sitter på en pall med sitt handarbete. Vi såg även TV apparater i vissa hus som drevs av bilbatterier, hur man laddar batterierna tog vi inte reda på. Fotografera fick man göra fritt, men de vackert utsmyckade kvinnorna ville ha en dollar för att fotograferas. Det var ett trevligt besök och Idelfonso svarade glatt på alla frågor som vi hade. Efter besöket fick vi flytta båten från vår ankring vid ön. Idelfonso körde före och visade oss en lugn och fin ankringsplats bakom en samling små öar övervuxna av mangrove. Här kokade vi våra krabbor som vi åt till kvällsmat. De smakade fantastiskt gott, till och med bättre än lobstern. Det är bara klorna och benen man äter, i kroppen finns inget ätbart. Men det blev fullt tillräckligt ändå. Efter en lugn och skön natt fortsatte vi att segla bort till en ögrupp som heter Cartí. Här hade vi tänkt stanna över natten och besöka öarna, men då det låg ett stort kryssningsskepp vid sidan om öarna så valde vi att fortsätta tillbaka till Porvenir. Under seglingen fångade vi en liten tonfisk på ca ett kilo. Vädret hade försämrats, solen hade gått i moln och det kom lite regnstänk från och till. På kvällen åt vi kokta langostinos som vi köpt av två män i en Ulu. Dagen efter träffade vi Kurt i den svenska båten Cinderella. Han hade hört ett ryckte om att Stina ibland jobbade som frisör och han ville gärna bli klippt. Stina klippte honom och han blev så nöjd med resultatet att han bjöd oss båda på middag på den enkla restaurangen på ön. Här finns oftast två rätter att välja på, fisk eller kyckling. Det blev stekt fisk med pommes för vår del och en öl därtill. Alltihopa kostar ca 6 dollar för två personer. Peter på Harmony var också tillbaka på ön och vi träffade även Jeff och Cindy, ett par från USA som semestrade med helikopter och bodde på det enkla hotellet. Vi stannade i två dagar på Porvenir och utförde lite reparationer på båten. Vi hade haft lite skrammel från motorn de sista dagarna och misstänkte att någon anod på propelleraxeln hade lossnat och nu låg och skramlade på den. Efter dykning och inspektion kunde vi konstatera att så inte var fallet. Vi öppnade motorhuven och fick se att en av motorupphängningarna hade gängat upp sig och att motorn därför hängde snett. Efter uppriktning, så spann motorn som en katt igen. Även vår utombordare till dingen hade sina problem och ville inte gå på mer än knappt halv fart. Vi fick plocka sönder förgasaren och rensa munstycket från något gruskorn innan vi fick fart på den igen. Vår vindgenerator vägrade att leverera ström och det visade sig att några kablar hade skavts av inuti. Sammanfogning av kablarna hjälpte dock inte så troligtvis har även likriktaren gått i sönder. Vi får försöka skaffa en ny då vi kommer till Colon.

Sista dagen på Porvenir så kom Jeff och erbjöd oss Svenskar en helikoptertur i omgivningarna. Det fick plats tre passagerare och vi var fyra. Eftersom jag flugit helikopter många gånger tidigare så avstod jag men Stina fick en härlig tur och fick se San Blas ur fågel perspektiv.

Dagen efter så sjöstuvade vi och satte kurs mot Panama Kanalen. Framemot kväll tog vi natthamn innanför ön Isla Linton. Här fick vi för första gången se Apor. Stina pekade in mot ön och frågade om jag såg dem. Nej, sa jag det är ingen apa, det måste vara en pojke. Han gick upprätt som en vanlig människa och svängde nonchalant med armarna. När han klättrade upp i ett träd och hängde sig i svansen över vattnet för att fiska upp någonting, så förstod även jag att det var en apa. Vi såg i allt 3 st. som uppehöll sig på stranden.

Då vi angjorde hade vi sett att den Svenska båten Magia med ensamseglande Lisa ombord låg uppankrad en bit bort i viken. Vi kallade upp henne på VHF-radion, bjöd henne över på kvällsfika efter maten och fick en trevlig pratstund.

Dagen efter seglade vi till staden Portobelo, endast 10 sjömil därifrån. Staden har en lång historia från den tid då Spanjorerna erövrade och skövlade indian byarna i de Sydamerikanska Anderna. De guld och silver som erövrades transporterades via Stilla havet till Panamakusten och härifrån med landtransport till Portobelo på Karibiska sidan, där det lastades ombord på segelfartyg för transport till Europa. Då transporterna var som intensivast så passerade en tredjedel av världens guld genom Portobelo. Guldet hölls inlåst och bevakat medan silvret fick ligga i högar utomhus. Det säger lite om det ringa värde man satte på silvret. I dag är Portobelo en liten by med en del kvarlämnade ruiner av de fort som bevakade staden. Man har även restaurerat det gamla handelshuset där allt guld passerade.

Även här låg en Svensk båt uppankrad, det var Sahara med Rolf och Agneta ombord. Rolf med efternamnet Eliasson, har själva konstruerat och byggt Sahara som är en Overseas 40. En fantastiskt fin båt, byggd för att i huvudsak 2 personer skall ha det bekvämt ombord vid långsegling. Vi spenderade en trevlig afton på stadens pizzeria och fick även möjlighet att inspektera deras fina båt dagen efter. På eftermiddagen seglade vi de sista 22 sjömilen in till staden Colon som ligger vid Panamakanalens Atlantsida. På vägen dit hade vi turen att fånga en liten tonfisk, Little tunny som den heter på engelska, på ca 4 kilo. Vi ankrade på the Flats, som området heter där alla långseglare väntar. Ett 40 tal båtar låg redan uppankrade i väntan på kanal passage. Utanför hamninloppet låg det säkert lika många handelsfartyg och väntade. Vi gick till kojs tidigt, i vetskap om att det skulle bli en intensiv morgondag med incheckning och ansökan om kanalpassage.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

ombord på

S/Y Christina

Brev 15. Panamakanalen.

(2006.04.16 - 2006.04.22)

The Flats är ett markerat ankringsområde sydväst om staden Colon inom Panamakanalens hamnområde. Här hade vi ankrat ungefär i mitten intill våra vänner Nordströms i båten Grizzly. Under natten har det varit lite blåsigt och ganska rulligt i båten. Vi har även draggat en bit, så vi bestämmer oss för att ankra om och passar också på att flytta närmre marinan så att vi skall slippa köra så långt. När detta är gjort och frukosten avklarad så tar vi dingen in till Panama Yacht Club för att sätta igång inklareringsproceduren. Vid "dingy docken" (jolle bryggan) får man betala 2 dollar för att förtöja jollen, i det priset ingår att man får tanka vatten vid en kran och slänga soporna i en container. Då vi inte betalar någon avgift för ankringen, så är det helt OK. Här träffar vi också Stanley, som vi först tror är taxi chaufför, men som också kallar sig agent och hjälper till med inklarering och beställning av kanal genomfart. Han kör oss först till kanalkontoret där vi beställer den obligatoriska mätningen av båten. Vi får veta att mätningsmannen kommer följande dag någon gång mellan kl. 09.00 och 14.00, då vi måste vara på båten. Efter kanalkontoret blir det bankbesök och därefter fotografering bakom disken i en kines affär. Därefter till "immigration" som skall ha de nyss tagna fotona samt diverse andra papper och efter det till hamnmyndigheterna som skriver ut ett "cruising permit". Det hela tar ca 3 timmar tack vare Stanleys hjälp, han kan alla turerna och vet i vilken ordning de olika myndighetspersonerna skall besökas. För besväret tar han 30 dollar som vi delar på 2 båtbesättningar. Väl investerade pengar tycker vi. Inklareringen i sig kostar 86 dollar där "cruising permit" står för den största delen. På kvällen firar vi vår 30-åriga bröllopsdag med middag inne på klubbrestaurangen tillsammans med många vänner. I sällskapet finns inte någon som firat motsvarande, men det finns en del som fortfarande har chansen.

Det är kanske på sin plats att nämna lite om byråkratin i samband med långsegling. Hemma i Skandinavien är vi ju vana vid att vi seglar kors och tvärs mellan hamnar i olika länder. Detta är också fallet i det nordliga Europa där man endast sällan och på förfrågan behöver visa sina båt papper. När man kommer lite längre söderöver ökar dock byråkratin och redan i Spanien måste man klarera in hos hamnkaptenen i varje hamn. Ankrar man utanför någon by kan man dock hoppa över inklareringen. I Spanien är det en ganska enkel och snabb procedur men i Portugal börjar det genast bli krångligare med Porto Santos som det krångligaste där man måste klarera även om man ligger uppankrad. I princip blir det svårare ju längre bort man kommer. I Karibien varierar det mycket från land till land där EU influerade Martinique och Guadeloupe var de enklaste och Trinidad lite krångligare. På de Venezuelanska små öarna sökte vi aldrig upp myndigheterna och klarade oss bra trots att deras "Coast Guard" passerade oss glatt vinkande vid flera tillfällen. Bonair får betyget som den mest vänliga inklareringen med en tullare som till och med följde med oss ut på gatan och visade var immigrationen låg. I Porvenir på San Blas, klarerade vi inte in trots att vi låg uppankrade utanför myndigheternas kontor. Orsaken till det var att vi inte hade tillräckligt med dollar och inte heller kunde få tag i några där då det saknades bank. Ingen frågade efter några papper under den tid vi var där. Då vi kom till Colon, fick vi säga att vi kom direkt från Curasau. En segling som då skulle ha tagit 3 veckor! Ingen ifrågasatte dock det. Kan man bara visa upp att man har sina papper i ordning så är allt frid och fröjd. Det hjälper också om man är propert klädd och uppvisar ett vänligt och tillmötesgående sätt. De papper man skall uppvisa är, passen, båtregistrerings beviset samt en besättnings lista. Ett ägare bevis är också bra att ha men efterfrågas sällan. Så alla hemma seglare, skatta er lyckliga att ni slipper alla dessa procedurer då ni seglar till Helsingör eller Gilleleje, då ni skall handla öl.

Dagen efter inklareringen, stannar vi kvar ombord i väntan på att kanalbolagets mätningsman skall komma ombord. Han skall kontrollera båtens mått och dess kapacitet för motor han skall också kontrollera att båten uppfyller de regler som kanalbolaget fastställt. Det skall finnas signalhorn ombord, båten skall kunna göra 8 knop för maskin, det gör naturligtvis inte många segelbåtar men kontrollanten talar i princip om för en att den gör det och så skrivs det in i pappren. Det skall också finnas 4st 40 m långa linor som är ca 20 mm i diameter ombord. Det är inte många som har så många linor av den längden och vi hade bara 2 st. Detta känner agenterna till så de har linor att hyra för 15 dollar st. Vi hyrde 2 linor av Stanley och beställde också 4 st bildäck (4 dollar st)att användas som fendrar vid kanalpassagen. Kanalbolagets båt kom framåt förmiddagen och lämnade av mätningsmän till ett par grannbåtar men kom inte till oss. Vi ropade efter tag upp kanalbolaget och frågade om de glömt oss och fick till svar att vi fanns med på listan och att de skulle komma om ca 20 minuter. Det gick över 2 timma innan mätmannen kom kl. 20 minuter i 2. Han var mycket trevlig och beklagade fördröjningen som berodde på att det hade kommit en regnskur och då avbröt de mätningarna. Vår båt och dess besättning befanns dock vara i acceptabelt skick med viss tvekan för besättningen och vi fick besked att, efter inbetalning av 600 dollar på deras bankkonto, ringa på kvällen och få besked om preliminär tid för passagen. Nu fick vi bråttom, full fart med dingen in till PYC (Panama Yacht Club) och därifrån i taxi till banken bara för att få besked att vi måste legitimera oss med våra pass som naturligtvis låg i båten. Tillbaka till PYC med taxi och ut till båten i ösregn för att hämta passen. Tillbaka i regnet till den väntande taxin vid PYC och åter till banken. Betalningen blev klar och faxades till kanalbolaget precis 5 minuter före stängningsdags. På kvällen får vi veta att vi preliminärt skall gå igenom söndagen den 16e april, alltså 3 veckor efter det att vi anlänt.

Tre veckor hur skall man få den tiden att gå? Till att börja med beställde vi likriktaren till vindgeneratorn från Sverige. Vi behövde även fylla på matförråden, inte minst för vår segling i Pacific. Så det blev många vändor med Taxi till REY, den lokala supermarketen. I Colon kan man nästan inte vandra runt ibland gator och hus, kriminaliteten är otroligt hög och nästan dagligen sker det rån och överfall. Det var många seglare som blev av med sina kameror och ryggsäckar och även några som blev nedslagna och rånade då vi var där. Därför är det taxi som gäller vart man än skall ta sig. Taxi är dock relativt billigt men i slutändan blir det många dollar som läggs där. Det finns dock säkra gator men svårigheten är att man inte vet säkert vilka. Vi promenerade ändå runt lite och mötte vänliga och trevliga människor, men all varnade de oss för att avvika från gatan vi gick på. När vi frågade de människor vi träffade var de bodde, så var det uteslutande utanför Colon eller i Panama City, på Pacific sidan.

I Colons utkant finns en stor stormarknad som heter Quattro Alto med en stor och otroligt välsorterad Rey-marknad, här var vi vid flera tillfällen och handlade in. I en klädbutik köpte vi badshorts och T-tröjor för 2 dollar st. Sandaler till Stina för samma pris samt solglasögon för 3 dollar.Kvaliteten kan man väl ifrågasätta men de höll medan vi provade dem så de skall nog klara några användningar och förhoppningsvis även tvättar.Som tidigare nämnts låg Björn och Annika i båten Grizzly också uppankrade på the Flatts och många kvällar spenderade vi tillsammans i deras sällskap med en god matbit och med att spela Domino eller Yatsi.

Med jämna mellanrum hade alla seglarna samling i PYC:s klubbhus, anledningen var att hjälpa varandra med "line-handlers". Varje båt som passerar kanalen skall ha 4 st linhanterare eller "line-handlers" som det heter här. Vid träffarna ropades upp vilka som saknade och vilka som kunde tänka sig att ställa upp som "line-handlers". Jag var line-handler till den Danska båten Jonna som gick igenom drygt en vecka före vår passage. Det var en trevlig och nyttig upplevelse och gav svar på många frågor. Vi var 5 vuxna och 2 barn samt en "advisor" i deras 10,5 meter långa Sagitta 35. Vi övernattade i Gatun sjön och ägare paret fick sova i sittbrunnen, "advisorn hade då lämnat båten. Väl framme i Balboa efter en lyckad kanalpassage tog vi, "line-handlers", taxi till busstationen och express-buss tillbaka till Colon, en färd på ca 2 timmar.

Mellan alla inköps rundor till supermarketen så utför vi naturligtvis också en massa kompleterings och underhållsarbeten. Vi skaffar material till nya sittbrunnsdynor som skall färdigställas inom snar framtid. Stina draperar den del av masten som är under däck, med ett vackert tyg som hon förser med fickor i olika storlekar, så att man kan förvara alla småprylar och böcker som ligger och dräller i båten. Hon färdigställer även gästflaggor för alla länder fram till Nya Zeeland. Båten får sig också en välbehövlig omgång med polish ovanpå och rengöring av botten och propeller undertill. Toaletten plockas ner i smådelar och rengöres från alla beläggningar, ett icke så trevligt men nödvändigt arbete.

Vår trasiga generator till motorn blir undersökt av en trevlig Engelsk seglare som konstaterar att generatorn är OK och därför misstänker att regulatorn, som sitter monterad ihop, är trasig. Vi försöker att få tag i en ny i Colon, men lyckas inte. Problemet får anstå till Nya Zealand.

När vi så började bli färdiga med vår proviantering och med övriga arbeten och påsken närmade sig, så drog vi upp ankaret och seglade ut i Karibiska sjön igen. Vi följde Panamakusten västerut i ca 8 sjömil och nådde fram till floden Rio Chagres mynning. Här tog vi oss över revet och gick för motor i den djupa floden, ca 6 sjömil upp till en damm vid Gatun Lake där vi ankrade upp. Floden går igenom djungel områden och grönskan är fantastisk. Rio Chagres är den flod som förser Panamakanalen med det mesta av det vatten som används vid slussningarna. Gatun sjön som ingår i kanalsystemet har bildats genom den fördämning av floden där vi nu låg uppankrade. Vi var 3 båtar som låg ankrade här, en Amerikan och 3 Svenska ungdomar, Kajsa, Daniel och Jonatan, i Vegan Sally Blue. Dagen efter kom även Danska Njord med Bo och Hanne samt Mette och ny påmönstrade Rasmus. På kvällen låg floden som en spegel och många exotiska ljud hördes från djungeln, cikador, klockgrodor, papegojor och vrålapor för att nämna några. Natten var underbar med god sömn, det var som om båten stod på land, så stilla var det. Dagen efter tog vi dingen i land för att få oss en promenad och sträcka lite på benen. Innan vi åkte hemifrån hade vi tankar om många och långa promenader i naturen där vi ankrade. Det har blivit mindre och mindre av dessa. Den främsta orsaken är att det inte finns samma möjligheter till fina promenader som hemma. Man är oftast hänvisad till de allmänna vägarna som ofta är ganska trafikerade det ligger också ett visst motstånd i det faktum att man ligger ankrad en bit ut och alltså alltid måste ta dingen in till land. Vi har ändå försökt att röra oss så mycket som det gått, Här i Colon har det liksom inte varit tal om långa promenader, så det stod högt på listan då vi nu tog oss iland. Vi hade läst i vår Panamaguide att det fanns en brygga varifrån en stig ledde in emot dammen. Vi fan bryggan och även stigen och satte av med friskt mod. Längs med stigen fanns det också många myrstigar och det var fachinerande att se de ganska stora myrorna slita på kvistar och blad som var många gånger större än de själva. Vi såg också en flock Tucan fåglar som satt i ett träd bredvid stigen. Efter ett par kilometer kom vi fram till Dammen vi Gatun sjön och vi fortsatte bort till Gatun Looks som slussarna heter på karib sidan. Vi tittade på en del stora fartyg som var på väg upp i slussarna och förvånades över att man varit så förutseende, då man byggde kanalen i början på 1900-talet, att man dimensionerat den för båtlängder på över 300 m. Vi gick samma väg tillbaka och då vi kom fram till dammen igen så mötte vi en bil från kanalbolaget som stannade. En lite butter man från kanalbolaget steg ur och frågade om vi hade något tillstånd att promenera och fotografera där vi var. Nej, svarade vi och menade att vi inte kunde förutse att det behövdes ett sådant. Några staket eller varningsskyltar fanns inte och själva slussområdet var inhägnat så där kunde vi ändå inte komma in. Han påstod likväl att vi inte fick gå var vi ville och frågade om vi kunde visa våra pass. Passen låg i båten så det kunde vi inte men vi erbjöd oss att en av oss kunde gå tillbaka och hämta dessa. Under tiden hade ytterligare en bil med 2 poliser anlänt, båda beväpnade liksom den förste. Männen konfererade och påpekade att det var förenligt med dryga böter att vandra kring och fotografera på området. Vi tog fram vår mest ödmjuka attityd och berättade att vi inte på något vis kunde känna till detta. Efter mycket konfererande över radio, blev vi ombedda att gå ner till dammen medan mannen från Kanalbolaget körde iväg till någon överordnad för att konferera. Medan vi väntade i solen övervakades vi av de två poliserna som gav oss tillstånd att gå in i skuggan inunder ett träd. Efter ca 20 minuter kom mannen från bolaget tillbaka och konfererade ytterliggare med de 2 poliserna och vände sig därefter till oss med besked att vi kunde gå. Det fick gå för den här gången men fick absolut inte upprepas. Lättade och lite förödmjukade tog vi stigen tillbaka till båten. Historien berättar lite om kulturskillnader i olika länder, hemma i Sverige hade vi bett vakten att dra åt he. med hänvisning till allemansrätten, eftersom det varken var skyltat eller avspärrat. Här gäller dock andra lagar och många gånger är de oskrivna. Det är bara att böja på nacken och ta seden dit man kommer. Vi berättade senare historien för Stanley, agenten, som ställde sig helt frågande och inte kunde förstå vakternas agerande. Han trodde bara att det var någon sorts skrämsel taktik.

På skärtorsdags kvällen samlades vi 3 skandinaviska besättningar i Christinas sittbrunn och åt ägg, sardiner, tonfisk, lax, jansons frestelse och många andra godsaker som sköljdes ned med öl och gammeldansk. Massor av snappsvisor lättade upp stämningen och djungelljuden förstärkte intrycken ytterligare.

Efter ett par dagar vänder vi åter ut ur floden och får på vägen ut se krokodiler i vattnet och en apa som sitter och repar löv i en trädkrona. Tillbaka i Colon ankrar vi på nästan samma ställe som tidigare.

Vi har fått veta att vår kanalpassage senarelagts med en dag så nu skall vi igenom på måndagen. Söndagen och måndagen går åt till de sista förberedelserna. Vi inhandlar mat och dricka för alla som skall vara med ombord och får linor och däck samt en av våra gasoltuber fylld. Jag passar också på att hämta ut och byta likriktaren till vår vindgenerator som anlänt några dagar tidigare. Resultatet uteblir dock och ny felsökning påbörjas. Jag kan konstatera att det inte är något fel på själva generatorn, utan att felet istället måste ligga i den roterande infästningsvaggan med dess släpkontakter. Det innebär att generatorn kan användas som vattengenerator men inte som vindgenerator. Som vattengenerator används endast själva generatorn, utan vagga. Det innebär att vi får ström på våra överseglingar men inte då vi ligger stilla. Då får vi förlita oss på solcellerna som strömproducenter.

Dagen för kanalpassage inhandlar vi en frigolit box och 5 påsar is så att vi kan få kylda drycker under färden. Vi klarerar ut från Colon och det går något enklare än inklareringen. Senare på eftermiddagen tar vi upp vår dinge och stuvar den på fördäck. Därefter lättar vi ankar och går in till Panama Yacht Club och hämtar upp våra "linehandlers". Det är Sami och Yrjö som kommer från Finland och Bill från USA, alla kommer de från segelbåtar som ligger och väntar på genomfart. Vi har fått besked att vara klara att ta emot vår "advisor" efter kl. 17.30 ute vid The Flats, så vi går dit ut och väntar. Vid sju tiden kommer en Pilot båt och överlämnar "advisorn" som heter Jimmy och har Kinesiskt ursprung. Vi sätter kurs mot Gatun Locks i sakta mak, vi skall slussa upp tillsammans med 2 andra segelbåtar samt en medelstor fraktbåt. Det är inte så bråttom för fraktbåten är lite senare än vi. Vid slussarna väntar vi en liten stund så att fraktbåten kan komma in före oss. Alla segelbåtarna har förtöjt sida vid sida med varandra med den stora "Avalon" i mitten. Det är han som får agera motor då vi går in i slussen. Vi ligger förtöjda på hans babordsida och Tamanu från Frankrike på hans styrbordssida. När vi kommer in i slussen, kastar land personal på kajerna ner apnävar till oss. En apnäve är en rund hopflätad linklump med en tyngd inuti, i denna är fäst en tun lina där vi fastgör våra långa förtöjningslinor. Dessa halas hem av landpersonalen och göres fast i slusskanten. Det gäller att se upp när apnäven kommer flygande så att man inte blir träffad av den. Vi får hand om babords linorna och Tamanu tar hand om styrbordslinorna. På Avalon som ligger i mitten kan man koppla av tills vi skall in i nästa sluss. När slussporten bakom oss är stängd, börjar påfyllningen av vatten. Det är oerhört stora mängder vatten som skall fyllas på under kort tid, så det bildas stora strömvirvlar i bassängen som rycker tag i våra båtar. Det gäller nu för "linehandlerna" att hålla linorna sträckta så att strömvirvlarna inte får tag i paketet av båtar. Allting förlöper dock bra och vi avverkar i rask takt 3 st slussar och kan glida ut i Gatun sjön. Här släpper vi förtöjningarna med de andra båtarna och kör för egen maskin ca 20 minuter utmed ena stranden där vi förtöjer längs sidan av en stor boj. Här skall vi tillbringa natten och invänta gryningen. När vi förtöjt kommer en "Pilot" båt och hämtar Jimmy, vår trevlige "advisor". Innan vi går till kojs sitter vi i sittbrunnen med varsin drink och lite snacks och samtalar om slussningen och långsegling i största allmänhet. Natten är alldeles stilla och inne från djungel hörs vrålapornas skrik blandat med cikador och klockgrodor. Vi går dock ganska så snart till kojs för vi skall upp strax efter kl. 06.00 då vår nye "advisor" skall komma kl. 0630.

Efter en lugn natt står vi upp och tar emot honom på utsatt tid. Det är en ganska ung man med Spanskt påbrå som heter Carlos som skall vara vår "advisor" denna dag. Så snart han kommit ombord och har hälsat på besättningen sätter vi kurs över Gatun sjön. Vi går i en farled som är avsedd för de lite mindre båtarna. Den kallas för "Banana Cut" och slingrar vackert mellan små öar där växtligheten liknar den i djungeln. Dagen har börjat med mulet väder och lite regn men efter några timmar klarnar det åter upp. Stina bollar upp en härlig frukost så snart vi är på väg och humöret på alla är på topp trots regnet. Det blir rikligt med tillfällen till konversation och vi ställer givetvis många frågor till vår trevlige "advisor" Carlos. Fram på förmiddagen har vi passerat Gatun sjön och kommit till en mindre stad som heter Gamboa. Det är här som Rio Chagres rinner ut i sjön. Färden går vidare genom den grävda delen av kanalen som kallas Gaillard Cut. Vi passerar den del av kanalen där man delat ett 662 fot högt berg för att komma fram och passerar också under den helt nya bron som invigt bara ett år tidigare. På många ställen pågår arbeten med att räta ut kanalen så att de allra största fartygen skall kunna mötas utan att behöva invänta mötande båtar. Efter en härlig lunch når vi fram till Pedro Miguel Locks där ned slussningen påbörjas. Det visar sig att vår mittbåt "Avalon" har fått problem med en vattenpump till motorn, och fått stanna upp. Så Tamano och vi förtöjer ihop och går efter en kort väntan in i slussen tillsammans. Ned slussningen går lättare än uppslussningen, här gäller det bara att släppa efter i linorna efterhand som vattnet sjunker. Efter slussen fortsätter vi ihopförtöjda över en liten sjö som heter Miraflores Lake, till de två sista slussarna, Miraflores Locks. Här får vi förtöja utanpå en Bogserbåt så det blir en behaglig nedslussning utan linor som skall passas. Det visar sig att Bogserbåten är Carlos ordinarie arbetsplats så vi får tillfälle att gå ombord på denna och fotografera från denna lite högre utsiktspunkt. Efter den sista av de 2 slussarna går vi så ut i Stilla havet eller som dess riktiga namn är The Pacific Ocean. Vi skålar i bubbelvatten och Carlos, vår advisor, erbjuder sig att korka upp flaskan. Som för att döpa oss in i den nya oceanen, så kommer det en riktig störtskur. Alla tar skydd under däck utom skepparen som givetvis blir genomsur. Vi tar farväl av Carlos, som blir hämtad av en "pilot båt", och fortsätter till Balboa Yacht Club där vi förtöjer vid en boj. Efter lite lunch, tar vi även farväl av våra "linehandlers" som återvänder med buss till Colon. Vi tar taxibåten in till bryggan och lämnar våra hyrda linor och bildäcken på avtalad plats. Därefter går vi för motor ut till en ankarvik som heter "Mi Playita" och ankrar för natten. Viken ligger mellan öarna Culebra och Flamenco och här ligger många långseglare uppankrade och många av dem känns igen från Colon. Våra Danska vänner i "Jonna" ligger redan här och vi sjösätter dingen och kör över till dem för att få lite information om platsen.

Nästa morgon tar vi dingen in och klarerar in samt bekantar oss lite med omgivningarna. Här finns mycket mindre kriminalitet än i Colon så man kan röra sig fritt nästan var som helst. Omgivningarna är mycket vackrare och Panama City syns i bakgrunden, tvärs över bukten, med sina höga skyskrapor som vilken amerikansk stad som helst. Vi ligger kvar i bukt i 4 dygn och gör de sista förberedelserna. En av dagarna åker vi in till Balboa för att handla och göra vår deklaration på Internet. Skönt att man kan utföra sådana uppdrag så enkelt på så långt avstånd från den Svenska skattmasen. Vi träffar också Karsten som är vår kontaktperson här på kortvågsradion. Karsten kommer ursprungligen från Danmark men har slått sig ner här i Panama och bildat familj. Han är numera pensionerad och barnen har flugit ut. Med stort intresse för amatörradio hobbyn och för sjölivet, föll det sig naturligt att han startade "Panama Net". Varje eftermiddag kl. 17.30 ber han alla båtar som lyssnar att kalla in på nätet på en given frekvens (8182 kHz). Då får du reda på de väderförutsättningar som gäller i ditt område samt annat som kan vara av intresse för din överfart. Du kan också få information om inklarerings procedurer och annat som kan vara av intresse för din vistelse i Panama. Vi har haft Kontakt med Karsten sedan vi lämnade Trinidad och räknar med att hålla kontakten ända till Marquesas och kanske längre. Radiosamtalen på Panama Net blir lite av en höjdpunkt på dagen och efter Nätet är det fritt fram att kontakta de som varit inloggade. På så vis får man också många nya kontakter som kan delge av sina erfarenheter på de olika platser som besökts. Det är väldigt trevligt att nu möta Karsten och få ett ansikte på radiorösten. Sista dagen i Balboa klarerar vi ut hos Immigration och Hamnmyndigheten och får ett "Zarpe" till Marquesas. Att vi väljer Marquesas beror på att vi då kan stanna på Galapagos i transit och få 21 dagars uppehållstillstånd. Om vi istället valt Galapagos som nästa mål, hade vi bara fått stanna i 3 dagar. Konstigt kan man tycka, men byråkratins vägar är outgrundliga här nere.

Stina och Hannelore på Jonna åker till Frukt och Grönsaksmarknaden för att handla in för överseglingen. De träffar där en man med en kärra, som för 2 dollar, erbjuder sig att gå runt och hjälpa dem med inköpen. Det visar sig vara en god affär. Han hittar lätt till de handlare som har bästa och billigaste varorna. Vad sägs om 4 stora Ananas för 1 dollar, 6 Mango för 1 dollar, en stor säck Apelsiner för 8 dollar. Nästan all frukt som handlas in skall vara grön och omogen så att den kan mogna efterhand. Han ordnar dessutom billigare taxi tillbaka till båten. Nils på Jonna och Jag tar taxi in till Balboa och fyller våra dunkar för diesel. Sent på eftermiddagen stuvar vi dingen på däck, drar upp ankaret och ger oss ut på världens största ocean och med nya äventyr i sikte. Kursen sätts mot Galapagos öarna, ca 900 sjömil mot sydväst.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 16. Mot Galapagos.

(2006.04.22 - 2006.05.23)

Den första kvällen på den nya oceanen bjöd på bekväm segling i lätt bris från nordväst. Som tur var hade vi bytt försegel och seglade nu för fullt storsegel och största genuan. Med detta segelställ för vi ca 68 kvadratmeter segel och det ger oss bra fart även i mycket lätta vindar. Det behövs verkligen då båten är tungt lastad och väger över ett ton mer än vid segling hemmavid. Vi fick leta oss fram mellan alla handelsfartyg, som låg uppankrade på redden i väntan på kanal passage. Under natten fick vi hålla skärpt utkik då det i dessa farvatten är mycket trafik. Dagen efter mojnar vinden något och vi får besök av en stor val ca 10-12m lång. Det visar sig vara en Knölval som gör oss sällskap en stund och kommer upp och blåser vid ett flertal tillfällen på båda sidor om båten. Efter en stund ser vi ytterligare en val på avstånd och vårt sällskap ger sig iväg till sin kompis. Vi ser också massor av tonfisk som hoppar i vattenytan. De är lätta att upptäcka då det alltid finns massor avsjöfågel som dyker där de är och tar del av matbordet. Dessvärre finns det även mycket skräp i vattnet, vi ser plankor, halva träd och oljefat komma flytande och vi gör vad vi kan för att undvika dessa. Nattetid får vi lita på turen då det är beckmörkt och det inte går att se något. Någon lätt duns i skrovet hörs vid något enstaka tillfälle. På eftermiddagen vrider vinden till sydsydost och ökar hastigt i styrka, samtidigt mulnar det på och vi får ett riktigt tropiskt regn över oss. Vi plockar ner vårt storsegel och rusar fram för bara revad genua (försegel). Vinden tar dock slut efter någon timma medan regnet fortsätter ytterligare någon timma. På kvällen dör vinden helt och vi får gå för motor. Efter radiokontakt med Karsten, förstår vi att vi kommit in i den s.k. Inter Tropical Convergense Zone eller ITCZ som det förkortas. ITCZ kallas även ibland för Dolldrums eller helt enkelt stiltjebältet. Det ligger längs med ekvatorn och flyttar sig lite norr och söderut från dag till annan. ITCZ bildas då vindarna från södra och norra halvklotet möts, dessa blåser ju in mot ekvatorn. För vår del innebar det motorgång i total stiltje i ca 22 timmar innan vi var igenom. När mörkret föll på kvällen kunde vi se blixtar över hela himlen i söder. Mitt i Natten kom vi in i ett tropiskt åskväder. Vi slog på radarn i ett försök att undvika det värsta vädret men det lyckades oss inte. Regnet forsade ner och att stå i en dusch kan jämföras med ett duggregn. En hink som stod i sittbrunnen fylldes på någon timma. När det var som värst kunde jag inte räkna till en sekund mellan blixt och knall. Blixten slog alltså ner mindre än trehundra meter ifrån oss. Följderna av ett direkt blixtnedslag i båten ville jag bara inte tänka på. Det skulle definitivt innebära att all elektronik slogs ut och vad som skulle hända med Stina och mig vill jag bara inte tänka på. Stina försökte sova i kojen och jag hukade under sprayhooden. Vid sådana tillfällen känner man sig väldigt liten och ödmjuk in f ör naturens krafter. Nåväl, åskan upphörde efter ett par timmar men regnet fortsatte i 10 timmar om än i avtagande styrka. Vågorna från södra och norra halvklotet möts också här och det skapar en oregelbunden toppig och mycket obekväm sjö som sliter hårt på seglen. Vårt storsegel får mycket stryk och det nöts hål där det ligger emot vantspridaren (på masten). Det är inget som vi gör något åt just nu utan hoppas att det klarar sig till vi kommer till Galapagos. Dessutom är det vårt gamla storsegel, ett nytt ligger nedstuvat i båten och väntar på sin tid.

Efter lite mer än ett dygn fick vi de första vindkårarna från sydväst som förkunnade att vi passerat ITCZ. Vi passerade strax öster om den lilla klippön Isla Malpelo som ligger som en stenstod mitt ute i havet. Vi har kontakt med den Danska båten Jonna som ligger på västra sidan om ön, de har gått längre västerut under natten och har sluppit vara i närheten av åskan och endast haft lite regn.

Vi seglar nu för bidevind in på styrbords bog på en kurs som kommer att föra oss in mot Ecuadors kust och förbi Colombia. Det är väldigt vanligt att man konfronteras med båtar från dessa båda länder men långt de flesta är fiskebåtar som vill varna för utlagda fiskeredskap som driver i ytan. Det händer även att de kommer fram och vill byta till sig lite mat eller cigaretter mot fisk. Enstaka rånöverfall har inträffat och tyvärr är det dessa som ofta sätter sina spår hos långseglarna. En natt möter vi en sådan båt som kommer emot oss i full fart. Vi ändrar kurs för att undgå honom men inser att deras båt är så mycket snabbare. Jag går ner och anropar dem och de svarar på knagglig engelska att de har fiskeredskap i vår närhet. Vi frågar om den kurs vi håller för oss bort från dessa och får till svar att de fiskar efter Haj, Tonfisk, Marlin och Svärdfisk. Vi ser att de börjar bärga sina fiskeredskap och vi ändrar kurs så att vi passerar akter om dem. De önskar oss en god fortsatt resa mot Galapagos och vi önskar dem god fiskelycka och så skiljs våra vägar åt.

Vi fortsätter in mot Ecuadors kust ännu något dygn innan vi slår över på styrbords bog ca 80 nm från kusten. Den nya kursen för oss mer direkt mot målet, Wreck Bay på Isla Isabela, på Galapagos. Att vi har motström, förbättrar inte vår framfart. Det är den kalla Humboldt strömmen som gör en utlöpare in mot Panamabukten. Den för med sig kallt, näringsrikt vatten från södra ishavet. Som kallast kan vi mäta upp 23 grader mot Panamabuktens 28 grader. Så det blir långärmad tröja på nätterna och lakan över sig då man sover. Nattsömnen blir dock bättre i det svalare klimatet.

Två dagar innan vi kommer fram, passerar vi Ekvatorn och GPS-en slår om från norra halvklotet till södra. I samma ögonblick kommer en vitskäggig man med krona på huvudet och treudd i handen kravlande ombord. Det är kung Neptun som har kommit för att hålla förhör och se om vi är värdiga att träda över på det södra halvklotet. Efter godkännande och sedvanligt dop i någon mystisk ävja kan vi som fullvärdiga sjömän fortsätta färden på det södra halvklotet och Kung Neptun återvända till sitt rike i havet. Vi blir så glada att vi bestått provet att vi korkar upp en flaska med bubblande innehåll och firar tilldragelsen.

Lite smolk i bägaren blir det dock senare på dagen då Stina skall ut på badplattformen för att göra lite nytta och polera akterspegeln. Under jobbet kommer det en vindpust och lyfter håret som genast trasslar in sig i aquageneratorns roterande släplina. Hennes rop på hjälp får mig att rusa till och få stopp på generatorn så att håret kan lösgöras från linan. Resultatet blev en fruktansvärd smärta och en 3cm bred och 10cm lång fåra tvärs över skulten, kalare än en plockad höna. Hon han få många skrämmande tankar innan Jag får stopp på det hela. Efter lite smärtlindrande och en gråtstund i mitt knä är hon färdig att göra en fläta tvärsöver huvudet för att dölja fåran. Kanske var det Kung Neptun som ville varna för att ta för lätt på segling i de södra farvattnen.

Dagen efter Neptuns besök har vi svag vind och jag passar på och försöka hitta felet på vår vindgenerator. Jag mäter på alla möjliga och omöjliga ställen och kan så småningom konstatera att det är en av kablarna till generatorn som verkar trasig. Den släpper igenom spänning men inte någon ström. Jag lossar kabeln och drar ut den och se, på ett ställe är det ett pyttelitet hål i höljet. I hålet har det trängt in saltvatten och förvandlat koppartrådarna till ett grönt pulver. Efter byte av kabeln, är det kontakt som det skall vara och vindgeneratorn borde fungerar som den skall. Vilket vi även senare kan konstatera då vi monterar den i hamn.

Sista dagen till sjöss, rasslar det till i fiskerullen och efter en kamp som vinns av oss ombord kan vi bärga en Skipjack Tuna på ca 2,5 kg. Tunan säljer sig dock inte billigt och det blir ett mindre blodbad i sittbrunnen. På kvällen siktar vi Isla San Cristóbal och i det första gryningsljuset kan vi runda öns sydsida och ankra upp i Wreck Bay utanför den lilla byn Barqueriso Moreno. Jonna har kommit in på kvällen dagen innan och ligger ankrade en bit från oss. Överallt ser vi sjölejon som simmar i vattnet eller ligger och sover på någon badplattform eller dinge. De 910 sjömilen har tagit oss nästan 11 dygn i den svaga vinden och motströmmen att vi fick kryssa gjorde också resan lång. När vi gjort klart båten är det skönt att törna in för några timmar, det blev ju inte så mycket bevänt med sömnen det sista dygnet.

Efter ett par timmars sömn, plockar vi samman våra papper och tar en vattentaxi in till byn som heter Baquerizo Moreno och är administrationsort för hela Galapagos. Här är det svårt att använda sin egen dinge då det går ganska höga dyningar som hotar att förstöra dingen mot de råa kajkanterna. Vattentaxin kostar dock bara 50 cent per person. Inklarerings procedur inleds hos hamnkaptenen. Vi har hört många historier från båtar som alla har haft olika inklarerings erfarenheter. Alla på hamnkontoret är mönstergillt klädda i vita uniformer och svarta lackskor. Hos en av dessa berättar vi var vi kommer ifrån, lämnar fram vårt Zarpe och frågar om vi kan få stanna 3 veckor och besöka 2 öar. De allra flesta vi pratat med, har endast fått besöka en ö. Vår tjänsteman berättar också att vi kan få stanna i 20 dagar men endast på en ö. Vi vidhåller att vi gärna vill besöka även Isla Santa Cruz men det har han inte fullmakt att bevilja oss. Efter lite diskuterande fram och tillbaka så kommer hans chef in genom dörren och vår tjänsteman vidtalar honom. Det resulterar i att vi får komma med upp på chefens rum och där framställa våra önskemål. Chefen, som har större befogenheter, beviljar vår begäran efter lite diskuterande och vi får ett nytt Zarpe till Puerto Ayora på Isla Santa Cruz. Det hela kostar dock 82 dollar, men då ingår ankrings avgift för vårt uppehåll i Wreeck Bay. Efter hamnkontoret är det dags för Imigrationskontoret på polishuset. Vi kommer mitt i vaktombytet och här råder militärisk disciplin med uppställning i givakt. Besöket går utan några problem och vi får våra pass stämplade för inresa.

När vi kommer ut från Imigrationskontoret möter vi besättningen på Jonna. De har bokat en guidad tur som avgår om 5 minuter och de frågar om vi vill med. Givetvis tar vi tillfället i akt och vi hoppar upp på flaket på en pick-up. Färden går upp till de högre delarna på ön där grönskan är frodig och landskapet påminner lite grann om Scottland. Vi stannar vid ett center för uppfödning av Galapagos Jättesköldpaddor där vi går en promenad och får beskåda ett par av dess bjässar som kan bli 150 år gamla. På vägen tillbaka stannar vi i närheten av öns högsta vulkan där vi promenerar på anlagda stigar upp till kraterkanten. I själva kratern har det bildats en färskvatten sjö där Fregattfåglarna sveper över vattenytan. Vår guide berättar att de gör detta för att rensa bort salt från sin fjäderdräkt med färskvatten. Fregattfågeln har inget skyddande fettlager på sina fjädrar och kan därmed inte landa på vattenytan. Det är ganska mycket moln häruppe så sikten är begränsad, landskapet och naturen är dock mycket vacker. Tillbaka i båten på kvällen, bjuder vi Jonna´s besättning på mycket uppskattad tonfiskmiddag.

Dagen efter går vi igenom båten, vädrar ut all fukt och far iväg med våra dunkar och köper diesel, som här kostar ca 2.10 kr litern. Stina syr en ny dyna till sittbrunnen så risken blir väl att man somnar på sin nattvakt. På kvällen ankommer Njord och ankrar i närheten. De har också haft svaga vindar och gjort av med nästan hela sitt dieselförråd på ca 500 liter. Själva har vi med oss 120 liter varav vi förbrukade ca hälften på vår överfart. Njord är också en mycket tyngre och bastantare båt och hade följaktligen svårt att segla i den lätta vinden.

Nästa dag tar vi oss iland och lämnar in smutstvätt, som skall vara klar för hämtning på eftermiddagen. Vi passar under tiden på att ta en lång promenad ut till en strand på sydkusten som heter "La Loberia". Här skall det enligt uppgift finnas både sjölejon och Havsleguaner. På vägen passerar vi öns flygfällt som har en stor väntsal med fin restaurang där det helt saknas väggar. Framför flygplats byggnaden har man gjort en fin park med statyer av de djur som finns på och omkring öarna. Vid framkomsten till "La Loberia" ser vi mycket riktigt många dåsande sjölejon och vi tar många fina bilder. Men var är Leguanerna? Vi passerar sandstranden och fortsätter ut bland klipporna och upptäcker plötsligt att en av dessa rör på sig. På toppen av en sten sitter en nästan 1 m lång leguan. När vi sen tittar närmre ser vi flera stycken och det visar sig också att vi har passerat många under vår promenad. Leguanerna ser ut som drakar hämtade ur Sagan om Ringen eller som om tiden stått stilla under många tusen år. Det blir många bilder även på dessa och det går att komma så nära som en meter innan de blir oroliga och börjar fräsa lite grann. Vi ser också många vackert röda krabbor på klipporna, dessa är dock inga linslusar och flyr in i skrevorna så fort man närmar sig.

När vi kommer tillbaka till byn äter vi dagens lunch, "almuerzo", som består av en soppa och kyckling med ris och bönor samt ett stort glas saft för 2 US dollar/person, så billigt kan vi nästan inte inhandla ingredienserna. En middag på kvällen kostar några dollar mer och vill man ha en öl till så kostar den 1.50 och då innehåller den nästan 6 dl så den är lagom att dela på 2. Tvätten får vi inte förrän nästkommande dag eftersom tvätteriet saknar en av förutsättningarna för att kunna tvätta, nämligen vatten. På kvällen blir det födelsedagskalas med tårta ombord på Njord. Rasmus, en av gästseglarna har fyllt 26 och även gamlingarna får lov att vara med.

Fria lördagar har vi inte lyckats förhandla fram ombord ännu så vi får allt jobba fast det är lördag. Det trasiga storseglet skall repareras och symaskinen plockas fram och monteras på fördäck. Det är med möda vi lyckas få in all segelduk innanför pressarfoten så att vi kommer åt skadan. Efter ett par timmar då Stina, sittande på en fender, lyckas manövrera pedalen med knäet och jag hjälper till att mata fram, så är skadan reparerad. När det är färdigt blir det bad samtidigt som vi passar på att göra rent vattenlinjen och den övre delen av botten. Det är otroligt som det kan hinna växa bara på ett par veckor, alger och andra djur växer långt upp längs med friborden på båten. Lördag var tänkt som vilodag och det blir det definitivt för mig, magen har nämligen svårt för att skilja på det som skall deponeras ut där bak och det som skall ut där fram. Så jag väljer att hålla mig nära toaletten ombord. Stina åker över till Njord och hjälper Bo att reparera deras storsegel som också har gått sönder.

En av dagarna går vi ut på en strand i närheten för att bada och snorkla lite. Här finns många havssköldpaddor och de liksom alla andra djur är helt orädda så det går att komma dem väldigt nära. Vi bokar också plats på en dyk/snorkeltur hos en lokal guide firma. Vi blir hämtade på morgonen vid vår båt och åker med en snabb motorbåt ut till ett sund vid en ö som heter Isla Lobos. Här skall de som skall dyka prova ut sina viktbälten. Vi andra hoppar i och snorklar i det grunda sundet som har fin ljus sandbotten. Vi hinner bara komma ner i vattnet så vimlar det av Sjölejon runt omkring oss. Det är en fantasisk känsla att vara omgiven av dessa djur och se hur skickligt de rör sig under vattnet. De kommer alldeles inpå oss och är väldigt nyfikna. På båda sidor av sundet ser vi också många häckande Fregatt fåglar där hanen visar upp sin uppblåsta, skarpt lysande röda strupsäck. Efter en timma fortsätter båtturen ut till några klippöar som heter "Leon Dormiente" och som reser sig med lodräta sidor upp ur havet. Åter gör vi oss klara och dyker ner i det djupa vattnet som omger klipporna. Vi följer klippkanten och får se många vackra fiskar. Vi ser också flera havssköldpaddor, en stor prickig Rocka som heter "Tiger spotted Ray", strax innan vi återvänder till dykbåten ser vi även en "White tipped shark" som stryker längs med botten i ett smalt sund. Tyvärr ser vi inga Hammar hajar som annars är ganska vanliga här. Hajarna är nästan helt ofarliga här eftersom de har så mycket fisk att äta och föredrar det framför att tugga på en seg våt-dräckt's försedd människa. På återvägen får båten problem med hydraul- styrningen och vi får gå in och ankra i sundet vi varit i på morgonen. Medan besättningen reparerar styrningen, får vi åter en fin dykning bland alla Sjölejonen. Vi har blivit ombedda att inta röra dem men samma uppmaning har nog inte delgivits Sjölejonen. Ett av dem provar om mina fötter är äkta och nafsar lätt i simfötterna. Efter en härlig dag återvänder vi till vår båt med många härliga minnen. Vid vår dyktur träffade vi ett Holländskt par, Bas och Eelco som gärna ville ha några av de bilder vi tog under vattnen. Då vi träffades över en öl på kvällen fram

kom att de skulle försöka att få en båttransport till Porto Ayora på Isla Santa Cruz, dagen därpå. Då vi skulle segla ditt samma dag bad vi dem följa med och vi bestämde träff vid vår båt kl 08.00 dagen därpå. Våra Holländska vänner kom ombord strax efter uttalad tid och vi tog upp vårt ankare. I samband med det kunde vi konstatera att länken som sitter mellan kättingen och ankaret var nästan mitt av. Det var ren tur att vi inte blev av med ankaret och vi vågade inte tänka på vad som skulle ha hänt om vi mist det mitt i natten. Då kunde vår resa ha slutat på klipporna på Galapagos. Orsaken till skadan torde ha bero på att vi låg ankrade på klippbotten, varvid ankarkättingen ofta fastnade emellan stenarna. Då dyningen sakta lyfte båten upp en halv meter för varje våg, så uppstod det emellanåt kraftiga ryck i kättingen som säkerligen utmattade länken. Det gick bra den här gånge och vi lärde oss att vara försiktiga då vi ankrar på stenbotten.

Vi fick en härlig seglingsdag över till Santa Cruz och fångar en "Bigeye Tuna" på ca 3 kg, på vägen. Vi passerar också ön Santa Fé som ser ut att vara ganska torr och övergiven. På eftermiddagen ankrar vi i Acadamy Bay utanför byn Puerto Ayora. Ankringsplatsen är mycket orolig och båten rullar och stampar i dyningen som rullar rakt in från sydost. Våra passagerare tar en vattentaxi iland för att finna någonstans att bo och återkommer senare på kvällen med kalla öl till den nylagade tonfisken.

Natten blir obekväm, då vinden upphör och båten lägger sig tvärs vågorna med ett väldigt rullande som följd. Vi får lägga ut ett akterankare så att båten kommer att ligga med fören mot vågorna. Flera av de andra båtarna har gjort så.

Efter sedvanlig inklarering hos en vänlig och trevlig hamnkapten, då vi även lyckas klara av utklareringen till Marquesas, ger vi oss av på promenad till Darwin institutet som ligger i utkanten av byn. Här kan vi se på många olika jätte sköldpaddor och även se landleguaner som i mycket liknar havsleguanen men är gulaktig i färgen. Alla går de i stora inhägnader och används för att avla fram nya generationer för att garantera deras fortlevnad. Man räknar med att inga nyfödda sköldpaddor ute i naturen överlever. De faller offer för råttor, vildsvin, vilda hundar som införts av människorna de senaste 300 åren. Därför finns det flera uppfödnings anläggningar på ett flertal platser på öarna. Vi besöker även ett center där vi får mycket information om öarnas utveckling och djurlivets levnadsvillkor.

På lunchen träffar vi Bas och Eelco som bjuder på fika på gården där de bor. Efteråt går vi en lång vacker promenad ut till en sandstrand som heter Bahia Tortuga. I början av stigen måste vi skriva in oss i en vaktkur och får besked att vi skall vara tillbaka före klockan 6 på kvällen. Anledningen är att på natten kryper havssköldpaddor upp på stranden och gräver en grop i sanden där de lägger sina ägg. Vi ser flera spår av dem i den fina sanden. Stranden som är ca 2 km lång är väldigt vacker och inbjuder verkligen till bad. I bortre änden av den hittar vi en liten lagun innanför ett rev där vi badade och snorklade. Medan vi badade så började de blå fotade sulorna att dyka efter fisk i lagunen. De brydde sig inte om att vi var där, utan störtdök från hög höjd ner i vattnet bara 2 meter ifrån oss. Det var en fantastisk syn att se dem komma som projektiler under vattenytan. Tyvärr hade vi inte undervattenshuset till kameran med oss. Även här finns det massor av havsleguaner på klipporna längs med stranden.

Nästa dag går vi en promenad om tar oss förbi en saltsjö, "las Salinas" där lokalbefolkningen förr i tiden samlade upp sitt salt. Vidare går vi igenom kaktuslandskapet upp till en djup vattenfylld ravin med bräckt vatten. Vi badar i det svala, klara vattnet och ser att det finns fiskar av samma typ som i havet som simmar runt i den lilla sjön. Vi kan inte finna någon kontakt med havet, så vi undrar hur de kommit dit. Kanske hjälpta av människan. Efter lunch i byn fortsätter vi att vandra, denna gång följer vi landsvägen in på ön för att titta på en lavatunnel i närheten. En lavatunnel bildas vid vulkanutbrott då lavan rinner ner längs bergssidorna. Den heta lavan gräver sig fram genom landskapet såsom i en ränna. Den svalare ytan stelnar och bildar ett tak över kanalen. Då lava strömmen tar slut bildas ett hålrum inuti som en tunnel. Den lavatunnel som vi var och tittade på var av det kortare slaget men ändå ca 3 m i diameter. På vägen tillbaka mot byn, passerade vi en cistern som såg ut att vara ett vattenmagasin för byn. Till vår förvåning fick vi se en stor Jättesköldpadda komma spatserande i rask takt utmed staketet som omgav cisternen. När vi närmade oss för att fotografera, så lade den sig ned lite avvaktande. Vid cisternens ena sida fanns en ledning som ledde ner mot byn, alldeles utanför staketet läckte den lite och det hade bildats en liten pöl. Här låg det två mindre sköldpaddor och drack vatten. Det var till detta vatten som den större sköldpaddan var på väg.

Dagen efter är det söndag och vi har bestämt oss för en tur in på ön. Efter lite prutande med olika taxichaufförer blir det en åktur med Juan Carlos som visserligen inte talar engelska men väl Spanska med både mun, händer och fötter. Först åker vi upp genom en by som heter Santa Rosa och till en lavatunnel. Vi klättrar ner i tunneln och ålar oss under ett klippblock där det endast är 1 m högt. Vi kommer in i en tunnel som är mellan 2 och 3 meter i diameter och som är 1,5 km lång. Längs med hela tunneln har man satt upp svaga lampor med jämna mellanrum, så att man kan se var man går. Det ger en fantastisk känsla att se den stelnade lavan som omger kanalen. Det är ändå en skön känsla att åter komma upp ovan mark igen. Efter tunnelturen kör vi till en hacienda som heter El Chato. På deras marker har många sköldpaddor funnit en fristad och vi ser många av dem under vår rundvandring där. Det kommer många turister på besök till deras hacienda och det slår man givetvis mynt av. Det finns en restaurang och en liten suvenirbutik där och det kostar 3 dollar att vandra ut på deras mark, då ingår lite förfriskande vattenmelon efter rundturen. När vi kör därifrån stannar Juan Carlos bilen efter ett tag och går av och plockar lite Passionsfrukt till oss som vi läskar oss med. Nästa utflyktsmål är "Los Gemelos", som är 2 så kallade "sink holes". Detta är stora kratrar som bildats av jättelika gasbubblor där taket plötsligt rasat samman. Vi går en promenad runt dessa och tittar på många endemiska växter. Efter dessa utflykter har nästan hela dagen gått och vi återvänder till Puerto Ayora och vår båt och tackar Juan Carlos för en trevlig tur.

Dagen därpå skall vi förbereda oss för seglingen till nästa ö Isla Isabela. Vi öppnar motorhuven för att kontrollera oljenivån. Den är ok men vi upptäcker att motorn hänger lite snett och kan konstatera att ett av de bakre motorfästena har brustit i godset. Med hjälp av storseglets kicktalja hänger vi upp motorn och plockar av fästet. Jag ger mig iland med watertaxi och får tipps av föraren om lämplig verkstad. På turistkontoret, som för dagen är öppet, får jag hjälp med att hitta dit. Verkstaden svetsar ihop fästet snabbt och lätt för den ringa kostnaden av 3 dollar. I Sverige hade man fått lägga till en nolla till beloppet. När beslaget väl är på plats och motorn åter uppriktad, åker vi in och handlar och klarerar ut hos Immigration. Utklarering hos hamnen är ju redan avklarad.

Efter 4 dagar har vi fått nog av gungandet på ankarplatsen och vi drar upp ankarna och ger oss iväg mot Villamil på Isla Isabela. Vi får återigen en behaglig segling och passerar ön Isla Tortuga (sköldpaddsön) på eftermiddagen. När vi närmar oss Villamil ser vi stora brott nästan rakt förut i vår kurs. Vi har fått 3 waypoint av Karsten i Panama som vi skall passera på vår väg in. De tar oss runt reven där de långa dyningarna bryter med oerhörd kraft. Vi kommer in i en stilla lagun bakom några skyddande öar, "Las Grietas"; där vi kan lägga ankaret på ca 3,5 m djup, strax innan solen går ner och det blir kolmörkt. Runt om oss ligger ett 15-tal segelbåtar och de flesta känner vi igen sen tidigare.

Dagen efter tar vi watertaxin in till Piren för att se om det går att använda den egna dingen. Det gör det mycket väl då det finns en sandstrand att dra upp den på. Det är dock ganska långt att köra vid lågvatten, då man måste köra runt några rev och sandbankar. Vid högvatten går det att gena. Vi följer vägen upp till byn som förefaller enkel men mycket trevlig. Vi har fått tips av våra vänner på Jonna, att det finns en bagare, som förutom att göra gott bröd, även arrangerar fina och hyfsat billiga turer upp till en vulkankrater. Vi frågar många efter Julio, som han heter, men ingen tycks känna till honom eller hans bageri. Så vi får handla det vi skall på annat håll. När vi kommer ut till båten på eftermiddagen så har Njord anlänt från Isla Cristobal. Efter ett litet tag kommer en watertaxi med en liten man som presenterar sig som Julio. Det visar sig vara honom vi letat efter. Han presenterar sin tur upp till Sierra Negra som vulkanen heter och vi bokar plats till dagen efter. Även Njord´s besättning bokar plats.

Nästa dag blir vi upplockade med watertaxin för vidare transport på flaket på en pick-up up till en hacienda i bergen. Där står en samling ganska så magra hästkrakar och väntar på oss för vidare transport. Vi blir tilldelade varsin häst och färden fortsätter upp mot vulkankratern på små stigar. Efter en timmes ritt i ömsom skritt och ömsom trav, hästarna tycks själv bestämma vilken gångart som för tillfället passar dem bäst, kommer vi fram till den bedårande vackra och stor vulkankratern "Sierra Negra". Det lär vara världens näst största och den är ca 10-12 km i diameter. 100 meter under oss breder alldeles färsk lava ut sig på en del av kraterns botten. Den kommer från ett utbrott i kraterns ena kant som skedde den 22 september 2005, alltså för mindre än ett år tillbaka. Det är inte utan att man blir lite skeptisk till fortsatt färd, då utbrottet skedde bara ca 1 km från den plast där vi befinner oss. Färden fortsätter trots allt någon kilometer till längs med kraterkanten där vi håller in hästarna och sitter av, det vill säga att de stannar själva och vägrar fortsätta. Härifrån fortsätter färden till fots ut över lavafälten. Till att börja med växer det mycket kaktusar och man vet att dessa växer ca 3 cm per år. De högsta kaktusarna är ca 6 m höga så man vet då att inget utbrott har skett här de senaste 200 åren. Längre fram fanns det ingen växtlighet alls och här var lavan färsk från det senaste utbrottet. Vandringen slutade vid en liten krater, "Volcan Chico", där det kom upp vattenånga från avgrunden. Det var en fantastisk känsla att vandra runt i landskapet och man fick en känsla av att man var på en annan planet. Isla Isabela är en av de yngsta öarna i ögruppen endast ca 3 miljoner år gammal. De äldsta är de som ligger i öster med bland annat Isla San Cristobal och Isla Española som är 6-7 miljoner år gamla. Hela ögruppen rör sig i långsam takt emot öster och det sydamerikanska fastlandet. De västliga öarna är därför de som har mest aktiva vulkaner. Hästarna tog oss efter vilopaus tillbaka till haciendan där bilarna fortsatte transporten tillbaka till Villamil, dit vi anlände på eftermiddagen.

Vi var och snorklade i en liten lagun en av dagarna. Vi träffade på simmande havsleguaner, havssköldpaddor, en liten muräna och ett par sjölejon som nyfiket betraktade oss. En av höjdpunkterna på vårt besök var då vi en eftermiddag tillsammans med Bo, Hanne och Rasmus åkte ut på en av de öar som låg skyddande utanför oss. På vägen ut fick vi, på en liten klippa, se ett femtontal pingviner som stod och soltorkade. De hade sällskap av ett par "Bluefooted Bobbys" och i vattnet nedanför simmade ett par sjölejon. Vi stannade genast motorn och rodde sakta fram till klippan. På bara ett par meters håll kunde vi stilla betrakta varandra och Bo och jag, passade på att ta fina bilder. Vi gick iland på en av öarna och såg många havsleguaner, både stora och små. På ön fanns en bukt som hette "Laguna de las tintoreras", där tintoreras är namnet på hajen med de vit fen spetsarna. I bukten finns en lång klippformation som bildar en kanal mot själva ön. När vi tittade ner i den, upptäckte vi att det simmade ett 10-tal hajar i storlek 1,2-2 m. Det simmade också en havssköldpadda och en liten sjölejonunge. Strax innan vi vände tillbaka fick vi se en stor sjölejonhane som satt vackert i siluett emot horisonten i skymningen. Det beskriver lite grann naturlivet på Galapagos med helt orädda djur som lever i harmoni med varandra, och man har det nästan överallt dit man kommer. Det mest fantastiska är inte de olika djurarterna i sig, utan möjligheten att komma så inpå livet på dem och studera dem på nära håll.

Nästa förmiddag ägnades åt underhållsarbeten och små reparationer. På eftermiddagen tog vi oss iland för att uträtta lite ärenden och för att ta en promenad bort till ett uppfödningscenter för landsköldpaddor. När vi kom in stod hamnkaptenen och frågade om vi varit och klarerat in, vi svarade som det var att det hade vi inte. Han bad oss då att göra det innan kl. 18.00. Vi hade hoppats att vi skulle klara oss undan här utan att behöva skriva ett nytt Zarpe. Det vi hade gällde ju för segling till Marquesas. När vi kom in på kontoret bråkade vi lite och sa att vi redan hade Zarpe för Marquesas och därmed inte behövde ett nytt. Men det accepterades inte utan han var noga att följa sina regler och utfärda ett nytt från Villamil. Nåja han hade ju rätt, det var bara att punga ut med 31 dollar för det nya zarpet och se glad ut.

Vi fick I alla fall en härlig promenad och passerade ett par mangrovesjöar där det stod ett 20-tal ytters färggranna Flamingos. Vi fick också se det finaste sköldpad´s centret utav alla vi sett. Mycket väl illustrerat där sköldpaddornas historia och levnadsvillkor beskrevs ingående.

Vi gjorde ytterligare en promenad ut till en gammal anläggning för straffångar. Anläggningen användes på 40-talet och i dag finns endast en stor mur kvar. Den har fått namnet Muros de Lagrimas (tårarnas mur) och var väl inte så värst sevärd. Enligt uppgift lär det ha varit en tyrannisk plats och inget man är stolt över bland befolkningen. Vägen därute är däremot vacker med många små stigar vid sidan av till vackra miljöer. På en bro som vi var tvungna att passera, låg en meterlång leguan och såg ut som om han ägde bron. Han gjorde inte en min av att vilja flytta sig då vi passerade. Vi såg också pingviner som låg och plaskade i en vik.

Dagen innan vi avseglar kommer watertaxin ut med 8 st 20 liters flaskor med vatten som vi beställt av vattenmannen. Vi tankar över dessa på våra tankar och konstaterar att vi får plats med ytterligare 40 liter. Vi beställer dessa men får själv avhämta dem på bryggan senare på dagen. Vi åker också in till Julio och hämtar omogen frukt och grönsaker som vi beställt tidigare. En klase gröna bananer, en säck passionsfrukt, en liten säck potatis, 3 st papaya, 15 st tomater, 15 st citroner, 1 st vitkålshuvud, 3 st gurkor och 30 st färska ägg. Alltsammans kostade 35 dollar. När vi tagit hand om alltihopa och tvättat av frukt och ägg, hoppar vi i vattnet för svalka och bottenrengöring. Det är bara 14 dagar sen vi gjorde det sist, men redan har det växt bra mycket. Det lossnar ganska lätt men det blir ändå ett drygt jobb för oss båda. Vi får vår belöning på kvällen, då det blir avskeds middag med Njord på en bar där de har beställt mat åt oss tidigare på dagen. Vi äter en alldeles underbar grillad lobster, som smakar otroligt gott.

Avseglingsdagens morgon ser vi att Linda från Finland kommit in och vi kör över för att säga hej. Vi säger också hej till Njord, som har beslutat att ligga kvar ytterligare en dag. Mette har fått en liten halsåkomma och man vill gärna se att den utvecklar sig åt rätt håll innan man ger sig iväg. Båten sjöstuvas och ankaret åker upp. Klockan 11.00 ger vi oss ut på jordens största ocean och förmodligen också vår längsta passage, mot Marquesas.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 17. Över världens största ocean till Marquesas.

(2006.05.23 - 2006.07.09)

Nu ligger nästa halva Stilla havet framför oss, 3000 sjömil till Marquesas arkipelagen, där vi har kursen ställd mot ön Fatu Hiva. Under eftermiddagen följer vi Isla Isabelas sydöstra kust och vi ser massor av Tonfisk som hoppar i ytan. Vi har vinden från sidan och gör god fart. Då vi passerar ca 10 nm utanför sydspetsen, dunkar det till i botten på båten så att riggen står och skakar. Der känns som om vi skulle ha seglat på en sandbank. Sjökortet visar dock på att det skall vara över 1000 m djupt. Vi ställer oss upp för att se vad vi seglat på och upptäcker då en mycket kraftig vattenvirvel akter om båten, som om vattnet pressades upp underifrån. Vi är helt säkra på att det är en Val som vi seglat på. Femton minuter senare inträffar det igen, men den här gången är det en rejäl smäll. Jag sitter nere vid navigationsbordet då båten lyfts upp ett par decimeter ur vattnet och åker tillbaka med fören nästan ner under vattnet. Riggen rister och skakar ljudligt. Jag ramlar framlänges på kojen men kommer snabbt på fötter och rusar upp i sittbrunnen. "Det var en Val", säger Stina, "jag såg stjärtfenan över vattenytan". Jag tittar mig omkring och upptäcker en stor vit buk snett akter om båten. Valen dyker mot botten och vi ser den inte mer. Vi tror oss veta att det var en Knölval, som blir ca 10-13 m lång och kan väga upp emot 30 ton. Jag inspekterar botten runt kölen invändigt i båten men kan inte se några tecken på skador, inte ens några sprickor i gelcoaten (ytbeläggningen). Det var en omskakande upplevelse och vi hoppas att vi nu fått vår beskärda del av Valkollisioner. Kontakt med Valar är alltid trevligt men de får gärna hålla sig på lite avstånd.

Mot kvällningen kommer vi in i starka motströmmar som skapar en hög krabb sjö. Det blir mycket obekvämt och en hel del vatten stänker upp i sittbrunnen. Strömmarna är nog näringsrika för vi möter ett stort stim Delfiner på över 100 individer som jagar fisk och passerar strax för om oss.

De två första dygnen har vi svaga vindar och vi gör ganska så blygsamma dygnsdistanser. Därefter börjar sydost passaden att bygga upp. De första 10-12 dagarna har vi perfekta passadvindar från sydostlig riktning och vi njuter av den fantastiska seglingen. De sista 8-10 dagarna vrider vinden över mot ost och ökar så att vi har mellan 20-35 knop. Seglingen blir då lite obekväm och det blir lite blötare ombord. Alla däcksluckor måste stängas och det blir varmt som i en bakugn under däck. För att inte tala om när Stina måste baka, då blir det hett som i en bastu. Bakar gör vi var 3e dag, då bakar Stina 2 bröd och ibland även en banankaka, så länge vi har bananer. Det är en pärs när det går hög sjö och däcksluckorna måste hållas stängda. Ibland förenklar hon det hela lite granna och bakar bröd på stekjärnet. Det blir lika goda bröd, men det går åt mera mjöl, som vi har begränsat med ombord, men mindre gasol. Frukten som vi handlade i Villamil räcker i ca 14 dagar. Papayan får vi äta upp först och därefter mognar de gröna bananerna snabbt och samtidigt. Då äter vi bananer morgon, middag och kväll. Bananer i yoghurten, stekta Bananer till middagen och som sagt, bananer i brödet. Passionsfrukten varar längst, även om vi får kasta en del emot slutet. Varje morgon gör vi juice på dessa goda frukter.

Vad sysslar vi då med under en så pass lång översegling och hur får vi tiden att gå? Att få tiden att gå är inga problem, det är värre att få den att räcka till. Helt generellt kan man säga att alla vardagliga sysslor som måste utföras tar 2-3 gånger så lång tid ombord som det gör i land. Orsaken är naturligtvis att båten rullar ganska mycket i den grova sjön och att man då måste avdela en hand till att hålla fast sig med. Saker som man ställer ifrån sig blir heller inte stående där man ställt dem om man inte förankrar dem på något sätt.

Eftersom vi bara är 2 personer ombord, går nästan 16 av dygnets timmar åt till att sova eller att hålla vakt. De resterande 8 timmarna sköter vi hygien, lagar och äter mat och sköter båtunderhåll.

Ett toalettbesök skulle man kunna skriva en hel bok om. Tänk dig att du går in i en ordinarie dubbelgarderob som rör sig 3 m upp och ner samtidigt som den rullar 30 grader åt vardera sidan. Det är 35-40 grader varmt där inne, fönstret kan du inte öppna då det stänker in. I garderoben finns en toalett samt ett litet skåp med en vask. På den resterande golvytan skall du få plats med alla de rörelser som krävs för att du skall kunna uträtta dina behov. Toa pappret får du inte slänga i toaletten, då de riskerar att sätta igen de smala rören och slangarna. Alla som rensat en båttoalett, förstår vad jag menar. Pappret måste förpassas direkt ut i havet. I början, har man ett litet helsike men eftersom alternativen på sikt är sämre så lär man sig ett och annat knep och man vänjer sig, Duscha gör vi i sittbrunnen, vi använder saltvatten för hårtvätt och tvagning och sköljer bort saltvattnet med vår 1,5 l duschflaska.

På så här långa seglingar, märker vi också hur kroppens muskulatur avtar eftersom vi har begränsade rörelsemöjligheter. För att motverka detta, försöker vi att köra ett eller ett par gympapass varje natt. Vi gör tåhävningar, bukmuskelövningar och muskelträningar med ett träningsgummiband. Det hjälper oss att behålla en del av våra muskler men vi tappar trots allt en del av dem.

Det blir naturligtvis även tid till läsning och korsordslösning och andra förströelser. Vi har även lite fester, fjärdedels och halvvägs fester och liknande.

Fiskar gör vi också emellanåt, det blir inte så ofta som vi skulle vilja, för vi måste ta upp aqua generatorns släp propeller medan vi har fiskelinan i, annars riskerar vi att de trasslar in sig i varandra. Vi fick fisk vid två tillfällen på vägen mot Marquesas. Vid första tillfället var det en Mahi Mahi (Guldmakrill) som nappade. Dessa är väldigt vackra fiskar och oerhört goda. Tyvärr mister de den vackra färgen strax efter att de dött. Vid andra tillfället var det en Tonfisk som högg. Det finns många olika arter Tonfisk och denna gång var det en Skipjack Tuna. När det hugger så rullar vi in förseglet för att sänka farten på båten, därefter börjar kampen med att få in fisken till båten. Mahimahi:n är relativt enkel att få in om den inte är för stor. Den lägger sig efter en stund på sidan och låter sig relativt enkelt vevas in. Tonfisken däremot kämpar in i det sista. När fisken uttröttad lyfts ombord brukar vi ge den en sup som tack för att de kämpat så tappert. Supen skall hällas i gälarna, där den gör snabbast nytta. Då spaknar fiskarna och man kan lätt ta hand om dem. Detta gäller dock inte Tonfisken, som får dåligt sprit-sinne och går bärserkagång i sittbrunnen innan den stupfull tuppar av med en kniv i huvudet (om nu inte bödeln sätter kniven i handen). Efter denna holmgång ser det ut som "Stockholms blodbad" i sittbrunnen, med storstädning som nödvändig följd. I grov sjö är denna kamp förenad med mycket möda och bidrar säkert också till att begränsa fisketillfällena. När väl sen fisken serveras på tallriken, så är alla mödorna som bortblåsta. Både Mahi-mahi och Tonfisk betraktas ombord som delikatesser, vilka utgör festtillfällen och ett härligt avbräck från den vardagliga burkmats menyn.

Stående högtidsstunder på dagordningen är då vi har radiokontakt med andra båtar och då vi tankar ner e-mejl. Radiokontakt med andra båtar, på samma rutt, sker varje morgon på "the bananarun net". Här rapporterar vi till en net controller, vår position, väder och sjöförhållanden samt om vi vill ha samtal med någon annan båt. Vi kan också ställa frågor och utbyta information med de andra båtarna som är på väg. Vi är ett 15-tal båtar som checkar in varje morgon. På kvällen finns ett motsvarande nät som kallas för "the coffee net". Vi pratar även på denna sträcka med Karsten i Panama och får vår dagliga väderprognos.

Tanka ner e-majl gör vi då radioförbindelserna är som bäst, vilket för det mesta inträffar under ett par timmar i samband med solens upp- och nedgång. Det är alltid lika roligt att få mejl hemifrån från familj, släkt och vänner. Vi försöker att svara så många som möjligt, även om det ofta är besvärligt att skriva under de förhållanden som råder i en het gungande båt. Vi får många mejl (i snitt ett per dag), vilket vi är mycket glada för, så skriv gärna även om vi kanske inte svarar med vändande post.

Vi håller vakt dygnet om, mot vad kan man undra. Vi ser endast 2 båtar de 20 dagar vi seglar, en japansk fiskebåt på 2 sjömils avstånd och en Finsk segelbåt "Merita" som vi har kontakt med på radio.

Att driva båten framåt så effektiv som möjligt är den primära vaktuppgiften. Det innebär att storseglet skall revas med ett eller två rev samt att genuan (förseglet) rullas ut eller in beroende på den rådande vindstyrkan. Vi försöker att inte driva båten så hårt och har upptäckt att 6,5 knop är en idealisk fart. I lättare vind med lite vågor kan vi segla lite fortare (7 knop) och i hård vind med hög och besvärlig sjö måste vi hålla igen och sänka farten (6 knop). Det är i själva verket vindrodret som bestämmer, blir styrningen för tung i hård sjögång, så släpper styrlinorna från sina fästanordningar (clamcleats) och ger oss en massa besvär med ny intrimning. Reducerad fart ger också bekvämare segling, vilket uppskattas av frivakten under däck, och betydligt mindre slitage på segel och skot.

Ja så läggs dagarna till varandra och den tjugonde morgon, då det ljusnar, så ser vi Fatu Hivas höga och gröna sluttningar på horisonten..

Marquesas

Vi rundar ön och fäller vårt ankare i en bukt som heter Hanavave bay. Bukten är omgiven av fantastiska bergformationer som tycks hänga ut över vattnet. Det är en helt otrolig grönska som nästan förblindar en efter alla dagar med endast blå himmel och blått vatten. Omgivningarna är fantastiska och låter sig inte beskrivas i text. Vi sitter en lång stund och bara njuter av alla nya intryck och summerar seglingen. Vi behövde 20 dagar och 20 timmar mot beräknade 24 dagar, vilket ger oss en medelfart av 6,2 knop. Vi kan inte vara annat än nöjda med seglingen och det sätt som vi genomfört den på. Inga allvarligare skador, endast smärre reparationer på det gamla storseglet som ju sjunger på sista versen.

Det ligger sex andra båtar uppankrade i den lilla bukten och vi har ankrat vid sidan om en stor, 18 m lång, Brasiliansk båt som heter Diva. Medan vi håller på att göra i ordning båten efter överfarten så kommer Mark från Diva över och inviterar oss på lunch. Vi blir naturligtvis glada och får en trevlig pratstund med Mark, Corinna och deras 3 pojkar, Patric och tvillingarna Philippe och Alexander. Med som besättning ombord är också Marks vän Juan som är från Argentina. Vi blir visade runt i den fantastiska båten som är ritad och byggd för snabb och bekväm långfärdssegling. Båten är byggd på Scandi varvet i Finland, vilket borgar för god kvalitet. Med Familjen på Diva gör vi också en lång vandring upp till ett högt vattenfall där vi badar i polen nedanför fallet. Vattenfallet är närmre 100 m högt men det är inte så mycket vatten i det då det varit ganska så torrt de senaste dagarna. Vägen fram och tillbaka går genom både Bananplantager och djungel på delvis smala och branta stigar. Väl tillbaka i byn träffar vi på en familj som gärna vill göra lite byteshandel. Här vill man inte ha betalt i pengar, men gärna lite attraktiva varor som det är brist på. Nagellack, läppstift och perfume är populärt liksom fiskekrokar, strumpor och andra kläder. I utbyte får man massor av frukt, Pumplemous (grapefrukt), Bananer Citroner, Apelsiner och Papaya. Christina lyckas även byta till sig 2 st Tappas, vilket är en slags målningar med maori motiv gjorda med svarta växtfärger på dukar av Cocos fiber. Samhället i den lilla viken är väldigt vackert med vackra trädgårdar och det är mycket rent överallt. Människorna är väldigt trevliga och hälsar alltid.

På ankarplatsen är det ganska blåsigt och ilskna, kortvariga, vindbyar på uppemot 40 knop kastar sig ned från bergen. En kväll med ovanligt starka vindbyar så förtöjer vi dingen med linan under badplattformen bara för att den inte skall kunna resa sig och tippa över. På morgonen då vi vaknar ligger dingen ändå upp och ned med motorn under vattnet. Den har vridit sig runt sin egen axel. Nu har väl ändå den gamla utombordaren fått nådastöten? Vi plockar upp motorn och klär av den alla kåpor. Därefter dränker vi den i sötvatten, plockar ner och rengör förgasaren samt sprayar alla el-komponenter med fuktdrivande 5-56. Efter återmontage drar vi i start snöret och till vår förvåning startar den nästan på första rycket. Den motorn måste ha nio liv. På kvällen försöker vi hissa upp dingen i ett fall och hänga den längs med utsidan av båten. Inte heller de fungerar, vindbyarna hotar att kasta upp hela ekipaget på däck. Det är bara att plocka av motorn och sjöstuva dingen på fördäck som inför en översegling. De följande dagarna bedarrar vinden tack och lov något.

Efter några dagar kommer våra vänner i Njord också in, även de väldigt nöjda med att vara framme. Med besättningen på Njord, tar vi ännu en tur upp till vattenfallet. Den här gången är det rejält med vatten som kastar sig utför den lodräta klippan, eftersom det har regnat ganska mycket senaste dygnet.

En av de dagar vi ligger där anländer ett fartyg, som gör regelbundna turer från Tahiti. Aranui, som fartyget heter, har med sig allehanda varor och även ett 100 tal turister. Ett par familjer på ön arrangerar en dans uppvisning med musik för turisterna. Männen spelar gitarr, ukulele och rytm trummor. Kvinnorna och barnen utför lokala danser i traditionella dräkter. Vi långseglare blir bjudna med på uppvisningen som de besökande turisterna betalar för. Senare då vi står nere vid kajen kommer en äldre dam fram till mig eftersom hon tycker sig ha hört svenska. Det visar sig vara en dam som är född och uppvuxen i Landskrona men numera är bosatt i New York. Världen är inte så stor trots allt. En av turisterna, en äldre amerikans dam, går lite långt ner på slipen där hon halkar och slår i huvudet i betongen och svimmar av. Syster Stina rycker till undsättning och konstaterar en fraktur i handleden. När den bleka damen kvicknar till får hon underarm och hand spjälade med hjälp av petflasko r och kan transporteras tillbaka till Aranui där en läkare väntar. Efter nästan en vecka, och sedan storseglet blivit lagat, tar vi upp vårt ankare och sätter segel för att dagsegla upp till den största ön i Marquesas, Hiva Oa.

Vi kommer fram till huvudorten, Atuona, i skymningen, och ankrar upp bland andra segelbåtar i skydd bakom en vågbrytare. I viken är det vindstilla bakom de höga bergen, men dyningen letar sig in och medför att båten rullar ganska besvärande, då den emellanåt hamnat tvärs vågorna. Dagen efter tar vi våra båtpapper och beger oss i riktning mot byn, som ligger en timmes promenad bort i nästa bukt. Vi har bara gått ett par hundra meter då en dam stannar och erbjuder oss lift. Vi tackar ja, och blir körda ända fram till Gendarmen, som precis skulle stänga för lunch. Därefter blir det en tur till banken för att plocka ut Polynesiska franc, som är valutan här i Franska Polynesien. Ett besök i affären hinns också med. På väg tillbaka till båten har vi sällskap med Jane från den Amerikanska båten Mantra. Strax utanför byn får vi en regnskur över oss och vi tar skydd under ett träd. Genast stannar en bil och ger oss skjuts tillbaka till vår ankarvik. Sådan är gestfriheten här, tänk om vi kunde vara lika hjälpsamma hemma.

Nästa dag promenerar vi in till byn igen. Även denna gång blir vi erbjudna skjuts, men tackar vänligt nej då vi behöver röra på oss lite grann. Vi besöker Posten för att kontrollera våra finanser på Internet. Då det är kö, sätter vi oss ner för att vänta. Det finns en TV på väggen som visar fotboll och jag blir lite förvånad då jag får se Henke Larsson i närbild. Det visar sig vara match mellan Sverige och England och Sverige ligger under med 0-1. Vi får se Sverige kvittera och England åter ta ledningen innan Sverige åter kan kvittera strax före slutet. Efteråt får vi veta att det är byns enda officiella TV med mottagning av den kanal som visar VM. Efter besöket på Posten går vi åter till affären och handlar frusna Danska kyckling lår för ca 40 kr, samt ett vitkålshuvud som kostar 900 PF eller ca 75 kr. Kostnadsläget på dessa avsides öar är väldigt dyrt för importerade varor. Däremot är inhemsk frukt ganska billig och många gånger så får man den gratis. På vägen tillbaka, besöker vi en kyrkogård där vissångaren Jacques Brel och konstnären Poul Gauguin ligger begravda.

Dagen efter går vi en lång promenad upp i dalen för att titta på ett område med arkeologiska Petroglyfer, det vill säga tecken och bilder som är inhuggna i sten för många hundra år sedan. Stigen som vi följer är kantad av bananplantor, papaya, citronträd och massor av Cocospalmer. Det har regnat ganska mycket så luften känns som om vi var i ett växthus. Stigen är dessutom ganska lerig och vi får gyttja långt upp på benen. Sandalerna och fötterna blir oigenkännliga. På ett ställe får vi vada över en bäck och fötter och sandaler blir tillfälligt rena. Efter en timmes promenad, så når vi fram till det arkeologiska området, som består av en stor sten fullklottrad med tecken. Vi hade nog förväntat oss lite mer, men en härlig promenad blev det. På vägen tillbaka, pallade vi en liten klase bananer. Strax innan det mörknar kommer Njord indragande på en stor Kanadensisk segelbåt som har fått bekymmer med sin motor. Vi åker över till dem och säger både välkomna och tar farväl, för vi skall seg la vidare under natten. Efter middag lyfter vi upp dingen på däck och sjöstuvar båten.

Vi avseglar i mörker kl. 19.15 och får navigera med hjälp av GPS-navigator och radar för att hitta ut mellan öarna "Hiva Oa" och "Tahuata". På läsidan av "Hiva Oa" dör vinden helt och vi får ta hjälp av motorn en timma innan vinde åter ger oss god fart mot "Ua Pou". Vi får en fin segling hela natten och en liten månskära lyser upp natthimlen. Då det ljusna kan vi se siluetten av "Ua Pou" och vi ankrar upp bakom en vågbrytare i "Hakahau bay" kl. 09.30. Vid sidan av oss ligger den Svenskflaggade båten Hilda, med Lasse och Lisbeth ombord. Det rullar in lite dyningar i bukten, så vi lägger ut ett akterankare för att, liksom de andra, hålla upp fören mot dyningen. Detta medför visserligen att båten inte rullar, men i gengäld rycker det ganska kraftigt i akterlinan och detta får konsekvenser några dagar senare. Vi äter pannkakor och papaya till frukost, då Lasse och Lisbeth kommer över och hälsar oss välkomna. Efter en tupplur mitt på dagen ger vi oss tillsammans in för att inspektera byn.

Bukten där vi ligger har en härlig sandstrand och där håller kanotklubben till, så det är liv och rörelse. Lite längre bort spelar man Boule och grillar och det doftar ljuvligt från grillad mat blandat med exotiska blomsterdofter. På kvällen firar vi att det är ett år sedan vi gav oss iväg. Tiden har verkligen gått fort, men oj vad många upplevelser vi fått vara med om under denna tid.

Dagen efter är det Midsommarafton och vi ger oss av in till byn redan före frukost. Vi skall gå på öns skolavslutning där det skall bli dansuppträdanden med musik och dans samt med servering av olika lokala maträtter. Elever från olika skolor på ön uppträder i traditionella dräkter och utför traditionella danser till ackompanjemang av trummor. Vid ett stånd säljer man blomsterkransar så Lisbeth och Stina köper varsin för att ha i håret. Man blir nästan bedövad av dess starka doft. Vi passar på att testa de olika matanrättningarna som man kan köpa i stånden. Grillade spett, ris, pommes bananpiroger allt smakar gott. Det är verkligen fest stämning. Senare på eftermiddagen, kommer Lasse och Lisbeth över och vi firar midsommar tillsammans ombord på Christina. Det blir ett traditionellt firande där de flesta ingredienserna finns med. Sill och potatis, Jansons frestelse, Wasabröd mm, kall öl och snaps samt nubbevisor ingår naturligtvis. Lisbeth har till och med fått tag på jordgubbar som avnjuts på en läcker tårta. Senare på kvällen åker vi åter in till byn där det är festligheter med dansuppträdanden till levande musik. Lite senare blir det även allmän "kasedans" och vi får oss en svängom innan dagen är till ända. Dagen efter tar vi det lugnt och utför lite pyssel på båten, reparation av soltältet som fått en lång reva under nattens hårda vindbyar. På söndagen klär vi oss i långa byxor respektive kjol och tar oss iland tidigt. Vi skall göra ett kyrkobesök och mässan börjar kl. 08.00. Den vackra kyrkan är nästan helt full och alla stämmer in i sångerna med 2 och ibland även 3 stämmor. Sången är väldigt vacker men predikningen är väl som vanligt lite monoton, särskilt då man inte förstår språket. En av dagarna går vi en lång promenad upp i bergen. Vi passerar utmed fruktodlingar och det känns som att gå i ett växthus där bananer, papaya, citroner, apelsiner och Cocospalmer kantar vår väg. Efter ett par timmar, träffar vi på en familj som håller på att plocka Cocosnöt ter. Jag ber dem öppna en nöt åt mig och det gör de gärna. Det är härligt att släcka törsten med lite Cocosmjölk.

En morgon då vi vaknar, efter en ovanligt orolig natt, kan vi konstatera att vårt akterankare är borta. I de kraftiga dyningarna, har linan ryckts mitt av vid infästningen till kättingen. Vi provar att dyka efter det men sikten på botten är endast en halv meter så vi måste ge upp efter en halvtimma. Förmodligen har både ankaret och kättingen grävt ner sig under sanden. Vi ligger kvar under dagen och fyller våra tankar med vatten från en sinande kran iland. Vi fyller alla våra dunkar och tar ut de till båten med vår dinge för att därefter fylla den fasta tanken ombord. Varefter vi åter åker iland för att fylla dunkarna för att därefter stuva undan dessa ombord. Orsaken till allt detta arbete är att vattnet på Ua Pou är mycket fint dricksvatten vilket är svårare att finna på Nuku Hiva.

Dagen efter seglar vi över sundet, till Nuku Hiva som är en av de nordligaste av Marquesas öarna. Vi angör Taiohae som är huvudort på ön. Vi söker oss för motor så långt in som möjligt i den stilla bukten, för att få kort väg in till dingebryggan. Den svenska Vegan "Sally Blue" ligger ankrade ett kort stycke från oss och på kvällen samlas vi i Christinas sittbrunn för en kopp cappucino. De berättar om sin segling till Marquesas som tagit dem 30 dagar och att de skall gå vidare mot Tahiti på kvällen dagen efter. De har det lite bråttom, då de skall vara hemma i Sverige i slutet av nästa sommar. Själva stannar vi kvar i Taiohae ytterligare ett par dagar för att bland annat fylla på gasol och diesel. Jag hinner även se en fotbolls match mellan Brasilien och Frankrike, tillsammans med besättningen på Diva. Mark förser oss alla med Brasilianska tröjor, men det hjälper inte, Brasilien förlorar matchen ändå. Vi hinner också vara med om invigningen av juli festligheterna med dansuppvisning och god mat. Under hela juli månad pågår festligheter i Franska Polynesien med kulmen den 14 juli. Någon gasol får vi inte tag på då den är slut på ön. Längre fram i veckan skall det komma ett fartyg med gasol och för att slippa ligga och vänta på den, så passar vi på att sätta segel för att segla upp till Anaho Bay, på nordost sidan. Vi får en bråkig och lite blöt segling upp längs med Nuku Hivas östra kust med kryss till att börja med. Halvvägs upp längs kusten nappar det och vi kan landa en stor fin Yellowfin Tuna på ca 5 kilo. Väl framme seglar vi in i en djup vik och ankrar bakom en udde i absolut stilla vatten. Det ligger endast en båt här före oss. Bukten är omgiven av höga berg på nästan alla sidor och i land ser vi ett fåtal hus mellan palmerna. Vi får en härlig kväll med en måne som är på tilltagande och natten blir lugn. Morgonen efter, tar vi dingen in genom en ränna i revet och går på en promenad längs med stranden. Vi passerar ett litet vackert kapell och något som ser ut som en liten skola eller ett barndaghem. Vi letar efter en stig som skall ta oss över bergskammen till en lite större by i nästa vik. När vi inte hittar den så får vi hjälp av en dam i ett närliggande hus. Stigen slingrar sig upp i serpentiner utmed bergssidan och genom den täta vegetationen. När vi når bergskammen har vi en bedårande utsikt över vår ankarvik och havet utmed kusten. Vi fortsätter ner på andra sidan och kommer till en liten by som heter Hatieheu. Här är det vackra välordnade trädgårdar och rent och snyggt över allt. Det finns en liten restaurang som är inrymd under ett palmbladstäckt tak. Vi nöjer oss dock med varsin glass i den lilla affären. Vid byns samlingslokal sitter ett antal kvinnor och flätar palmblad, för utsmyckning av lokalen inför julifestligheterna. Efter en liten rundvandring i byn går vi åter tillbaka över bergskammen till vår egen ankarvik. När vi kommit ut på båten får vi se några stora fenor som sticker upp ur vattnet. Vi tror först att det är haj, men då de kommer närmre ser vi att det är stor "djävulsrockor" eller som de egentligen heter "Manta Ray". De är ca 1,5 m mellan sidofenorna och med vidöppen mun simmar de runt i ytan och försöker få i sig så mycket småfisk och plankton som möjligt. De är helt ofarliga för människor och vid tillfälle skall jag försöka att simma med dem för att försöka att fotografera. Eftersom jag inte känner mig helt frisk, avstår jag den här gången.

Vi njuter av stillheten under ett par dagar och passar på att fylla upp våra vattentankar med det fina dricksvattnet som vi finner vid kapellet. Enda smolket i bägaren, är en halsinfektion som börjar göra sig påmind hos mig. Efter ett par lugna dagar seglar vi tillbaka till Taohae där vi ankrar på samma plats som tidigare. Gasolflaskan lämnas åter in för fyllning och kan avhämtas dagen efter. Då är den så proppfull med gas att säkerhetsventilen släpper ut en del då flaskan värms upp av solen då jag bär den på ryggen. Jag gör vad jag kan för att undvika att möta rökare på vägen hem. I Sverige får gasolflaskorna endast fyllas med 6 kilo och då finns det en gasficka kvar i toppen av flaskan för eventuell expansion. Utanför Europa har de fyllt dem ända upp så att det inte finns något expansionsutrymme. Fördelen är att de varar desto längre då de innehåller klart mer än 7 kg.

Vi träffar även Njord som kommit in medan vi varit borta.

En av dagarna åker Stina med ett gäng seglare på sightseeing på ön. Jag stannar kvar ombord för att bota min halsinfektion och för att inte smitta de andra. Det är seglare från Danmark, Australien och Tjeckoslovakien samt med en fransyska som guide och chaufför. De får se och lära sig en hel del av den natur som ön har att erbjuda och även mycket av dess historia och kultur. De besöker bland annat en gammal ceremoniplats, där man gjorde människooffer till gudarna och visa utvalda i stammen åt också av köttet. Man förvarade sina fångar om fem till sex stycken stående i ett hål i marken. När det var dags för att offra, valde man ut en av dem och stoppa den i ett eget hål tills offerceremonin började. Alla verktyg som användes, stoppades i ett eget hål efter ceremonin för att aldrig användas igen. Man bakade också bröd på brödfrukt och kokosmjölk, detta förvarades i ett särskilt hål och övertäcktes med palmblad och sten så att djuren inte skulle komma åt det. Man hade speciella stenbord där man lade sig för att få gjort nya tatueringar eller för att omskära de unga pojkarna. Urgröpningar i stenarna visade var man tillverkade färgen till tatueringarna. Tatueringarna fylldes på efter hand och beskrev hela deras levnads öde, även kvinnorna tatuerades. Idag har man tagit upp de gamla ritualerna med tatuering, för att lära de unga deras historia. Man fostrade och klädde en son som kvinna för att vara säkra på stammens överlevnad. Anledningen var att man inte skulle förlora alla män vid krig, eftersom krigsbytena alltid var män. På så vis var man säker på att ha barnproduktionen på den säkra sidan. Den pojke som blev fostrad till kvinna skulle skaffa barn så de var inte homosexuella, men idag gömmer sig homosexuella män ofta bakom traditionen.

Näst sista dagen på Marquesas används till förberedelser och underhåll på båten inför seglingen till Tuamotus öarna. På kvällen äter vi middag i den stora festbyggnaden och får samtidigt uppleva en skönhetstävling där vackra kvinnor visar upp sig i olika vackra kläder och visar lite olika danser. På söndagen är det avsegling men innan dess tar jag dingen in och går till festhallen där VM finalen i fotboll visas på storbild. Det blir, enligt mitt tycke, en orättvis seger till Italien över Frankrike. Men vem har påstått att fotboll skulle vara rättvist. Efter matchen, sjöstuvar vi båten och ger oss av mot Tuamotu arkipelagen och nya äventyr.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 18. Tuamotu arkipelagen.

(2006.07.09 - 2006.08.10)

Vi går för motor ut ur Taiohae Bay på Nuku Hiva och sätter segel så fort vinden når oss utanför de höga klipporna. Vinden är ganska svag hela eftermiddagen och natten. Vi har nästan fullmåne och vi vaggar så sakta framåt i den ljusa tropiska natten som är behagligt varm. Den svaga vinden består även andra dagen och vi får vår vana trogen besök av delfiner även på denna överfart. Mot kvällen friskar vinden i och molnen jagar fram under månen. Det blir dags att minska på seglen då farten nu pendlar upp emot 7,5 knop. Vi har ett rev i storseglet och lite inrullad genua hela natten. På morgonen får vi en regnby över oss med mycket vind, så det blir till att reva ytterligare. Hela dagen seglar vi med ett rev i storseglet och hårt inrullad genua. Förhållandena är dock inte värre än att Stina kan baka en härlig banankaka på de allt mognare bananerna. När det mörknar ökar vinden ytterligare och ännu ett rev i storseglet tas in. Vi får en rejäl regnby över oss och för första gången får vi se en regnbåge som är skapad av månskenet. Regnbågen är i svartvitt med olika grå nyanser. Det blir återigen en jobbig natt med många regnbyar med kraftig vindökning. Det tar på krafterna att ständigt behöva rulla in förseglet vid varje vindökning. När frukosten tillagas undrar Stina om man gör av med fler kalorier för tillagningen än vad man får i sig. Mellan regnbyarna är dock vädret soligt och varmt så att man har svårt att vistas under däck. På kvällen då Stina gått och lagt sig, går ett av blocken till vindroderstyrningen av så att jag får ta över rodret och kalla upp Stina igen. Hon ger sig ner i reservdelslådan och fiskar upp ett nytt block så strax efter kan vindrodret åter träda i tjänst. Efter två jobbiga dygn, bedarrar vinden på natten och vi kan åter sätta fulla segel. Den blir också mera akterlig så att vi kan spira ut seglen på var sin sida.. Nackdelen med vindminskningen är att vågorna fortfarande finns kvar och skapar oreda med slående segel som följd.!

Sista dagen gör vi dålig framfart, vilket gör att vår ankomsttid till Kaoehi atollen beräknas ske efter mörkrets inbrott. Vi riskerar då att få ligga utanför passet och vänta tills att det blir ljust. Under eftermiddagen har jag kontakt med Lars på "Hilda" som ligger inne i lagunen, och får god information om tidvatten i passet och om fyrar på vägen upp till ankarplatsen vid byn. Detta gör att vi bestämmer oss för att gå igenom passet in i lagunen. När vi kommer till passet har fullmånen just gått upp och vi anländer då tidvattnet är på väg ut med ca 5,5 knop. Med full kraft på motorn passerar vi passet med ca 0,5 knop över grund. Båten kränger än hit och än dit i de kraftiga strömvirvlarna. Det är dock inte så långt, så efter en halvtimma är vi inne i lagunen. Härinne är vattnet alldeles spegelblankt och vi kan se de höga molnen spegla sig i vattenytan tack vare fullmånens sken. Med hjälp av 2 röda fyrar navigerar vi de sista 9 sjömilen över till atollens enda by som ligger på den nordöstra sidan av lagunen och ger fint lä för de förhärskande östliga vindarna. Strax före midnatt kan vi lägga vårt ankare strax utanför byn Tearavero bland ett halvt dussin andra långseglare. De 432 sjömilen har tagit oss knappt 4,5 dygn och förlöpt utan några större problem, så nöjda kan vi lägga oss i en koj som ligger alldeles stilla.

Fredag och Frankrikes nationaldag, när vi tittar runt har alla båtar utom en gett sig av. Det visar sig att de har legat här länge och nu skall de till Fakarava, grann atollen, där nationaldagen firas. Vi har valt att hoppa över firandet och njuta lugnt söderhavsliv istället. Kaoehi är en riktig söderhavsö som vi minns det från den gamla filmen om Villervalle i Söderhavet. Den är inte högre än ett par meter någonstans och det enda som gör att den syns när man närmar sig ön, är alla höga palmer. Villervalle bodde ju på Raroia som inte ligger särskilt långt bort från Kaoehi. Författaren Bengt Danielsson lät honom bo där, eftersom det var den ö där han själv strandat med Kon-Tiki tillsammans med Tor Heyerdahl. Efter en lugn förmiddag tar vi oss iland med dingen och går en tur i den lilla byn, som tycks sova, då det är helgdag idag. De enda som är vakna är landkrabborna som flyr ner i sina hålor då vi närmar oss. Nästa dag träffar vi ett par män i att litet magasin vid byns last brygga, de berättar att det skall komma en liten lastbåt med varor under natten. Den skall också ta med sig en massa säckar med kopra som de förvarar i magasinet. Vi träffar också ett par unga grabbar som på knagglig engelska försöker att prata med oss. De är 11 år och visar oss deras skola och öns sjukstuga. Vi träffar också Xavier och Tanja som bor i ett hus nere vid lagunen. Xavier har tidigare varit någon sorts chef över Kaoehi och Tanja har varit professor vid ett universitet. De är båda i 70års åldern och Xavier fördriver numera tiden med att göra smycken utav ostronskal som han sågar ut, slipar och polerar till vackra hals- och armband. Besöket blir hastigt avbrutet då det börjar regna och vår båt står öppen. Dagen efter är det söndag men vi avstår kyrkobesöket. I stället blir vi tvingade till en arbetsdag på grund av att toalettsystemet inte fungerar, det förefaller att vara nästan stopp i slangar och rör in till septiktanken. Toalett, slangar och tank plockas ur båten och göres rena efter bästa förmåga. Det är absolut inget trevligt arbete och jag avstår för att gå in på en närmare beskrivning av det. Arbetet tar hela dagen och en bit av kvällen. Jag skall lova att jag hellre hade gått i kyrkan om så jag skulle ha tillbringat hela dagen där. Men med sådana här skitjobb får man ingen hjälp från ovan, de får man allt göra själv.

Dagen efter kommer den Australiska båten Ripple, med Annie och Darren ombord in och ankrar strax bredvid oss. Vi har träffat dem tidigare på Fatu Hiva. De har tidigare arbetat som charterbesättning för Moorings på Virgin Island i 7 år. Nu har de köpt en båt i Venezuela och är på väg hem till Sidney. Tillsammans kör vi in till byn och går på en promenad, den avslutas hos Xavier och Tanja som nu visar sina fina smycken och sin gästbok där alla tidigare besökare skrivit sina hälsningar. Vi finner seglare från alla världens hörn i deras bok, även Svenskar, Danskar och Norrmän. Givetvis skriver även vi i deras bok. Tanja berättar också lite grann om hur pärlodling går till. Stina köper ett vackert halsband och då vi skall gå får vi alla en liten halsmedaljong gjord av ostronskal, som gåva. När vi återvänder till båten, har det börjat skymma och vi ser inte ett korallhuvud som träffar vår propeller. Propellern klarar sig men brytpinnen går av, så vi får bogsering av våra Australiska vänner ut.

Sista dagen vid byn Tetamanu går vi en lång promenad längs med revet på atollens utsida. Vi hittar många vackra små snäckor som vi tar med oss till båten. På kvällen blir vi inviterade till Annie och Darren på middag och får en trevlig pratstund tillsammans.

De sista dagarna i lagunen på Kaoehi, seglar vi ner och ankrar vi upp i den sydöstra delen i lä bakom en Motu ( ö ). Här snorklar vi varje dag och gör också de första bekantskaperna med Haj. Det är "Black Tipped Reefshark" som är en väldigt vanlig art i lagunerna här nere. De blir inte så stora, ca 2 meter, och anses inte som farliga. Det ser dock ganska så respektingivande ut då de kommer glidande emot en och viker av endast på ett par meters håll. Att se dem så här i deras egen miljö är fantastiskt och de är både vackra och eleganta. Vi ser också väldigt mycket revfiskar i de mest skiftande färger och former. Butterflyfish, Surgeonfish, Triggerfish, Parrotfish och den vackra Morish Idol är några av dem. Vi har med oss undervattenskameran och fotograferar så mycket vi kan. Att fotografera under vattnet är oerhört svårt, sökaren kan inte användas och skärmen är väldigt svår att se. Om vi tar ca 100 bilder så blir ungefär 10 acceptabla, så det är tur att digital kameran finns. Vi passar också på att skrapa ren botten från sjögräs i det klara vattnet. Detta gör vi numera nästan var fjortonde dag, då det växer fort i det varma vattnet. Färgen börjar kanske också att mista sin effekt.

Njord är på ingående och vi ger dem positionen där vi ligger och efter någon timma så ligger de uppankrade strax akter om oss. På eftermiddagen dyker vi ner på botten och plockar Conch´s, en stor snäcka med en ätlig snigel inuti. Problemet är att få ut invånaren ur sitt hus, men med hammarens hjälp går det. Det får mig att tänka på Povel Ramels gamla låt, "Far jag kan inte få hål på min Kokosnöt". Djuren kokas i tryckkokaren i 20 minuter, därefter stekes de lätt i olivolja med hackad vitlök och lite citron. De avnjuts i sällskap med Hanne och Bo från Njord och de smakar förträffligt, men är ganska så omständligt att tillreda.

Lördag den 22e juli seglar vi vidare. Den här gången går det lätt att ta sig igenom passet, då strömmen är ganska så svagt utgående. Vi får en lite bråkig segling ner mot vår nästa atoll som heter Fakarava. Det blir bidevind halva vägen tills att det kommer en kraftig regnby, därefter kan vi släcka lite i seglen. Sent på eftermiddagen går vi in i Fakaravas södra pass, där den pyttelilla byn Tetamanou ligger. Detta pass är både smalare och längre än passet på Kaoehi och dessutom finns det ett stort grundflak när man kommer in i lagunen. Det är dock väl utmärkt med enslinjer och prickar så vi har inga problem att ta oss in trots 3 knops motström. Vi rundar grundflaket och kan ankra upp bland några amerikanska och franska båtar. Efter frukost dagen därpå ser jag att en Amerikansk båt "Hawkeye" har problem med att få upp ankaret. Jag kör över och hjälper dem att dra upp det medan Stina ligger i vattnet och dirigerar oss rätt mellan korallhuvuden. De skall bara flytta lite längre in där de kan få bättre ankarfäste. Det är John och Linda som är ombord och de vill att vi skall följa med och snorkla i passet, tillsammans med besättningen på en annan Amerikansk båt som heter Espri. Vi har lite problem att köra emot strömmen i passet med vår lilla utombordare men efter lite kämpande, når vi yttre delen av passet. Här hoppar vi i och driver med strömmen längs med korallkanten in genom passet. En av oss håller linan till dingen och den andra fotograferar. Här är en helt otrolig mängd med revfiskar och massor med "Black Tipped Sharks" och ett par "Grey Sharks" som är betydligt farligare än de förra. Vi ser även en stor Muräna under en brygga. Den är ca 15 cm tjock och säkert ganska lång. Vi ser dock bara den halvmeter som sticker ut ur hålet där den håller till. Muränan kan bitas om man kommer in på dess revir som är ca 1 m runt hålan. Betten är inte direkt giftiga men ger definitivt inflammationer, då den har massor av bakterier i sina skarpa tänder. Vi ser också en stor grön fisk med en stor utbuktning i pannan. De inhems ka kallar den för Napoleon (wrasse) men den heter även Humphead Wrasse. Den är ca 1 m lång och patrullerar i sakta mak längs med revkanten. Efter snorklingen samlas vi inne vid dykcentret för lite snack om vad vi sett. Vi passar också på att ta en förmiddags kopp på den lilla restaurangen som ligger så idylliskt placerad på pålar ute i vattnet. Till kvällen beställer vi middag av Annabell som är ägarinna. Här behöver man sällan boka bord men däremot beställa mat så att de kan förbereda det hela. Man får inte välja mat utan får hålla till godo med vad de har utav havets läckerheter. På eftermiddagen, snorklar vi rakt under båten och ser många stora hajar med sugfiskar som sitter fast på kroppen.

När solen gått ner, blir vi hämtade i båt av restaurangens ägare som kör oss både in och tillbaka. Vi blir bjudna på flera sorters grillad fisk samt marinerad tonfisk med ris och rårivna grönsaker. Ett glas vin, vitlöksbröd och en härlig efterrätt, ingår också. Maten smakar otroligt gott och är mer än väl värt priset, 400 kr för 2 personer. Dessutom bjuder Annabell, som är ägarinna, på frukost dagen därpå. Vi stannar i Tetamanou i ett par dagar och njuter av det härliga undervattenslivet i passet, innan vi tar upp ankaret och sätter kurs tvärs över lagunen mot byn Rotoava som ligger i den norra delen. Vi får en härlig segling över den djupblå lagunen och följer sista biten insidan av atollen fram till byn. Längs med atollen ser vi många palmblads klädda hyddor och pärlodlingar samt några hotell även dessa täckta med palmblad. Den 30 sjömil långa leden är ganska väl utmärkt och eventuellt omärkta grund är lätta att se i det klara vattnet. Rotoava är en av de större byarna i Tuamotus och har lite affärer och ett Bageri. Vi promenerar runt i byn och handlar det vi behöver men blir i övrigt inte speciellt förtjusta i den, så vi beslutar att fortsätta dagen därpå. Innan vi ger oss av träffar vi Rob och Gem på den Amerikanska båten "Orinoco flow", som vi kommer att träffa ganska så mycket de närmaste veckorna. Vi har fått tips om att det på grannatollen, Toau, skall finnas ett fint litet ställe där man kan ankra skyddat och med trevliga människor boende på stranden. Så vi drar upp ankaret och seglar den korta biten till det norra passet och har inga problem med att ta oss ut i öppet hav trots att vattnet virvlar runt som i en älv. Efter ca 15 sjömil kommer vi åter i lä bakom Toau:s rev och vi passerar lagunens ända farbara in och utlopp som av de lokala anses farligt i vissa vädersituationer. Vi följer revets yttersida tills vi når den nordvästra delen. Här tar vi oss in mellan två rev in i en öppning in mot lagunen. Det går inte att segla in på lagunen här, då djupet längre in understiger 1,5 m. Dessutom är det fullt med korallhuvuden som gör det svårnavigerat. Här har de boende lagt ut ett 10 tal bojar för seglarna och vi blir anvisade en. Det ligger 8 långseglare här och vi känner igen Hilda, Blue Marlin, Red Sky och Ripple. Ankringsplatsen heter Anse Amyot och här bor 3 familjer som alla är släkt med varandra. Det är Vallo och Gaston som tar hand om alla seglarna och driver en liten restaurang med hjälp av styvbrodern Dick. Hennes yngre syster Laiza samt hennes man Teahi driver Pension Matariva, som består av 5 st små hyddor byggda i naturliga material och täckta med palmblad. De har god hjälp av de vuxna sönerna, Jean och Tamatea samt av dottern Vaea. Dessutom har de ytterliggare en dotter, som bor på Fakarava, vars son, lille Ariihej som är 11 månader, de tar hand om. Till sin hjälp har de även en anställd som kallas Gaby. Det är mest dyk-turister och "big game" fiskare som kommer dit. På ön bor även systrarnas mor samt deras styvfar. Dagen efter ger vi oss in för att hälsa på alla öborna, som tar emot oss med öppna armar och visar oss runt i deras lilla samhälle där de har Höns, Ankor, Kalkoner och Grisar. En flock hundar och katter finns naturligtvis också. På kvällen blir vi bjudna på mat hos Laiza och hennes familj. Jag och Rune på Blue Marlin åker med Jean och Tamatea ut på utsidan av revet för att harpunera fisk till måltiden. Vi dyker på revkanten och man kan se revet försvinna ner i djupet som här är ca 2000 meter. Jag har kameran med och fotograferar de andra då de harpunerar. De får många fiskar, bland annat Groupers, Kirurgfiskar, Papegojfiskar, Snappers och ett par Jack fiskar. Vissa av de större Grouper fiskarna ratas, då de kan ha ciguatera, ett farligt gift som man bör undgå. De som bor här vet vilka fiskar, och vilka platser som man skall undvika. På kvällen samlas vi alla till ett långbord på stranden, där vi avnjuter den härliga måltiden. Alla har hjälpt till att tillaga måltiden och Stina har bakat en kaka till efterrätt.

Dagen efter måste jag försöka att reparera propellern på utombordaren som inte riktigt vill följa med den roterande axeln. Det visar sig att spåret för brytpinnen är alldeles uppslitet av de många kontakterna med korallhuvuden. Den är gjord av plast, så jag fyller spåret med epoxi och trycker den på plats på axeln. Efter ett par timmar, provar vi motorn och det verkar hålla. Vi får dock försöka att undvika grundkänningar i framtiden. Vi har beställt middag hos Vallo till kvällen och när vi kommer in till dem strax efter lunch så frågar Gaston om vi vill följa med ut på revet i lagunen och samla "Clams" (en stor kammussla), till kvällens måltid. Det vill vi naturligtvis gärna och skyndar oss därför att hämta cyklop och simfötter. Gaston navigerar skickligt över det grunda revet in till ett rev längre in i lagunen. Att samla "Clams", gör man med hjälp av en kraftig skruvmejsel och Gaston visar Stina hur det skall gå till. Man letar upp musslan och sticker in skruvmejseln mell!

an skalen. Musslan stänger sig då om mejseln, sen är det bara att bända fram och tillbaka tills den släpper från underlaget, vilket kan vara nog så jobbigt. Gaston plockar 40 st medan Stina och Lasse, från Hilda, plockar vars 5. Så det krävs lite vana. Jag simmar runt och fotograferar och får bland annat se 3 st Manta rockor som simmar alldeles vid sidan av revet. De är cirka 2-3 meter mellan fenspetsarna och väldigt majestätiska. De simmar runt mellan botten och vattenytan med vidöppen mun, för att på så vis fånga så stora mängder plankton som möjligt. Planktonen gör att sikten inte är så bra, men några fina bilder blir det i alla fall. Gaston och Dick harpunerar också lite revfisk till middagen och sen bär det iväg över revet till en plats lite längre in för att fånga Bläckfisk. Gaston vadar fram i det meterdjupa vattnet och kämpar emot den starka strömmen. Han har cyklop och snorkel på och går böjd med huvudet under vattenytan. Han lyckas fånga en Bläckfisk vilket han inte är speciellt nöjd med. Rob och Gem i Orinoco flow har nu också kom mit in och på kvällen samlas vi alla i den lilla restaurangen för att njuta av de mest fantastiska anrättningarna på ett vackert dukat bord. Vi serveras bläckfisk inlagd i kokosmjölk, currymarinerad bläckfisk, marinerad tonfisk i kokosmjölk och lime, Clams som kokts och grillats över öppen eld, hummergratäng och flera olika sorters grillade och stekta fiskar. Till det hela serveras kokt ris och kokosbröd samt till dessert kokospaj. Kokos och kokosmjölk ingår i stor mängd i nästan all matlagning. Efter kaffet lyssnar vi på lokal musik och Gaston som är i god form visar oss lite Polynesisk dans. Vissa av seglarna gör tafatta försök att följa hans steg, men det krävs nog lite träning för att rista på höfterna och vicka på knäna. En fantastiskt härlig kväll som vi sent skall glömma.

Nu är det inte så att solen skiner alltid och vi får ett par dagar med mycket regn. Det positiva är att vi kan fylla våra vattentankar och även få vatten så att vi kan tvätta upp en del kläder. När regnbyarna kommer, vräker regnet ner och vi fyller lätt upp hinkar och tvättbalja. Vi kan dessutom använda allt vatten som samlas i vår jolle till tvättvatten. En eftermiddag då regnet tillfälligt tagit paus, sitter vi inne vid restaurangen och snackar då Gaston upptäcker en massa fåglar som dyker ute till havs. Han ber mig och Rune att hämta våra fiskegrejor och sen kör vi ut i hans lilla båt och fiskar vid fågeldyket. Inom loppet av 15 minuter har vi fångat 4 st vackra Bonitos på 2-3 kilo vardera. Väl inne så filear Gaston dem och Rune och jag får varsin stor filé att tillaga till kvällens middag.

En dag frågar Vallo om vi vill följa med till en Motu (liten korallö) i södra delen av lagunen för att hämta sand. Det vill vi naturligtvis gärna och Steve och Carol från "Red Sky" följer också med. Dessutom är Ballo, deras Rottweiler, samt lilla valpen Nicky med. Sanden skall de lägga runt sin restaurang så att det blir fint och skönt att gå på. Vi åker i deras stora snabba båt som Gaston byggt själv så det tar inte så lång tid innan vi är där. När vi kommer fram, fyller vi plastsäckar till hälften med sand och lastar i båten. När detta är gjort går vi en promenad runt ön. Ballo hoppar runt i det grunda vattnet och jagar fisk. Han lyckas fånga 2 mindre hajar som han släpar upp på stranden. Jag förbarmar mig över de vackra fiskarna och återbördar dem till deras rätta element. På vägen tillbaka, stannar vi till vid ett rev för att Gaston skall harpunera fisk. Stina och jag hoppar också i för att ta lite bilder av revfisk. Gastons fiske, lockar också till sig en del revhajar. De är väldigt nyfikna och kommer helt inpå oss, v i får kicka till dem då de blir för närgångna. Vi ser också ett par Spotted Eagel Ray´s (Rockor) som elegant glider fram över bottnen på 6 meters djup.

Väl tillbaka går Stina för att lägga om ett finger på Lizas ena pojke som har ett infekterat sår. Därefter blir vi inviterade till lunch av Liza, vi bjuds på en sorts snäckor som flera av seglarna varit med och plockat. Först kokar man dem i 10 minuter över öppen eld, sen bankade man dem i stenarna för att få ut djuret, efter det delas de i två stycken och kokas i tryckkokaren i 30 minuter. En kryddig sås på kokosmjölk och curry över det hela och ris till gjorde lunchen till ytterliggare en festmåltid. Det blev Lizas avskedsmiddag för Blue Marlin, som senare skulle ge sig av mot Tahiti. Alla som var på plats fick mat. När vi skall åka ut till båten, får vi Papegojfisk filéer av Gaston, så middagen är räddad.

Nästan alla dagar är vi ute och snorklar bland korallerna på revet. Det är som att simma i ett akvarium och det formligen kryllar av revfisk. En dag ser vi ännu en gång en Manta Ray på väg in i lagunen. Lizas dotter Vaea, som är med oss, dyker ner till den och klappar den på fenorna. Det inträffar också en lite tråkigare händelse vid ett av våra snorkeltillfällen. Evan, en kille på Amazing Graze en Amerikansk båt, bränner sig illa på en Blue Jellyfish, en slags brännmanet. Vinden blåser den dagen in mot revet och har fört med sig maneterna. Han har väldigt ont och vi åker genast in med honom till land där han kan behandlas med olika medikamenter och efter ett par timmar börjar han att återhämta sig. När vädret försämras under några dagar, så blir Lasse, på Hilda, och jag ombedda att hjälpa Gaston med att sätta upp plywood skivor runt nedre delen på uterummet på deras hus. Det har regnat in där så det finns risk att golvet skall ta skada. Det går ganska raskt, då det visar sig att Lasse har varit byggnadssnickare innan han gav sig ut att segla. Efter ett par timmar är det hela klart. Vallo som har iakttagit våra färdigheter, ber oss då att tillverka ett par hyllor för hennes restaurang. Vi gör en hylla där hon kan förvara alla tallrikar och en annan där hon kan ställa sin snäcksamling. Alla hjälper till att på något sätt piffa up och förbättra i restauranglokalen och den blir vackrare för varje dag som går.

Ett husdjur som jag glömt att nämna, är Vallos och Gastons fregattfågel, som har sin egen plats på en liten plattform vid sidan av bryggan. Det är en ung fågel som ännu inte kan flyga. Gaston fann den som övergiven unge ute på en motu i lagunen och tog hand om den. Han får dagligen 2 fiskar och växer fort. Vid vårt besök var den ca 1-1,5 m mellan vingspetsarna och dunet var på väg att ersättas av riktiga pennfjädrar. När den lärt sig att flyga kommer den att stanna kvar ytterligare några dagar men förenar sig så småningom med andra fregattfåglar i närheten.

En av dagarna, fredagen de 4: e augusti, nås vi av det tråkiga beskedet att min far Ingvar inte längre finns bland oss. Det kommer inte direkt oväntat, då hans hälsa sedan en tid tillbaka bara blivit sämre. Hans kropp orkade helt enkelt inte längre och det blev dags att lämna detta livet. Han gick bort stilla och lugnt utan några plågor och det känns skönt för oss att veta. Min förhoppning var ju att han skulle finnas på kajen då vi kom tillbaka, men innerst inne trodde jag nog inte på det. Det känns naturligtvis väldigt tungt för mig att vara så långt borta då det händer men det är ju naturens gång att så skulle ske. Jag tar ett ljus med mig och åker in till det lilla kapellet där jag får vara för mig själv med mina tankar. Tiden fortsätter trots allt att gå vidare och vi måste följa med. Jag har sedan tidigare beslutat mig för att inte åka hem till begravningen, jag kan ju ändå inte göra mer för min far. Innan vi seglade hemifrån gjorde vi så mycket vi kunde för att han sk!

ulle få det så bra som möjligt, den tid han hade kvar. Nu fick han sluta sina dagar på Råå där han en gång kom till världen och fick växa upp och leva stort sett hela sitt liv.

Dagen efter är det restaurangdag hos Vallo. Vi åker med Gaston ut till hans fiskefälla på revet i lagunen. Fiskefällan är gjord av ståltrådsnät och påminner om en ryssja, öppningen vetter in mot lagunen och den förhärskande strömmen. Det är bara 1 meter djupt där den står, så den är lätt att vittja. Gaston lägger till båten vid sidan av och hoppar in i den och plockar upp det han behöver. Det finns alltid fisk i den så det är som ett skafferi. Den här gången blir det några Papegojfiskar, Kirurgfiskar och några Groupers samt 2 bläckfiskar. Ett par småfiskar till Fregattfågeln tar han också med. När vi kommit tillbaka och rensat fisken, så fångar vi kyckling som också skall ingå i kvällens måltid. Gaston fångar ett par stycken och har god hjälp av hunden Ballo som också själv fångar ett par. Sen hjälps vi åt alle samman och tillagar en god middag som vi avnjuter tillsammans. Gaston är inte med, eftersom han åkt ut till en Motu i lagunen för att spendera natten med att fånga Hummer. Nästa dag äter vi lunch på rester från föregående kväll då Vallo kommer med besked att Gaston har skadat sig. Han har fått en stor trädgren på foten och lilltån är illa skadad. Stina lägger ett tryckförband på den medan Rob, som är läkare, åker ut till deras båt, "Orinoco flow", för att hämta sin utrustning. Sen vidtar operationen, det visar sig att tån är så illa skadad att den måste amputeras. Efter ett par timmar är det stympat och klart och rehabilitering för Gaston återstår. Det kommer att bli en tuff tid för honom som är van att vara i farten från tidig morgon till sen kväll.

Jag har fått höra att Valo kan konsten att preparera Ostron så att det bildas pärlor, så en dag frågar jag om hon inte kan visa oss. Det visar sig att Dick några dagar tidigare varit ute i lagunen och plockat 400 ostron så det passar ganska bra. Vallo plockar fram sina instrument och sätter igång. Först öppnar hon ett Ostron och skär loss den svarta yttre delen av en muskel som hon rengör och skär upp i ca 15 delar. Därefter öppnar hon ett ostron ca 20-30 mm, med speciella tänger och applicerar det i en hållare. Nu tar hon en av de svarta preparerade bitarna och stoppar in i en ficka inuti Ostronet. Den skall ge pärlan den speciella svarta färgen. I samma ficka placerar hon en konstgjord pärla som är ca 6-8 mm. Nu kan Ostronet hängas ut i ett snöre i lagunen och den börjar genast tillverka den svarta pärlan runt den articifiella. Efter ca 18 månader är pärlan klar och kan plockas ut, den är då ca 10 mm. Samma operation kan utföras 2-3 gånger i samma Ostron, varje gång med en något större articifiell pärla. Det är långt ifrån alla Ostron som producerar en pärla och utfallet blir sämre för varje ny operation. För de små pärlorna får man 10-15 US dollar, beroende på kvaliteten. För de större det dubbla och mer. Längre fram under resans gång såg vi stora pärlor bjudas ut till ett pris av nästan 1000 kr/st.

De senaste dagarna så har vädret varit ganska ostadigt och regnigt vilket har uppskjutit vår avgång. Det har visserligen haft det goda med sig att vi fått fyllt våra vattentankar och även kunnat tvätta en del kläder. Mellan skurarna har vi dock hunnit med en hel del snorkling och även en del arbeten hos både Vallo och Liza. Det har dock blivit lite lägre tempo, nu sedan Gaston blev skadad. Sista dagen innan vi ger oss av är han dock på benen och ute och fiskar. Det resulterar i en stor Yellowfin Tuna på 30 kilo som är över metern lång.

Efter 14 underbara dagar i Amyot, bättrar sig vädret och vi förbereder för avfärd. Det blir ett vemodigt farväl, och innan solen går ner släpper vi vår förtöjningsboj och glider ut genom passet med kurs mot Papeete på Tahiti. Någon tutar i den stora Conch snäckan inne från restaurangen hos Vallo och Gaston. Sent skall vi glömma vistelsen här hos alla de vänliga polynesierna.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 19. Society Islands.

(2006.08.10 - 2006.09.04)

Väl ute på havet friskar vinden i och vi tar in 2 rev innan det blir mörkt. Vinden är för om tvärs och den långa sydöstliga dyningen har krabb sjö på toppen, vilket gör seglingen lite obekväm. Stina lagar kvällsmat med lite sjösjuka i kroppen. Natten bjuder på växlande vindar mellan 25 knop och nästan stiltje. Rullfocken åker ut och in som det var en jo-jo, men morgonen kommer med värmande sol. Vi gör god fart hela dagen med små segel. När kvällen kommer minskar vinden men vi behåller de små seglen, för att minska farten så att vi inte kommer fram då det är mörkt. Tidigt den andra morgonen ser vi Tahitis höga berg i det första gryningsljuset. Lite längre bort kan vi även se Mooreas taggiga kontur, avteckna sig vid horisonten. Tahiti ligger strategisk placerat i mitten av ett stort antal polynesiska öar och dess huvudstad Papeete fungerar som navet i denna övärld. Vi går in genom passet till Papeete's hamn och följer revet på insidan förbi den internationella flygplatsen. Just som vi passerar denna, lyfter en stor Fransk Jumbo jet. Vi kan inte låta bli att kommentera kontrasterna i de olika ressätten. Flygplanet är förmodligen i Paris om mindre än 24 timmar, en resa som tagit oss 1 år. Nåväl, upplevelserna under resans gång är naturligtvis olika, på sin höjd får flygresenären uppleva en löjlig film som han i bästa fall inte sett tidigare. Vi fortsätter däremot att fylla på vårt förråd med upplevelser, under hela resans gång. Vi passerar förbi ett par stora hotell och en marina och ankrar alldeles efter denna, invid en liten allmän strand. Här ligger vi tillsammans med många andra båtar från alla möjliga nationer. Efter frukost tar vi igen förlorad sömn ett par timmar, till dess att värmen i båten väcker oss. Vi ligger på läsidan av ön, så det är nästan helt vindstilla och väldigt varmt. På eftermiddagen går vi den korta vägen, 10 minuter, bort till ett stort köpcenter med en stor "Carrefour" supermarket. Här finns allt att köpa om än till ganska så dyra priser. M aten håller gott och väl Svensk prisklass, men öl och vin är betydligt mycket dyrare. Vi köper pomfritt, varsin god entrecote och en flaska rödvin för att fira vår ankomst och att det är lördag kväll. Dagen efter är det söndag, så vi tar det lugnt och kopplar av. Framemot eftermiddagen tar vi dock en promenad så att vi får sträckt lite på benen. På måndagen tar vi den lokala bussen in till Papeet, för att klarera in samt för att utföra en del andra ärenden. Vi finner ett par båtbutiker med mycket begränsat sortiment, men en av dem är återförsäljare för Mercury utombordsmotorer och där får vi inhandlat en ny propeller att ha i reserv för den trasiga som vi limmat fast med epoxi på propelleraxeln. Något nytt ankare i stället för de vi tappade på Ua Pou hittar vi tyvärr inte, så vi får nog klara oss tills vi kommer till Nya Zealand. Lite inköp av kläder hinner vi också med innan vi åker tillbaka. Bussen som tar oss fram och tillbaka mellan ankarplatsen vid Marina Taina och Papeete, är av typ lastbil med överbyggt flak. Längs med varje långsida finns en trä bänk samt en i mitten. Någon ståhöjd för fullvuxna finns det inte, så det gäller att finna en sittplats bland alla överviktiga Tahitier. Nästa veckodag är det åter helgdag, bankholliday och alla affärer är stängda. Vi har tänkt oss en tur runt på ön, men se det visar sig omöjligt då det inte går några bussar. Det får återigen bli en liten promenad. Vi träffar återigen Hanne och Bo på Njord som kommit in tillsammans med den Holländska båten Tradewind och blir inviterade till middag dagen därpå då de hunnit vila ut från seglingen.

Varje dag börjar vi med en simtur in till den allmänna badstranden som ligger strax innanför vår ankringsplats. Här finns det även en Mc Donalds för den som inte orkar laga frukost. Efter simtur och frukost, vidtar de dagliga sysslorna såsom tvätt, reparationer och uppbunkring av båten. Vi besöker också Internet och ringer hem via "Skype" och får sjungit för Stinas Far som fyller år. Vi pratar också med vår yngste son Peter som nu flyttat från Quindow i norra Kina till Hong Kong i söder.

På fredagen tar vi åter bussen in till Papeete och klarerar ut från Franska Polynesien. Vi får ett cruising permit som innebär att vi kan fortsätta den resterande uppehållstiden på Sällskapsöarna utan att klarera ut därifrån.

På lördag morgon är det mulet och det har regnat hela natten. Efter vår dagliga simtur tar vi dingen in till badplatsen och passar på att få en riktig sötvattensdusch med hårtvätt. Efter frukost drar vinden i rejält från sydväst vilket innebär rakt in mot land där vi ligger. Vi kommer att ligga oroväckande nära badplatsen och marinan men det förefaller trots allt som om ankaret har gott fäste. Vi har planerat att avsegla idag och beslutar oss för att fullfölja planen, trots vädret. Så strax före lunch drar vi upp ankaret och kör bort till marinans tankställe där vi tankar skattefri diesel och bensin samt fyller på våra vattentankar. När detta är klart tuffar vi söderut 2 sjömil innanför revet till en revöppning som vetter ut mot väster och där ström och vågor möter varandra och bildar en riktig häxkittel. Sjön bryter hårt på båda sidor om revöppningen men vi kommer ut utan alltför mycket besvär. Härifrån är det bara 12 sjömil upp till Mooreas nordöstra spets, där det åter blir sjölä.

Vi seglar för enbart fock och gör god fart med sjön in akterifrån. Den Amerikanska båten "Hawk Eye" har gått strax före oss och vi har kontakt med dem under överfarten. Sikten är dålig och "Hawk Eye" rapporterar att de inte kan se Moorea trots att de bara har 1,5 sjömil kvar. Då vi närmar oss lättar sikten något och vi siktar ön. När vi kommer in i lä på nordsidan lägger sig dyningen men vinden ökar i byarna som ursinnigt slänger sig ner längs med bergssidorna. Vi passerar revöppningen till Cooks Bay och går in i nästa revöppning som leder in till Opunohu Bay. Väl innanför revet svänger vi babord och ankrar på ca 3 m djup mellan revet och ön. Det mulna vädret fortsätter hela dagen och efter en härlig middag på friterade räkor och kalvbiffar med goda tillbehör, så går vi tidigt till kojs och somnar gott på den lugna ankarplatsen.

Dagen efter har lågtrycket dragit bort och passadvinden från sydost har åter tagit över med sol och blå himmel. Vi tar dingen in till stranden där vi träffar John och Linda från "Hawk Eye" samt Steve och Zindy från "Oz". Tillsammans med John och Linda promenerar vi bort till ett lyxhotell som ligger i närheten för att få lite information om omgivningarna. Hotellet är byggt i typisk Polynesisk stil med öppna väggar och med högt välvt tak belagt med palmblad. Gästerna bor i små palmblads täckta bungalows som är uppbyggda på pålar över vattnet, med egen trappa ner till den inbjudande lagunen. Det ser väldigt enkelt men lyxigt ut. Tillbaka på stranden så träffar vi en familj från den Engelska båten "Sumé". Pappa Lars är från Danmark och mamma Kim är från England, deras båda flickor Samantha och Michele är båda födda och uppvuxna på båten. Föräldrarna har tidigare jobbat med charter segling i Turkiet innan de beslutade sig för att segla västerut. På ankringsplatsen träffar vi också den No rska båten "Checkmate", med Nils och Marit ombord. Vi har tidigare träfats på Tahiti som hastigast, men får nu tillfälle att stifta lite närmare bekantskap med dessa trevliga människor, då vi blir inviterade på en sundowner ombord hos dem.

En av dagarna har vi planerat en långpromenad, men då det är alldeles vindstilla så föreslår John på "Hawk Eye" att vi i stället skall ta våra dingar bort till nästa pass för att titta på Stingrockorna som skall finnas där. Vi har hört talats om dessa tidigare och hur nära de skall komma då man badar. Så vi tankar upp dingen och tar med oss en extra bensindunk, då det är ganska långt att köra. Vi kör iväg tidigare då vi inte håller så hög fart som de andra. Vi puttrar på innanför revet och följer en väl utstakad led som går över mestadels grunt vatten. Under färden ser vi en flock Pilotvalar i passet samt en Spotted Eagle Ray som elegant kommer glidande över sandbottnen. Vattnet är kristallklart och man kan lätt se alla fiskarna på bottnen. Väl framme så ankrar vi på 1,2 meters djup tillsammans med våra vänner samt några andra dingar. Genast då vi hoppar i kommer det fram några stora Stingrockor för att se om vi har något att bjuda på. Linda har tagit med sig en burk ansjovis och bli r mycket populär, Rockorna simmar ända upp i famnen på henne för att komma åt godsakerna. Hela tiden cirklar det ett 20t-tal rockor runt om kring oss och man kan enkelt klappa dem på de stora fenorna. De är ca 1-1,5 m mellan fenspetsarna och tydligen helt ofarliga då det även finns små barn som med stor förtjusning klappar de stora fiskarna. Matningen drar även till sig alla andra sorters revfiskar och vi ser många Butterfly fiskar och Trigger fiskar. En Svartfenad Revhaj cirklar också runt lite längre ut på djupet för att eventuellt få någon matbit som driver iväg, men han får förbli utan. Efter den sällsamma upplevelsen kör vi in till ett av de stora hotellen som ligger utmed stranden och dricker en öl i baren vid polen. Man kan undra varför de har en swimingpool endast 50 meter från stranden då hela lagunen utanför är som en naturlig swimingpool. Hotellet består av en massa små bungalows som är uppbyggda på stolpar ute i vattnet så att man från sin lilla hydda kan dyka rakt ner i en fantastisk undervattens värld. Här finns också alla möjliga vattenleksaker att hyra, från snorkel och cyklop till mera avancerade vattenskotrar. Det är svindyrt att bo där så vi känner oss verkligen privilegierade i vår segelbåt, som flyter på akvarieytan överallt där vi ankrar.

Dagen efter genomför vi den inställda promenaden, som börjar med en lång tur i dingen in till botten av Upunohu Bay. Vi har med oss Thomas, en äldre man från en Tysk båt. Linda och John från Hawk Eye väntar på oss när vi drar upp dingen. Vi promenerar i 2 timmar, först utmed en landsväg och senare genom en skog, upp till en utsiktspunkt. Det blir en svettig tur upp men vi belönas med en bedårande utsikt över både Upunohu - och Cook Bay. På vägen tillbaka köper vi Sorbéglass och Ananas frukt vid en ekologisk lantbruksskola.

En av kvällarna har vi beställt en taxi som tar oss till ett vackert litet hotell i Cook Bay där vi skall se på en lokal dansuppvisning. Förutom Stina och mig är det besättningarna från "Hawk Eye" och "Oz". Vi bjuds på en färgsprakande show med dans och sång från en lokal grupp. De är vackert klädda i traditionella kläder och prydda med vackra blomstergirlanger gjorda av Frangipani blommor. Mot slutet av showen bjuds en del av besökarna upp till dansen och Stina får visa sin talang i Polynesisk dans. Höfterna vickar fram och tillbaka men det återstår nog en del träning innan hon når upp till de lokala dansarnas förmåga.

Efter en knapp vecka på Moorea, lättar vi ankar en eftermiddag för att segla vidare över till Raiatea. Vi har hört att det skall finnas möjlighet, att fylla vår gasoltub där. Vi avgår i relativt lätta vindar från nordost som ger oss vind in från sidan. Vinden mojnar mer och mer under kvällen och vi vaggar fram i 2-3 knop i dyningen från ost. Den svaga vinden består under natten och är stundtals så svag att vi får hjälpa vindrodret med handstyrning. När solen stiger över horisonten, startar vi motorn som får hjälpa seglen resten av vägen. Vi försöker även fiska under dagen, vilket endast resulterar i att vi blir av med ett fint drag då något stort monster hugger. Under eftermiddagen passerar vi in genom passet till ringrevet som omger både Raiatea och Tahaa. Lite senare förtöjer vi längsmed den kommunala kajen i Uturoa, som är huvudort på Raiatea. På kajen välkomnar oss "Checkmate" och "Blue Marlin" och vi ser många andra välbekanta båtar. Vi blir bjudna på välkomst drink ombord på d en Danskengelska båten "Sumé".. På kvällen går hela gänget ut och äter gott, på en Kinesisk restaurang. Vädret ändrar sig nu till det sämre och vi blir kvar på Raiatea längre än vi tänkt. Gasoltuben får vi inte fylld i Uturoa, utan jag måste lifta till en marina som ligger på nordvästra sidan av ön. Där kan man med hjälp av en slang fylla över från en större tank. Tyvärr får vi bara över knappt 5 kg gasol, förmodligen därför att den stora tanken är tom. Vi bör dock kunna klara oss med detta tillskott tills vi når Tonga. Vi går också en del promenader i omgivningarna och tar oss bland annat upp på en närbelägen bergstopp där vi har en bedårande utsikt över Raiatea och Tahaa samt över den smaragdgröna lagunen däremellan. Måndagen den 28: e augusti begravs min Far och vi tänker naturligtvis mycket på honom. Under tiden då vi ligger vid kaj, inträffar en tråkig händelse, då vårt fiskespö blir stulet. Tjuven måste ha gått ombord i sittbrunnen, då spöet satt på babordssidan som vette ut från kajen. Det representerade inte något större värde, men vi hade trots allt nytta av det. I fortsättningen får vi fiska med handlina vilket torde gå det också även om det är lite besvärligare.

Efter en knapp vecka lättar vinden något och solen börjar titta fram. Vi skyndar oss upp till affären för att inhandla de sista färskvarorna och ger oss därefter iväg. Det känns skönt att lämna kajen där vi legat ganska så gungigt och obekvämt de senaste dagarna. Vi seglar, innanför revet, från Raiatea över mot Tahaa där vi passerar ut genom revet på västsidan. Under hela seglingen ser vi Bora Bora som är nästa mål. Det blir en härlig segling med fullt segelställ i den friska vinden. En och annan våg smäller in i sidan och ger oss en liten dusch men det gör inte så mycket då vi torkar snabbt i den nu härligt strålande solen. Vi välkomnas till Bora Bora av några Delfiner och kan efter ca 5 timmars segling gå in genom Teavanui pass, på västra sidan av ön. Väl inne i lagunen viker vi av mot styrbord och ankrar på västsidan av en lång ö som heter Toopua. På kvällen blir vi bjudna på Chili Con Carne ombord på Blue Marlin, tillsammans med Nils och Marit från Checkmate. Bora Bora anses av m ånga, vara en av världens vackraste öar. Om det råder det säkert delade meningar. Att den är väldigt vacker, skriver vi gärna under på. Det som gör den lite speciell för oss seglare, är att det går att segla runt nästan hela huvudön innanför revet. Att den är omtyckt bland turister syns också på de många hotelkomplexen. Vi räknar till 12 st större hotell på vår karta över ön. Det drar naturligtvis med sig att de som bor här är lite blasé på alla oss turister och seglare. Detta visar sig också dagen efter då vi kör ut till en liten ö som heter Motu Tapu. Den visar sig vara privat och vi blir vänligt men bestämt avvisade. På tillbakavägen tappar vi vår gamla trasiga propeller men lyckas hoppa i och fiska upp den. När vi fått den på plats, vägrar motorn att gå så vi får ro tillbaka. Det är lång väg tillbaka så vi får slita vid årorna. Vi har tur då vi möter Nils och Marit som är på väg för att snorkla. Vi passar på att göra detsamma och får därefter lift med dem tillbaka till båten. Ef ter gemensamt kaffe så ger jag mig i kast med motorn. Det visar sig att förgasaren är full med vatten och att det finns vatten även i tanken. Det måste ha kommit dit vig det ihärdiga regnandet på Raiatea, då luftningsskruven förmodligen stått öppen. Efter rengöring går motorn som en klocka igen. Vi passar också på att byta till den, på Tahiti, nyinköpta propellern.

Blue Marlin och Checkmate ger sig av mot Suwarrow och vi åker iväg med familjen på Diva för att dyka på södra sidan av Toopua. På vägen passerar vi Bora Bora Nui Resort, som är ett stort hotell med massor av bungalows uppbyggda över vattnet. Vi får ett par fina dyk och på ett av ställena är det så mycket fisk att det är svårt att fotografera. Fisken kommer helt enkelt för tätt på linsen och skymmer det objekt man tänkt plåta. Tyvärr tar batteriet i kameran slut så det blir inga foton den dagen. På eftermiddagen lättar vi ankar för att segla in till Vaitape som är huvudort på Bora Bora. Från Diva följer alla med utom Mark. I Vaitape kan vi tyvärr inte lägga till så jag får släppa iland alla och ligga och vänta utanför medan de handlar. Efter shoppingturen återvänder vi till Toopua och sedan vi lämnat Diva gänget fortsätter vi till den södra delen av ön, där vi ankrar strax utanför Bora Bora Nui Resort. Härifrån är det inte så långt ut till det fina dykstället där vi var dagen innan. D agen efter dyker vi där och den här gången har vi friska batterier i kameran. Då vi kommer dit, ligger det en turistbåt där med Japanska turister. Nästan alla av dem har flytvästar då de snorklar. En av guiderna dyker ner och lockar fram en stor Muräna med hjälp av lite fisk som han matar den med. Han lockar ut den en bit ur sin håla och kan klappa den över ryggen. Jag försöker att fånga det på bild men det är inte så lätt då det också cirklar massor av revfiskar runt oss hela tiden. På eftermiddagen drar vi upp ankaret och seglar upp över Povai Bay, som är vattnet mellan Toopua och huvudön. Då vi kommer strax öster om Toopua ser vi en mast sticka upp ca 1,5 m över vattenytan. Det är en segelbåt som sjunkit på 30 meters djup, ett par veckor tidigare. Båten som är 30 m lång är bevakad av en liten bevakningsbåt som skall skydda den från ovälkomna dykare. Det visar sig att besättningen var iland då båten sjönk. Orsaken lär ha varit en kylvattenslang till en generatormotor som hoppade av och fyllde båten på någon timma. Vilken mardröm för besättningen då de kom tillbaka. Nu ligger den där i väntan på att försäkringsbolaget skall besluta om bärgning. Det är ju inte världens lättaste plats att hitta ett lämpligt bärgningfartyg för en sådan stor båt. Enligt ryktet var båten helförsäkrad. Vi lägger oss vid en boj vid yacht klubben, 3 km norr om Vaitape. Här ligger vi i 2 nätter och fyller upp vatten och diesel samt kompletterar vårt matförråd. Vi inväntar också bättre väder innan vi ger oss av vidare västerut. På lördagen är det "Happy houer" och grillafton på klubben. Vi åker in och deltar på "Happy houer" men avstår från grillaftonen då priset är 400 sek per person. Vi är i gott sällskap då flera andra båtar också inser att det, för den summan, går att få flerdubbelt så många restaurangbesök, på andra öar längre västerut. Efter en regnig söndag, skiner solen åter på måndagen. Vi kompletterar med de sista inköpen och släpper vår förtöjningsboj strax före lunch. Passera r ut genom passet och sätter kursen mot Suwarrow som är en av de nordligaste öarna i Cook arkipelagen. Vi har drygt 700 sjömil dit, och vi räknar med ca 5 dagars segling.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 20. Suwarrow och Western Samoa.

(2006.09.04 - 2006.09.30)

Första dagen bjuder på fin segling i sydlig vind, vilket innebär att vi har vinden in från babord sidan. Dyningen är behaglig och vindrodret sköter styrningen, så vi kopplar av och kommer snabbt in i rutinerna. På kvällen passerar vi norr om den lilla ön Maupiti och vinden drar i något så att vi tar in ett rev. Det varar dock bara någon timma innan vi åter kan segla för fullt segelställ. Månen tittar fram en kort stund innan den försvinner bakom ett tilltagande molntäcke. Under natten avtar vinden successivt och den elektriska styrningen får överta jobbet från vindrodret. Vid middagstid är det helt stiltje och motorn startas då vi även behöver ladda våra batterier. Efter en dryg timma kommer vinden tillbaka och motorn kan åter stoppas till förmån för seglen. Vi frestar fiskelyckan under eftermiddagen, utan något resultat. Under natten skall vi passera strax norr om en liten ö som heter Motu One och på kvällen sätter jag på datorn för att se hur vi ligger till för passagen, i vårt sjökortsprogram. Till min förvåning ser jag att vi har kurs rakt emot ön. Jag lägger omedelbart in en waypoint norr om ön och ändrar kursen. Felet beror på att datorn lägger ut en rak kurs mellan 2 punkter, men då vi för över dessa till Navigatorn så lägger den istället ut en storcirkelrutt mellan dessa punkter. Storcirkeln bildar en båge söderöver här på södra halvklotet, vilket beror på att jorden inte är helt klotformad. I vårt fall avviket storcirkeln med ca 5 sjömil mot den raka linjen, vilket innebar att ön kom att ligga i vägen för vår kurs. Jag kände till fenomenet sedan Atlanten, men tänkte inte på det eftersom vi inte hade några öar ivägen då. Under natten har vindarna ökat på och även vridit lite akteröver. Vid vaktskiftet under morgonen sätter vi upp bommen för att hålla ut förseglet mot lovart och vid lunchtid så tar vi in ett rev i storseglet. Brödet är slut så Stina sätter igång att baka havrebullar. Under eftermiddagen har vi lite problem med en låsning (clam-cleat) till en av vindrodrets styrlinor. Den andra låsningen har vi justerat tidigare genom att montera en sned platta under, så att linan kommer in i en gynnsammare vinkel. Att vi dröjt med den som nu bråkar, beror på att vi måste montera ner innertaket i styrbords akterkoj för att komma åt muttrarna. Nu har vi dock inget val om vi skall få en lugn natt. Det blir full fart på arbetet och precis innan det blir mörkt kan vi avsluta jobbet och sen fungerar låsningen utan problem. Vi har fin gång i den akterligga vinden och gör fina dygnsdistanser mellan 135-147 sjömil. Den tredje dagen gippar vi storseglet och bommar om genuan, dvs. vi byter sida på de båda seglen. De sista 2 dygnen bjuder på friska vindar med en del regnbyar och vi får ofta justera segelsättningen genom att rulla in eller ut på genuan. Vi pressar också upp farten lite då vi ser att vi har möjlighet att komma in i lagunen på Suwarrow innan det blir mörkt på lördagen. Missar vi måste vi ligga utanför under hela natten och invänt a gryningen. Sista natten ökar vinden ytterliggare och vi får en ofrivillig gipp (Vinden på fel sida av seglen). Med hjälp av motorn får vi åter över henne på rätt kurs och vi beslutar oss för att plocka ner storseglet. För endast utbommad fock fortsätter vi i 7 knop med vindar på mellan 25 och 30 knop och kan lördag kl. 15.00 passera in i lagunen på Suwarrow. Efter 5 dygn och 4 timmar ankrar vi i lä bakom Anchorage Island efter ytterliggare en fin överfart, då vi seglat 706 nautiska mil på 5 dygn och 4 timmar.

Suwarrow

Suwarrow är en atoll utslängd mitt i havet flera hundra sjömil från närmsta ö och ännu längre från närmsta bebodda ö. För ca 50 år sedan var ön utsatt på sjökortet 100 sjömil från sin verkliga plats och därmed seglade också många fartyg upp på de låga reven som omger lagunen. Många människor har stannat på ön i kortare perioder och försökt att livnära sig på pärlfiske, pärlodling och kopra beredning. Men inte förrän 1952 kom det en Nya Zeeländare som hette Tom Neale och slog sig ner på ön för att där leva ett fritt och annorlunda liv långt från civilisationens stress. Tom stannade i 16 år innan han tvingades att återvända till Nya Zealand för att bota någon sjukdom han ådragit sig. Innan han lämnade, hängde han upp en skyllt på dörren som talade om för gästande båtar att han snart skulle återvända. Nu blev det inte som han hoppats, utan han dog under sin vistelse på Nya Zealand. Innan han dog hann Tom Neal ge ut boken "An Island to Oneself", vilket starkt bidrog till att sätta Suwarr ows namn på världskartan. Namnet Suwarrow kommer från ett ryskt skepp som besökte ön vid ett tillfälle. Skeppet hade sitt namn från en Rysk Amiral med detta namn.

När vårt ankare grävt ner sig och vi kommit till ro, så bjuder vi över Checkmate och Blue-Marlin, som ligger ankrade här sedan ett par dagar tillbaka, på en drink. Senare på kvällen blir det födelsedagskallas på stranden med alla besättningar inbjudna. Det är Jeremiah, som fyller 11 år. Jeremiah är äldsta sonen hos den familj som är installerade här som parkvakter under den del av säsongen då det inte förekommer några Hurricanes. Familjen består i övrigt av pappa John, mamma Veronica, mellansonen Jonathan (9 år) och yngsta tvillingarna Augustino och Giovani (7 år). De kommer från Rarotonga och blir avsläppta i mitten av April och upphämtade i Oktober. Däremellan får de endast besök av gästande seglare och får klara sig så gott det går på det förråd som de medfört. John och Veronica har varit här en säsong tidigare och trivdes så pass bra då, att de denna gång även tog med sig barnen. Det blir en s.k. "Pot Lock" fest, där alla har tagit med sig lite av varje och värdfamiljen har laga t flera olika sorters fiskrätter. Det blir massor av god mat och trevligt umgänge i strålande väder. Några enkla presenter lyckas vi också knåpa ihop till födelsedagsbarnet. Dagen efter är det söndag, så det passar bra med en vilodag. På eftermiddagen vinkar vi av Checkmate och Blue-Marlin som seglar vidare västerut. Toaletten börjar bråka igen så vi får plocka fram hinken. På måndagen åker vi in och checkar in hos John och Veronica och betalar parkavgiften 50 US dollar. Efter en kopp kaffe och lite snack, åker vi tillbaka och tar itu med toalett bekymren. Den här gången går det lite lättare att fixa och efter ett par timmar kan vi åter använda den. På kvällen får vi några fina fiskfiléer av John, han och Peter på Seeker har varit ute och fiskat och fått ett pär Groupers och några Parrot-fiskar. Vi bjuder in Tyske ensamseglaren Jens på en härlig middag. Nästa dag åker vi tillsammans med John och Veronika deras barn och några andra seglare på utflykt till en "motu" längre bort längs m ed revet. Vi har skramlat ihop till bensin, eftersom det är en bristvara på ön. Väl framme går vi en lång promenad ut till en avlägsen ö som heter Turtle Island. Vi ser massor av häckande fåglar, Noddys, Tärnor, Bobbys och Fregattfåglar, En ung Fregattfågel svävar endast en meter över våra huvuden i hopp om att kunna få något gott att äta. Vi ser också en del små Hajar som simmar i det grunda vattnet innanför revet. Tyvärr ser vi också massor av skräp från den s.k. civillicerade världen. En hel dataskärm samt några oskadda lysrör har lyckats passera bränningar och klippor och ligger på stranden som fula påminnelser om världen utanför. Efter att vi ätit den medhavda lunchen, åker vi ut till några korallrev och dyker. Det är fantastiska koraller i många olika färger även om grönt och gult dominerar. Jag ser en sköldpadda och en Blacktipped Reev Shark som sakta patrullerar längs med revet. En hel del revfiskar ser vi också men inte så många som på de öar vi besökt tidigare. När vi komme r tillbaka på eftermiddagen upptäcker vi att en båt har draggat en bit ut i lagunen. Det är ensamseglaren Fred:s båt. Hans dinge har dessvärre också vänt sig upp och ner så att motorn hamnat under vattnet. Det blir en livlig aktivitet att återställa det hela och jag tar mig an hans motor, som är av samma fabrikat som vår. Jag tar in den till land där vi plockar i sönder den och sköljer allt med färskvatten. Efter uppsmörjning och montage startar den snällt igen och går som en klocka.

Det ligger några små öar alldeles nordväst om vår ankarplats och det går låga rev mellan dessa och Anchorage Island. Vi går ofta ut på reven vid lågvatten och tittar på det marina livet. Det finns massor av fisk i gölarna och många Papegojfiskar som äter av korallerna i det grunda vattnet. Vi ser också många vackra, vinröda sjöborrar med tjocka piggar som sticker ut. Vi plockar några och tar med oss tillbaka. Man plockar ut rommen ur dem som äts rå med lite pressad lime. Det är fantastiskt rogivande att vandra härute och lyssna till de brytande bränningarna som hela tiden sköljer in över revet med friskt näringsrikt vatten. På de närliggande öarna studerar vi det rikliga fågellivet med många häckande sjöfåglar. Det finns många fregattfåglar, sulor och olika sorters Tärnor och Noddys. En del tärnor bygger inga bon, utan lägger sitt enda ägg i en grenklyka. Vi ser en liten dunig unge som sitter i sin grenklyka, den har nästan samma färg som de grå grenen och är ganska svår att upptäcka . Fåglarna är helt orädda och låter sig gärna fotograferas. Det är dock inte bara intressanta utflykter som står på programmet, utan även dagligt arbete med klädtvätt, brödbak och segelreparationer. Dagarna går och efter lite mer än en vecka är det dags att segla vidare. Vi hinner dock med ännu ett grillparty på stranden med fisk som Patric, på en fransk båt, harpunerat under eftermiddagen. Alla båtbesättningarna har med sig något att äta till. Sista dagen går vi en promenad på revet innan vi klarerar ut och tar farväl av John och Veronica samt deras pojkar. Vi gör båten klar och äter därefter lunch, därefter tar vi upp ankaret och seglar ut ur passet. Vi är 3 båtar som går samtidigt så det tunnar ut lite på ankarplatsen. De 2 andra båtarna sätter kurs mot Pago-Pago på American Samoa medan vår kurs sätts mot Apia som är huvudstad på Western Samoa.

Första natten blir lugn och vi har fin segling med ett rev i storseglet och focken helt utspirad. Farten ligger hela tiden runt 6-7 knop. Under eftermiddagen den andra dagen frestar vi fiskelyckan och sent på eftermiddagen får vi en stor Mahi-Mahi på kroken. Den är en bra bit över en meter och väger ca 10 kg. Det blir blodigt och söligt i sittbrunnen innan vi fått rensat ut den och lagt den i kylen. Det tar nästan 2 timmar innan allt är återställt och rengjort. Ibland undrar man om det är värt besväret, men fisk är ju så gott och i synnerhet Mahi-Mahi. Vinden försvinner vid ett par tillfällen men bara för korta perioder. Vädret är vackert största delen av seglingen men näst sista dagen ser vi tunga regnmoln i nordväst och i norr. Det visar sig vara en konvergenszon som vi måste passera. Det är en slags front där vindar från 2 riktningar möts. Dessa zoner ger ofta upphov till mycket regn och så blev det också i detta fall. Hela sista natten har vi regn av och till och ibland ihållande . Sista morgonen då vi passerat igenom zonen ser vi Wester Samoa resa sig ur havet och en flock Delfiner kommer oss till mötes. Vi glider in genom revöppningen och ankrar i den stora bukten utanför huvudstaden Apia. Vi har klarat av 525 sjömil på 3 dygn och 20 timmar och lagt ytterliggare en fin passage bakom oss.

Western Samoa

Det ligger många båtar här, en del som vi träffat tidigare och andra som är nya bekantskaper för oss. Vi vrider klockan ytterligare en timma tillbaka och äter därefter frukost innan vi beger oss in för att klarera in. Vi har hört att människorna här skall vara väldigt vänliga och blir därför lite förvånade då vi får en lätt reprimand av hamnkaptenen för att vi inte kallat upp på radion då vi anlände, utan bara seglat in och ankrat. Proceduren här är att man anropar hamnen som därefter anvisar en plats vid den höga och gummidäcksförsedda kajen. Det såg emellertid ut som om vi väckte hamnkaptenen då vi kom in så det var kanske därför att han var lite sur. Efter en liten stund blir hans humör emellertid bättre och inklareringen klaras av ganska så snabbt även hos karantän, tull och immigration som alla är mycket hjälpsamma och trevliga. Efter vår inklarering träffar vi Doug och Silvia från båten Windcastle, han från USA och hon från Mexico. De berättar att det varje fredag är grillafto n på den lokala fiskeklubben vid dingebryggan. Vi är visserligen trötta men eftersom vi slipper att själv laga mat så åker vi in när det är tid. Alla seglare är där så vi träffar många bekanta och även nya ansikten. Det är grillad korv och stekt lök med bröd och tillbehör som bjuds. För ca 15 kronor får vi en enkel men god måltid. Vi avslutar dock kvällen ganska tidigt och går till kojs för att ta igen lite förlorad sömn. Dagen efter är det lördag och vi ger oss av på den halvtimmes långa promenaden in till centrum för att handla, innan de stänger klockan ett. Vi går till grönsaksmarknaden där de säljer frukt, grönsaker, suvenirer, tyger, lite kläder och skor samt färdiga maträtter. Skor föresten är kanske för mycket sagt, det är mest sandaler eller som vi brukar säga "flipp-flopps". Riktiga skor är svåra att hitta och riktiga fotriktiga sandaler finns överhuvudtaget inte att få tag på. Nästan alla går i "flipp-flopps och några få i gympa dojor. Frukt och grönsaker däremot finns i mä ngder och det är en fröjd för ögat att vandra runt till de olika försäljarna. Billigt är det också, 1.50-6 kr för papaya beroende på storlek och kvallitet. Mango kostar ungefär detsamma och en stor klase bananer ca 6 kr. Blir man törstig så är det svalkande med en kall kokosnöt för 3 kr, sugrör ingår. Suvenirer och smycken finns det också i stor mängd. Örhängen utskurna i kokosnötsskal eller i ben från ko, gris eller val kostar allt mellan 15 kr till 200 kr beroende på hur mycket jobb som lagts ner. Valben är lite ovanligare och därmed lite dyrare. Betar från gris att hänga om halsen, är populära bland män. Efter marknadsplatsen beger vi oss till ett litet torg under tak där det finns många olika matställen, Kinesisk och Indisk mat samt fisk eller lokal grillad mat. Vi fastnar för Kinesisk mat med kokosnöt till mig och Coca-cola till Stina, pris ca 50 kr för båda.

Efter lunchen stannar stan av, affärerna stänger och det är full rush på busstationen för alla som skall återvända hem till byarna längs med kusten. Själva rusar vi i lugn promenadtakt till vår dinge och tar oss ut till båten. Efter en god middag spelar vi yatzy innan ögonlocken börjar att ramla ner.

Söndag är en lugn dag här på Samoa. Inga affärer är öppna men kyrkorna har högkonjunktur. Hur många det finns vet nog ingen, men det förefaller att ligga en var 100:e meter. Endast bensinstationen är öppen så därför hädar vi lite och tar en taxi dit för att inhandla diesel och bensin till dingen. Det skall finnas en Svensk kille som heter Mats och är från Ystad som bor här sedan flera år tillbaka. Tillsammans med sin Samoanska familj driver de ett pensionat här i Apia. Vi förklarar detta för Taxichauffören Louis, som genast vet vem det är. Han förklarar att familjen lagt ner pensionatet i Apia och köpt en "Resort" på sydkusten. De har fortfarande kvar byggnaderna i Apia och han kör oss dit. Tyvärr finns inte Mats där men vi träffar hans svägerska och hans svärmor. Dessvärre lyckas vi aldrig att besöka deras nya pensionat och träffar därför heller inte Mats och hans familj. Vi förstår dock på Louis, vår taxichaufför, att han är väldigt omtyckt av alla härnere. När vi kommer tillbaka till dingydocken köper vi ett par lavalava av Louis. Nästan alla går klädda i lavalava, en slags kjol som de sveper runt höfterna, Till och med poliserna som dirigerar trafiken har lavalava.

Det har regnat en hel del under efternatten men lagom till frukost så skiner solen igen. Då det är måndag så rullar allt på som vanligt. Polisens paradorkester med musikkår vandrar huvudgatan fram till parlamentsbyggnaden där de har vaktbyte och vi hör deras musik ut till vår ankarplats. Vi tar oss åter in till centrum för att se oss omkring och handla lite förnödenheter. Ofta när vi promenerar så blir vi hejdade av lokala människor som frågar vad vi är för några "palangis" och varifrån vi kommer. Palangi är de inföddas benämning på oss främlingar som kommer från andra sidan havet. Alla är väldigt nyfikna och vill veta så mycket som möjligt om oss och även vad vi tycker om deras land. Det är lätt att prata med dem då de flesta, och framför allt de yngre, talar bra engelska. Då vi kommer tillbaka till båten ser vi att den finska båten Scorpio har kommit in och ankrat strax bredvid oss. Vi träffade Henrik och Malla som hastigast på Suwarrow och får nu tillfälle att lära känna dem lite närmre. De har varit ute och seglat i 17 år, först säsongsvis i Medelhavet men sedan 7 år tillbaka på heltid i Karibien och nu senast i Stilla havet. De seglar en 2 mastad 43 fots segelbåt som är tung och robust. Båten är byggd av Nautor i Finland och är av yppersta kvallitet. Inuti är den stor och rymlig som ett mindre hem.

Vi bokar en rundresa på ön tillsammans med dem, men då vi skall bli hämtade på morgonen så dyker ingen buss upp. Vi ringer till arrangören som beklagar att de faktiskt har glömt oss, de lovar dock att komma nästa dag istället. Det är bara att gilla läget och att acceptera det inträffade. Nu gör det inte så mycket eftersom det regnar hela förmiddagen. På eftermiddagen då regnet upphört tar vi på vandrar kängorna och går upp till Robert Louis Stevensons 1800 tals hem som numera är museum. Stevenson var författare och skrev bland annat boken Skattkammarön. Det är ca 5 km att gå så vi får fin motion. Den fantastiskt vackra byggnaden ligger i en mycket vacker park alldeles nedanför Mt Vaea där Stevenson ligger begravd med sin hustru. Efter besöket på museet vandrar vi den branta och slippriga stigen upp till bergets topp där graven finns. Det blir en lång promenad innan vi åter är tillbaka i Apia. På kvällen går vi till Aggie Greys Hotell för att titta på en lokal dans- och musik uppvisni ng. Den utförs av Hotellets inhemska personal och är mycket vacker och trevlig. När vi sitter där så märker vi av att det skakar till lätt i byggnaden och att taklamporna svänger lite. Ungefär som när en tung lastbil kör förbi utanför. Ingen reagerar nämnvärt men dagen efter får vi höra att det varit en kraftig jordbävning, med magnitud 6,7 på Richterskalan, strax söder om Samoa. Inga skador har dock inträffat, eftersom den skedde djupt under jordskorpan.

Nästa dag kommer den lilla bussen som utlovat. Vi är 6 personer på turen så vi har gott om plats. Vi kör österut längs med kusten och stannar till på ett par platser, bland annat vid ett ganska så stort vattenfall. Vi stannar också till vid en strand där vi får tillfälle att bada och snorkla lite. Stina och jag snorklar lite på revet men det är ganska så enformigt med endast en sorts trädliknande korall. På lunchen stannar vi hos en familj som bjuder på en traditionell Samoa måltid med kyckling, gris, tarorot, kokos, grön papaya samt en slags spenat som görs på tarorotens späda blad. Det hela serveras i bananblad och man äter med fingrarna. Alltihop smakar väldigt gott och vi blir särskilt förtjusta i spenaten på Taroblad. Färden fortsätter längs med sydkusten och vår guide och tillika chaufför, beskriver allt som vi passerar och hur livet levs på ön. Det är speciellt märkligt hur man begraver sina döda, det sker i en sarkofag framför husets sovrum i den egna trädgården. Allt för att man skall kunna ha dem i närheten. Samoanerna är väldigt vänliga och delar gärna med sig till andra av vad man har, man är också väldigt stolta över sitt land och håller väldigt rent och snyggt över allt. Kyrkor ser vi naturligtvis också många av och i stort sett alla kristna religioner är representerade. Vi återvänder sent på eftermiddagen till Apia, nöjda med dagens utflykt. Vi blir avsläppta vid taxfree butiken och lämnar in vår beställning. Beställningen kan vi hämta hos tullen då vi klarerar ut. Kvällen avslutas på en gourmetrestaurang, ja de kallar sig så, där vi äter havets läckerheter för ca 60 kr/person, exklusive dricka. På fredagen passar vi på at klarera ut, eftersom tull och immigration är stängda på lördagen. Jag har fått låna en "pilotbook" om Tonga av Henrik på Scorpio som jag lämnar in i en affär för kopiering. Det kostar ca 100 kr och är väl egentligen olagligt, men vad gör man när den inte finns att köpa någonstans (inte ens på Tonga skulle det visa sig). På kväll en är det åter igen grillafton på den lokala fiskeklubben och trevlig samvaro med seglare varav en del nya kommit in under veckan. Nästa dag är vår sista på Western Samoa och vi har bråttom att fylla på färskvaruförrådet. Frukt och grönsaker handlar vi naturligtvis på marknaden där vi också passar på att köpa lite smycken. Jag passar också på att prova den lokala kavan som serveras i kokosskal ur en stor kavaskål. Kava är den traditionella rusdrycken och utvinns av kavaroten. Det ser ut som diskvatten, och den smakar ungefär som den ser ut. Någon rusningseffekt märker jag inte av, det krävs nog ganska stora mängder för det. På "Fleemarket" passar jag på att köpa mig en skjorta med lokalt mönster på. Vi handlar färskt kött i en lokal supermarket där vi handlat ett par gånger tidigare. När kassörskan får höra att vi skall segla vidare, reser hon sig upp ur kassan och ger oss varsin kram. Jag undrar om något liknande skulle kunna inträffa på Konsum i Sverige. Under eftermiddagen gör vi de sista förberedelserna för vår avsegling dagen därpå och på kvällen bjuds vi på köttfärsfyllda crêpes ombord på Scorpio. Det blir en lättsam och trevlig kväll men vi kryper till kojs tidigt för att kunna avsegla nästa morgon.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 21. Kungariket Tonga.

(2006.10.01 - 2006.12.10)

Nästa morgon är det söndag och allt på Samoa står stilla förutom Kyrkorna som har högkonjunktur. Vi står dock inte stilla utan är uppe innan solen går upp. Klockan 6 har vi lättat ankar och stävar ut genom passet strax efter våra vänner i Scorpio. Vi har akterlig vind och gör god fart hela morgonen. Kursen är satt till en av de allra nordligaste öarna i Kungariket Tonga, som heter Niuatoputapu. Försök att säga namnet fort, det är inte så lätt och det tog oss ett tag att lära in det. Strax efter lunch lägger vinden av nästan helt, så det får bli motorsegling för att vi skall nå i hamn innan det blir mörkt dagen därpå. Fram på kvällen ökar vinden igen och vi kan stanna motorn. Nästa dag är det tisdag den 3e oktober. Ja ni läser rätt, vi passerar nämligen datumlinjen och blir av med måndagen. Det var tur att det inte var den 6e, för då hade Stina blivit av med sin födelsedag. Dagen bjuder på ömsom segling och ömsom motorsegling. De sista 25 Nm kan vi dock njuta av en frisk vind. Klockan 5 på eftermiddagen kan vi gå in genom den smala revöppningen och strax efteråt ligger vi uppankrade i den helt skyddade lagunen, utanför den lilla byn Falehau. Scorpio har kommit in någon timma tidigare och vi återser också Janet och Peter på Seeker. De vill gärna ha oss med på en snorkeltur på ett vrak under morgondagen. Henrik har avtalat med myndigheterna att de skall komma och klarera in oss i morgon förmiddag.

Niuatoputapu

Dagen efter åker Henrik på Scorpio in och hämtar myndighetspersonalen och efter att de klarerat in honom så kommer de över till oss. Det är 2 damer från Immigration och Tull samt en man från Karantän. Alla är klädda i svart lavalava och med ett slags förkläde "ta'ovala" utanpå. Den ser ut som en matta och är flätad av torkade blad från Pandanus palmen. Inklareringen går ganska så smidigt även om killen från Karantän, beslagtar lite av vår frukt. Då han fått höra att Stina är Sjuksköterska, så frågar han även om vi kan bidra med lite allergi och astma medicin. Allergi medicin har vi så han får lite av våra piller. När all pappersexercisen är klar så återstår bara att betala en avgift, vilket vi kan göra på deras kontor i byn dagen efter.

Nu kommer Peter och Janet och hämtar oss och vi tar med en matsäck och vår snorkelutrustning och åker ut till vraket som ligger strax utanför revet. Peter har positionen på sin handburna GPS, så med dess hjälp hittar vi snart vraket. Det är en stor motorseglare som ligger på 10-12 meters djup. Vattnet är kristallklart så man ser den lätt från ytan. Efter att ha legat ett litet tag i ytan gör jag ett försök att komma ner till den och jag förvånar mig själva med att enkelt klara av det. Man stannar dock ingen längre stund nere på detta djup och vägen upp till ytan tycks vara väldigt lång. När vi kommer ner under vattnet kan vi också höra Knölvalarnas sång. Den hörs starkare ju djupare vi kommer. Knölvalarna tillbringar månaderna juli-oktober i farvattnen kring Tonga, där de föder sina kalvar. Efteråt åker vi in till en Motu i närheten för att hålla lunch. Där får vi en rejäl regnskur på oss och blir alldeles genomvåta och kalla. För att få upp värmen igen, är det bara att lägga sig i s trandkanten i det över 30 gradiga vattnet och avnjuta den medhavda lunchen och ölen. Lite senare snorklar vi i själva rev öppningen, bland vackra koraller och fiskar i ett fantastiskt undervattenslandskap. En "Whitetipped Reef Shark" kommer också förbi för att inspektera oss. Även här hör vi mycket Valsång och kan då vi åter sitter i dingen, se hur de blåser ut sin utandnings luft och hur de slår med stjärtfenan lite längre ut på havet.

Niuatoputapu har 3 st mindre byar och dagen efter ger vi oss av till den bortersta, som heter Hihifo, där vi betalar vår visum- och inklareringsavgift. Vi möter många vänliga människor och nästan alla är klädda i svarta sorgekläder. Det beror på att deras Kung, Tupou den 5e har avlidit i augusti. Han var väldigt populär och man har utlyst landssorg i 3 månader. De flesta barn som ser oss kommer fram och pratar med oss. De lär sig engelska från första klass i skolan och en del av de lite äldre pratar riktigt bra. De frågar ofta vad man heter och var man kommer ifrån. Många av barnen frågar också efter "lollo" som betyder godis. Vi har aldrig godis med oss men det brukar gå bra med pennor, som vi har ganska så gott om. Alltid när man möter barn så säger de "Godbye", det får mig att tänka på en gammal Beatles låt där de sjöng "You say godbye and I say hello, hello hello………" Jag undrar om Beatles fick inspiration till den låten här nere. Tonga förefaller att vara mycket fattigare än Samo a och Franska Polynesien. Man bor i mycket enkla hus, ofta byggda av Korrugerad plåt och naturmaterial. Grisar och höns springer fritt omkring och ibland även ut och in i husen. En del har dock bilar men problemet är att få tag i bränsle till dem. Det kommer en fraktbåt med förnödenheter var 3e månad, i bästa fall. När vi var där, var det 5 månader sedan man haft besök av den och den förväntades inte in förrän om 2 veckor, så man var i desperat behov av bränsle. Vi kände till situationen, så vi hade tankat upp lite extra bensin i Apia. På vägen tillbaka från Hihifo passerar vi igenom Vaipoa, den mellersta byn. Här möter vi en flicka som vill att vi kommer med in och tittar på deras vävarbeten. Det är stora mattor som är flätade av torkade Pandanus blad. De är väldigt vackra men alltför stora för att vi skall kunna ta med dem i båten. Hon berättar också att hennes far har en båt som kan ta oss över till Tafahi, en vulkanö som ligger ca 6 Nm norrut. Vi har pratat om att ta oss över d it så vi frågar vad det kostar och bestämmer tid för resan. När vi kommer tillbaka till båten får vi se ett par Knölvalar som simmar strax utanför revet där vi ligger. Vi ser deras utandningsluft som sprutar som fontäner upp i luften. De gör också flera hopp upp ur vattnet och faller tillbaka med enormt plask. Nästan hela Valkroppen är ur vattnet så de måste ta fart långt nerifrån djupet. De gör dessa hopp för att rensa bort parasiter från kroppen. Det är ett imponerande skådespel som jag tyvärr inte lyckas fånga på bild.

Dagen efter är den 6e oktober och Stinas födelsedag. Ännu en gång får hon fira den på en liten ö mitt ute i havet. Vi har beställt humrar av de lokala, men de lyckas bara fånga 3 st och de är inte så stora. Efter kokning blir de till en god förrätt tillsammans med blinier. Besättningarna från Seeker och Scorpio kommer över på eftermiddagen och avnjuter alla läckerheter med mousserande vin därtill. Festen avbryts senare på eftermiddagen då en regnby passerar och alla får bråttom hem och stänga däcksluckor som står öppna. Dansk Engelska Sumé kommer in sent på eftermiddagen och ankrar vid sidan av oss. När de får höra att Stina har födelsedag så kommer de över med en present. En kinesisk mobil, en sådan som ger klang ifrån sig då vinden blåser i den. Kim har själv tillverkat den av de tjocka taggarna från en speciell sjöborre. Den är väldigt vacker och klingar fint. Det blir en Sundowner i sittbrunnen och även Henrik och Malla kommer över. En minnesvärd födelsedag tycker Stina. "Hur mån ga år hon fyllde?" Det talar man ju inte om.

När vi vaknar nästa dag så har det regnat hela natten av och till och molnen hänger gråa och mörka på himlen. Vi tar ett enhälligt beslut att skjuta upp den planerade turen till Tafahi till dagen därpå. I stället tar vi det lugnt under dagen och kopplar av. Lite rengöring av botten och vattenlinje hinner vi dock med.

Nästa dag söndag kommer den lokala lilla båten och hämtar oss för turen till vulkanön Tafahi. Det är en 5,5 m lång halvdäckad båt med en 40 hk utombordare. Vi är 9 vuxna och 3 barn i båten så det är inte utan att man kommer att tänka på haverier med överlastade färjor i fjärran östern. Stina och jag har tagit med oss flytvästar så vi bör åtminstone flyta om något händer. Det är Lars och Kim från Sumé samt deras båda flickor, Henrik från Scorpio, Peter från Seeker samt Stina och Jag själv, dessutom en båtförare, en lokal Guide samt en vuxen dotter och en yngre bror till båtföraren. Eftersom bensin är en bristvara på ön så har vi seglare skramlat ihop så att det skall räcka. Färden över går bra efter det att vi satt i proppen i akterspegeln. Det kom nämligen in oroväckande mycket vatten i början av färden. Efter en timma är vi framme och tar oss igenom en smal öppning i revet in till en sandstrand. Där får vi alla hjälpas åt att dra upp båten så att inte den skall glida iväg då det b lir högvatten. Vi gör oss klara för den långa klättringen och följer stranden några hundra meter till en väldigt lång trappa som leder upp till en liten by. Härifrån går färden vidare på smala, steniga och slippriga stigar genom delvis väldigt tät vegetation. Efter en timma tar vi en liten paus och vår guide klättrar med lätthet upp i en palm och slänger ner lite kokosnötter som vi öppnar och läskar oss med. Efter ytterliggare en timma når vi toppen som ligger 610 meter över havet och är Tongas högsta punkt. Härifrån är utsikten mot Niuatoputapu fantastisk och vi ser de kringliggande reven med den smala öppningen in till lagunen där vi ligger ankrade. Vi ser också en del knölvalar som hoppar och slår med stjärten, i sundet mellan de båda öarna. Häruppe passar vi på att äta vår medhavda matsäck innan vi påbörjar färden nedför. Vi går en annan väg nerför som är mindre slipprig men väl så brant. Man får ta hjälp av grenar och ormbunkar att hålla sig i för att inte dratta på ändan. Efte r ytterliggare 2 timmar är vi åter tillbaka i den lilla byn. Här blir vi bjudna på läskande Mangofrukt och Peter och jag blir bjudna in i en Fale där männen samlats för att dricka Cava. Vi får sitta ner och prova deras lokala rusningsdryck dock utan någon märkbar påverkan för vår del. Nere vid stranden hjälps vi åt att sjösätta båten och påbörjar återfärden. Det har börjat att blåsa lite grann så vi får in några vågor i båten, allt går dock bra och sent på eftermiddagen är vi, trötta och slitna, tillbaka i vår båt.

När vi vaknar nästa dag, så smattrar regnet på däck så vi beslutar oss för att skjuta upp den planerade avfärden till dagen därpå. Några delfiner vinkar adjö till oss då vi avseglar mot Vava'u som är en av de större ögrupperna t Tonga. Vi får en mycket fin segling som tar oss ca 30 timmar för de 180 sjömilen. Strax innan vi kommer fram har en Mahi Mahi den goda smaken att nappa på vår fiskelina och vi kan landa en fin fisk på ca 8 kilo. Vava'u skärgård påminner lite grann om Stockholms, fast i mycket mindre skala. Öarna är gröna och frodiga med härliga djupa fjärdar däremellan. Björkarna är utbytta mot palmer och vattnet är nästan 10 grader varmare, dessutom finns det inga otäcka alger. På eftermiddagen förtöjer vi i en utlagd boj i viken utanför Tongas näst största stad Neiafu. Vi klarera in till Vava'u, gör några inköp och går därefter på Happy Hour på Vava'u Yacht Club. Som nyanlända, blir vi bjudna på första ölen. Efteråt bjuder vi Henrik och Malla på Mahi Mahi middag.

Vava'u

Nästa morgon smattrar regnet på däck så vi vänder oss om i våra kojer och tar sovmorgon. Resten av dagen tillbringas ombord med olika göromål. Det ostadiga vädret fortsätter ett par dagar, med regnskurar emellanåt. Det hindrar oss naturligtvis inte från att gå iland och upptäcka byn. Under helgen är det kungligt besök i Neiafu. Den blivande Kungen och hans adopterade dotter samt en prins är på besök. På fredag eftermiddagen är det kappsegling i viken och Prinsen deltar på en av båtarna som givetvis vinner första pris. Prinsen själva är prisutdelare på Yacht Klubben under kvällen. Det delas ut massor av skänkta sponsorpriser och jag tror att alla deltagare får pris. Nästan alla seglare är där så det är trångt om saligheten. På söndagen beger vi oss till kyrkan där den blivande Kungen och hans följe skall deltaga. Kyrkan är fylld till sista platsen och det sitter lika många på utsatta bänkar utanför. Vi får plats inne längs med långsidan i kyrkan. Både kungen och hans adopterade dotter håller tal, vilket också många andra prominenta besökare gör. Det finaste med besöket är dock den fantastiska sången av alla deltagarna. Man sjunger alla psalmerna i flera olika stämmor och när man mot slutet stämmer upp i Händels Messias, så är det så att ögonen tåras och man får ståpäls på armarna. Efter ceremonin samlas vi på gräsplanen utanför kyrkan och många av de inhemska kommer fram och tackar oss för att vi ville deltaga. De ger också bort sina blomsterkransar till de gästande kvinnorna.

På eftermiddagen släpper vi vår boj, sätter segel och seglar ut bland öarna. Vi ankrar alldeles akter om Scorpio, vid en ö som heter Kapa. Nästa dag åker vi på grottfärd med Henrik och Malla. Först åker vi till en grotta som heter "Swallows Cave" som ligger ganska nära. Här kan vi köra in med dingen. Det bor mycket fåglar i grottan och man trodde felaktigt, att det var svalor tidigare, därav namnet. Grottan är ganska stor och på sina ställen öppen upp mot himlen. Därefter kör vi över till en grannö som heter Matamaka, för att leta efter en grotta som heter "Mariners Cave" och vars inlopp ligger under vattenytan. Här träffar vi också Peter och Janet. Tillsammans söker vi efter inloppet längs med den branta kusten. Vi följer det turkosa vattnet utmed klipporna och kan efter lite letande se att det turkosa försvinner och blir svart på en kort sträcka. Peter dyker i för att se efter och kommer upp ock ger klartecken att vi är rätt. När vi dyker i kan vi se en mörk öppning ca 2 meter und er vattenytan. Det förefaller lite otäckt att bara dyka in i det svarta hålet så jag dyker djupt ner för att försöka kika in. Ungefär 5 meter in kan man se en vattenyta spegla sig. Det är bara att ta ett djupt andetag och ge sig in. När vattenytan bryts, är vi inne i en stor mörk grotta där det är högt till tak. Endast ljuset från öppningen ger oss ledsyn. Grottan tycks vara helt tät mot yttervärlden för då dyningen går upp och ned så ändrar sig trycket där inne. Det visar sig så, att i ena ögonblicket så faller fukten i luften ut som dimma och i andra ögonblicket så är luften helt klar. Det är också väldigt djupt (6-8 m) i grottan och det finns en del fisk därinne. Vi simmar ut och in flera gånger och försöker att få en del foton, vilket inte är så lätt i mörkret.

När vi kommer tillbaka till båten får vi se en stor "Moonfish" som tycks ha förälskat sig i vår badstege. Den stannar där hela dagen och låter sig villigt fotograferas. Vi dricker en avskedsöl för Scorpio som nu måste ge sig vidare för att kunna möta sin son på Nya Zealand. Själva så fortsätter vi efter ett par dagar till en liten ö som heter Tapana. Avstånden är korta så det tar bara någon timma innan vi kan ankra bakom en smal landtunga, där vi grillar på stranden på kvällen tillsammans med seglare från ett flertal nationer. Vid dykning dagen efter får vi se en, för oss ny fisk. Det är en "Lionfish" som är mycket giftig. Nu är det inte så att de går till attack, man skall bara undvika att trampa eller ta på dem. För det mesta så håller de sig längs med botten och gärna i skymundan i något litet hål. De är väldigt vackra med många långa strålliknande fenor som skjuter ut åt alla håll. De är också svåra att upptäcka, då de kamouflerar sig väl.

På kvällen åker vi in till en strand i närheten som heter Ano Beach, där skall vi äta Omu som är tillagad av de lokala. Omu är en måltid som är tillagad i en jordugn. Det går till så att man virar in olika maträtter, både kött och fisk, i små paket av bananblad. Paketen läggs på en glödande bädd i en grop och täcks över med sand eller jord. Eftersom Omu normalt är Söndagsmiddag, går man därefter i kyrkan. När man kommer tillbaka efter ca 3 -4 timmar är maten färdig. Vi satt på Pandanus mattor i en öppen Fale och lyssnade på musik och tittade på ungdomar som dansade för oss. Maten bars in på långa plankor och vi satt på ömse sidor och åt med fingrarna på traditionellt vis. Maten som serverades med ris och en mängd olika frukter och sallader, smakade fantastiskt gott.

Vi blir liggande här ytterliggare några dagar då passaden visar sig från den starkare sidan. Inför helgen promenerar vi och några andra seglare, in till Neiafu, för att handla in. Promenaden tar ca 1,5 timma och vi handlar in frukt och grönsaker på marknaden samt bröd i en Australiensares brödbutik. Vi köper också kött och ägg i en säregen butik som heter "Pete The Meat". Butik är kanske för mycket sagt, det är i stort sett ett plåtskjul inne på en gård fylld med gamla bilar och båtar och annat bråte. Köttet är dock av utmärkt kvallitet och det bästa som Neiafu kan bjuda på. Då vi har fyllt våra ryggsäckar så träffas vi alla på ett Café och därifrån tar vi en taxi tillbaka. När vi kommer tillbaka så upptäcker vi att vår båt är förtöjd med en lång lina iland. Den har draggat i den hårda vinden, men Rune på Blue Marlin har hållit ett öga på den och säkrat den i land. Den hårda vinden håller i sig över helgen och vi fördriver tiden med läsning och Yatzzy spel. Blue Marlin tänker segla v idare söderut till Haápai och därefter raskt mot Nya Zealand medan vi tänker tillbringa ytterliggare en månad i Tonga. Vi pratar lite löst om att köpa bil tillsammans med dem på Nya Zealand och de verkar intresserade.

När vinden mojnar drar vi upp ankaret och beger oss till en ö som heter Kenutu och ligger allra längst österut i Vava'u gruppen. På vägen dit skall vi igenom ett rev som skall vara utmärkt med 2 st bojar. Framme vid revet ligger Seeker och väntar på oss, de har inte hittat öppningen. Vi ser inga bojar men går på GPS en in över den mörkare delen av sandbottnen. När vi kommer lite längre in, upptäcker vi 2 mycket små bojar och kan slinka igenom revet. Vi fortsätter ytterliggare några sjömil och ankrar i lä bakom Kenutu tillsammans med Seeker. Vi är de enda båtarna härute. Vi tar oss iland och finner en smal stig som leder över till den östra sidan av ön. Här stupar lava klipporna brant i havet och de stora dyningarna som oavbrutet vräker sig in, bjuder på ett vackert men dramatiskt skådespel. På reven söder om vår ankarplats dyker vi och ser många olika revfiskar. Vi ser bland annat Anemonfiskar som är väldigt vackra och tacksamma att fotografera då de är revirhävdande. Vi ser också en vacker Haj som påminner om en Nurse shark, fast den är fläckig som en leopard. Den ligger lugnt och sover på sandbottnen intill en korall. En eftermiddag åker vi tillsammans med Peter och Janet norr över till en ö som heter Umuna, där det skall finnas en stor grotta. Vi hittar en stig som leder upp på ön och slutar vid grottan. Vi klättrar ner i den ett 15 tal meter tills vi hindras av vatten.

Ett kort stycke söder om Kenutu ligger en mindre ö som heter Lolo, här slår dyningen in i klipporna och brotten ryker över hela ön. Sundet emellan öarna bjuder på ett dramatiskt skådespel och en av dagarna tar vi oss ut på Kenutu's södra udde för att fotografera. Jag får många bra bilder och Stina tar kameran och vadar en bit ut på revet mellan öarna. Då kommer det en osedvanligt hög våg som bryter och kastar undan benen på henne. Hon sträcker upp armarna för att rädda kameran och vräks handlöst omkull bland de skarpa lavastenarna. Det resulterar i flera djupa sår på skenbenen och stora svullnader. Kameran lyckas hon rädda och bilden blev också bra. Sår som man får i tropikerna är ofta svårläkta och särskilt då om man har fått saltvatten i dem. Det visar sig också att Stinas skador skall ta lång tid innan de läkts. Trots den lilla malören så har vi en fin tid härute med många fantastiska upplevelser och ett rikt fågel- och djurliv. När veckan närmar sig sitt slut seglar vi tillbaka t ill Neiafu ännu en gång. Den här gången skall vi bunkra upp, fylla en gasolflaska samt checka ut från Vava'u. Vi måste också förlänga våra visum för ytterliggare en månads vistelse i Tonga. Efter bunkring av mat och vatten ger vi oss av för att upptäcka de västra delarna av Vava'u. Vi ankrar i en bukt utanför en ö som heter Vakaéitu. Här skall det finnas ett rev som heter Coral garden med fin dykning, så dagen efter tar vi dingen dit för att se hur det är. Vi ankrar bakom ett sandrev på öns nordspets och tar på oss cyklop och snorkel. Revet sträcker sig mellan 2 öar och vi måste simma över det för att komma till utsidan där vattnet är mycket klarare. Bränningarna bryter över oss då vi simmar över revet och sikten är obefintlig då vattnet är fullt av skum och luftbubblor. Det är bara ca 0,5 meter djupt så vi får ta spjärn med händerna i bottnen. Efter en lite dramatisk simtur så klarnar plötsligt vattnet och vi ser en fantastisk korallbotten som sluttar brant ner och försvinner i dju pet. Här finns många olika sorters revfiskar och det kommer även en stor Barracuda patrullerande längs med revkanten. Revet gör verkligen skäl för namnet, Coral garden. När vi skall tillbaka in i lagunen är vattenståndet lite högre och vi har strömmen med oss, så det går lite lättare. På eftermiddagen kör vi in till Vakaéitu för att besöka en nyligen nerlagd semesterby som ligger på krönet av ön med en fin utsikt över de kringliggande öarna. Byn ser ut att vara i väldigt gott skick och det är fortfarande ganska uppröjt och helt orört. Det växer många olika sorters frukter som ingen tycks plocka så vi tar med oss några Pumpor och Papaya. Det växer även Bananer och Ananas, men de är inte mogna. När vi är på väg tillbaka så ser vi att en Amerikansk båt har ankrat en liten bit från oss, det är "Aurora" med Pam och Jim ombord. Vi har inte träffats tidigare, men pratat med varandra via SSB-radion. Vi spenderar ytterliggare några dagar tillsammans med dem och dyker vid Coral garden. Tillsa mmans seglar vi därefter till den allra västligaste ön som heter Hunga. Här går vi igenom en smal öppning mellan öarna och kommer in i en stor stilla lagun. Det är ganska djupt så det är lite svårt att ankra. Vi finner dock ett par bojar utanför en fiske-camp där vi får ligga för en billig peng. Fiske-campen som drivs av ett Nya Zeeländskt par, har ett gäng Big Game fiskare från Australien och då de kommer in på kvällen har de fångat en Blue- och en Black Marlin som vardera väger ca 90 kilo. Dagen efter kommer de in med en stor Sailfish som väger 58 kilo. Det är stora bestar, så vi förstår att vi ibland blir av med både lina och fiskekrok då vi fiskar. Vi gör också ett besök i byn på Hunga där vi träffar många trevliga människor och även gör ett besök i skolan, till alla barnens förtjusning. När vi vandrar i byn, kallar en dam in oss i sitt lilla hus och vill sälja nybakat, varmt bröd. Det passar oss alldeles utmärkt då vårt eget bröd är slut.

Vi stannar ytterliggare en vecka bland öarna i Vava'u och avslutar på den allra sydligaste av dem som heter Maninita. Detta är en mycket liten ö med ett stort rev runt omkring där man med lite trixande kan komma in i en liten men välskyddad lagun på västra sidan i lä av ön. Lagunen är inte stor och rymmer bara ca 2 båtar av vår storlek. Den är nog inte så välbesökt och vi är enda båten där. Dykningen är fantastisk här och det är bara att dyka i direkt från båten och simma in till revet och det fantastiska koral landskapet. Trots att det blåser en frisk passadvind så är det lugnt i lagunen. Endast vid högvatten så letar sig lite vågor in och ger lite oro i båten. Vi stannar ett par dagar och njuter av ensamheten och de härliga undervattens vyerna innan vi seglar vidare till Tongas mellersta ögrupp som heter Haápai.

Haápai

Vi får en fin överfart och är framme innan det börjar bli mörkt. Vi fiskar på vägen och får en Mahi Mahi på ca 6 kg. Ankaret läggs utanför en ö som heter Ha'ano och vi ligger väl skyddade för de förhärskande ostvindarna. En by lite längre bort får besök och vi träffar även en äldre man som ger oss Papaya. Byarna här nere är ofta inhägnade med ett lågt staket, för att grisar och höns, som springer fritt, inte skall försvinna ut i skogarna som omger samhället. På återvägen till båten, börjar det att skymma och de flygande hundarna börjar bli aktiva. De hänger upp och ner i trädkronorna under dagen och börjar sin jakt på frukter då det skymmer. De kallas Flying Foxes eller Fruit Batts på engelska och är helt ofarliga trots sin storlek på ca en meter mellan vingspetsarna. Någon dag senare seglar vi den korta biten in till huvudorten på Haápai som heter Pangai och ligger på en ö som heter Lifuka. Här finns inklarering och vi passar på att både klarera in och ut samtidigt. Vi försöker ock så att inhandla lite mat trots det magra utbudet. Lite goda biffar, bröd och frukt hittar vi trots allt. Vi fyller också våra vattentankar med friskt regnvatten från polischefens egen vattentank. Det är lite jobbigt att frakta ut alla vattenflaskor med dingen och hälla på dessa på vattentanken. Efter proviantering seglar vi ca 5 sjömil till en ö som heter Uoleva, med en fin bukt och en härlig sandstrand. Här ligger Sumé uppankrad och det blir ett trevligt återseende med grillning på stranden en av kvällarna. Vid dykning en av dagarna hittar jag en stor snäcka som är väldigt vackert färgad i orange inuti. Den är spiralformad och nästan en halv meter lång. Jag hade gärna behållit den men det finns en mollusk inuti, så den får sin frihet tillbaka. Här blir vi också tvingade att byta ut vår fock. Den är nu så skör att den inte går att laga. Den har tjänat oss bra i 17 år och varit med i 38 000 sjömil. Vi har både ny fock och nytt storsegel med oss hemifrån, men det gamla storseglet får t jänstgöra ytterliggare ett tag. Tillsammans med Sumé, seglar vi vidare till en ö som heter Tofanga där vi promenerar på sandstranden runt ön och letar efter snäckor. Det blir ytterliggare några till vår samling. Vi fortsätter till en ö som heter Ha'afeva medan Sumé sätter kurs mot Minerva rev och därefter Nya Zealand. På Ha'afeva blåser det upp och vi ligger kvar för att invänta bättre väder. Dykningen här är inte så bra som den varit på de senaste ankringsplatserna men det finns en liten by på motsatta sidan av ön, som vi besöker ett par gånger. Det är Mango säsong och all är ute för att plocka dessa läckra frukter. Vi får så många Mango som vi vill ha och måste säga nej tack till en del erbjudanden. Vi får även Bananer och Papaya. Det ostadiga vädret fortsätter men vi beslutar att ändå segla söderut de 38 sjömilen till den sydligaste ön i Haápai gruppen som heter Kalefesia. Med 2 rev i storseglet och lite inrullad fock så kommer vi till Kalefesia och kan ankra på västsidan i skydd av korallrev i både norr och söder. Här upplever vi den kanske bästa dykningen på Tonga. De omgivande reven ligger nära båten så det är bara att dyka i direkt från däck. Fiskbeståndet är inte rikligare än på många andra platser men korallandskapet är fantastiskt vackert. Man dyker på mellan 1-6 m djup i djupa klyftor och tunnlar emellan korallhuvuden och korallerna är stora och färggranna. Vi stannar ett par dagar och har fina undervattensupplevelser. Det finns inga fastboende på ön men det bor 2 fiskare här som fiskar ca 3 månader i taget och därefter åker med sin torkade fångst till huvudstaden Nuku'alofa för att där sälja den. De har sina familjer på ön Nomuka som ligger ca 1 timmas båtfärd norrut. Dit åker de 3 -4 gånger om året emellan fisketillfällena på Kalefesia. På söndagen fiskar de inte, då kommer en av dem, han heter Noa, ut till oss i en liten utriggarkanot och frågar om vi har cigaretter. Vi har med oss cigaretter för sådana här tillfällen och han får våra 4 sista pake t. Senare åker vi in och hälsar på dem. De bor i vars ett litet dragigt skjul och har sin lilla fiskebåt med utombordare förtöjd utanför stranden. En bit in på ön har de odlingar med Bananer, Papaya, Taro och lite Cava. Kokosnötter växer det överallt här liksom på alla andra öar. De har också en hel flock grisar och lite höns. Noa visar oss runt på ön och upp till högsta klippan, där vi har fin utsikt över lagunen där vi ligger ankrade som enda båt. När vi kommer tillbaka till deras bosättning, träffar vi även kompisen som heter Hermanos. Han erbjuder oss fisk och bläckfisk dagen efter då de fiskar, men vi får tacka nej då vi planerat att segla vidare söderut. En av dagarna här får vi höra att det varit en politisk revolt i huvudstaden Nuku'alofa dit vi är på väg. Enligt uppgifter som når oss har 5 människor dödats och de har bränt ner 80 % av de centrala affärsrörelserna. Främst de som var Kinesiska och de som hade någon anknytning till kungahuset. Vi blir naturligtvis oroliga för a tt bunkringsmöjligheterna för vår del skall vara begränsade. Oroligheterna har sitt ursprung i folkets önskan om utökad demokrati, som tyvärr får dessa dramatiska följder. Några dagar efter uppbådet lugnar det dock ner sig och vi beslutar oss för att segla ner till oroshärden.

Tongatapu.

I ett riktigt skitväder seglar vi de 50 sjömilen ner till Tongas huvudstad Nuku'alofa som ligger på Tongatapu, den sydligaste av Tongas öar. Vi ankrar utanför en liten ö som heter Pangaimotu, som ligger strax utanför Nuku'alofa. Här finns en liten semesterby med små stugor och en fin restaurang med god mat. De har också en taxibåt som tar oss in till Nuku'alofa. När vi kommer in till stan så har vi svårt att hitta tullen där vi skall klarera in. De har fått flytta till tillfälliga lokaler i ett bankhus. Det är heller inte så lätt att hitta affärer som är öppna, men det lyckas oss till slut. In till de centrala delarna kan vi inte komma, då dessa är avspärrade av militärer och poliser. Även utanför centrum ser vi en hel del hus som är eldhärjade, både hotell, restauranger och affärer. De flesta människor vi möter verkar lite tillbakadragna och chockade. Nere i hamnen träffar vi en Australiensare som ligger här för att lossa fisk från sin båt. Han har 12 ton färsk Tonfisk och Svärdfi sk som ligger nerisad i båten. Normalt sett skulle den flygas direkt till Australien. Men nu är inget normalt och alla flyg är inställda. Två dagar senare ser vi att de lossar de fiskar som fortfarande är friska och kasserar resten, vilket motsvarar nästan hälften av fångsten. Vi beställer också en rundtur på Tongatapu till dagen efter. På kvällen träffar vi två Tyska ungdomar och två (Mor och dotter) från Wellington på Nya Zealand, på restaurangen. Vi berättar att vi skall på utflykt dagen efter och de blir intresserade och frågar om de får följa med. Eftersom vi skall åka med en minibuss, så får de givetvis det. Kostnaden är detsamma och delat på 6 så blir det ganska billigt för var och en. Dagen efter får vi en fin tur på ön och får bland annat se många flygande hundar som vi också lyckas fotografera. På sydkusten tittar vi på "Blow holes" som är hål i kustklipporna där dyningen pressar upp vattenblandad luft så att det sprutar upp som gejsrar på Island. Vi ser också det kungliga palatset och den avlidna kungens gravplats. På lunchen äter vi lokal Omu-mat som är både billig och god. Vi har tagit med våra diesel dunkar så innan vi vänder tillbaka passar vi på att fylla dessa. En morgon kör vi in med vår båt i fiskehamnen där vi av vänliga fiskare fått tillstånd att fylla vatten. Vi blir anvisade en plats utanför en fisketrålare, där vi kan ligga hela dagen. Vi passar på att bunkra det allra sista och köper även lite skattefri dricka (läs Rom) samt klarerar ut hos tull och Immigration. Sent på eftermiddagen ankrar vi åter utanför Pangaimotu. Vi är nu enda båten här, alla andra har avseglat mot Nya Zealand. Vi stannar 5 dagar i Nuku'alofa och det mesta av den tiden går åt till att förbereda oss för den svåra seglingen mot Nya Zealand. Vi får blandade känslor för Tongatapu och de är naturligtvis påverkade av den situation som råder efter oroligheterna. Hade vi varit här en eller två veckor tidigare hade vi förmodligen fått ett lite positivare intryck. Vi följer v ädret noga de sista dagarna via s.k. Grib filer och även via väderfax från Nya Zealand Met. Service. Vi hoppas på ett väderfönster som kan föra oss ända till N. Z. med goda vindar. Något sådant uppenbarar sig tyvärr inte, men då det ser hyfsat ut beslutar vi oss för att avsegla mot Minerva reef som ligger ca 250 nm i färdriktningen, och där invänta lämpligt väder.

Mot Nya Zealand via Minerva reef.

Vi avgår lördag kl. 08.30 i fint väder och seglar ut mellan rev och öar för att komma ut i havet vid middagstid. Vinden är svag och motorn får hjälpa till de första timmarna. I den svaga vinden passar vi på att svalka oss med ett bad i det kristallklara djupa vattnet. På eftermiddagen frestar vi även fiskelyckan, med gott resultat. En MahiMahi på ca 8 kg nappar och vi får fina fiskmiddagar för ett par dagar framåt. Vinden är god under eftermiddagen men mojnar och blir svag under natten. Den blåser från SSO, så med vår SSV kurs ligger vi nästan bidevindskotade för babords halsar. Andra dagen får vi åter ganska så god vind och gör fin fart direkt mot Minerva reef. På eftermiddagen möter vi 2 mindre fiskebåtar med kurs mot Tongatapu. De kommer från Minerva reef, där de legat och fiskat Hummer i 2 veckor. Under natten har vi åter svaga vindar och även 1 knop motström så vi inser att det blir svårt att nå fram under dagtid nästa dag. Det kommer även en del regn under efternatten. På morgo nen har vi kontakt med Jens på den Tyska båten Moana som ligger uppankrad inne i atollen. Han bekräftar att de elektroniska sjökorten stämmer exakt med verkligheten och att han och ytterligare några båtar, ligger uppankrade i den NV-liga änden med ankarlanternor tända, om vi försöker att ta oss in. Han berättar också att han gärna vill ha fisk om vi skulle fånga någon, så vi lägger i vår utrustning igen. Under dagen nappar en ganska stor Mahi Mahi på kroken men då vi skall lyfta ombord den så tar den sig loss och återfår friheten. Lite senare då vi sitter och läser i sittbrunnen hör vi hur det snärtar till i vattenytan bakom båten. Det är gummilinan på fiskeutrustningen som snärtar i vattenytan när den brister. Vår fiskelina som skall hålla för 125 kg går också av och vi blir av med vår fina bläckfiskkrok. Så det finns stora bestar som hugger emellanåt. Vi har fin vind under dagen och kommer fram till revöppningen ett par timmar efter att solen gått ner. Vi ser de andra båtarnas ank arlanternor och har ingen större lust att tillbringa natten ute på öppet hav. Så vi beslutar oss för att mycket sakta försöka ta oss igenom revöppningen. Jag slår på radarn och kan ganska tydligt se revöppningen. Stina styr båten via de waypoint´s som vi lagt in på Navigatorn och vi kommer igenom in på lugnt vatten i lagunen. Vi går för motor de sista 3 sjömilen över lagunen och ankrar kl 21.45 bland de andra båtarna.

Minerva reef är, precis som det låter, ett ringrev mitt ute i havet, 250 sjömil från närmsta land. Egentligen heter det North Minerva, eftersom det finns ett liknande rev, South Minerva, ca 25 sjömil söderut. Lagunen på North Minerva är dock den som är lättast att navigera i. Under nästa dag avgår alla de andra båtarna mot Opua på N.Z och det blir bara vi kvar. Det är en väldigt speciell känsla att ligga här ute mitt i havet på lugnt vatten utan något land inom synhåll. Vi lågvatten kan man se några stenar och ett gammalt vrak sticka upp på revet men vid högvatten är det bara hav runt horisonten. Vid högvatten blir det lite oroligt i lagunen men vid lågvatten ligger båten nästan helt stilla. Vi badar och snorklar lite men finner inte undervattensvärlden särskilt intressant, så vi nöjer oss med att skrapa rent botten för sista gången innan vi kommer till N. Z. Vi nås också av en trist nyhet då vi ligger här, det är en av våra bästa vänner, Jörgen som fått en propp i sitt tidigare opererade ben. Han och hustrun Ann-Margrethe har planerat att besöka oss över Jul och Nyår och vi inser naturligtvis att resan är i farozonen.

Vi stannar i 5 dagar innan vi fått nog. Näst sista dagen tvingas vi flytta till den södra delen av lagunen. Det är ett lågtryck som uppenbarar sig och ger vindvridning från ost över nord och väst innan vinden åter stabiliserar sig på sydost. Vi följer vädret noga för att förhoppningsvis få ett riktigt bra väderfönster att avsegla i. Något riktigt bra sådant infinner sig tyvärr inte, men vi beslutar att avsegla trots allt. Vi kan ju inte bara ligga här och se våra förråd sina. De första 4 dygnen har vi svaga vindar först från SSO och senare SSV och SV, vilket innebär att vi får kryssa. Dygnsdistancerna håller sig därför också kring beskedliga 60-80 sjömil. Femte dygnet får vi härligt soligt väder med god västlig bris. Vi lyckas göra 135 sjömil de dygnet, för att därefter segla rakt in i ett svagt högtryck utan någon vind. Efter att ha gått för motor i 15 timmar kommer vi ut ur högtrycket och får västlig vind som ökar under 6e dagen och vrider till sydväst. Grib-filerna berättar om ett lågtryck som har bildats öster om N. Z. och med en kallfront som kommer att passera oss. När den passerar kommer vinden att vrida till SSO eller möjligen SO. Vi seglar med 2 rev i storseglet och lite inrullad fock för 12-14 m/s SV-lig vind. Det är kallt, blött och obekvämt, när vi bankar fram på dikt bidevind. Sent på kvällen den 8e dagen ser vi en mörk molnbank i söder som hastigt närmar sig. Under loppet av en knapp halvtimma så vrider vinden från SV till SSO och vi slår till babords halsar. Vinden avtar ganska mycket och sjön blir mycket besvärlig då den kommer från alla håll. Seglen slår så mycket att vi tvingas starta motorn för att hålla dem i schack. Efter en timma återkommer den starka vinden och vi kan åter segla. Vinden ökar ganska så hastigt och vi tvingas åter reva ner så mycket vi kan. Efter någon halvtimma har vi så mycket vind att vi tvingas på däck för att bärga storseglet. Vi misstänker att det blir svårt att segla för enbart inrullad fock och bereder oss på att ligga bi. Det är också svårt att hålla båten på kurs då farten är lite för låg. Efter att ha rullat ut lite grann på focken så ökar farten och vi kan åter sätta vindrodret som elegant klarar av att styra båten. Vi seglar nu med ca 60 % av focken utrullad, utan storsegel och gör ca 6 knop mot vågor och vind. Det blir naturligtvis obekvämt när båten ramlar ner i vågdalarna med ett väldigt brak. Vi sover nästan inget den natten men vill väldigt gärna komma iland, därför fortsätter vi den obekväma seglatsen. Vi byter av varandra varje timma och på min frivakt sätter jag mig vid trappan och lägger huvudet på ett trappsteg och får några minuters dålig sömn. Vid ett tillfälle så öppnar sig ett skåp och alla våra djupa duralex skålar flyger ut. Två av dessa formligen exploderar med tusentals glasbitar spridda i hela båten. Stina plockar upp så många hon ser men det går flera veckor då vi fortfarande hittar glassplitter. Under de sena nattimmarna kan vi se fyren på Cap Brett och när det ljusnar den 9e dagen, ser vi Nya Zealand's välkomnande kust. Med blå himmel och i avtagande vind, kan vi åter sätta storseglet och segla in i Bay of Islands. Klockan 11.30 ligger vi förtöjda vid inklareringsbryggan i Opua och inväntar folk från tull och karantän. Inklareringen går fint med professionella och vänliga människor och efter någon timma kan vi gå över till en anvisad plats i Opua Marina, vi är i Nya Zealand.

Loggen stannar på 903 nm från Minerva rev och det har tagit 8 dygn och 1,5 timma. Det sista dygnet har bjudit på det hårdaste vädret under hela vår resa och kanske det hårdaste som vi upplevt med denna båt. Hur mycket det blåste vet vi inte, för vi har ingen mätare och det är kanske ändå ganska så oväsentligt. Vi kommer, när vi väl vilat ut här, att ta oss vidare till Whangarei, som vi tänkt ha lite som vår bas. Vi stannar på Nya Zealand till framemot april eller maj då tyfonsäsongen beräknas vara över. Var det då bär hän får väl framtiden utvisa, nu skall vi först göra oss hemmastadda här och upptäcka detta underbara land.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 22. Nya Zeeland.

(2006.12.10 - 2007.02.13)

Marinan i Opua är ganska nybyggd och väldigt modern, med ett fint kontor med två trevliga damer som tar emot oss. De skriver in oss och informerar om de faciliteter som står till buds.

Efter inskrivningen vidtar städning och rengöring av båten. Utvändigt sköljs allt salt bort och även invändigt tvättas med sötvatten för att avlägsna allt salt som vi dragit ner med våta sjökläder under de sista dygnen. Vi fortsätter att plocka glassplitter från nattens lilla glasexplossion och vi hittar glasbitar ända framme i förpiken.

När båten har blivit rengjord, är det vår tur att få en underbar dusch. Därefter firar vi med lite musserande vin och en god middag. Det blir tidig nattning, eftersom det blir allt svårare att hålla ögonen öppna och konversationen vid liv.

Dagen efter blir vi erbjudna att följa med Lars och Kim på Sumé till Whangarei. Lars skall på jobb intervju hos ett företag där så de har lånat en bil. Det är ett bra tillfälle för oss att besöka staden som vi har tänkt skall bli vår bas under uppehållet här på Nya Zealand. Det är en solig och fin dag och vi får en fin tur genom ett vackert grönt böljande landskap. Whangarei visar sig vara en trevlig liten stad där allt finns att få tag på. Det finns många stora varuhus och vi

blir nästan chockade då vi kommer in på ett av de större som heter Wharehouse. Det är stort som 2 fotbollsplaner och något så stort har vi inte sett sedan vi lämnade Las Palmas på Kanarieöarna. Här finns allt från matvaror till Camping utrustning, husgeråd och datorer.

Vi handlar på oss en massa matvaror och lastar bilen full. Lars återvänder från intervjun med ett smil på läpparna, han har nämligen fått jobbet. Vi firar med lunch på en restaurang vid hamnbassängen som heter Town Basin Marina och passar samtidigt på att prata med dem om vår kommande vistelse här. Nöjda åker vi tillbaka till Opua.

De följande dagarna går åt till att återfå krafterna efter seglingen samt till att tvätta upp kläder och sänglinnen. En kväll är det klubbkappsegling och jag blir erbjuden att följa med en av båtarna på vår brygga. Det visar sig att vara en snabb kappseglare, 40 fot lång med peke och gennaker. Vi sköter oss så bra att vi passerar mållinjen som första båt. Efteråt är det samling på båtklubben med grillad mat och ett par öl. En av dagarna får vi en inbjudan från Sharon som jobbar på Town Basin Marina. De skall ha en Nordisk Julmiddag den kommande lördagen. Om vi tar bussen ner till Whangarei så blir vi erbjudna att bo över hos dem. Vi beslutar oss för att segla ner dit lite tidigare än beräknat för att förenkla det för oss. Torsdag morgon vinkar vi farväl till en del vänner som ligger kvar och seglar ut genom Bay of Islands. Vädret är soligt och vinden är ganska svag. Vi möter många delfiner och pingviner innan vi rundar Cap Brett på eftermiddagen. När vi sträcker ner längs med kusten så avtar vinden och vi får hjälpa till med motorn. Sent på kvällen går vi i mörker igenom den smala öppningen in till viken vid Tutukaka, där vi ankrar för natten. Nästa dag ger vi oss av tidigt och tar frukost till havs. Vi kryssar i svag vind söderut men får ta hjälp av maskinen för att hinna fram till Bream Head där tidvattnet vänder till vår fördel. I soligt och varmt väder går vi för motor upp över Whangarei Harbour som är floddeltat upp till Whangarei. Sista biten går vi på högvatten upp genom floden där vi passerar Sumé som ligger uppankrad. Vid middagstid förtöjer vi längs med flytbryggan i Town Basin Marina, vår bas för vistelsen på Nya Zeeland.

På lördag eftermiddag, med en vecka kvar till Jul, äter vi en Nordisk Julmiddag hemma hos Sharon och Pelle Pettersson. De kom hit för 3 år sedan och här driver Pelle med framgång, Doyle segelmakeri. Det blir en härlig jul lunch där nästan inget från det traditionella Svenska julbordet saknas. Vi är seglare från nästan alla nordiska nationer, förutom Svenskar även Norrmän och Finländare. Vädret inger dock inte mycket julstämning, sol från en klarblå himmel.

Den kommande veckan ägnar vi mest till julbestyr, en liten plastgran inhandlas och lite andra juldekorationer. Vi handlar också in julmat och Stina gör brunkål, skinka och köttbullar. Vädret är lite ostadigare med lite regnskurar då och då. Emellan dessa hinner vi dock komma igång med lite motionerande. Det finns många fina promenadstigar alldeles i närheten av marinan, bland annat upp till ett högt berg. Dessa promenader suger verkligen musten ur en och det märks tydligt att konditionen inte är på topp, men det kan nog bli ändring på det.

Den här veckan skulle våra vänner Jörgen och Ann-Margrete Aspington ha anlänt hit för att spendera några veckor tillsammans med oss, tyvärr satte Jörgens propp i benet stopp för det. Vi förstår deras besvikelse för den inställda resan och lider med dem. Vi får göra det bästa av situationen och fira jul utan dem. Vi saknar dem mycket och det känns lite avslaget.

Julafton kommer med sol från en blå himmel dock med en sval afton. Bo på Njord kommer förbi på en liten pratstund. Det blir en lugn fin julafton med sill, snaps, köttbullar, skinka, brunkål och revben mm. Tomten har heller inte glömt bort oss, så lite klappar delas också ut. Det förefaller dock som vi är de ända som firar julafton. Kiwis-arna firar precis som Engelsmän och Amerikanare, först i morgon och nästan alla nordbor har åkt hem till Norden för att de var rädda att tomten inte skulle hitta ända ner hit. Men Sharon och Pelle har lugnat oss med att tomten alltid hittar hit ner, även om han brukar vara en dag försenad. De har helt rätt. Dagen efter när vi är hemma hos dem, så kommer tomten på besök med klappar till deras två barn Tove och Joel. Tomten hade lite svårt att komma själv, så han fick ta hjälp av sin medarbetare i form av undertecknad. Det uppstår lite problem då tomten skall ge sig iväg, bilen (läs släden) startar inte. Den har stått med ljuset på så batteriet är helt tomt. Efter lite assistance med släden så får ställföreträdande tomten utfört sitt uppdrag och när han stämplat ut för dagen så blir det en härlig juldagsmiddag hos våra vänner. Än en gång firar vi med god julmat och Kalle Ankas jul på TV.

Jag nämnde bilen, ja vi har faktiskt köpt en bil tillsammans med den Norska familjen på Blue Marlin. En Hunday som vi kör lite turer med i omgivningarna. Vi disponerar den för tillfället som vi vill, eftersom delägarna är i Norge och återkommer först i början av februari.

Dagen före Nyårsafton kommer våra vänner från Råå, B.G. och Hanne på besök. De är på rundresa i Nya Zeeland i en hyrd husbil och har varit runt på Sydön och delar av Nordön. Vi får några trevliga dagar tillsammans och har naturligtvis massor att prata om. Det blir sena kvällar då vi suger i oss av nyheterna hemifrån. Vi firar också in det nya året på en restaurang, tillsammans med några vänner härifrån Nya Zeeland. Tolvslaget firas med skumpa i vår båt, i övrigt inleds det nya året ganska så stillsamt. Något större fyrverkeri förekommer inte och vi ser endast ett par ensamma raketer, som lite vilset styr upp i skyn.

Det nya året inleds med strålande väder och vi beger oss tillsammans med B.G. och Hanne på en lång promenad längs med Whangarei river upp till ett vackert vattenfall som inte helt oväntat heter Whangarei Falls. Det finns många fina vandringsleder i omgivningarna och naturen är vacker med en frodig grönska.

Dagen efter far Hanne och B.G. vidare, för att utforska de nordligare regionerna av NZ.

Själva förbereder vi oss på att ta emot vår äldsta son Johan och hans tjej Eva. Då nätterna har varit kalla den sista tiden, så går vi och köper varma täcken till dem så att de skall slippa att frysa. Den 3:e januari tar vi bilen till Auckland och möter dem vi flygplatsen. De kommer från Hong Kong där de spenderat några dagar hos lillebror Peter. Johan har fått en släng av någon magåkomma i Hong Kong och är väldigt blek om nosen då han anländer. Tur att mor är sjuksköterska så att han kan få omvårdnad med detsamma. Han hämtar sig snart, men då är det Evas tur att få en sig en släng. Efter några dagars vila så är båda friska och vi gör en del kortare turer i omgivningarna. Vi besöker en grotta som är flera hundra meter lång och där det finns s.k. ”Glow worms”. En slags lysmaskar som hänger i grottans tak så att det ser ut som en stjärnhimmel. Det finns också ålar som är tjocka som överarmar, de lever i det långsamt rinnande vattnet inne i grottan. Vi åker också till den gamla huvudstaden, som heter Russel, där vi bl.a. tittar på en segeltävling med nya och lite mer traditionella segelbåtar.

Eva är ridintresserad, därför åker vi en dag till ett litet ställe långt ute på landet. Vi får tilldelat oss vars en häst och det blir en hel dags ridning i omgivningarna. Vi rider genom landskapet ner till havet, där vi följer stranden under någon kilometer. Vid lunchtid sitter vi av och äter lite lunch som vi bjuds på av vår guides hustru. När vi kommer tillbaka från ridturen så känns det både i baken och i ryggen. Dagen efter ridturen, har vi fest för Johan som fyller 30 år. Det blir ”skumpa” och en härlig fiskmiddag på jubilarens begäran. Lite skönsång från oss andra får han också stå ut med. Kvällen avslutas med kortspel till långt ut mot midnatt.

Dagen efter packar Johan och Eva bilen och drar iväg på en veckas sight seeing på Nordön. Vår yngsta son Peter som bor i Hong Kong, har just fått nytt jobb och har inte möjlighet att få ledigt, för att komma och hälsa på oss. Så vi beslutar oss för att resa till honom och hälsa på istället. Så medan ungdomarna är borta letar vi resa och beställer en flygresa via Sydney för avgång den 8:e februari.

När ungdomarna kommer tillbaka, så laddar vi upp förråden i båten för att ge oss ut på segling i 2 veckor. Vi har tänkt segla ut till en stor ö som heter Great Barrier Island men då det är kryss dit så får vi mellanlanda på en ö, som heter Kawau Island, halvvägs ner mot Auckland. Nästa dag är både vind och väder på vår sida och på eftermiddagen kan vi ankra upp i en vik på Great Barrier. Johan och Eva ger sig genast iväg för att fiska och återvänder ett par timmar senare med 2 fina Red Snapper. Vi stannar ett par dagar i ett par olika vikar och ger oss därefter runt öns nordsida till en liten ö på den östra sidan som heter Rakitu Island. Vi ankrar i en skyddad vik med kristallklart vatten och tar oss genast ett bad. Vi stannar ett par dagar och njuter av tillvaron i det soliga vädret. På ön bor endast 3 familjer samt ett stort antal får och nötkreatur. Även här förser oss Johan med färsk fisk. Vi går en del promenader på ön och tar dingen in i ett par grottor långt in i klipporna. Efter Rakitu seglar vi ner till Coromandel halvön och vidare till öarna utanför Auckland. Vi besöker flera vikar utmed kusten på Waiheke, bl.a. Oneroa bay, Man O War bay och Huruhi bay. På vägen mot Waiheke har vi turen att få besök av Delfiner, som leker och stojar runt båten ett slag. Vi ankrar även upp vid Rakino Island och Tiritiri Matangi Island. Den sistnämnda är ett fantastiskt naturreservat med ett rikt fågelliv. Här ankrar vi i en oskyddad vik mot sydväst, men har turen att ha ett stabilt högtryck med vindstilla väder. Vi promenerar runt ön i den vackra naturen och njuter av självplockade musslor till middagen i den vackra solnedgången. Vi hade även ett par riktigt blåsiga dagar på seglatsen men då låg vi tryggt ankrade i en skyddad vik. Johan och Evas semester började lida mot slutet och vi seglade därför in till Auckland där vi förtöjde i Bayswater Marina i norra delen av Waitemata Harbour. Från Bayswater tog vi färjan in till Auckland där Johan och Eva avtackade oss med en god middag på en restaurang i Viaduct basin. Det är den hamnen där Volvo Ocean- och Americas Cup båtarna brukar hålla till vid sina besök. Vi ser med vemod bakljusen på ungdomarnas taxi försvinna på väg mot flygplatsen. Nu dröjer det åter ett bra tag innan vi träffas igen.

Vi stannar ytterligare en dag i Auckland och besöker då bl.a. det 328 m höga TV tornet ”Sky Tower”. Därifrån har vi en fantastisk utsikt av Auckland med omnejd. Vi får även se ett par personer som från 220 m kastar sig ut i fritt fall, hängande i en tunn wire som bromsar upp dem strax innan de når marken. Tänk vad människan måste hitta på för att tillfredställa sig. Ett besök i Viadukt harbour är naturligtvis oundvikligt om man är seglare. Här kan vi se Team Emirates båda båtar under förberedelse inför Amerikas Cup som går av stapeln i Spanien ett par månader senare.

Dagen efter avseglar vi mot Whangarei. På vägen dit sammanträffar vi med våra finska vänner på S/Y Scorpio, i Oneroa bay på Waiheke. På återseglingen gör vi åter stopp på Tiritiri Matangi där jag firar min födelsedag i samma strålande väder som då vi var här senast. Vi stannar även upp på Kawau Island ett par dagar medan en ostlig kuling drar förbi. Via Urquart bay vid Whangarei heads seglar vi över Whangarei harbour och förtöjer åter i Town Basin Marina den 10 februari.

Fyra dagar senare skall vi påbörja resan till Hong Kong, så vi hinner knappt komma in i våra vardagliga rutiner. Ett par långpromenader uppför det närbelägna berget hinns med, samt ett besök på en Kiwi park, där vi tittar på den nattaktiva, berömda National fågeln. Vi hämtar naturligtvis också ut våra biljetter, för på onsdagen bär det iväg.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 23. Resan till Hong Kong.

(2007.02.14 - 2007.03.09)

Dagen före avresan får vi besök av Janet från Seeker, som stannar över natten. Vi flyttar ut båten och förtöjer den mellan pålar ute i hamnbassängen. Det är billigare att ligga där men också obekvämare, då man måste använda dinge för att komma iland. Vi lånar marinans dinge över natten så att vi kan komma iland. Kvällen spenderar vi på Reva: s restaurang där det är ”happy hour” och seglar middag för 10 dollar (50 sek).

Efter frukost nästa morgon, stänger vi alla genomföringar och ror in till Marina bryggan och lämnar tillbaka dingen. Janet kör oss till busshållplatsen där vi stiger på en fullsatt buss som avgår kl. 11.00. Efter 3 timmars resa med ett kort stopp är vi i Auckland. Vi går till den lokala busshållplatsen och tar reda på när vår buss går till vårt backpacker hotell som ligger ute vid flygplatsen. Därefter hinner vi med ett besök på Marinmuseet nere vid Viaduct bassin. Efter övernattning på vårt enkla och billiga pensionat blir vi skjutsade av pensionat ägaren till flygplatsen tidigt på morgonen. Vi har en enkel incheckning med enbart handbagage och klockan 9 lyfter planet. Efter ett par timmars stopp och byte av flygplan i Sydney är vi åter på väg och 17 timmar efter vi stigit upp, landar vi på Hong Kongs nya flygplats klockan 18.00. Vi tar Airport express in till Centrum och är framme en halv timma senare. Efter en kort väntan kommer Peter och möter oss. Det blir ett kärt återseende, då det var över ett år sedan vi skiljdes på Martinique. Vi kostar på oss lyxen med taxi till hans lägenhet som ligger i Kennedy Town i västra Hong Kong. Peter bor på 11e våningen i ett hus som har ett 30 tal våningar. Siffran 4, innebär vad vi kan förstå, otur så våning 041 424 osv. fattas i alla hus. Lägenheten på ca 25 m2 är ganska normal efter Kinesiska mått och omfattar ett litet sovrum, ett litet vardagsrum samt kokvrå och ett litet badrum, fullt tillräckligt för en ensamstående. Vi handlar middag på en ”take away” och bänkar oss kring det väggfasta bordet. Det finns bara 2 stolar så en får sitta på knä och äta. Vi har massor att prata om, men går ändå tidigt i säng. Vi är trötta efter resan och Peter skall upp på jobb dagen efter. Han hinner dock informera oss om Nyårshelgens program. Ja det Kinesiska Nyåret skall firas in över den kommande helgen.

Dagen efter skall vi följa med hans seglarkompis Chris och transportsegla ner hans båt från Hebe haven i norra Hong Kong, till Deep Water Bay i Södra H.K.

På kvällen är det så rorsmansmöte på RHKYC (Royal Hong Kong Yacht Club) I Causeway Bay.

Lördag förmiddag startar H.K. till Macau Race.

Söndag är det nyårsafton och firande i Macau.

Måndag morgon startar Macau till H.K. Race.

Innan vi går vidare kan det vara på sin plats att ge en kort redogörelse av Hong Kong.

H.K. var från 1842 en före detta Engelsk Kron kolloni, som sedan juli 1997 lyder under Kina som en s.k. ”SAR” eller Special Administrative Region. I dag består H.K. av en Halvö som sträcker sig i sydlig riktning från Kinesiska fastlandet, samt c:a 260 öar runt denna. Söder om halvön ligger Hongkong Island skiljt av ett ca 1 km brett sund. På norra sidan av sundet ligger Kowloon. Området mellan Kowloon och det egentliga Kina, kallas New Territories och består till stor del av berg och skog men även av en del bebyggelse. Väster om H.K. Island ligger den stora ön Lantau Island, där den nya internationella flygplatsen ligger. De mest centrala delarna av Hong Kong finns utmed sundet med Tsim Sha Tsui på Kowloon sidan och Sheung Wan, Central, Admirality, Wanchai och Causeway Bay på Hong Kong ön. Det bor c:a 7 miljoner människor i hela H.K. av dessa bor det c:a 2,5 miljoner på själva H.K. Island. På grund av denna trångboddhet är transportsystemet därför fantastiskt väl utbyggt med både spårvagnar, bussar, Tunnelbana och Järnvägar. Dessutom är det billigt och enkelt att resa. Att åka med spårvagn från ena sidan av H.K. ön till den andra, kostar 2 H.K. dollar. Bussen kostar 3 och tunnelbanan 5. Ska man över till Kowloon, kostar det något mer. En H.K. dollar motsvarar ca 0.9 sek. Betala gör man med sitt s.k. Octopus card. Ett magnetkort som man laddar med kontanter i en automat, och bara håller upp emot en avläsare vid betalning. Kortet kan dessutom användas i att stort antal butiker för betalning av mindre inköp. Man behöver sällan vänta mer än 5 minuter på buss eller spårvagn och tunnelbanan går var 3e minut. Bussar och spårvagnar har 2 våningar, så man kan med fördel sitta på övre våningen och beskåda folkmyllret på gatorna.

Fredag morgon äter vi frukost tillsammans med Peter innan vi tar bussen in till Central district, där vi möter Chris. Peter fortsätter till sitt jobb i Times Square som ligger i Causeway bay. Vi andra fortsätter med tunnelbana till Kowloon Tong, på andra sidan av sundet, där Chris bor. Efter att ha hämtat lite båtgrejor, tar vi taxi till Hebe Haven, som ligger nord ost om Kowloon. Här ligger båten, en J-109:a, vid namn Halcyon Daze, och väntar. Transporten till Deep Water Bay, får ske med motor då vinden lyser med sin frånvaro. Vi hade förväntat oss lite sight seeing längs med vägen, men det blir inte mycket av det eftersom det är ganska disigt. Vid middagstid förtöjer vi vid en boj och tar taxi tillbaka till Causeway bay. Där träffar vi Peter som visar oss runt på sin ljusa och trevliga arbetsplats. Vi käkar lunch på en liten lokal kinesisk krog, där vi får ”hot curry chicken” till en billig peng. Efteråt promenerar vi runt och titta på gatuvimlet. Här trängs grönsaksaffärer, fiskaffärer och köttaffärer sida vid sida med levande fisk och hönor i burar. Kanske satt vår lunch i en bur här på gatan några timmar tidigare.

På kvällen samlas hela kappseglingsbesättningen på Yacht Klubben för genomgång av seglingen samt för utklarering från Hong Kong. Det är nog den mest fantastiska klubb jag någonsin sett. Där finns en stor fin bar, en lyxig restaurang, bibliotek med Internet rum, swimmingpool, tennisbanor, bowlingbanor samt ett biljard rum. Medlemsavgiften ligger också i en annan dimension än vad vi är vana vid. Besök gärna deras hemsida,



Lördag morgon tar vi taxi ut till Deep Water Bay, där båten ligger och väntar. På vägen ut plockar vi upp Richard som ingår i den fasta besättningen. På väg ut till startområdet, gör vi i ordning båten och tar fram de segel som skall användas. Vi får en näst intill perfekt start och den stora asymmetriska spinnakern (ballongsegel) kommer upp fint. Det är ganska lätt vind men båten gör ändå god fart. Peter styr och Chris sköter navigationen. Vi andra sköter segeltrimm och skifte av segel. Vi har 2 alternativa vägval och Chris väljer att gå en väg mellan några öar. Det visar sig att vi är den enda båt som väljer denna väg och att det dessutom är vinstgivande. Efter halva seglingen finns det en kontrollpunkt där vi ligger 2:a efter en av de större båtarna.

Strax innan mållinje passerar vi mellan 2 öar och får samtidigt sällskap av en flock Delfiner. Det är en ovanlig art som lever i floddeltan och är nästan helt blinda. Synen har de ändå ingen större nytta av då vattnet är ganska grumligt. De ser lustiga ut med sin lätt rosa kroppsfärg.

Vinden avtar och vi är en av två båtar som lyckas komma över mållinjen innan skymningen faller. Vi går för motor in i Macaus hamn, väl där får vi veta att målgången skedde redan vid kontroll punkten. Det betyder att vi måste ligga väl till för segern.

Eftersom båten inte erbjuder någon övernattningsmöjlighet, så tar vi oss till vårt Hotel och duschar samt svidar om. På kvällen bjuder Chris på middag på en trevlig restaurang mitt i Macau. Ett besök på ett av de större casinona (Lisboa) blir det också, men någon finansiering av vår resa lyckas vi inte åstadkomma. Vi får kanske vara nöjd med att vi inte spelade bort vårt resekapital.

Dagen efter är det nyårsafton för det Kinesiska nyåret och vi går på sight seeing i staden. Vi får uppleva lejondans och drakdans som sker till ackompanjemang av smattrande smällare. Det nya året är Grisens år och en man har därför gjort en stor Gris som pryder torget vid rådhuset. Vi vandrar runt i staden och ser på den gamla genuina bebyggelsen i Portugisisk still såväl som den moderna, med höga skyskrapor klädda i glas. Macau är fjärran österns Lasvegas och det finns en massa Kasinon som är inrymda i fantastiskt flotta byggnader. Ett av de finaste är Casino Lisboa som påminner lite om Globen i Stockholm med den skillnaden att ytterfasaden är klädd med guld skimrande plattor och har en fantastisk neon belysning.

På kvällen samlas alla seglarbesättningarna för en liten pris ceremoni i en vacker lokal som huserar både vin importör och vin museum för portugisiska viner. Det blir en trevlig fest för vår besättning då vi får hämta första pris för både klassen och seglingen totalt. Kvällen avslutas med en god middag på en flott restaurang.

Nästa dag tar vi oss tidigt ner till den lilla marinan och klarar av utcheckningen från Macau. Vi går för motor ut genom den stora hamnen och tittar på all fiskebåtar som ligger förtöjda i rader på rader mitt i hamnbassängen. Det är flera hundra båtar som alla är hemma för att fira nyåret. Alla har de en liten nyårsdekoration hängande i fören. Små sampaner kilar emellan land och båtarna med varor och människor och smällare exploderar som kulsprutegevär lite överallt. Man smäller av smällare för att skrämma bort de onda andarna så att de inte följer med in på det nya året.

Hemseglingen till Hong Kong, som även den är kappsegling, avlöper bra och vi passerar

mållinjen som andra båt efter en stor 65 fots båt. Våra klasskonkurenter (bl.a. 2 st First 40.7) hänger inte med, varken på undanvinden eller på kryssen. Efter målgången vid Lantau Island har vi långt kvar att segla till hemmahamnen Hebe Haven. I tilltagande vind och sjö, kryssar vi medan skymningen faller. Inte fören långt efter att det blivit mörkt kan vi knyta fast förtöjningarna i hemmabryggan och då har det även börjat regna.

Tidigt näta morgon åker vi alla 3 in till Immigration där vi åter checkar in i Hong Kong. Peter är ledig t.o.m. torsdag och vi ägnar de dagarna åt sight seeing i Hong Kong. Vi åker i det längsta rulltrappssystem som vi någonsin sett, 16 rulltrappor tar oss från centrum tvärs igenom staden upp till bergen som ligger mitt på ön. Därifrån vandrar vi på tillrättalagda stigar genom skogen upp till Peak Tower, en utsikts byggnad som ligger på Victoria Peak. Upp genom byggnaden leder 5 st rulltrappor till en plattform där man från 428 m höjd har en fantastisk utsikt över Hong Kong och Kowloon. När vi vandrar ner kommer vi direkt ner i Kennedy Town, där Peter bor. På vägen inhandlar vi en fällstol så att alla kan sitta runt det lilla bordet i lägenheten. Vi besöker också en elektronikmarknad som med massor av småbutiker som inrymmes på 2 våningar. Här finns all möjlig elektronik tillgänglig, vi köper bl.a. en extra hårddisk, ett fodral till vår iPod spelare och en transportabel högtalare, även den till iPoden.

Fredagen och halva lördagen arbetar åter Peter och vi får klara oss på egen hand med promenader och fönstershopping. Fredag kväll samlas hela besättningen på Royal Hong Kong Yacht Club för stor prisutdelning efter Hong Kong Macau Race. Det blir stor fest för oss eftersom vi lagt beslag på de flesta priserna. Både för klass seger, seger totalt för både ditseglingen och hemseglingen och Regattan totalt. Efteråt bjuder skepparen, Chris hela besättningen på en flott restaurang överst i en skyskrapa med vacker utsikt. Det blir god middag med efterföljande drinkar och dans.

PÅ söndagen är det dags att ge sig ut på vandring i omgivningarna. Tillsammans med ett par vänner till Peter, David från Australien och Ling Jo från Kina, tar vi en taxi ut till en bergskedja som ligger bakom Kowloon. Här påbörjar vi en 3,5 timmars lång vandring som för oss upp till en klippa som heter Lion Rock och är 422 m.ö.h. Härifrån har man utsikt i motsatt håll till Victoria Peak, d.v.s. Kowloon ligger närmas och Hong Kong ön med Victoria Peak längst bort. Vädret är soligt och vackert med ett lätt soldis men det ger fotograferingen lite orättvisa. Efter vandringen kommer vi ner till en stadsdel som heter Shatin och ligger i New territories. Härifrån tar vi metron till Lo Wu som ligger på gränsen till egentliga Kina. Här skaffar vi visum till Kina och passerar gränsen. Vi tar en taxi in till Shenzhen som är en stor stad på andra sidan gränsen. Här går vi på ett massage institut och får fotmassage. För ca 40 kr får vi ligga på en skön soffa medan en liten kinesiska knådar våra ömma fötter och vader. Under tiden läppjar vi på en kall dricka och tittar på valfri kanal på TV. Efteråt går vi på en Kinesisk restaurang och äter middag. Ling Jo beställer maten som består av många små goda rätter. Vi brottas med våra pinnar för att få i oss maten och Stina fäktar så att en öl flaska ramlar i golvet. Vi hinner också med ett besök i DVD butiken där Peter köper in ett stort antal filmer för ca 7 kr st. Det har hunnit bli mörkt innan vi stiger på en buss som tar oss tillbaka till Hong Kong. Veckan därpå arbetar Peter som vanligt och vi gör egna utflykter i omgivningarna. Vi besöker Cat Street som är centrum för antikvitetsaffärer och vi besöker ett tempel som heter Man Mo, där det är fullt av folk som offrar frukter och bränner rökelser för sin Buddha. Röken är så tät i templet att det är svårt att andas på vissa ställen. En dag tar vi Tung Chung line metro ut till Lantau Island, där flygplatsen ligger. Vi hoppar av på stationen innan flygplatsen och byter där till linbana. Linbanan är 5,7 km lång och det tar 25 min. innan man når Ngong Ping som är slutstation. Färden går över ett högt berg, Nei Lak Shan, där man har utsikt över den nya internationella flygplatsen, Chek Lap Kok. Ngong Ping är en nyuppförd gata kantad av en massa turistfällor byggda i vacker traditionell stil. Lite längre bort på ett berg sitter Tian Tan Buddha. Det är en 32 m hög sittande Buddha. En lång bred trappa leder upp till statyn som även om den inte är speciell historisk, ändå är väldigt imponerande i sin storlek. Sevärt är även Po Lin Monestary, som är några vackert utsmyckade tempelbyggnader uppförda 1920.

På kvällen blir vi bjudna på middag av en tjej kompis till Peter som heter Lyn. Hon arbetar som marknadsansvarig för Kina hos telekombolaget Ericsson. Peter träffade Lyn i Qingdao, då han seglade ombord på Ericssons promotion båt (WO 60), under en period då han bodde och studerade där. När han flyttade ner till Hong Kong fick han bo hos henne medan han sökte jobb och bostad. Vi tar båten ut till Lamma Island som ligger alldeles sydväst om Hong Kong ön. Vi äter på en fin fiskrestaurang alldeles nere vid havet och får en fin måltid med många olika fiskrätter.

En av dagarna tar vi bussen till Stanley, som är en stadsdel på södra sidan av Hong Kong ön. Här finns något som kallas Stanley Market och är ett basarområde där det säljs allt mellan himmel och jord. Vi köper oss en stämpel med en sittande Buddha på och med båtens namn och hemort på stämpeln. Allt mycket vackert utsnidat i en vacker ask. Återresan går utmed sydkusten via stadsdelen Aberdeen tillbaka till Kennedy Town.

Sista lördagen i Hong Kong gör vi åter en långvandring upp till Victoria Peak. Vädret är perfekt med sol från blå himmel. Starten sker från Kennedy Town och nervägen går vi genom Hong Kong Zoo och botaniska trädgården. Vi kommer fram till Times Square precis lagom när Peter slutar jobbet. Vi tar spårvagnen upp till Happy Valley, som ligger strax bakom Times Square, där vi äter lunch. Det var här som Peter bodde hos Lynn, då han kom till Hong Kong, så han känner väl till trakterna. Det blir nudlar samt några Kinesiska smårätter, jättegott som vanligt och högst prisvärt. Efteråt tar vi oss ner till hamnen och tar en båt över till Kowloon. Vi vandrar längs med Star Aveny som är kajpromenaden på Kowloon sidan. Här har Hong Kongs filmstjärnor sina brons stjärnor ingjutna emellan stenplattorna. Vi tar kaffepaus på en uteservering där Bruce Lee står staty och vi beskådar den intensiva trafiken på sundet med Hong Kong ön som bakgrund.

På kvällen är vi bjudna på middag hos Monica och Richard, en av killarna som seglar med Halcyon Daze. De bor i ett högt hus alldeles vid kusten, på vägen ut mot Aberdeen. Från våningen har de en vidunderlig utsikt mot Lama och Lantau Island och hela inloppet till Hong Kongs hamn. Båda två jobbar för Maersk, så härifrån kan de ha koll på all containertrafik till och från hamnen.

Två och en halv vecka går fort och på söndagen är det dags för oss att packa våra ryggsäckar och påbörja återresan. Men först tar vi oss in till centrum och äter en härlig Brunch på en populär restaurang. Vi får vänta på bord en liten stund men det är det värt, för det blir en god måltid. På eftermiddagen gör vi de sista inköpen, för våra sista Hong Kong dollar och Peter följer oss till bussen som tar oss direkt till flygplatsen.

Vi lämnar Hong Kong på kvällen med Quantas Air och landar i Sydney på morgonen där vi beslutat oss för att stanna ett par dagar. Efter en lite seg incheckning med väntan i långa köer, tar vi en liten minibuss in till vårt hotell som ligger mitt i centrum. Vi har tur och får tillgång till vårt rum direkt så vi hoppar genast i säng för ett par timmars sömn. På eftermiddagen tar vi en promenad ner till Darling Harbour där vi strosar runt lite grann på måfå. Det är väl bara att erkänna att Sydney inte ges full rättvisa efter ett besök i Hong Kong. Staden känns faktiskt lite liten. Det skall dock erkännas att staden är väldigt vacker och ligger fantastiskt vackert med vatten nästan överallt. Givetvis så besöker vi en av värdens mest berömda byggnader, nämligen det storartade operahuset. Vi har tidigare sett den berömda byggnaden på bilder och vykort men kunde inte föreställa oss att den skulle vara så pass mycket vackrare och pampigare i verkligheten. Vi går en guidad tur inne i byggnaden och beundrar den djärva arkitekturen. Tänk att denna fantastiska byggnad är ritad av en arkitekt som bor hemmavid. Jörn Utsen bor ju i Hellebaek strax norr om Helsingör. När Operahuset byggdes blev det ca 10 gånger så dyrt som det var kostnadsberäknat och det var en politisk skandal. Med hjälp av ett stort lotteri kunde finansieringen ordnas och bygget slutföras. Trots denna skandal så har nog byggnaden tjänat in sig många gånger om och har dessutom blivit en av Australiens absolut största turistattraktioner. Vår guidade tur ger oss rabatt på den aktuella kvälls föreställningen som är ett uppträdande av en Portugisisk Fado sångerska som heter Mariza. Vi har aldrig hört talas om henne, men beslutar oss ändå för att gå dit. Vi får en fantastisk föreställning i en nästan fullsatt konsertsal. Det är en fantastisk sångerska som ackompanjeras av fantastiska musiker och vi kommer inte att glömma hennes namn i första taget. Vi går även och lyssnar på en föreställning av en Aborigin som spelar på en s.k. Didgeridoo, ett fint uppträdande som ackompanjeras med vacker bakgrundsmusik och vackra bilder från Australien. Han berättar också ingående om de olika ljuden på instrumentet och hur de skall föreställa olika djurs rörelser. Vi promenerar i den vackra botaniska trädgården och längs med kajerna i Darling Harbour. Ett besök på marinmuseet hinner vi med och en promenad på den kända bron som förbinder Sydneys norra och centrala delar.

Efter ett par dagar är det dock skönt att åter sätta sig på planet som tar oss tillbaka till Nya Zeeland och vår väntande båt i Whangarei.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 24. Sista tiden på Nya Zeeland.

(2007.03.10 - 2007.05.03)

Vi landar i Auckland sent på kvällen och blir efter ett telefonsamtal till backpacker hotellet, hämtade av killen som äger stället. Morgonen efter tar vi bussen in till Centrum för vidare transport till Whangarei. Vi får vänta ett par timmar och den tiden fördriver vi med att gå på båtutställningen som pågår nere i Viaduct harbour. Där får vi bl.a. kontakt med en firma som säljer Eno spisar som är exakt samma som vår Optimus. Vi ber om en offert för att eventuellt byta våran gamla, som börjar bli lite sliten.

Efter tre timmar i bussen, anländer vi Whangarei sent på eftermiddagen. Det är fredag, så det är samling vid grillen på hamnplanen med det vanliga gänget plus några som tillkommit efter att ha spenderat en tid med båten på land. Dagen efter flyttar vi tillbaka båten, från pålarna mitt i hamnbassängen, till bryggan utanför Scorpio.

Nu är semestern slut och det är tid att börja tänka på upptagning och bottenmålning samt på alla andra underhålls och förbättringsarbeten inför den kommande säsongen.

Jag och Henrik från Scorpio åker runt till de olika varven för att förhöra oss om priser för upptagning och övriga tjänster som vi har behov av. Priserna är ganska lika, så vi väljer att ta upp båten på ett av de mindre varven som ligger närmst centrum. Vi får tid för upptagning hos Ray Roberts på Riverside Drive Marina och passar på att göra en del andra reparations jobb under tiden medan vi väntar. Fredag morgon går vi på högvatten nerför floden och förtöjer vid en brygga hos Ray Roberts. Strax innan lunch kommer Travelliften och lyfter upp oss ur drickat. Vi får hänga kvar över en spolplatta där botten blir renspolad med en högtrycksspruta, av varvets personal. Därefter körs vi bort till en ledig plats där båten blir ordentligt uppallad.

Nu vidtar vårt eget jobb. Vi börjar med att tvätta av friborden med oxalsyra, så att all missfärgning och alla rostfläckar försvinner. Samtidigt med detta så målar vi i grundfärg på de skador som vår valkollision vid Galapagos åstadkommit. Färgen på kölens framkant är helt borta och det råa blyet tittar fram. Vi lägger på 3 lager med ny bottenfärg och polerar friborden. Samtidigt passar vi på med en del förbättrings arbeten. Vi plockar ut vår septiktank och tar ett stort hål i toppen av den, där vi monterar en manlucka så att vi kan komma åt att rengöra den utan att behöva plocka ut den ur båten. Vi beställer en liten lyftarm som vi monterar i vår akterbåge, så att vi lätt kan hissa upp vår nya, lite tyngre utombordare. Ja vi köper som sagt en ny utombordare till vår dinge. Den gamla 2 hk motorn har nästan 19 år på nacken och har tjänat ut. Den nya har 8 hk och skall sätta lite bättre fart på dingen. Vi sätter upp en annons på vår gamla dinge och utombordare och har efter en vecka sålt den för 200 dollar (1000 sek). Under tiden som vi jobbar på båten så bor vi i den. Det känns lite ovant att bo 3 m över marken men man vänjer sig. Toaletten kan vi inte använda och vi får ansluta en slang till vaskavloppet, som vi leder ner i en plastdunk. Lite social samvaro hinner vi med trots arbetet. Vår sedvanliga fredags grillning vid hamnkontoret och så är det grillning på varvet, i en berså, på söndagen. Där samlas alla de som ligger på land och även de som ligger vid varvets brygga.

En vecka senare är vi åter tillbaka i vattnet och kan förtöja på vår vanliga plats nedanför Town Basin Marinas kontor. Blue Marlin har tagit bilen till Sydön där de skall bila runt i 14 dagar och under den tiden är vi utan bil. Marinan hor dock cyklar att låna ut så vi kan åtminstone komma runt i närområdet. Arbetet på båten fortsätter och nu är det allt ovan däck som får sig en genomgång. Vi byter lager på vår vindgenerator och beställer canvas så att vi kan sy ett nytt sittbrunnstält. På mornarna brukar vi ta oss en rejäl promenad upp på det närliggande berget. Allt för att försöka bygga upp lite grundkondition.

Veckan efter att vi varit på land, blir blöt och fuktig. Det börjar på tisdagen med lite lätt regn, som fortsätter hela natten och ökar i intensitet. När vi vaknar på onsdag morgon fortsätter det intensiva regnandet och det verkar bli inneväder hela dagen. Strax efter lunch hör vi lite dunsar emot skrovet, som kommer med allt tätare mellanrum. Det är grenar, träbitar och annat bråte som kommer flytande och som dunsar så nätt i skrovet. Lite senare på efter middagen ser vi stora trädstammar och delar av bryggor komma virvlande i den allt mer tilltagande strömmen. Det kommer massvis med grenar, löv och vass som fastnar mellan båten och bryggan och vi får hela tiden försöka att hålla så rent som möjligt. På kvällen tittar vi på Svensk TV via Internet. Vi ser bland annat på Godmorgon Sverige samt Rapport och Aktuellt. Ett avsnitt i serien om Göran Persson hinner vi också med innan vi går till kojs.

Torsdag morgon vräker regnet ner. Vi har aldrig upplevt något liknande. Vattnet i floden forsar fram i 3-4 knop och för med sig massor av skräp, träd och grenar. Alla försöker hålla rent runt sina båtar så att inte pålar och pontonbryggor skall slitas loss. En påle lossnar och ett par båtar hänger i endast en påle. Det råder stor aktivitet i hamnen för att rädda båtar och bryggor. Vi ligger i en lite lugnare del och det mesta som kommer flytande, passerar oss. En familj som bor nära floden har en meter vatten i trädgården och i bottenvåningen. Ett hönshus i deras trädgård försvinner i vattenmassorna med höns och allt. De har även en get, som de räddar upp i en liten båt som de har stående på tomten. Båten är rejält förankrad i ett träd så den flyter inte iväg. Pelles segelloft står under vatten precis som en del av övriga staden. På kvällen minskar regnet något och dagen efter skiner åter solen. Det var ett kraftigt lågtryck som hämtat sin intensitet uppe över de varma vattnen i norr, som låg bakom det intensiva regnandet. I Whangarei kom det ca 320 mm under ett dygn och längre norrut i Kerikeri kom det över 400mm.

De sista veckorna i Whangarei utnyttjas till underhåll och förbättringsarbeten på båten. Vi lackar om en massa inredningsdetaljer, och syr kapell och myggnät till ruffluckor och skylights. Även dingen får ett nytt kapell till skydd mot UV-strålning och törnar mot dåliga bryggkanter. En ny spis införskaffas då den gamla har börjat falla sönder. Vi annonserar den gamla spisen på anslagstavlan och ett par dagar senare så har vi sålt den för 150 dollar (750 sek). Vi bunkrar upp båten inför avseglingen och tar farväl av alla nyfunna vänner. Ett extra farväl blir det till Pelle, Sharon och deras barn, som tagit så väl hand om oss. Det känns också lite trist att skiljas från Lars, Kim, Samantha och Michele på Sumé. De skall ju stanna här ytterliggare minst ett år eller så länge de får uppehållstillstånd. Lars har ju fast arbete, barnen har sin skolgång och de trivs väldigt bra. Dagen innan vi avseglar bjuds vi på avskedsmiddag i Scorpio hos våra vänner Henrik och Malla. Vi har varit mycket tillsammans under det senaste halvåret och det är med vemod vi tar farväl. Vi lägger dock till ett ”på återseende” till alla innan vi skiljs.

Onsdag middag den 25e april, släpper vi förtöjningarna och går, i det vindstilla vädret, för motor ut till Urquart Bay vid Whangarei Heads där vi ankrar för natten. Det känns härligt att åter känna båtens lätta rörelser i den svaga dyningen, innan man somnar in.

Dagen efter är det fortfarande nästan helt vindstilla och vi motorseglar upp längs med kusten. Vi passerar Tutucaca och tar natthamn i en stor skyddad vik som heter Whangaruru Bay.

Efter en lugn natt, lättar vi ankar och seglar ut med en fin bris på fritt vatten. Vi passerar ön med ”the hole in the Wall” och rundar Bream Head för att segla in mellan öarna i ”Bay of Islands”. Vi ankrar upp i viken utanför Opua, vår sista hamn på Nya Zeeland för denna gång. Vi ligger kvar i Opua under en vecka i avvaktan på ett lämpligt väderfönster för att avsegla mot Fiji. Vi gör ytterliggare några förbättringar på båten och även en utflykt i omgivningarna tillsammans med Jan Fredrik och Eva på Norska Necessity. Vi åker till Waitangi, där det finns ett Maori museum på den plats där det första fredsfördraget undertecknades 1840. Det var Kapten William Hobson och ett antal Maori hövdingar med Tamati Waaka Nene och Te Ruki Kawiti i spetssen som undertecknade fördraget. Museet är sevärt med sina stora Wakas (krigskanoter) och sitt traditionella möteshus. I Kerikeri äter vi lunch i de vackra omgivningarna. Platsen är annars mest känd för att hysa Nya Zeelands äldsta trä och stenhus, Stone store byggt 1835 samt Kemp house byggt 1822. Vårt eget hus är byggt 1880, så vi blir väl inte särskilt imponerade. Men man får hålla i minnet att Nya Zeelands nertecknade historia är väldigt ung. Maorierna som kom till Nya Zeeland för ca 1000 år sedan nedtecknade aldrig sin historia utan förde den vidare med berättartradition. Kerikeri är även känt för sina fruktodlingar som domineras av Apelsin- och Kiwi odling. Kiwi busken växer ungefär som vinrankor på stållinor som hålls uppe av stolpar.

Bob Mc Davit är en N.Z väderguru och han håller föredrag en dag i det lokala klubbhuset. Han är en intressant man att lyssna på, och har mycket information att bidra med. Varje vecka ger han ut ett s.k. Wethergram som förklarar vädersituationen och även förutspår vad som är i sikte den närmaste veckan. Vi och många med oss tycker att det ser bra ut för den kommande veckan, så vi lämnar in våra papper för utklarering på torsdagen. Efter utklarering kör vi tillbaka till båten och sjöstuvar dinge och motor. Vi drar upp ankaret som har blivit riktigt dyngigt och grisar ner på fördäck och i ankarbox. Så vi får skölja av ordentligt med saltvatten. Därefter går vi in i marinan och förtöjer utanpå Seeker för att tanka vatten. När vattentanken är full, upptäcker vi att det har läckt vatten från påfyllningen och allt de som ligger stuvat intill, bland annat ett par segel, har blivit blött. Vi lägger de våta grejorna till tork på däck och ger oss till att täta den läckande påfyllningsslangen. Efter ett par vändor till båtbutiken och diverse mekande så har vi fått påfyllningen tät igen. De våta prylarna torkar fort i det soliga vädret och kan snart stuvas ner igen.

Klockan fem på eftermiddagen kan vi släppa förtöjningarna och säga farväl till Nya Zeeland samt till Peter på Seeker, som önskar oss en lycklig överfart. Vi går för motor ut ur viken och sätter segel i solnedgången för en lätt sydvästlig bris. Nya Zeeland försvinner akteröver och nästa gång vi ser land, så bör det vara Fiji som stiger upp över horisonten.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 25. Kurs mot Fiji.

(2007.05.04 - 2007.06.07)

De första två dygnen har vi ganska så lätta vindar och vi glider fram i 4-5 knop i en behaglig lätt dyning. Natten mot det tredjedygnet, vrider vinden över mot sydost och senare ost och ökar något. Nätterna är svala och det gäller att klä sig rejält för att slippa frysa. Dagarna är något varmare men fortfarande är det långa byxor och långärmade tröjor som gäller. Varje morgon så lyssnar vi och checkar in på kortvågsradion på ett nät som kallas Ragg of the Air. Det är Jim, en amerikan på Fiji som är net-controler. Den här morgonen talar han om ett lågtryck som eventuellt kan bildas uppe vid Fiji. En del väderstationer har med det i sin 72 timmars prognos och andra inte. I vilket fall som helst så börjar isobarerna på väderfaxen att tryckas söderut i en s.k. dipp. Nya Zeeländarna kallar vädersituationen för en ”egg-beater”, fritt översatt äggvisp. Det innebär att, i ett lågtryck norr om oss där snurrar vinden medurs och i ett högtryck söder om oss där snurrar de moturs. Däremellan bildas en ”Squash zon” eller accelerations zon där vindstyrkan ökar. Ett tecken på att vinden ökar får vi då en ung Albatross kommer cirklande runt båten på låg höjd. Det är imponerande att se dessa majestätiska fåglar som glider fram i vågdalarna utan att röra vingarna. Han ser ut att gilla förhållandena betydligt bättre än vad vi gör. Vi får också besök av Svalor vid ett par tillfällen. En av dem letar sig även ner i båten för ett kort ögonblick. Man kan ju undra hur de orkat flyga ända hit ut, 500 nm från närmsta land. Vi undrar naturligtvis också om de orkar ta sig tillbaka till land. Många andra båtar rapporterar också om dessa Svalor, som tycks befinna sig över ett ganska stort område.

Fjärde och femte dygnet fortsätter vinden att öka och når som mest upp till 39 knop med stadig vind mellan 30 och 35 knop. Det blir lite blött och svårt med mathållningen. Vi är 4 båtar som seglar inom 100 nm avstånd och vi har daglig kontakt morgon och kväll. Det är förutom oss själva, Blue Marlin (41 fot), Necessity (39 fot) och Pomona (38 fot) samtliga från Norge. Det känns ganska så bra att ha dessa kontakter, då närmsta land ligger mer än 500 nm bort. När det blåser som mest, plockar vi ner storseglet och rullar in lite på focken. Sjätte dagen börjar vinden att avta och vrida upp mot nordost och vi seglar in en front med en hel del åska och squals. Det är svårt att hålla kursen då natten är becksvart och vinden hela tiden byter riktning. Efter ett halvt dygn har vi kommit igenom fronten och vädret stabiliseras. De senaste dagarna har temperaturen stigit dag för dag och fleecekläderna har stoppats undan för en tid. Även sängkläderna stuvas undan och det räcker med underlakan och kudde. När vi närmar oss Viti Levu vrider vinden ytterliggare, först mot nord och sedan mot nordnordväst. Vi passerar ön Kadavu med Astrolabe ref. Seglar öster om huvudstaden Suva och kryssar upp emellan Viti Levu och en större ö som heter Gau. Tidigt på morgonen den 10: e dagen avtar vinden ytterligare och i lätt bris, glider vi in i den stora bukten som omgärdar Savusavu på den nordligaste av Fijis huvudöar, Vanua Levu. Vi blir anvisade en boj utanför Copra Shed Marina, en av marinorna i Savusavu. De 1051 nm har tagit 9 dygn och 16 timmar och vi kan nöjda sätta oss ner och invänta myndigheterna som skall klarera in oss. Vi behöver dock inte vänta så länge, först får vi besök av hälsovårdsmyndigheter som inspekterar båten och fyller i en massa papper. Därefter är det tull och immigration som representeras av en person och även han har många papper som skall fyllas i. När myndigheterna gjort sitt, är vi fria att gå iland. Det blir dock inte så mycket landgång det första dygnet för det regnar titt som tätt. Mellan skurarna lyckas vi på kvällen att äta gemensam middag på Copra Shed´s restaurang tillsammans med de övriga Norska båtarna. I land möts vi av vänliga intresserade människor som ropar Bula (hej) till oss vart vi än går. Ibland när man passerar en trädgård, hörs ett ”Bula” inifrån buskarna. En man eller kvinna kommer fram och frågar var man kommer ifrån och vad man tycker om Fiji.

På morgonen dagen efter har vårt sol/regn tält lyckats att samla upp så mycket vatten att våra vattentankar åter är fyllda. I Savusavu finns en äldre Nya Zeeländsk, skäggprydd, man som heter Curly. Han har bott på sin husbåt här, i 28 år och har koll på det mesta som rör sig i och kring staden. Han driver ett kombinerat dyk och Internet shopp och arrangerar även olika seminarier om liv, traditioner och segling på Fiji. Vi besöker ett par av dessa och får bland annat lära oss hur man gör sevusevu då man besöker de mesta avlägsna öarna. Sevusevu är en tradition som innebär att man skall överräcka ett knippe med kavarötter (yagona) till byhövdingen på de öar som man besöker. Då välkomnas man till ön och får röra sig fritt var man vill. Man får också all den hjälp man kan behöva. Ofta ingår det även kava drickande i sevusevu ceremonin. Det är dock inte på alla öar som traditionen fortfarande lever kvar, utan bara de som ligger lite mer avlägset.

Torsdagen den 17e maj firar vi Norges nationaldag tillsammans med alla Norrmän. Vi gör en utflykt, äter medhavd pizza och dricker öl på en strand på södra sidan av Vanua Levu. Vi avslutar givetvis med att sjunga den Norska nationalsången. Dagen efter gör vi ytterliggare en utflykt. Den här gången med den lokala bussen till Lambasa som ligger på norra sidan av Vanua Levu. Bussturen går över höga berg ovan molnen och tar nästan 3 timmar, enkel väg. Bussen har inga fönster så det är svalkande då solen skiner. Då det regnar, så rullar man ner en presenning för fönster öppningarna. Turen går genom ett väldigt vackert landskap med en fantastisk grönska. Lambasa är en något större stad med lite mer affärsliv. Nästan all affärsverksamhet bedrivs av Fiji-indier som utgör en stor del av befolkningen. Vi gör en del inköp och äter en god lunch på en restaurang innan vi åter äntrar bussen för färden tillbaka.

När vi kommer tillbaka får vi bråttom att hämta ut vårt cruising permitt och vår inbjudan till Vanuabalavu, som är en av de nordligaste öarna i Lau-gruppen. Vi skyndar oss också att klarera ut innan tullen stänger, för att slippa övertidsavgift. Dagen efter går vi till den lokala marknaden och inhandlar frukt och grönsaker samt bröd och färdiga pizzor i brödbutiken. Vi fyller våra dunkar med diesel och bensin och ger oss därefter av från Savusavu. Vi går bara en kort bit ut till en udde, där vi ankrar upp utanför en ”resort”. Härute är vattnet mycket bättre än inne i stan så det är skönt att slänga sig i det 30-gradiga vattnet. Återigen kan vi simma och dyka bland koraller och fiskar i alla regnbågens färger. På kvällen blir vi bjudna på ”sundowner” hos Blue Marlin. Det blir fullt i sittbrunnen med besättningarna även från Necessity och Pomona. Vegard och jag har tagit med gitarrer så vi sjunger av hjärtans lust. Vegard är en riktig virtuos, både med sång och med gitarr. Vi ligger kvar i 3 dagar och njuter av tillvaron med snorkling och bad. Jag och Vegard spelar lite gitarr tillsammans och vi träffas alla sent på eftermiddagarna för att njuta av solnedgången. Vegard har konstaterat att det är något fel på deras motor, troligtvis en trasig topplockspackning, så de blir liggande här en längre tid för reparation. Vi gör båten segelklar och lättar ankar från Custou resort. Vi har ställt in oss på att kryssa till en liten vik som heter Fawn Harbour lite längre ner längs kusten. När vi kommer ut så visar det sig att vi i god fart kan sträcka till Viani Bay som ligger längre bort. Vi passar på att fiska under seglatsen och i dag har vi turen att kunna bärga en fin Mahimahi på ca 5-6 kg. Under eftermiddagen får vi medström som för oss fram i över 7 knop. Vianni bay ligger på Vanua Levu, innanför en stor ö som heter Taveuni. När vi kommer bakom Taveuni, så lägger vinden av helt och vi får köra den sista biten igenom revet och till ankarplatsen i bukten. Det finns 2 bojar att förtöja vid och Diva, våra vänner från Brasilien, ligger förtöjda i den ena. I den andra förtöjer vi i god tid före solnedgången. Det kostar inget att förtöja i bojarna som ägs av en man som heter Jack Fisher. Han bor med sin familj inne på stranden och kommer efter en stund i sin jolle och hälsar oss välkomna. Vi blir erbjudna guidad snorkeltur till det facila priset av 10 dollar/person (50 sek), vilket vi naturligtvis accepterar. På kvällen grillar vi vår Mahimahi ombord på Diva. Godare mat går inte att uppbringa. Någon dag senare kommer även Blue Marlin in och vi embarkerar alla vår båt och kör ut till revet med Jack som lots. Vi ankrar på sandbotten alldeles innanför revet och spenderar hela dagen med snorkling och dykning. Vattnet är kristallklart och reven är fyllda med korall och revfisk. På kvällen tar vi oss åter in till vår ankarboj. Vi upprepar turen till några andra rev dagen efter, men den här gången med Blue Marlin som bas. Den här gången är även Jan Fredrik från Necessity med, då de anslöt sig till ankarliggarna dagen innan.

På lördagen åker Stina med Diva över till grannön Taveuni för att försöka att handla lite mat och grönsaker. Taveuni´s östra kust är känt för sitt hajbestånd och många hajolyckor har inträffat där. Jack Fisher som är med på resan över, berättar att en av hans många bröder miste sitt ben där i en hajatack, då han skulle förtöja båten. Hans fru och dotter var med vid händelsen och fick säkert även de en skräckupplevelse. De få hajar vi ser ute på revet är dock ganska så beskedliga revhajar och blir endast 2,5 m långa. De attackerar sällan människor och de olyckor som inträffat med dessa, har ofta varit i samband med harpunfiske, då de inte drar sig för att försöka stjäla bytet.

På eftermiddagen är alla bjudna på Kava (yagona) hos Jack Fisher. Damerna är inte så förtjusta i Kava så det blir mest männen som går dit. Ärligt talat så är det väl inte så mycket för kavan som jag går dit, utan mer för den sociala samvaron. Kava ser nämligen ut som diskvatten och smakar endast något bättre. Den ger endast lite lätt bedövning i munhålan. Ceremonin går till så att ceremonimästaren frågar om man vill ha ”low-, half- eller full tide”. Vilket innebär mängden kava i koppen, som består av ett halvt kokosnötsskal. Därefter klappar mottagaren en gång i sina händer, tar emot skålen och tömmer den i ett svep. Lämnar tillbaka den och klappar 3 gånger i sina händer. Proceduren upprepas så för var och en till dess att den stora kava skålen är tom. Ofta blandas en ny sats till och ceremonin fortsätter. Vi palangi, tackar dock för oss efter första skålen och ger oss tillbaka till våra båtar. Ceremonin fortsatte dock säkerligen bland de infödda ett bra tag.

Dagen efter är det söndag och vi blir alla inviterade till gudstjänsten i den lokala lilla kyrkan. Männen klär upp sig i zulu (långt tygstycke nästan som en kjol) och kvinnorna i heltäckande kjol och blus. Knä, midja och axlar måste vara täckta. Vi tar av oss sandalerna och slår oss ner i träbänkarna bland de lokala besökarna. De består mest av kvinnor och barn och några få män. De flesta män är hemma och sover, då de har suttit uppe och tittat på rugbymach på TV till fram på småtimmarna. Kyrkan är enkelt och lite sjabbigt utsmyckad med trasiga mattor och lite sneda ikon bilder. I taket har getingarna byggt bon och jag räknar till över 30. Getingarna surrar ut och in utan att ta notis om vad som försiggår, de jobbar hårt trotts att det är söndag. Församlingsborna tyck dock inte bry sig, utan sjunger av hjärtans lust så jag tror taket skall lyfta. Efter gudstjänsten blir vi bjudna på söndagsmiddag hemma hos Jack där hela hans stora familj också deltar. Vi får smaka på många goda rätter och som gäster blir vi serverade först. Flera olika fiskrätter, kyckling, tarospenat, tarorot och kassava, ingår i den härliga måltiden. Vi passar också på att skriva in oss i Jacks gästbok.

Efter en knapp vecka säger vi farväl till Jack och hans familj och seglar vidare till en ö som heter Kioa, som endast ligger ett par timmar bort. På vägen passerar vi en utriggarkanot för segel. Vi seglar ganska nära och frågar om han skall till Kioa. Då svaret är ja, erbjuder vi honom bogsering i den lätta vinden. Han tackar nej med motiveringen att han fiskar och inte har så bråttom. Det blir vår första kontakt med människor som dagligen använder dessa primitiva men funktionsdugliga kanoter. Befolkningen på Kioa kom för 60 år sedan som invandrare från den Polynesiska ön Tuvalu, som ligger längre nordväst ut. Tuvalu var överbefolkat och man behövde söka sig till nya områden för att kunna överleva. Eftersom man är polynesier, så säger man inte "Bula" här när man hälsar utan "Talofa".

Det bor ca 700 människor på ön, som har både skola och sjukstuga. Kvinnorna på ön är kända för sina handarbeten och kanske mest för sina vävarbeten i pandanus. När vi kommer in tillsammans med Diva så ordnar man visning av sina arbeten i kommunhuset. Vi köper en del vävarbeten och lite träsniderier. Människorna här är också fantastiskt vänliga och vi kommer i väldigt god kontakt med dem. De har ofta ett ganska fint hus med väggar och tak där de sover om nätterna och där de förvarar sina få ägodelar. Dagarna spenderar de för det mesta i ett hus av traditionell typ utan väggar och med tak av vass. I anslutning av detta hus finna en kokvrå där man lagar maten över öppen eld. Husen har ett golv som ligger en halv meter över marken, för att hålla fukt och ohyra borta.

Dagen efter vår ankomst skall öns rådgivande församling för första gången hålla möte på ön. Rådgivarna kommer från olika delar av Fiji och mötena har hitintills hållits på någon av huvudöarna. Efter mötet skall rådgivarna bjudas på lunch i kommunhuset och därefter en dans- och musikuppvisning. Vi gäster blir också inviterade till uppvisningen. Det blir en fantastiskt intensiv show där dans sång och trummor ingår. Tempot stegras hela tiden och det är otroligt medryckande. Så långt från turistjippo som man kan komma. På stranden pågår ett kanotbygge som vi följer. Man hugger helt enkelt ner en kraftig trädstam, rundar den i botten och spetsar till för och akter. Hugger ur den inuti så att bordläggningen blir ca 15-20 mm. Lägger ett litet för och akterdäck på den och höjer friborden lite med 2 plankor som surras fast längs med sidorna. Förr skedde allt arbete med speciella yxor, men i dag kommer även motorsågen till användning. Att bygga en kanot tar mellan en och två veckor. Vid ett av husen nere vid stranden står en gammal frysbox som är fylld med havsvatten. I den bor en halvmeter lång havssköldpadda. Han har bot där i 3 år sedan han endast var en decimeter lång. De som äger den säger att de inte äter sköldpadda och att de skall släppa ut den i havet inom en snar framtid. Man kan dock inte vara säker, eftersom vi såg ett sköldpaddsskal till salu bland handarbetena i kommunhuset. Hur det än blir med det, så kan vi inte påverka sköldpaddans vidare öde.

Efter några dagar på Kioa seglar vi vidare och rundar nordspetsen på Taveuni som heter Naselesele Point. I skymningen passerar vi igenom Matagi Passage och kan ankra upp i Namata Bay på ön Qamea (uttalas Kamea). Här bor öns polischef, som heter George och kallar sig för ”King George”. Han är en trevlig man som bjuder in oss på middag på gräsmattan framför sitt hus. Hans hustru har lagat god mat och vi seglare bidrar med lite av varje. Namata bay erbjuder en svepande bukt med en fin sandstrand men inte så bra snorkling. Så efter ett par dagar flyttar vi ut till en ö som heter Matagi Island där det finns en bukt som kallas för ”Horse Shoe Bay”. Det är en gammal vulkankrater som har en öppning mot havet och där man ligger väldigt skyddad mot de förhärskande passadvindarna. Bukten är ganska liten och det är simavstånd till korallreven som kantar stränderna. En dag på min dagliga snorkeltur, möter jag en meter lång Muräna som passerar mig längs med revet och smiter in i ett hål. Lite senare ropar Stina på mig och jag simmar fram till henne. Hon pekar ner mot botten 3 meter under oss, där en ännu större Muräna sakta slingrar sig fram. Det är den största vi sett hitintills. Den är nästan 1,5 meter lång och tjock som ett lår. Även den försvinner in i ett hål i korallerna. Vi stannar ett par dagar och firar bland annat Svenska Nationaldagen på stranden, med våra Norska och Brasilianska vänner. Därefter ger vi oss iväg till Taveuni för att försöka fylla på vårt matförråd. Vi går till en så kallad "landing" på den nordvästra sidan, där vi ankrar utanför en strand. Inne på stranden får vi hjälp med att lyfta upp dingen av en vänlig Fiji-indier. Det visar sig att han äger en taxirörelse och han erbjuder oss skjuts till affären som ligger ca 30 minuters bilväg norrut vid flygplatsen. Sträckan är inte så lång, men vägen är usel så farten är endast ca 30 km/tim. Efter lite inköp åker vi med den väntande taxin tillbaka till båten där vi äter lunch. Strax före skymningen lättar vi ankar och går för motor söderut, ut genom ”Tasman strait”. När vi passerat revet sätter vi segel och ställer kursen mot Vanuabalavu som är huvudön i Lau-gruppen. Det kommer att bli segling emot passadvinden så vi får kryssa hela natten och räknar med att vara framme under de första morgontimmarna.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 26. Vanuabalavu, Lau Islands (Fiji).

(2007.06.08 - 2007.06.21.)

Till att börja med så är vinden sydsydost och vi kan precis sträcka mot inloppet på Vanuabalavu. Före midnatt har dock vinden vridit emot och vi sträcker inte längre upp. Vi seglar hela tiden med Diva inom synhåll och före midnatt passerar vi strax i lä om dem. De har rullat in genuan och seglar för enbart stor- och stagsegel på kutterstaget. Diva som är över 18 m lång (65 fot) är byggd för snabba överfarter i undanvind, med lång vattenlinje. På kryssen imponerar hon inte men är naturligtvis snabbare än vad vi är. Vid vaktbyte kring midnatt minskar även vi segel, för att inte komma fram före soluppgången. Strax efter soluppgången kan vi styra in i det smala passet och en dryg timma senare ankrar vi upp utanför den lilla byn Daliconi (uttalas Dalidoni). Vi gör klart båten, sätter upp soltältet och sjösätter jollen. Necessity ligger uppankrade en bit ifrån, de har anlänt dagen före oss. När vi är klara åker vi in till byn där vi blir välkomnade av Eroni och hans hustru Biu. Eroni lägger ut en pandanus matta under ett träd och ber oss att slå oss ned och vänta en liten stund. Efter en kort väntan kommer vårt värdpar från vår inbjudan, Coca (uttalas Loka) och Sera, och för oss till byhövdingen. Vi blir inbjudna att sitta på golvet och jag håller ett litet tal om vilka vi är och varifrån vi kommer samt varför vi kommit till deras ö. Därefter överräcker jag paketet med yagona (kava rötter) till byhövdingen. Han klappar i händerna, tar emot paketet och vänder och vrider på det alltmedan han håller ett obegripligt tal på Fiji. I stora drag går det ut på att vi är välkomna till deras ö och att vi kan röra oss fritt och betraktas som deras gäster. Efter denna ceremoni bjuds vi på lite dricka och sitter och samspråkar en liten stund innan ceremonin är över. Så här mitt på dagen känner tydligen chefen inte för att dricka Kava så det slipper vi undan från. När vi kommer ut från sevusevu ceremonin, så träffar vi på en man som presenterar sig som Israeli. Han bjuder in oss till sitt hus alldeles intill, där vi blir serverade juice. Han berättar att han var soldat i den brittiska armén på 1960-talet och var kommenderad till Christmas Island då Britterna företog sina första atombombssprängningar där. Det är fantastiska upplevelser som han berättar för oss från skyddsvärnen under dessa sprängningar. Vad han vet så tog han ingen skada av händelserna, men många av hans kamrater gjorde det och en del har även gått en för tidig död tillmötes. Innan vi går, blir vi inviterade på middag några dagar senare. Innan vi återvänder till båten får vi en pratstund med Coca och Sera samt några andra släktingar. De ger oss ett par fina Tonfiskfiléer samt några Kassava rötter. Det visar sig att fisken fångats av Necessity som skänkte den till Coca när de anlände. Eftersom det är rikligt med fisk, så bjuder vi in Jan-Fredrik och Eva på middag så att de får smaka sin egenhändigt fångade fisk. Kassava rötterna skalar vi och kokar i ca 20 min, därefter steks de lätt på järnet och smaken påminner lite om pommes frittes.

På söndagen har vi blivit medbjudna till kyrkan i Muamua, en av grannbyarna. Det är Eroni och Biu som bjudit med oss. Eroni är präst och skall predika där. De kommer och hämtar oss i en liten båt med en utombordare som måste lockas och pockas med, för att över huvud taget starta. Vi kommer fram till Muamua efter c:a en halvtimma och blir bjudna på frukost hos Eronis och Bius släktingar, innan vi byter om till zulu och går till kyrkan. Församlingen sjunger så att taket håller på att lyfta och Eroni håller sin predikan på Fiji språk. Mitt under denna hälsas vi välkomna och jag får ställa mig upp och berätta vem vi är och var vi kommer ifrån samt varför vi är där. Efter kyrkobesöket samlas släkten till middag. Vi sitter på Pandanus mattor under ett tak av palmblad. Vi blir bjudna på många olika fiskrätter, kokta landkrabbor, Taro- och Kassavarot samt många andra godsaker. Efter middagen tar alla en vilopaus medan vi tar en liten promenad i den vackra lilla byn och i omgivningarna. På vägen hem bjuder vi Biu och Eroni på kaffe i sittbrunnen.

Nästa dag skall vi åka till huvudorten Lomaloma på andra sidan ön. Bussen, som egentligen är en lastbil med bänkar på flaket, går från grannbyn Malaka Village. Bästa sättet att komma dit är med båt. Så vi tar vår dinge och plockar upp Biu, som också skall dit, på vägen. Vi kör runt udden och in i nästa bukt, där vi förtöjer dingen vid den nya fiskmottagningsplatsen. Efter den normala väntan, kommer lastbilen och vi äntrar för en skumpig färd på dåliga vägar. Resan passerar flygplatsen som är en gräsbevuxen bana som ligger i en uppförsbacke. Efter en dryg timma kommer vi fram till Lomaloma som är huvudsäte för hela Lau-gruppen. Vi passar på att handla lite, det blir ganska så sparsamt eftersom utbudet är mycket begränsat. Vykort finns så vi passar på att skicka några. De är ganska kantstötta och ser ut att ha varit använda en gång tidigare. På det lilla postkontoret inhandlas frimärken och killen hjälper oss att slicka på dem på korten. De är nästan lika stora som kortet men han löser det genom att vika fram frimärket på framsidan. Vi tar också en liten promenad i byn, som är mycket proper men i övrigt inte speciellt intressant jämfört med de byar vi varit i tidigare. Efter ett par timmar går ”lastbussen” tillbaka igen. Nu är vi ännu flera och flaket blir fullt. En del av passagerarna får stå upp under den skumpiga återfärden. Tillbaka i Malaka, tittar vi på det helt nybyggda fiskmottagningen, där man har frysrum och ismaskin för att kunna förvara fisken innan den flygs till Suva. En del av de lokala passar på att köpa fisk innan vi äntrar dingarna för hemfärd.

Nästa dag vinkar vi adjö till Necessity och Diva som seglar vidare och vi blir ensamma kvar. På förmiddagen åker vi in till byn med vår tvättkorg. Vi får låna Seras kombinerade tvätt- och duschrum, som består av en betongplatta med väggar av korrugerad plåt. En vattenkran nertill och en upptill för duschning samt ett litet hål i ena hörnet för avrinning, enkelt men helt funktionsdugligt. Sera tycker att vi kunde komma på kvällen när generatorn är på, för då kunde vi fått låna hennes tvättmaskin som hon stolt visar upp. Hon har vävt Pandanus mattor, som hennes syster i Suva sålt till henne, så att hon fått ihop pengar för att kunna köpa tvättmaskinen. På eftermiddagen är vi bjudna till Israeli och hans hustru på middag. Det blir en trevlig stund med god traditionell mat där inget saknas. När vi anländer får jag anledning att be om ursäkt då jag glömt min zulu ombord. Det gör inget, säger Israeli, och erbjuder mig att låna en. Vi får ännu en trevlig pratstund där Israeli berättar om hur han via en korrespondenskurs lärde sig elektronik och fick anställning hos olika företag i Suva. Han berättar stolt att han varit på utbildning i Japan och att han kan reparera det mesta, från radioapparater till radar anläggningar. När det börjar skymma, tackar vi för en trevlig middag och jag lämnar tillbaka den lånade zulun. Israeli tycker att den passar bra på mig och jag får behålla den som en gåva. Vi får också en korg med Papaya och citroner. Eftersom det är vår sista dag i Daliconi, följer Israeli oss ner till stranden där många andra av våra vänner också stöter till för att ta farväl och önska oss en lycklig resa vidare samt även välkomna tillbaka när vi vill. Vi lämnar Daliconi morgonen efter för bara försegel. Vi följer de gamla waypointerna mot inloppet i revet. Strax innan detta viker vi av in bakom några öar, där en märklig liten miniatyr arkipelag visar sig. Här ankrar vi upp i ett lugnt hörn. Arkipelagen består av ett antal små öar med branta sidor som dessutom gröpts ur av tidvattnet i vattenbrynet. Öarna är bevuxna på toppen av ogenomtränglig vegetation. Det går inte att komma iland på någon av dem med undantag av urgröpningen vid lågvatten, där kan man kanske promenera runt torrskodd. Öarna ser ut som små svampar som sticker upp här och var. Påminner lite om öarna på Vaváu, Tonga. Vi tar jollen och kör runt lite i de trånga kanalerna mellan öarna.

Efter 2 dagar seglar vi vidare, rundar den nordvästra udden vid inloppet och viker av utmed nordkusten. Vi seglar innanför ringrevet där det finns många oupptäckta grund, så det gäller att ha ögonen öppna så att man kan upptäcka de ljusa partier som visar att det finns ett rev. Vissa av reven har en järnstång som ger hjälp vid navigationen. Efter ett par timmar kommer vi fram till en djup bukt som kallas Bavatu Harbour. Viken skär djupt in i ön och har höga branta klippor på alla sidor. Dessutom skyddas den av en hög ö som delar av inloppet. När vi ankrat längst in i viken kommer en båt med några lokala Fijier fram till oss. De önskar oss välkomna och inviterar oss upp till plantagen dagen efter. Sedan Stina försett dem med lite färdkost, fortsätter de ut för att fiska på natten. Nästa morgon kommer en liten båt smygande upp längs med sidan, det är Iliesa en av fiskarna från i går. Tillsammans med honom beger vi oss iland för att besöka plantagen. Det finns en väldigt solid brygga som ligger alldeles där en dal mellan klipporna tar vid. Vid bryggan ligger en flytponton förtöjd så det är väldigt lätt att förtöja Dingen. Allting ser väldigt gediget och välskött ut. Upp längs ena sidan av dalen går ett antal trätrappor som leder till plantagen. Det är 273 trappsteg upp så vi blir påminda om vår dåliga kondition på vägen upp. Medan vi går upp berättar Iliesa för oss att plantagen ägs av en affärsman från Suva vid namn Tony Philips. Det visar sig vara samma man som äger Copra Shed Marina i Savusavu samt ytterliggare en marina, Vuda Point, söder om Lautoka. Han använder plantagen som lite av ett semester ställe och har en flott bostad på toppen av berget. Det är 3 familjer som bor på plantagen och arbetar för Tony med att plocka Kokosnötter och bereda kopra. Dessutom tar de hand om en massa kreatur och sköter om underhållet på plantagen. De får en blygsam lön men får bo gratis i hus som byggts och ägs av Tony. När vi kommer upp till plantagen träffar vi Iliesa´s fru Fanne som är Manager och Tonys förlängda arm. Nu blir det lite problem! För att få besöka plantagen skall man ha en personlig inbjudan från Tony och en sådan har inte vi. Men efter några telefonsamtal och efter att jag själv pratat med honom, får vi lov att stanna och gå runt på plantagen. Fanne tar oss med på en rundtur och vi tittar på Tony Philip´s hus som ligger uppe på en höjd över viken. Därifrån är det en vidunderlig utsikt över Bavatu Harbour och den norra delen av Vanuabalavu.

Vid något tillfälle har vi berättat för Iliesa att vi skall besöka en by som heter Mavana och ligger på östra sidan av Vanabalavu. Anledningen är att vi har hälsningar från Jack Fishers svägerska i Viani bay. Hon kommer från Mavana och har bett oss sända en hälsning till hennes syster som bor kvar där. Så när vi kommer tillbaka från rundvandringen kommer det en familj och frågar om de kan få lifta med vår båt dit. Två extra ombord spelar ingen roll så det går bra. Ytterliggare en familj vill gärna åka med och tycker att det vore bra om vi kunde gå dit redan i dag. Så det är bara att planera om och vi ger oss av ner mot båten. När det är dags för avfärd, har ytterligare några anslutit. Så när vi avseglar, har vi 5 vuxna 3 barn och 2 levande tuppar som passagerare. Dessutom en massa grytor, byttor med kokosmjölk, säckar med mat, kokosnötter och väskor med kläder. Tupparna får dock egen coupé i dingen på släp. Det visar sig att de alla skall på någon slags fest som skolan i Mavana anordnar. Deras barn går på skolan där och bor under veckan hos släktingar i byn. Vi går för motor 5 sjömil utmed kusten till en plats som heter Tota där vi ankrar i sjölä bakom ett rev. På turen lyckas vi fånga en liten Makrill av något slag. Efter ett par turer med dingen sätter vi oss alla i skuggan och inväntar den beställda taxin. Den kommer en dryg timma försenad, men ingen tycks ta någon notis om förseningen. Efter en skumpig färd på taxins flak kommer vi fram till byn Mavana, där de olika familjerna skiljs åt för att gå till sina anhöriga. Tupparnas öden har vi ingen aning om men att de inte blev så mycket äldre, är helt säkert. Vi byter om till Zulu och tar fram Yagonan och blir visade till byns chef. Där överräcker vi Yagonan till chefen, som läser den vanliga obegripliga radängan samtidigt som han vrider på paketet. Eftersom det är inslaget i tidningspapper så ser det ut som om han läser ur texten och det kanske han gör också, vad vet vi? När han är färdig med sin ramsa, tar han oss i hand och hälsar oss välkomna samtidigt som han slänger Yagonan i ett hörn på golvet. Det förefaller nästan lite nonchalant och ohövligt, men vi avstår från att tillrättavisa honom. Vi söker upp Jack Fishers svägerska och framför vår hälsning till damen, som blir glad att höra ifrån sin syster. Därefter går vi en tur i byn och inhandlar lite bananer. Vid ett av de finare husen sitter byns män församlade på gräsplanen och tittar på en rugby match på TV. Det är landskamp mellan Fiji och Tonga, där Tonga avgår med segern. Huset ägs av en av Fijis före detta regeringschefer och han sitter själv bekvämt tillbakalutad i en stol på verandan. När det börjar skymma promenerar vi tillbaka till båten. Det tar ca 45 minuter att komma tillbaka till båten som nu ligger och rullar och stampar i vågorna, som nu vid högvatten tar sig över revet. Ute i båten tar vi ett snabbt beslut att flytta till en närliggande vik, för att slippa en orolig natt. Viken ligger bara 1 sjömil bort och har ett smalt inlopp mellan 2 rev. Stina står i fören och håller rätt på reven och dirigerar oss in till en absolut spegelblank lagun. Vi lägger ankaret och tar oss ett bad, precis innan mörkret är över oss. Dagen efter upptäcker vi att vi ankrat i en fantastiskt vacker och välskyddad lagun. Det är höga berg runt omkring förutom mot havet där det är en smal öppning genom revet. På motsatt sida in mot land, går en smal vindlande ravin genom berget och som leder in till en insjö som via ravinen har kontakt med den lagun där vi ligger. På ena sidan av vår lagun ligger en vacker sandstrand med kokos palmer, som emellertid täcks helt vid högvatten. Utanför sandstranden ligger ett rev som vi ankrat lite väl nära vid. Vi ankrar därför om lite längre ut och känner oss tryggare. Efter frukost tar vi dingen in genom ravinen och utforskar vattnet innanför. Ravinen är ca 25 m bred och ganska djup, vid högvatten vore det nog inte omöjligt att gå igenom med segelbåten men det vore nog dumdristigt att försöka så vi avstår. Turen in med dingen är dock betydligt riskfriare och väl inne igenom ravinen öppnar sig en lång sjö med mangroveträsk på båda sidor. Längst in grundar sjön upp och vi kan se en bosättning mellan palmerna. Tyvärr kan vi inte komma in där för mangroven är tät och vattnet grunt. På eftermiddagen, vid lågvatten tar jag en promenad längs med stranden och hittar 3 vackra Cowri snäckor (porslin snäckor). Jag tar dem med till båten och lägger dem i en hink med vatten, eftersom de är levande, för att bestämma deras öden senare. Skymningen blir magisk och det är helt stilla i vår vik. När dagsljuset försvunnit, ersätts det av fullmånen som letar sig fram över bergskanten. Vi njuter av den underbara kvällen och nyper oss i skinnet för att ta reda på om det är dröm eller verklighet. Nästa morgon har samvetet bestämt att snäckorna skall återfå sin frihet, så jag tar dingen och återlämnar dem ungefär där jag fann dem.

Nästa morgon seglar vi tillbaka till Bavatu Harbour, för enbart försegel. På vägen fiskar vi som vanligt och fångar en fin ”King Mackerel”, enligt vår litteratur en mycket god matfisk och det kan vi bara instämma i. Vi ankrar upp på samma ställe som sist och efter någon timma kommer Iliesa ut med båten och pratar ett slag. Han skall köra iväg och hämta våra resenärer tillbaka till plantagen. Själva packar vi en ryggsäck med lite ris, mjöl, socker, kex, och nudlar som vi tar med upp till Fanne på plantagen. Vi har för vana att ta med lite förnödenheter iland då vi besöker någon. Det är ofta välkommet, eftersom supply båtarna har för vana att komma väldigt oregelbundet om dom nu inte uteblir helt. Ofta får vi då Bananer, Papaya och Kassava rot i utbyte. Kassava har blivit lite av en favorit. Vi strimlar den som pommes frites, kokar den och steker den därefter. Påminner lite om pommes och är det närmaste vi kan komma. När vi kommer upp för de 273 trappstegen, bjuder Fanne på te. Tony Philips har ringt och bett oss att kontrollera statusen på hans batteribank till solcellerna i hans hus. Så vi traskar upp till huset och jag fyller på vatten på de celler som har behov och kontrollerar syravikten som verkar helt som den ska. Efteråt promenerar vi vidare till en utsiktsplats med utsikt över Bay of Islands och inloppet till Vanabalavu. Längs med vägen ser vi många kor och får och Fanne berättar att det är Tony som äger alla djuren. De själva sköter djuren och slaktar dem åt honom för att sälja dem lokalt på ön. Vi frågar hur det går till då de slaktar dem, om de har något gevär. Fanne berättar att Tony har ett gevär men att de för det mesta använder yxa eller kniv vid slakten. Vi är nog ganska glada att vi slipper bevittna det hela.

På kvällen skall jag och några av grabbarna ut och fånga Lobster. Jag hämtar upp dem på bryggan med vår dinge och så kör vi ut utmed klipporna utanför viken. Det är helt mörkt, då månen ännu inte hunnit upp. Två man hoppar i vattnet emedan jag kör med dingen endast några meter från klipporna. Jag kan höra vågorna slå mot klipporna men jag kan inte se dem. Däremot ser jag killarna i vattnet som med sin lampa lyser upp klippbottnen. Till en början känns det lite otäckt med klipporna så nära, men efterhand vänjer man sig. Allt emellanåt kommer grabbarna fram till dingen med någon Lobster eller fisk som de harpunerat. Efter någon timma återvänder vi till vår båt med fångsten som består av 5 Lobstrar och 3 fiskar. De vill att vi skall behålla allt samman men vi tar endast emot Lobstrarna. Två av dem är så stora att Stina måste ta av huvudet för att få ner dem i den största grytan. Vi frossar i Lobster men tycker, som vid tidigare tillfällen, att det smakar lite träigt, framförallt de lite större. De skall på intet sätt jämföras med Svensk hummer.

Nästa dag är vi bjudna på middag på kvällen hos Fanne och Iliesa, så Stina bakar en kaka för att ha med. Efter det varma bakandet tar vi dingen ut för att snorkla i inloppet till viken. På vägen passerar vi ett hus som de lokala kallar för Yachtklubben. Det ligger på en liten avsats rakt nedanför Tonys hus och det finns en liten brygga och en slip där. Själva huset ligger mycket vackert upptryckt mot klipporna. Det ligger en Hoby Cat på gräsplanen framför och i en stålställning, vilar 6 st Laser jollar. Vi träffar Emma där som går och väntar på att det skall bli lågvatten så hon kan gå ut på klippkanterna och fiska. Hon berättar att Tonys vänner brukar komma på besök där och vara ute och segla med jollarna på dagarna. Efter en rundtur tar vi Emma med i dingen runt de första klipporna där vi släpper av henne på en klippkant. Hon hoppar vant i det midjedjupa vattnet och fortsätter längs med klippkanten med sin enkla fiskelina. Själv så fortsätter vi ut till ön i inloppet och snorklar under ett par timmar. Vattnet här är kristallklart och klipporna bjuder på massor av olikfärgade koraller och en massa revfiskar. Medan vi snorklar där ser vi en stor 2 mastad segelbåt, en s.k. Yawl, komma in och ankra i bukten.

När vi kommit tillbaka till båten, kommer en stor dinge från den 2-mastade båten fram till oss. Båten heter Beagel 5 och kaptenen ombord är engelsman med Svenskt påbrå, hans mor kommer från Umeå. Han berättar att den Engelskbygda båten är 110 fot lång (ca 33 m) och har 4 m djupgående. Ägaren är ombord så kaptenen har lite svårt för att slappna av. Den handburna VHF-telefonen avlyssnas hela tiden. Att vara kapten på en sådan båt innebär att man hela dygnet måste vara tillgänglig och någon reglerad arbetstid existerar inte.

På eftermiddagen ropar Ram, en av de lokala killarna, till oss inne från bryggan. Jag tar dingen in och Ram frågar om vi inte kan åka ut till ön och skjuta lite fisk. Han har försökt lite runt bryggan med dåligt resultat. Så vi åker ut till båten och hämtar min snorkelutrustning och ut till ön i inloppet. Jag jagar revfisk med min kamera och Ram jagar dem med sitt harpungevär. Han skjuter några stycken som han har hängande i sin lina runt midjan. En White Tiped Ref Shark kommer, lockad av bloddoften, fram och inspekterar nyfiket inkräktarna i hans revir. Den verkar dock inte vara särskilt intresserad och återvänder efter sin inspektion tillbaka ner i djupet. Kanske den redan var mätt och belåten.

På kvällen går vi upp till plantagen och äter en god middag hos Fanne och Iliesa. Fanne har dukat på golvet och vi blir bjudna på currykyckling, stekt fisk, bläckfisk och tarrow rot och ris. Själva äter de inte samma mat som vi utan lite enklare. Maten är mycket delikat och ser väldigt fräsch ut. Rummet i övrigt är väl lite mindre fräscht och en del kackerlackor springer runt på golvet. En kackerlacka ramlar ner i bläckfiskfatet och jag plockar diskret upp den och förpassar den ut genom dörren. Efter maten dyker flera av grannarna upp och sätter sig runt oss. Vi dricker Te och äter av Stinas kaka och får en trevlig pratstund tillsammans. Efteråt får vi hjälp med att hitta fram till trappan i den bäckmörka natten. När vi kommer till båten, rister vi kläderna noga och tar även en dusch. Vi vill ju inte ha några oinbjudna gäster med oss i båten och framförallt inte ner i kojen. Vi har full förståelse för att de som bor i land inte kan hålla ohyra och kackerlackor borta men ombord i båten har vi åtminstone vattnet emellan och det gör det något lättare. Hitintills har vi bara vid ett tillfälle haft Kackerlackor ombord och vi är glada så länge vi slipper dem, även om de är ganska harmlösa.

Onsdagen den 20:e juni är sista dagen på Vanabalavu och vi tar en snorkeltur runt den lilla ön vid inloppet till bukten. Vi ser Beagel 5 ge sig av och vid middagstid går vi upp till plantagen för sista gången. Vi säger adjö till alla våra vänner och skriver in oss i deras gästbok. Det visar sig att vi är deras första besökare för året och vi finner bara en Svensk båt som skrivit in sig tidigare. Båten hette Freja och var här för många år sedan. Det är alltid tungt att lämna de ställen som man besöker men det känns extra tungt att lämna Vanabalavu och alla dessa vänliga människor. Vi lättar ankar klockan 2 på eftermiddagen och går ut genom passet en timma senare. Med ett rev i storseglet och lite inrullat på den utspirade focken, sätter vi kurs mot Savusavu. Fram på natten mojnar vinden och vi sätter fulla segel. Rundar sydväst udden på Taveuni och kan på förmiddagen gå in i Savusavu bukten. Vid 11-tiden kan vi förtöja i en boj utanför Copra Shed Marina. Eftermiddagen ägnar vi åt att bunkra upp båten med mat och vatten. Vi försöker naturligtvis även att hitta något speciellt att äta dagen efter då det är Midsommar. När vi tankar vatten inne vid Copra shed´s brygga, kommer det en Gamefishing båt in med en stor Blue Marlin på väl över 100 kg. Det är imponerande och vackra fiskar. När vi är klara, sent på eftermiddagen, går vi ut till Custou Resort och ankrar upp utanför. Här ligger Blue Marlin. Pomona och Red Sky och det blir ett kärt återseende. Vi blir bjudna över till Vegar och Lisbeth på Pomona och får lite ”kallt” att dricka innan vi söker oss tillbaka till båten för att återta lite förlorad sömn från den gångna natten. Det gäller ju att vara utvilad inför morgondagen.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 27. Fortsatt segling i Fiji.

(2007.06.22 - 2007.07.15.)

Midsommarafton kommer med strålande solsken. Stina sparkar upp tuppen och sätter igång med förberedelserna för dagens begivenheter. Hon bakar tårtbottnar, gör en grönsaksgratäng, rostar Cocos chips som jag strimlat med potatisskalaren, kokar ägg som skall bli entrérätt med det sista av vår Kalles kaviar (inköpt på IKEA I Hongkong). Lisbeth från Pomona kommer över med en Midsommarpresent. Det visar sig vara en burk Abba sill och en burk nypotatis, som fullbordar midsommarmaten. Efter värmen I pentryt är det skönt med en snorkeltur på revet. På eftermiddagen samlas vi, 3 Skandinaviska besättningar, på stranden för lite firande. Menyn består av läckra snittar med ägg, sill och kaviar. Kokt nypotatis och torkad dill därtill. Det hela sköljs ner med rester från jul snapsen, d.v.s. Absolut kurant, vilket var det närmaste vi kunde komma på NZ. Det hela åtnjöts till tonerna av ”Helan går” vilken även våra Norska vänner behärskade (efter en kort övning). Efter denna kulinariska tillställning var det dags att återvända till verkligheten, så vi fortsatte med att grilla lammkotletter som vi åtnjöt med vitlökssmör och grönsaksgratäng. Mätta och belåtna slog vi oss till ro och åtnjöt Vegards vackra stämma och fina gitarrspel i några vackra Norska visor, innan vi i mörkret sakta paddlade hemåt till den väntande kojen.

Veckan efter midsommar blir lite ostadig med korta regnbyar och mycket vind. Vi ligger kvar vid Custou Resort och fördriver tiden med att skriva och läsa. Lite snorkling mellan regnbyarna hinner vi också med och även lite gitarrspelning tillsammans med Vegard. Vi gör också besök i Savusavu tillsammans med Richard och Jane från Lion Hart och de bjuder på härligt grillad kyckling. Veckan går fort och mot slutet av den ser det ut som om vädret skall stabilisera sig. På fredagen kör vi in till Savusavu med båten där vi bunkrar upp med mat, vatten och bränsle. Vi köper också goda biffar i bokhandeln. Jo du läste rätt, vi köpte dem i bokhandeln. Äger man en bra frys och har kontakter med Nya Zeeland så kan man naturligtvis importera fint kött och sälja, även om man säljer böcker. Här nere är det inget konstigt med det och vi bryr oss inte, så länge man får byns bästa kött här. I en liten butik i en av marinorna, så köper vi 4 st LED-lampor. Bland annat så byter vi ut glödlampan i vår seglarlanterna mot en LED dito. Dessa lampor drar mindre än 10 % av de normala glödlamporna och sparar mycket energi åt oss. Lamporna tillverkas i en by i närheten och exporteras till stora delar av världen. Efter shoppingen tar vi oss åter ut till Costou Resort där vi ankrar. Carol från Red Sky får lift ut. På kvällen grillar vi på stranden och har lite avskedsfäst för Lisbeth och Vegard som skall stanna här ytterliggare en tid. Efteråt drar vi, mätta och belåtna ut till Christina för lite gott att dricka samt lite sång och gitarrspel.

Lördagen den sista dagen i juni, drar vi upp ankaret och går ut mot revet tillsammans med Blue Marlin. Pomona tutar glatt åt oss och vinkar farväl. Det lär förmodligen dröja ett bra tag innan vi träffar dem igen. Vinden är obefintlig så motorn får jobba. Efter en timma kommer passaden och vi gör god fart med fullt segelställ. Dagens distans är bara 20 sjömil så vi kommer att vara framme strax efter lunch. Efter några timmar går vi igenom en revöppning som heter ”North Save a tack passage” och ankrar strax efteråt vid en ö som heter Namena Island. Ön är privat och det ligger en resort på andra sidan. En skylt på stranden talar om att objudna gäster inte är välkomna. Vi bryr oss inte så mycket för vi har inte tänkt gå iland. Istället gör vi lunch på fisken som vi fångade i passet. Det är en silverfärgad fisk med svarta prickar längs med sidan. De lokala kallar den för Buh. Den har härligt mörkrött kött och smakar förträffligt. Efter lunchen snorklar vi lite på revet och ser en hel del stora Butterflyfiskar och vackra vita koraller. På kvällen då det är högvatten, rullar båten väldigt mycket och det blir svårt att både laga och äta maten. Jag hinner inte ens smaka på lördags vinet innan glaset välter. Det är bara att försöka gilla läget, eftersom det är för sent för att flytta sig då det är bäck mörkt runt omkring. Efter en rullig natt, lättar vi ankar tillsammans med Blue Marlin och går ut genom ”South Save a Tack Pass”. När vi är ute på fritt vatten tar vi in ett rev i storseglet och rullar in lite på focken. Dagens etapp är 30 sjömil så vi räknar med att vara framme tidigt på eftermiddagen. Vi fiskar under färden och då jag vid ett tillfälle tar upp kroken för kontroll, så är den helt borta. Det var en helt ny bläckfisk som vi aldrig använt tidigare. Vi får montera på en av våra gamla, gula bläckfiskar som, än om den är sliten, fiskat bra tidigare. När fiskelinan är i vattnet så går jag ner till navigationsbordet. Jag hinner inte sätta mig ner förrän Stina ropar att vi har napp. Vi rullar in genuan och slackar på storseglet för att minska farten, så att det skall bli lättare att hala hem fisken. Det är ganska tungt att hala hem och vi ser snart att det är en ganska stor Yellowfin Tuna. När vi får den in till båten, lägger Stina en loop med en grövre lina runt fiskelinan och låter den glida över fisken. Just när den når stjärtspolen så rycker hon till och vi kan släppa fiskelinan och bogsera Tunan baklänges. Vi lyfter upp den och hänger den i vår båge akteröver och kan då konstatera att den väger väl över 10 kg. Vi gissar att den väger runt 12-14 kg. Den sprattlar och far runt men den sitter väl surrad i bågen. Efter en stund har vi lyckats dränera den på blodet och den slutat att sprattla, så att Stina kan rensa ur den. Den får hänga i bågen till vi kommer in. När vi kommer fram till passet in till ön Makogai så får vi kryss igenom. Vi kryssar över den lugna lagunen och ankrar upp på 7m djup alldeles utanför en liten by. Stina tar genast itu med att filéa tonfisken och det blir massor av fisk. Fem stora filéer lägger hon i kylen och fiskhuvud med massor av fisk lägger vi i en plastpåse till byborna. Medan Stina förbereder middagen för oss alla, åker Idun och jag in till byn med den resterande fisken som vi ger till en gammal dam som bor ensam och måste förlita sig på andras fiskelycka. I skymningen bänkar vi oss i Christinas sittbrunn för att njuta av Potatismos, rårivna morötter, Citronmarinerad stekt Tuna filé och en god sås. Gissa om vi njuter av måltiden.

Dagen efter klär vi på oss Zulu, packar ner yagona i ryggsäcken och åker in till byn. Hövdingen som presenterar sig som Kameli tar emot oss på bryggan. Vi går upp till en förrådsbyggnad och sätter oss på verandan, där vi överräcker yagonan. Efter sevusevu välkomnar han oss och berättar lite om öns ganska unga historia. Ön har varit lepra koloni från år 1911 till 1969 då leprakolonin lades ner, eftersom den medicinska utvecklingen hade gjort sådana framsteg att den inte längre behövdes. Som mest fanns det 5000 människor på ön och de kom från många länder kring Fiji. Det fanns en väg till andra sidan av ön och det fanns också en och annan bil. Fijis första biograf byggdes här och man kan ännu se rester av Projektor rummet och väggen där filmduken var. Väggar och tak är borta sedan länge. Vart man går ser man ruiner från antingen sjukhusbyggnader eller bostadsbyggnader. När kolonin lades ner och de sista patienterna flyttades till Suva, så satsade regeringen på fåruppfödning. Det slog dock inte väl ut eftersom de flesta fåren försvann på nätterna. Folk stal dem och slaktade dem helt enkelt. Efter detta försök så började man att föda upp havssköldpaddor för att säkerställa stammen som var på stadigt nedåtgående i Fiji. Projektet föll väl ut och det anses nu inte behövas mer. I dag har man istället uppfödning av ”Giant Clams” (jätte snäckor) som har minskat starkt på grund av överfiskning. Uppfödningen går till så att man placerar en ”Giant Clam” i en liten bassäng när det är dags för den att fortplanta sig. Eftersom de är 2 könade så behövs det bara en snäcka. När snäckan sprutar ut ägg och sperma, samlar man upp denna i en hink där befruktningen sker. Därefter placeras de befruktade äggen ut i en lång grund bassäng med vattengenomströmning. Äggen är så små att de inte syns för ögat. Efter ca 3 veckor kan en larv stor som ett sandkorn skönjas. Efter ytterliggare ca 6 månader är snäckan ungefär 6 cm och liknar nu en riktig Clam. När den blivit ca 10 cm lång, placeras den ut på olika rev runt Fiji för att förstärka beståndet.

En morgon när vi lyssnar på rag-net, får vi höra att den Amerikanska trimaranen Elysium har gått upp på ett rev på ön Futuna i Vanuatu. Elysium med ägaren Louis från Texas, har vi träffat många gånger under vår segling över Stilla havet. Senast vi träffade honom var på Vanabalavu då han hade fått med sig en betalande besättning som skulle vara med ända till Vanuatu. De hade något problem med propelleraxeln och kunde inte köra motorn. Vid haveriet låg de uppankrade utanför ön, då en front passerade med vindvridning och starka vindbyar. Man hade ingen möjlighet att manövrera bort från ön utan drev upp på revet där båten blev vrak. Alla ombord klarade sig iland, även om en av tjejerna ombord fick stora skador av revets koraller och fick flygas till sjukhus för vård. Händelsen ger oss en påminnelse om hur sårbara vi kan vara och att det gäller att vara på sin vakt och hålla båt och utrustning i gott skick. Vi lider med Louis och hans besättning.

Makogai har 2 byar och en dag går vi på promenad till byn på östra sidan. Vi följer en gammal väg som har växt igen till en stig och det tar en dryg timma att komma dit. Vi besöker öns skola som ligger i byn och vi kommer lagom till deras lunch rast. En lärarinna sitter under ett träd och delar ut tandkräm till alla barnen som står i rad med sin tandborste i handen. Av henne får vi veta att det skall vara en dansuppvisning i byn där vi ligger uppankrade, nästa kväll. Varje vecka kommer det en dyk-båt ifrån Suva som betalar bra för att byborna lagar mat till dem och för dansuppvisningen. Inkomsterna finansierar skolgången för eleverna så man betalar ingen skolavgift. Vi blir inviterade till dansuppvisningen av lärarinnan. Efter en lunchpaus under ett träd, går vi runt och tittar på den välskötta skolan innan vi tar en tur genom samhället och återvänder hem.

Nästa dag kommer dyk båten in strax före solnedgången och de lokala tar emot dem på stranden med sång och musik. De förbereder en lovo (jordugn) där de lagar den fisk som dyk turisterna harpunerat under dagen. Alla samlas i kommunhuset där de nyanlända får göra sin sevusevu och där de bjuds på Kava. Besättningarna från Christina och Blue Marlin får sitta och titta på utmed väggen med de lokala. När ceremonin är över så börjar dans uppvisningen som utförs av elever från skolan. Föräldrar och lärare står för sång och gitarrspel i bakgrunden. Det blir en härlig uppvisning som slutar med att vi gäster får vara med och dansa. Efter dansuppvisningen försvinner dyk gästerna ut till sin båt med den nu färdiga maten. När vi skall gå, ber de oss stanna kvar och delta i sången och kava drickandet som fortsätter ytterliggare några timmar.

Efter 4 dagar på Makogai, gör vi klart båten och avseglar. Vi seglar över lagunen, ut genom passet och sätter kurs mot nästa ö, som heter Naigani, 20 sjömil bort. Naigani är en liten ö med ett samhälle och en resort, båda ligger på sydsidan. Ön ligger väster om en större ö som heter Ovalau som ger lite lä för passadvindarna. När vi närmar oss ön, har en Yellowfin Tuna på ca 5 kg, vänligheten att nappa. Vi ankrar upp på norra sidan, i Cagabuli bay, bakom ett stort korallrev som skyddar oss från dyningen från öster. Innanför oss har vi en lång härlig sandstrand med vit fin sand. Bakom stranden finns en plantage, som ser lite övergiven ut, med bananplantor, papaya, brödfrukt träd och naturligtvis kokos palmer. Vi tar dingen ut till revet så snart vi gjort båten i ordning. Det visar sig vara ett av de finaste reven vi sett på hela Fiji. Uppe på revet är det ca 2 m djupt, fullt med korallhuvuden och med vit sand emellan. På revkanterna är det fullt med olikfärgade koraller och ett myller av revfiskar. Vi hittar genast 2 stora (25 cm), vackra King helmet snäckor som vi beundrar. Rune på Blue Marlin tar en med sig till båten. Under natten gnager samvetet honom och han har svårt att somna. Så han går upp och släpper tillbaka snäckan i havet igen, där den hör hemma. Längst ut där revet försvinner ner i djupet, ser vi White Tipped Reefshark, Muräna och många fantastiska koraller i alla möjliga färger. Bland annat ser vi röda trädkoraller och stora vita solfjäderkoraller. Vi tillbringar 3 dagar på Naigani med snorkling på revet på dagarna och grillning på stranden i solnedgången. Vi grillar Tonfisk, Korv och Bananer som vi avnjuter med smällt choklad. Vädret är perfekt med sol och en svag bris som fläktar precis lagom mycket för att det inte skall bli för hett. Om det finns ett paradis, så heter det nog Naigani.

Efter vårt paradis, så seglar vi under 2 dagar via Nananu I cace och Vitogo bay, till Fijis andra stad Lautoka. Vi seglar hela tiden innanför revet som löper utmed Viti Levus nordkust, behaglig segling i frisk undanvind och smul sjö. Det är väl lite orättvist att säga att Lautoka är motsatsen till Paradiset, men kontrasten mot Naigani är slående. Staden domineras av ett stort rykande sockerbruk. Ankarplatsen är inte speciellt inbjudande och dinge landningen är en katastrof. I staden finns dock det mesta att köpa och människorna är även här vänliga och trevliga. De flesta av dem har Indiskt påbrå. Vi klarerar in och gör de inköp vi har behov av. Seglar därefter de 8 sjömilen till Vuda Point som är en skyddad marina med alla möjliga bekvämligheter. Vi njuter av el och vatten på bryggan, tvättmaskiner och duschar med varmt vatten (onödig lyx) i land. Det finns också restauranger, barer och några små butiker. Gasoltuberna får vi enkelt och billigt fyllda på en stor gasdepot inom kort gångavstånd. Här träffar vi också många av de seglare som vi mött tidigare, bl.a. Diva, Jade och Necessity. Vi städar båten både invändigt och utvändigt. Servar vinschar och utför diverse småreparationer. Ett par gånger tar vi bussen in till Lautoka för att göra diverse inköp. Bussresan tar ca 40 minuter och kostar bara 10 kronor. Men så är bussen också av det äldre och enklare slaget. Jag kan inte låta bli att ta en bild av instrumentpanelen, inga fungerande instrument och kablar som hänger ut överallt. Jag lovar att bilden inte är tagen på ett skrotupplag. Efter en knapp vecka är vi nöjda med marina livet och ger oss av ut emot den allra östligaste ögruppen i Fiji, Yasawa gruppen.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 28. Segling i Yasawa gruppen (Fiji).

(2007.07.16 - 2007.08.02.)

Yasawa gruppen består egentligen av 2 ögrupper, Mamanuca gruppen i söder och Yasawa gruppen i norr. Öarna sträcker sig som en halvmåne från Nadi på Viti Levu, norrut upp mot de västra reven på Vanua Levu. Öarna ligger i bekväm anslutning till den stora flygplatsen i Nadi och är därför också mycket mer turistiska än övriga Fiji. På nästan varje ö, finns det minst en och oftast flera semesteranläggningar s.k. ”resorts”. Den första ön vi besöker, Navadra Island, är dock ett undantag. Det är den nordligaste ön i Mamanuca gruppen. Här bor det inga människor och platsen är väl mest känd för sin fina snorkling. Vattnet är kristallklart och snorklingen är fin, men inte i klass med Naigani. Vi stannar i 2 nätter och blir ordentligt sjörullade, då dyningen går in i bukten. I svaga vindar fortsätter vi upp till Waya Island, som är den sydligaste ön i Yasawa gruppen. Vi ankrar i Likuliku Bay utanför Octopus Resort. Många av våra seglarvänner har berättat i positiva ordalag om resorten. På kvällen äter vi en god middag inne på deras restaurang och blir vänligt bemötta av deras personal. Föreståndaren önskar oss välkomna och berättar om vad som gäller för oss seglare. Vi är välkomna att deltaga i deras utflykter och vi får även använda deras simbassäng mot en liten avgift. På kvällarna visar de filmer på en stor filmduk vid poolen helt gratis. De av våra vänner som rekommenderat stället har alla barn och vi förstår deras entusiasm. Vi är dock inga resortmänniskor, så efter ytterliggare en rullig natt seglar vi vidare norrut. Vår nästa natt-ö heter Drawaqa men på väg dit stannar vi vid ett rev utanför en ö som heter Narara Island. I kristallklart vatten simmar vi in i en vindlande ravin som är ca 2-3 m bred och kanske 20 meter djup. Vi ser en Papegojfisk som är ca 1 m lång, den största vi sett hitintills. Vi ser också en Pacific sole, en slags flatfisk som kamouflerar sig mot bakgrunden så att den är näst intill omöjlig att upptäcka. På eftermiddagen ankrar vi i en bukt väster om den lilla ön Drawaqa. Nästa dag skall vi försöka att se Manta Rockor i sundet mellan Drawaqa och Naviti. Enligt vad vi hört, så skall Rockorna passera sundet ungefär 2 timmar efter högvatten. Nästa dag är vi på plats i sundet i god tid. Vi hoppar i den östra sidan och driver med dingen igenom sundet med strömmen. Det är ganska grunt på vissa ställen och sikten är där inte helt perfekt. Vi driver igenom ett par gånger utan att se några Manta men ser väldigt mycket andra revfiskar. När vi nästan gett upp, så får vi syn på en Manta som kommer simmande mot oss med sitt stora gap vidöppet. Den är ca 2,5 m mellan fenspettsarna och tycks flyga fram genom vattnet med långsamma vingslag. Det blir den enda Mantan vi ser den här gången. Vi lyckas att föreviga den på bild, innan vi lite frusna kör tillbaka till båten. Efter lunch ger vi oss av norrut utmed Naviti's revfyllda västkust. Här gäller det att hålla ordning på navigationen och pricka av varje rev som passeras. Vi följer seglingsbeskrivningen i vår pilot bok som stämmer fint, vilket däremot inte sjökorten gör. På eftermiddagen ankrar vi i Natuvalu bay på Naviti, utanför några ”resorts”. Vi avstår dock från att besöka dessa. Till skillnad mot de senaste nätterna får vi här en lugn natt med endast lätt rullning. Nästa morgon är det helmulet då vi fortsätter upp igenom sundet mellan Yaqeta och Naviti. Vi går för motor då vinden är nästan rakt emot. Fisket ligger i och mitt i sundet fångar vi en fin Wahoo på ett par kilo. Väl igenom sundet kan vi falla av och sätta segel. I ökande vind, sträcker vi upp öster om öarna Yaqeta, Matacawalevu och Nacula. Vi får reva seglen i den ökande vinden och det börjar också regna. Som tur är, så är det ganska lättnavigerat här på den östra sidan av ökedjan. Vi går in i sundet mellan Nacula och Yasawa Island. Rundar den höga ön Sawa-I-Lau och ankrar upp utanför byn Nabukeru på Yasawa. Vinden ylar i riggen, men vi har bra fäste med ankaret och inga dyningar som rullar oss. Ugnsgrillad Wahoo smakar gott nere i den torra kajutan.

Nästa dag har vinden bedarrat något och solen tittar åter fram. Vi tar oss in till byn som är stilla och tyst, då alla är i kyrkan för att det är söndag. Vi går en promenad utmed stranden och på vägen tillbaka träffar vi en av lärarna i skolan och hans mor som kommer från kyrkan. Längre fram vinkar en kvinna till oss att vi skall komma upp till deras hus. Hon ber oss sitta ner vid deras uteplats, så skall vi bli serverade lunch. En efter en droppar familjemedlemmarna in och vi blir serverade härlig lokal Fiji mat. Efter lunchen blir vi inbjudna i huset för en liten pratstund.

På måndag morgon går vi på Sevusevu till byns överhuvud, som vänligt tar emot yagonan och hälsar oss välkomna. När vi kommer ut från honom, har alla kvinnorna lagt ut souvenirer och handarbeten på marken så att vi skall kunna handla. Vi hade inte tänkt oss fler suvenirer från Fiji, men köper en vacker snäcka och ett halsband för att inte göra dem besvikna. Sawa-I Lau den höga ön bredvid vår ankarplats, har en grotta där det skall gå att simma in. Den kan vi givetvis inte låta bli att besöka då vi är här. Så vi tar vår snorkelutrustning och en ficklampa och kör ut till ön med dingen. Vid stranden sitter det 2 damer och säljer suvenirer och en trappa leder upp till grottans öppning. Hit kommer varje dag ett par båtar med turister från ”resorterna” runt omkring, men då vi anländer är vi ensamma där. Vi förklarar för de förstående damerna att vår souvenirkvot är fylld. Efter att ha betalt en liten avgift, blir vi ledsagade upp för en trappa och in i en grotta via en trappa ner till vattenytan i grottan. Vi tar på oss vår utrustning och glider ner i det svala vattnet. En av damerna visar oss var öppningen, som ligger under vattenytan, in till den andra grottan ligger. Vi simmar över dit och dyker ner en halvmeter där vi hittar en öppning. Med ficklampan till hjälp, dyker vi igenom öppningen och kommer in i en ännu större grotta. Det är tur att vi har ficklampan med, för det är kolmörkt härinne. Grottan har vackra formationer i taket och även en del stalaktiter som hänger ner. Lite längre in kan vi skönja ljus och då vi tar oss dit ser vi en skorstensliknande öppning som går rakt upp där ljuset letar sig in. Under vattenytan är det flera meter djupt och även där många olika bergformationer. I en liten sidogrotta, blir vi bitna på huden av en del smådjur. Det är vattenlus som åstadkommer små röda bett på kroppen. Efter en vacker och spännande simtur i grottorna är det skönt att åter komma ut i solvärmen. På eftermiddagen går vi en lång promenad utmed Yasawa Islands östra stränder. Jag hittar 3 st Nautilus snäckor men alla är trasiga på ett eller annat sätt.

Nästa dag avseglar vi söderut igen. Vi följer Nacula Islands västra sida som är svårnavigerad då det är fullt av rev. Vi har solen i ryggen, så vi har inga problem att upptäcka reven och allt går bra. På eftermiddagen ankrar vi i en bukt som heter Vunduyava på Naviti Islands nordöstra spets. Här träffar vi några lokala grabbar när vi snorklar. De harpunerar revfisk och har just skjutit en vacker gul blåsfisk. Den har blåst upp sig och är rund som en fotboll.

Dagen efter har vi bestämt med Blue Marlin, som kommer söderifrån, vid Drawaqa Island för ett nytt besök vid Manta passet. Den här gången har vi bättre tur. Vädret är stilla om än lite mulet. Vi har knappt kommit ut i passet, förrän en stor Manta Ray slår med fenorna i vattenytan, rakt framför jollen. Vi ser mer än 10 Mantor simma igenom sundet och vi simmar alldeles bredvid dem utan att de bryr sig. När Stina simmar ner och klappar några av dem på fenorna och ryggen så sätter de fart och simmar ifrån oss. Det är en fantastisk upplevelse att simma tillsammans med så stora fiskar, en del av dem är nästan 3 meter mellan fenspetsarna. Många av dem har sugfiskar sittande på buken och andra har fullt av små pilotfiskar som simma runt munnen. Öknamnet ”Djävuls rocka”, har den fått för sitt utseende och inte för att den är farlig. Den äter bara plankton och små kräftdjur, som den samlar in i sin vidöppna mun. Det blir många fina bilder och även ett par filmsnuttar. Efter simturen med Mantorna så återvänder vi till Vunduyava Bay där vi låg ankrade natten innan. Här är en härlig vit sandstrand och fina rev att snorkla på. Vi stannar ytterligare en dag tillsammans med Blue Marlin och gör då en utflykt till östra sidan av halvön där vi ligger. Vi går längs med en smal stig över ängar med 2 m hög vass. På ett ställe, mitt på stigen, ligger det en vackert färgad landkrabba som vi fotograferar. På andra sidan går vi genom välskötta planteringar och kommer så småningom fram till en samling vackra vasshus. Vi möts av 2 äldre personer och några hundar. Det är Sovio och Carla som bor själva här sedan 17 år tillbaka, då Sovio gick i Pension. De visar oss in i sitt boningshus som är helt byggt av vass och Pandanus blad. Golvet består av vackert behandlat trä och de har fina möbler som de skyddar med vita bomulls skynken. Kokhuset som ligger vid sidan av har ett välkrattat sandgolv och köksredskapen hänger i ordning på väggen. Hela platsen utstrålar ordning och reda och det är rent och snyggt överallt. Det är den vackraste bostad vi sett på hela Fiji och den ägs av ett äldre pensionärspar som uppenbarliggen jobbar hårt för att hålla allt i det skick det är. Nere vid stranden har Carla gjort vackra installationer av drivved och snäckor som hon funnit. Utanför stranden ligger ett amerikanskt stridsflygplan som störtade i slutet av det andra världskriget. Vi simmar ut och inspekterar det, men tiden har gjort sitt och inte så mycket finns kvar mer är flygkroppen och stjärtfenan. Vid vraket är det många olika fiskar och vi ser bl.a. en Stonefish som hasar sig fram längs med botten. Det är en ful rackare som kamouflerar sig väl i sanden. Efter snorkelturen dukar vi upp den medhavda lunchen på en pressening framför deras hus. Det blir nybakt bröd, stekt fisk som vi fångat under gårdagens tripp, marmelad, ost och Carlas kokta bananer. När vi skall ge oss av får vi papaya och kassava med oss. Carla ger mig också 2 vackra Nautilus snäckor. Den ena ger jag till Idun. Sovio följer oss tillbaka till andra sidan och vi ger honom tändstickor, gaständare, en påse kex och en kall öl. Nu slipper han gå en betydligt längre promenad till närmsta by, för att köpa tändstickor. När vi äter middag i Blue Marlins sittbrunn, pratar vi mycket om det fantastiska gamla paret och om deras fria liv där vid stranden. Efter middagen blir det DVD kväll med ”Free Willy 3” på programmet.

Dagen efter blir det tidig avgång för att segla de 46 sjömilen till marinan i Vuda Point. Tvätthögen har växt till sig och lite färsk mat behöver inhandlas. Vi får segling i frisk ostlig vind och härligt solsken och kan angöra marinan väl innan det börjar skymma.

Efter över 2,5 månader på Fiji, tycker vi nu att det är dags att segla till Vanuatu så vi börjar förbereda båten. En tur till Lautoka med den fantastiska bussen hinner vi med. Där köper jag nya simfenor och nya badbyxor. Två par för 45 kr, ingen dålig affär. I supermarketen handlar vi så mycket att vi får ta taxi tillbaka. När båten och vi är klara så sätter sig vädrets makter på tvären och det varslas om lågtryck och frontpassage senare i veckan. För att slippa ligga och vänta i marinan så seglar vi 15 sjömil ut till en ö som heter Malolo lailai. Här ligger en ”resort” som heter Muscet Cove, där det också finns en marina och en yacht club. Vi ankrar strax utanför marinan och gör en tripp iland på eftermiddagen. Många vi mött har berättat hur fantastiskt det är här, men vi blir måttligt imponerade. Den vackra swimmingpoolen är det som imponerar mest. Det hela är nog inte vår grej. Vi stannar 2 dagar och tiden används mest till att fixa med lite förbättringar på båten. Sista natten kommer fronten med regn och sydvästlig vind men trots vädret ger vi oss av och seglar i kuling tillbaka mot Viti Levu. Där ankrar vi för natten i en skyddad bukt som heter Saweni Bay, innan vi nästa dag seglar de sista 5 sjömilen in till Lautoka för utklarering. Efter utklarering och spendering av de sista Fiji dollarna i stan, så avseglar vi mot Vanuatu kl. 15,15 den 2: a augusti. Vi har fått massor av fina upplevelser i fantastiska seglingsfarvatten och mött otroligt gästfria människor.

Bula Fiji, Vinaka Vakalevu.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 29. Vanuatu del 1.

(2007.08.02 - 2007.08.14.)

Vi går för motor eftersom det är nästan helt stilla. Efter en dryg timma, då vi passerat Vuda Point, kommer det en frisk bris som för oss emot passet på västra Viti Levu. Vi far ut genom Navulo Passage klockan 8 på kvällen i kolsvart mörker. Ensfyrarna i Momi Bay leder oss igenom så vi har inga problem. Vattendjupet ökar snabbt från 20 meter till över 1000 meter och dyningen fångar upp oss och hjälper oss mot målet. Sjön uppe på dyningen är ganska bråkig och en och annan skickar lite vatten in i sittbrunnen och gör det ganska våt och obekvämt lite inrullat på fockenkar lite vatten in i sittbrunnen. älper oss mot måtet. Vi seglar med 2 rev i storseglet och lite inrullat på focken. Vi har köpt färdig Pizza i Lautoka, så vi slipper att laga mat. Som vanligt är första natten den jobbigaste, med dålig nattsömn och lätt sjösjuka. Den starka passaden står sig även nästa dag och vågorna har inte blivit bättre. Seglingen fortsätter att vara obekväm men vi gör god fart. Nånannan (vindrodret) styr och vi själva försöker att vila så gott det går. Vi pratar med en fiskebåt från Fiji på vår radio. Han varnar oss för Kinesiska Tonfiskebåtar som seglar med mycket dålig belysning eller ingen alls. Det enda vi kan göra mot det är att hålla god utkik. Vi har fullmånen till hjälp om natten så sikten är god även då. Några andra fiskebåtar ser vi inte under hela överfarten. På kvällen då vi laddar ner E-mail, nås vi av den tråkiga nyheten att Stinas far gått bort. Han har lugnt somnat in i sin säng på kvällen. Han skulle ha blivit 78 år 14 dagar senare. Det känns jobbigt för Stina att inte kunna vara närvarande och stötta sin mor. Eftersom hennes far var frisk och väldigt aktiv, så kom bortgången lite överraskande. Vi har naturligtvis snuddat vid tanken att det kunde hända, eftersom min far gick bort året innan. Det är priset man får betala när man vill förverkliga sina egna drömmar. Man kan inte vänta med att göra en sådan här segling till ”rätt tillfälle”, för det kommer aldrig. Eller kanske ändå riktigare, ”rätt tillfälle” är alltid. Hur som helst kan vi inte göra något här ute på oceanen, mer än att tänka på dem där hemma och vi hoppas att de förstår att vi är med dem i tankarna.

Det blåsiga vädret fortsätter och även andra natten blir obekväm. Seglingen går fort och vår beräknade ankomst är mitt i natten till Port Resolution på Tana. Vi fortsätter ändå att segla så fort det går, för vi vet att vinden skall avta rejält. Tredje dagen så börjar vinden att avta successivt, så focken rullas ut helt och efterhand kan vi även slå ut båda reven och segla för fulla segel för akterlig vind. Sjön lägger sig lite grann och livet ombord blir bekvämt och njutningsfullt i det härliga vädret. Sista natten (den 4: e) avtar vinden ytterligare och farten sjunker. Vi passerar ön Futuna, där vår vän Louis på Elysium förliste. Det är en hög ö med branta klippstup och den ser lite spöklik ut i månskenet. Vi kan lätt föreställa oss de dramatiska timmarna, då Elysium strandade där. Det måste ha varit en hemsk upplevelse. Vi ser även ett rött sken på himlen, över den aktiva vulkanen på Tana. Sent på natten, då vi har 15 sjömil kvar, dör vinden helt och motorn får ta oss den sista biten. Vi går in i en djup vik som heter Port Resolution, på ön Tana och lägger vårt ankare strax intill Blue Marlin. Några havssköldpaddor sticker upp sina huvuden över vattenytan, som om de ville hälsa oss välkomna. Vi har seglat 486 sjömil på 3 dygn och 16 timmar, vi är på Vanuatu och nya spännande upplevelser väntar på oss. Första dagen efter en översegling går som vanligt åt till att ställa båten i ordning. Vi tvättar av med färskvatten vid nedgången till ruffen och runt pentry och toalett. Sedan monterar vi soltältet, sjösätter dingen och sätter på utombordsmotorn. Ett par timmars vila, brukar också göra susen. Fram emot eftermiddagen tar vi oss iland för en kort promenad. Vi konstaterar att vi kommit till en annan kultur. Här är folk mycket mörkare och har ofta ett väldigt krulligt hår. Man har mycket mer likhet med invånarna ifrån Nya Guinea än från Polynesierna. Det var också från Sydostasien som invandringen skedde för ca 3000 år sedan. Den första Europé som upptäckte öarna, var Portugisen Pedro Fernandez de Queiros, som år 1606 trodde att han kommit till Australien. Bouganville kom till öarna 160 år senare och döpte då öarna till de Stora Cykladerna. Den 16 juli 1774, var det en annan berömd sjöfarares tur att upptäcka öarna. Det var naturligtvis James Cook, som då ankrade sitt skepp Resolution i den vik där vi nu ligger ankrade, därav namnet Port Resolution. Cook döpte då öarna till Nya Hebriderna, ett namn som de bar under coalitionsstyret mellan Frankrike och England ända till 1980, då Georges Sokomanu valdes till Vanuatus första President.

Port Resolution är ingen inklareringshamn, så detta måste ske i Lénakel på andra sidan ön. Så vi arrangerar med Stanley, en lokal guide, en biltransport över dit. Nästa morgon, då vi skall åka, så ösregnar det och vi ställer hastigt in turen. Under regnvädret så kommer det in ytterliggare några båtar. Nästa dag skiner åter solen och nu är vi 5 besättningar som embarkerar pick-upen som tar oss över ön. Turen i sig är intressant och går genom skiftande landskap. Tät djungel, ökenliknande vulkanlandskap och höga berg passeras innan vi efter drygt 2 timmar kommer fram till Lénakel som är öns huvudort. Tull- och Immigration besöken går fort och lätt, men då vi skall försöka få tag på karantän killen så blir det svårare. Han är tydligen ute i byn och far runt så honom har vi svårt att hitta. Medan vi far runt och letar, så passar vi på att äta lite lunch. Det gör vi i byns enda restaurang, som håller till i en liten hydda invid stranden. Två äldre damer serverar god fisk med sallad och taro för ca 15 kr/portion. Det smakar gott och vi får rikligt med mat. Efter lunchen kör vi åter upp till karantänsstationen. Inget folk där, så vi lägger oss i gräset för att vänta. Efter en timma kommer vår man och fixar pappren för oss, vi får nu stanna i 30 dagar då vi måste ansöka om förlängt uppehållstillstånd hos Immigration. Färden tillbaka går i ett rasande tempo på de skumpiga vägarna. Vi stannar bara vid ett par tillfällen på toppen av berget, för fotografering. I skymningen är vi tillbaka efter den dryga men trevliga turen.

Runt Port Resolution ligger 3 st byar och dagen efter besöker vi den största av demsom heter Ireupuow. Här ligger skolan som har elever för både ”primery och secondary school”. Vi får en pratstund med huvudläraren och han berättar hur det fungerar. Man har 3 terminer på året och varje termin kostar 5000 vatu (ca 350 kr) för primery school och 30000 vatu (ca 2100 kr) för secondary school. I secondary school bor man och äter på skolan så därför är det så mycket dyrare. Pojkar och flickor bor var för sig i olika baracker. Flickorna sover på madrasser på golvet medan Pojkarna sover i lokalt tillverkade våningssängar. De är byggda av bambu i 3 våningar. Jag tror att flickorna bor bäst eftersom de inte får plats så många på golvytan. I pojkarnas sovrum på ca 10-15 kvadratmeter kan man bo upp till 12 personer. I barackerna finns det 3 st sovrum. I vår del av världen skulle barnen aldrig ha accepterat ett sådant boende, men här tycker man att man har det bra och klagar inte. I skolsalarna verkar en fantastisk ordning och disciplin och alla barnen verkar lyckliga för att de får gå i skolan. Det är tyvärr inte alla som har råd, eftersom pengar är en bristvara. Skolan har också en lista på de elever som inte lyckats betala de senaste terminerna och om man inte får in terminsavgifterna så får eleven så småningom lämna utbildningen. Utanför skolsalarna hänger barnens ryggsäckar eller pandanusväskor i en lång rad. . Man gör så gott man kan med de små resurser man har till förfogande. Två kranar med vatten och två skärmar utgör duschen. Man äter utomhus för man har inte haft råd till en matsalshydda. En byggnad är en distriktsköterskemottagning, dock är det sällan man har tillgång till sköterska. Det är ett engelskt par, som strandade här för tre år sedan och blev räddade av byns innevånare, som sponsrat renoveringen utav huset.

Efter skolbesöket är vi bjudna till en liten fest i byn med anledning av att man skall installera en ny bychef. Vi skall också besöka en liten baby som heter Ester och som fyller 2 månader. Man firar ofta spädbarnen månadsvis, eftersom dödligheten är stor de första månaderna. Vi har med oss lite presenter till den lilla. Två fina små handdukar och en flytande tvål. Vi har också bakat en stor chokladkaka som vi överräcker. Kakan delas upp i små bitar och alla barnen får varsin bit. Efteråt bjuds vi på en delikat lunch som består av havssköldpadda, ris, diverse grönsaker och givetvis nationalrätten Laplap, den tillreds av taro eller yamrot som rivs till en pasta och får dra i Cocosmjölk. Man lägger gärna till bitar av gris, biff, kyckling eller fisk om man har. Det hela packas in i blad från Laplap plantan och kokas i en jordugn på heta stenar. Det hela smakar fantastiskt gott och framförallt sköldpaddan som lite grann påminde om kyckling fast med mer smak.

I skymningen är Rune och jag bjudna att vara med på ett bymöte där den nya hövdingen skall insättas i sitt ämbete. Man dricker naturligtvis även kava vid mötet, det gör man för övrigt så snart man har en anledning. Det verkar snarast så att innehav av kava är anledning nog. När vi kommer till platsen för mötet är diskussionen i full gång. Det är väldigt disciplinerat, den som har ordet går ut på den öppna torgliknande platsen och säger det han vill ha sagt. De övriga deltagarna sitter runt omkring och nickar eller rister på huvudet beroende på om de samtycker eller ej. Det är bara män som får deltaga och de som sitter och lyssnar tuggar på kavarötter för att bereda dem för kavan. När roten är tuggad till en tjock gröt, spottar man ut den i ett banan blad. Den nye chefen är en ung grabb på 26-27 år, han sitter lugnt och lyssnar på de råd som de äldre har att komma med. När alla har sagt sitt, så tillreds kavan. Två män sätter sig mitt emot varandra med en skål mellan sig. Den tuggade kava pastan läggs i ett tygstycke och vatten hälls på. När pastan är dränkt i vatten, vrids tygstycket och den mättade vätskan vrids ur i skålen. Proceduren upprepas ett par gånger till dess att kavan fått rätt styrka. Var och en får sin kava ur de rötter som de tuggat. Vi som är gäster slipper att tugga rötter men vi får vars en full kavaskål. Vem som tuggat vår kava, vet vi inte men de man inte vet har man inte ont av. När vi skall dricka kavan så blir vi uppmanade att gå ett stycke bort och vända ansiktet mot havet och ryggen mot församlingen och dricka kavan i ett svep. Så är seden här. Kavan är gjord på färska rötter, till skillnad mot Fiji, där den bereds på torkade rötter. Detta medför att den blir mycket starkare, och en tydlig bedövning känns i munnen. Rune och jag nöjer oss med en skål, innan vi tackar för oss och ursäktar oss med att vi måste ut till båten innan det blir mörkt.

Nästa dag är det tvättdag, och för att få ren tvätt är det bra med varmt vatten. Detta ordnar vi lätt genom att åka in till stranden längst in i bukten där det finns heta källor. Källorna är bara tillgängliga vid lågvatten då de annars är gömda under vattenytan. Det finns olika pooler med varierande temperatur på vattnet. Vi träffar Mary som visar oss var vattnet har den rätta temperaturen. I några av de svalare poolerna ligger barnen och lögar sig och i de allra hetaste där kokar man matbananer och kavarötter. När tvätten är avklarad så kommer Rune, Idun och flickorna in med dingen. Tillsammans går vi upp till en by som heter Mensory och som ligger en bit in i skogen. Vi har tagit med oss lunch som vi skall äta tillsammans med bychefen Filemon och hans familj. Det visar sig att Mary är Filemons dotter. Vi har med oss presenter till både Filemon och Mary som de blir väldigt glada åt. Vi dukar upp och Filemon, Mary och tiotalet barn samt grisar och höns gör oss sällskap. Som tack för vår gästfrihet blir vi bjudna på lunch på söndagen. Då har Filemon tänkt slakta en liten gris. En stor ynnest eftersom grisar är något av det mest värdefulla man har.

En av de största attraktionerna på Tana och på Vanuatu är den aktiva vulkanen Mount Yasur. Det anses vara världens mest tillgängliga aktiva vulkan. På kvällen har guiden Stanley ordat så att vi seglare kan åka upp och titta på den. Vi är många som skall åka så bilen får köra två gånger. Stina och Jag har tur att komma med i första bilen och kommer upp innan det blivit mörkt. Visserligen är vulkanen mer spekulativ i mörker men fotona blir bättre i skymningen då det är mer ljus. Pickuppen vi åker med kör oss nästan ända upp till kratern och vi behöver bara gå en halv kilometer. Väl uppe står vi ända ute på kraterkanten och ser ner i botten på vulkanen. Man ser inte själva huvudöppningen, som är skymd bakom en kant, men man ser hur det lyser kraftigt rött där nere. Några av de mindre öppningarna ser man däremot. Det mullrar dovt där nerifrån. Med jämna mellanrum hörs det en kraftig bang och glödande magma och rök flyger högt upp över våra huvuden. Vi får se det ena utloppet kraftigare än det andra och ett är så kraftigt att guiderna ropar att vi skall springa tillbaka. Till vilken nytta kan man ju undra, det hela sker så fort att man ändå inte skulle hinna undan. Dessutom är det mörkt och farligt att rusa rakt ut i terrängen. Det hela avlöper dock väl och guiderna kan ropa faran över. Smällen är så kraftig att marken skakar och byxbenen fladdrar. Man kan lätt föreställa sig att det är farligt att vara här uppe, då vulkanen är som mest aktiv. Det är en väldigt stark upplevelse och det känns som om man står vid dörren till helvetet och kikar in. Vi stannar i ett par timmar och får se de glödande lavaklumparna flyga som röda projektiler i mörkret, innan de rullar tillbaka ner för kraterkanten

På vägen hem besöker vi en John Frum by. John Frum är en märklig religiös rörelse som uppstod under andra världskriget. Varje fredag natt firar man John Frums förestående återkomst med musik och dans, från klockan 6 på kvällen till klockan 6 på morgonen. Tre olika grupper avlöser varandra, de sjunger tio sånger sen byter de och så håller det på. Vi är väl inte precis imponerade. Visserligen sjunger de och spelar vackert men den ena sången är lika dan som den andra i våra öron. Den fantastiska vulkanupplevelsen tar nog också lite udden av det hela. Efter någon timma och ännu en äventyrlig och skumpig bilfärd i det kompakta kolmörkret är vi tillbaka i båten.

På söndagen äter vi lunch hos Filemon och hans dotter Mary i byn vid hott springs. Vi sitter på bananblad i det med blommor vackert dekorerade mathuset. Huset saknar väggar och är luftigt och skönt. De kommer med den helgrillade spädgrisen uppträdd på två pinnar dekorerad med vackra blommor. Grisen placeras på bananbladen och Peter, ett av barnbarnen, skär upp den i mindre bitar. Vi gäster slår oss ned på pandanusmattorna och de lokala sätter sig runt omkring. De väntar med att äta tills vi gäster är färdiga, enligt traditionen. Vi får laplap, papaya, bananer, tarorot och pumpa till. Allt är väldigt välsmakande! Idun har bakat två kakor, en med choklad och en äppelkaka som blir mycket populära. Peter spelar och sjunger för oss och några av barnen dansar.

Någon kanske undrar hur vi konverserar med de inhemska. De flesta på Vanuatu är trespråkiga. Förutom det i byn lokala språket, så pratar man Vanuatus officiella språk, Bislama. Dessutom kan de flesta antingen Engelska eller Franska, beroende på vilken skola man gått på. De lokala språken är många. På en ö som Tana kan det finnas 10-12 olika språk och ofta skiljer det så pass mycket att man inte kan förstå varandra.

Efter en vecka sjöstuvar vi båten och lämnar Port Resolution och Tana. Det blir segling över natten mot huvudstaden Port Vila på ön Efaté. Vi fiskar första dagen och lyckas fånga en fin Yellowfin Tuna på ca 2 kg. Natten blir bråkig med kraftiga vind och regnbyar som ger oss mycket segelexersis. Det är blött och allmänt obekvämt och det är skönt att efter ett jobbigt nattpass, slänga av sig de våta kläderna och krypa ner i en torr och varm koj. Mitt i natten passerar vi ön Eromango som ger lite tillfälligt lä. Strax för om oss skymtar vi Blue Marlins akterlanterna. I gryningen skymtar vi Efaté mellan regnbyarna och klockan 10.30 kan vi fånga upp en av de fasta bojarna hos Yachting world. Båten görs i ordning och efter en kopp te och en macka så sjunker vi in i lite skön sömn.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 30. Vanuatu del 2.

(2007.08.14 - 2007.09.18.)

Efter ett par timmars sömn tar vi dingen iland och går en tur i huvudstaden. Trots att den är liten, så myllrar det av folk och bilar och det är vi ju inte så vana vid. Frånsett biltrafiken, så är staden ganska charmig. Vi har för avsikt att besöka den Australiska ambassaden för att införskaffa visa. Den är inte så lätt att hitta, eftersom den nyliggen flyttat. Vi frågar flera personer som hänvisar oss till den gamla adressen, men till slut hittar vi ändå dit. Väl där berättar en Dansk tjej i receptionen att Immigrationen har stängt på eftermiddagen och efterföljande dag, eftersom det är allmän helgdag. Vi får bråttom handla in eftersom alla affärer är stängda dagen efter. Vi besöker också Internet och Stina får en lång pratstund med sin mor och de får pratat igenom hennes fars bortgång tillsammans. Vi ringer också våra pågar och gläds åt att höra deras röster.

Port Vila är en ganska charmig stad med en vackert belägen ankarplats, som är skyddad mot havet av ön Iririki Island. Storleksmässigt är den som en större by i Sverige med ca 15-20.000 invånare. Det finns massor av turist anläggningar och den är därmed också väldigt präglad av turismen. Det finns en speciell suvenirmarknad och det finns också en stor grönsaksmarknad.

När helgdagen har passerat, besöker vi åter Australiska ambassaden. På Imigrationskontoret sitter en tjej som vikarierar för den ordinarie kontoristen. Hon förefaller minst sagt servicevänlig och uppvisar en ganska uttråkad och nonchalant attityd. Vi lyckas dock dra ur henne att vi bör söka ett 12 månaders visum eftersom vi skall stanna i 9 månader. Det krävs då att vi skall bifoga röntgenbilder av bröstkorgen, ett bankutdrag som visar att vi kan finansiera vårt uppehåll samt försäkringspapper på oss själv och båten. Vi tar våra papper och går till en läkare som ger oss en remiss till sjukhuset. På sjukhuset blir vi snabbt och enkelt röntgade till en väldigt låg kostnad. Tillbaka till läkaren med bilderna, som granskar dem och skriver ett intyg att det hela är som det skall vara. Nästa dag är vi åter på ambassaden och skall lämna alla våra papper. Nu uppstår nästa problem. Bankutdraget är på Svenska och trots att de flesta orden är internationellt gångbara så duger det inte. Det skall vara på Engelska. Jag frågar tjejen om hon inte kan förstå innebörden av kontoutdraget. Jodå hon förstår att det finns tillräckligt med tillgångar, men det hjälper inte, reglerna säger att det skall vara på Engelska. Samma sak gäller för försäkringspappret på båten. Vi lovar att fixa fram pappren, registrerar vår ansökan och betalar avgiften. Sedan blir det en massa korrespondens med bank och försäkringsbolag som slutar med att de får sända pappren med vanlig post. Ett flertal försök med fax misslyckas, vilket bara visar att det är långt till Sverige. Mellan alla besöken på ambassaden, så hinner vi med ett besök på Vanuatus museum och kulturcenter. Där får vi ta del av landet blodiga historia, där kannibalism hörde till ritualerna. Det senaste och förhoppningsvis sista offret lär ha skett 1965 på ön Malekula.

Det ligger en stor vacker båt med Svensk flagga uppankrad i hamnen. Båten har det latinska namnet Gygnus Montangnus och fritt översatt lär det bli Svanberg på Svenska, vilket är ägarens namn. Han lär vara chef i ett Svenskt telecombolag. Ombord är den Norska tjejen Cilia som är heltidsanställd för att se om båten. Ombord är också Nick som är kapten från USA och en Nya Zeeländsk kock. Vi och Blue Marlin blir ombordbjudna en kväll och får beskåda skeppet. Båten är en typ Swan 77 som är förlängd till 83 fot. Vi får en rundtur ombord och kan konstatera att det är en mäktig båt som telefonkillen har. Efteråt blir vi bjudna på våfflor i sittbrunnen och vi sitter och pratar till sent på kvällen. Det visar sig att Nick har seglat Tornado i OS och känner många Svenska seglare, bl.a. Mange Olsson. Vi har massor att prata om och tiden går fort.

På museet i Port Vila fick vi höra talas om en kultur festival som skall äga rum den 22-24 augusti på norra delen av ön Ambryn. Den vill vi gärna vara med på så vi bunkrar båten och ger oss av. Vi har endast 4 dagar på oss att segla de 140 sjömilen till Nopul på Ambryn. Vi ger oss av i frisk vind med 2 rev i storseglet. Seglingen går utmed Efatés västsida och fram på eftermiddagen kan vi ankra i Havanna Harbour på Efatés NV sida. Blue Marlin kommer in och ankrar precis i skymningen. Tidigt nästa morgon fortsätter seglatsen norrut mot ön Epi. Vinden är frisk och det blir en blöt segling. Ungefär halvvägs får vi napp på fisklinan. En Mahimahi på ca 4 kg som stretar emot rejält. Vi vinner dock kampen och Stina får ett styvt jobb då hon skall filea fisken i den grova sjön. På eftermiddagen kommer vi in i sjölä bakom Epi och får en behaglig segling, trots att vindbyarna kommer tjutande genom dalarna. Vi ankrar innanför Lamen Island i Lamen Bay på NV sidan. På kvällen kommer det flera regnbyar, men vi har det torrt och skönt i båten och avnjuter vår fiskmiddag. Nästa dag skiner solen och vi beslutar oss för att ligga kvar. Några stora sköldpaddor simmar lojt runt båten och när vi senare på dagen ligger och snorklar under båten så ser vi flera stycken som verkar helt orädda. De äter lugnt av sjögräset som växer på bottnen. Lamen Bay är känt för att det skall finna Dugonger (Sjökor) där, men vi ser inga under vår snorkling. Någon av de lokala säger att de finns ute runt Lamen Island, men de seglare som varit där på morgonen har inte sett några. Den här gången har vi inte tid att söka efter dem, det får bli på vår väg tillbaka till Port Vila. Nästa morgon smyger vi ut mellan Lamen Island och Epi i totalt stiltje. Väl ute på fritt vatten får vi fin vind. Förut kan vi se Ambryn med sina två aktiva vulkaner, Mount Benbow och Mount Marum, som spyr ut rök från jordens innandöme. Vi går för fullt segelställ och gör god fart hela vägen upp till Ambryns västra udde. Här blir det lä och orolig sjö. Vi får hjälpa till lite med motorn innan vinden kommer tillbaka. På nordsidan av ön blåser det rakt emot och vi får en härlig kryss de sista sjömilen upp till Nopul, där vi ankrar bland ett 10-tal andra båtar. Många av båtarna här känner vi igen sedan tidigare, bland annat Ranger, Windbird, Demon och Diva. Vi blir bjudna på kvällskaffe ombord på Diva och vi har mycket att prata om, då det var över en månad sedan vi träffades senast på Fiji.

Efter frukost dagen efter ger vi oss av in till stranden där vi träffar alla de andra seglarna som också är på väg till festivalen. En av de lokala hövdingarna, som heter Justin, kommer och möter oss för att visa vägen till festplatsen. Det tar ca 45 minuter att gå dit och på vägen träffar vi många av de lokala, som alla vill ta i hand och pressentera sig. Vi går igenom det lilla samhället Olal och kommer slutligen fram till en liten konstfärdigt ihopsatt portal, där vi får sätta oss ner och vänta. Efter en liten stund hör vi en slags sjungande och stampande som närmar sig genom skogen. Ut emellan träden kommer en grupp dansande män endast iklädda penisfodral eller Nambas som det heter här. Nambasen är tillverkad av Pandanus och fäst i en bred maggördel, även den tillverkad av Pandanus. På ryggen har de olikfärgade blad nedstuckna innanför gördeln och runt vristerna har de band med en massa frökapslar upphängda. De åstadkommer ett dovt klingande ljud, då de stampar och rör på fötterna i takt med sången. Danstruppen rör sig sakta framför oss utmed stigen och kommer så småningom in på en öppen plats mitt inne i djungeln. Den öppna platsen kallas för Natsaro och är en helig plats, där man samlas för olika fester och ritualer. Utmed Natsarons ena sida står det många Tamtam trummor eller Slitgonger som det egentligen heter. Slitgongen är ihålig och försedd med en vertikal slits längs med framsidan. Upptill är den konstfärdigt utskuren med ett eller flera huvuden. Ibland är dessa också vackert målade. När man slår på sidan med en pinne, åstadkoms ett dovt trummande. Mitt emot Tamtam trummorna har man gjort provisoriska bänkar av bambu, där vi åskådare får ta plats. Det finns också stånd för matförsäljning och försäljning av träsniderier. Allt är mycket enkelt utfört. Vi blir hälsade välkomna av en av skolans lärare, som berättar att kulturfestivalen har till uppgift att bevara ”kastom”-traditionerna i byn samt att inbringa ett ekonomiskt tillskott till stöd för skolan. Han berättar också lite om de olika ”kastom” dansernas innebörd och ändamål. En del danser är till för fruktbarhet och andra används vid de äldre pojkarnas omskärelse, då de skall bli män. Man har också danser för männens gradering. Man har ett system där fler grader ger högre status. Vid dessa graderingar slaktas det många grisar, vilket är ett tecken på rikedom. Alla danser sker i grupper om ca 10-20 män eller kvinnor. En av dansarna sjunger en eller ett par verser medan de övriga står något hukade vända in mot mitten. Därefter sjunger alla någon slags refräng allt medan de hoppar och stampar med fötterna så att dammet ryker om det. Det hela upprepas ett flertal gånger och en dans tar ungefär en halvtimma att utföra. Kvinnorna har också sina danser och dessa påminner mycket om männens. Kvinnorna är enbart klädda i bastkjolar. De dansar med en lång käpp i handen och även de har bjällror runt anklarna. Under lunch pausen äter vi laplap och andra enkla maträtter som vi handlar i deras små stånd. Det förekommer även flitig handel med träsniderier och bambuflöjter som seglarna byter till sig mot varor som de lokala har behov av. Under den sista dansen för dagen, får alla gästerna delta. Det är en otroligt medryckande känsla, att få dansa mitt ibland de lokala och känna hur marken gungar under fötterna.

Nästa dag fortsätter danserna med ännu mer kraft och energi. Vi bjuds även på lite magiska trollstycken. Bland annat så planterar man ett palmblad i ett djupt smalt hål. Man spottar flera gånger i hålet och stampar till jorden runt ikring väldigt hårt. Därefter är det meningen att bladet inte skall gå att dra upp. Ett antal ungdomar försöker, men misslyckas. När en av de äldre åskådarna tar benen till hjälp så kommer bladet upp ur marken. På en fråga varför det inte fungerade, så svarade magikern bara att gudarna inte var med oss den här gången.

Man visar även upp konsten att göra sand teckningar. Man gör vackra bilder och mönster i slät sand, utan att lyfta fingret man ritar med. Efterlunch blir några av seglardamerna inbjudna att se en ”Kastom Village” av de infödda damerna. Efter en halvtimma kommer de tillbaka och dansar med de lokala. De har helt enkelt blivit utsatta för en trevlig kupp. När de kom ut i skogen till en liten hydda, fick de varsin bastkjol och blev målade i ansiktet. De fick klä av sig på överkroppen och fick även varsin käpp. Inte alla damerna ställde upp på tilltaget, men Stina och Idun och ett par andra damer dansade av hjärtans lust. Även idag avslutas det med gemensam medryckande dans.

Nästa dag är festivalens sista och då får vi se ROM dansen som är en ”grade taking dance” och en av de mest kända danserna på Vanuatu. Den har säkert blivit känd för att dansarna är väldigt utsmyckade. De är klädda i heltäckande dräkter gjorda av Banan blad och har vackra konformade masker på huvudet. Dessa är vackert färgade och försedda med fjädrar och plymer. Dansen i sig är kanske inte så speciell men dräkterna är fantastiska. ROM dansarna kommer från en grannby och för att belöna dessa så slaktar man en gris. En levande gris förs in mitt på Natsaron och klubbas ihjäl med en speciell träklubba avsedd för ändamålet. Många i publiken tycker att det är lite groteskt, men för de infödda är det helt normalt.

Efter tre fantastiska dagar har vi fått vårt lystmäte av lokal kultur för ett bra tag framöver. När vi kommer tillbaka till vår ankarvik, träffar vi några män som vill göra affärer med träskulpturer. Vi blir förtjusta i en som vi byter till oss. På kvällen kommer chief Justin ner till stranden med en stor bytta med Kava. Vi är ett gäng som sitter och pratar i solnedgången och kavaskålen går runt. Efter fyra skålar är det dags att återvända till båten. När jag reser mig upp har benen svårt att bära. Eftersom jag inte känt av något medan vi satt ner kommer det som en överraskning. Jag får verkligen ett bevis på att Vanuatu kavan är mycket starkare än Fiji varianten och fyra koppar var nog två för mycket.

Vi stannar kvar på Ambrym ytterliggare två dagar och besöker en by som heter Ranon, där vi tittar in i en hydda som man gjort om till ett litet museum. Utanför träffar vi en man som är träsnidare. Han tar oss med på en vandring till sin by som heter Fona, där vi får träffa hans familj. Hans son är också en väldigt duktig snidare och de lägger ut sina arbeten på en Panandanusmatta. Vi beundrar deras arbeten och köper eller byter till oss några vackra sniderier. De gör bland annat vackra flygande hundar (fruit batts) som hänger i sovande ställning.

På eftermiddagen lättar vi ankar och går för motor i vindstilla väder de tio sjömilen upp till ön Pentecost. Här ankrar vi i den södra delen i en bukt som heter Homo Bay.

Pentecost är mest känt för sin ”land diving” eller som det egentligen heter N´gol (Nagol). ”Land divingen” sägs ha stått som förebild till det moderna Bungyjumpet och utförs som hyllning till årets Yam skörd. Ritualen sker från april till mitten av juni och går till så att man bygger ett ca 20 m högt torn i en brant sluttning. Männen som utför ritualen, binder en i längd väl anpassad lian som är spiralformad runt vristen. Därefter kastar man sig huvudstupa utför tornet och om allt går väl bromsas fallet upp av lianen strax innan man slår i backen. Det är dock inte ovanligt med skador. Den lokale guide som visade oss tornet berättade följande historia. I mitten av 1970-talet var drottning Elisabeth på besök och ville gärna se på ritualen. Det var inte rätt årstid så man fick bygga ett torn enbart för händelsen. För att drottningen skulle få slippa gå så långt i djungeln, så byggdes tornet närmre byn på en sluttning som var mindre brant. Drottningen tog plats nedanför sluttningen och beskådade föreställningen, som avslutades då en av de lokala hopparna slog i backen och avled. Historien avslöjar inte om drottningen uppskattade föreställningen. I dag så är hoppningen en stor turistattraktion som ger de lokala en årlig fast inkomst. Vi var där som sagt vid fel årstid så vi fick nöja oss med att se tornet kostnadsfritt. När vi kom tillbaka till byn, träffade vi en kille som berättade att han brutit armen då han hoppade från tornet.

Vi såg också några män som arbetade med att såga upp plank, från ett träd som de fällt. Det gör man med hjälp av en bensindriven kedjesåg som givetvis är av fabrikat Husqvarna. De anses allmänt vara de bästa kedjesågarna och finns överallt. Sågen spänns fast i en gigg och förs över trädets längdriktning. Man får plank lika breda som trädet och man bestämmer själv hur tjocka de skall vara ner till ca 15 mm. Det blir givetvis mycket spill, men träd har man gott om.

Dagen efter seglar vi vidare norrut, utmed den västra kusten på Pentecost, korsar Lolvavana Passage och rundar sydväst spetsen på ön Maewo. Vi ankrar i en djup och väl skyddad bukt utanför en liten by som heter Asanvari. Längst inne i bukten hör vi bruset från ett vackert vattenfall. Egentligen består byn av tre olika byar där Asanvari är den som ligger närmast vår ankarplats. De andra två byarna ligger några hundra meter åtskilda men har samma chef och han heter Nelson. Vi hade tänkt stanna ett par veckor här för att koppla av och ta del av det lokala livet, men av olika anledningar så blev stoppet längre än planerat. En av anledningarna var att det regnade mycket första veckan. Varje dag kom det rejäla skurar drivande ner från bergen i bakgrunden. Senare har vi läst att Maewo är den ö som får mest regn av alla på Vanuatu. Nu är det ju inte bara nackdelar med regnet. Vi fick fyllt på våra vattentankar och slapp att köra och hämta vatten i land. Mellan skurarna tar vi oss iland och går lite promenader emellan byarna men det är halt och lerigt på stigarna, så vi sparar de längre promenaderna till det blir torrare. I Asanvari finns det en s.k. yachtklubb där alla seglare samlas tillsammans med många av de lokala. Lokalen är ca 50 m2 och har tre öppna sidor. Det finns ett kök med gasolspis och en frysbox och det finns en TV samt en DVD spelare. Alltsammans är skänkt av en rik amerikansk seglare som varit där på besök. Ström får man från en vattenturbin som en vänlig Australier har byggt i det ständigt brusande vattenfallet. Så den första fråga vi får då vi går iland, är om vi har några DVD filmer. Chief Nelsons yngsta son Nixon, ansvarar för yachtklubben där han också arrangerar middagar till ett överkomlig pris. Senare då vi besökt både sjukstuga och skola, ifrågasätter vi nyttan med yachtklubb och vattenturbin. Elektrisk ström är naturligtvis alltid bra att ha, men går något i sönder på turbinen så har man inga reservdelar. Det vore kanske bättre att satsa pengarna på hälsa och utbildning.

Eftersom regnet ger oss mycket vatten, så passar vi på att tvätta. Problemet är då att få tvätten torr och det blir mycket hänga upp och plocka ner under de nästföljande dagarna. Efter ca en vecka börjar det dock att torka upp och regnet faller med längre pauser. Vi kan då gå lite längre promenader i omgivningarna och besöka andra små byar i närheten. En av dessa byar ligger lite längre upp i bergen på en liten platå. By och by föresten, den består endast av 5-6 hus där det bor 3 familjer. Vi går genom skogen på väldigt smala stigar och måste korsa över den lilla floden på en ytterst tveksam brokonstruktion. Byns läge är fantastiskt med en underbar utsikt över Asanvari bukten och grannön Ambae i väster. När vi når byn möts vi av en gammal krum dam som pratar i ett. Vi förstår naturligtvis ingenting av det hon säger eftersom hon talar en svårförståelig Bislama. Efter ett tag träffar vi även Margrete som pratar lite Engelska. Hon berättar att de kämpar med att få ihop pengar till de 5 barnens skola. Margret väver Pandanus väskor som hon säljer i den lilla suvenirbutiken i Asanvari och hennes man föder upp grisar som de säljer till grannbyarna och till andra öar. Vi förstår att det inte blir särskilt mycket pengar över sedan skolavgiften är betald, något som avspeglar sig i barnens kläder. Husen är väldigt vackra och det är rent och en fin ordning överallt. När det börjar skymma, får vi bråttom tillbaka innan det blir mörkt för det går fort här.

Vi gör också en del utflykter längs med Maewos kust. En dag åker vi med Diva, som också ligger här, upp till en by som heter Nasawa på den östra kusten. Här tittar vi på ett par grottor som ligger utmed kustlinjen. Nixon är med som vägledare och kontaktman med de lokala. Här pratar nästan ingen engelska, för skolan här är fransk talande. Den ena grottan, som väl mest liknar en konkav bergvägg, har många petroglyfer inristade. Varav en skall föreställa Cooks skepp Endevour. I övrigt blir vi nog ganska måttligt imponerade av grottorna. Vi har kanske sett för många vid det här laget. En trevlig utflykt blir det ändå.

Vi har också blivit tipsade om en vik som heter Nalulu Bay, på Maewos östra sida, där det skall finnas gott om Lobster. Det kräver förstås stilla väder, eftersom viken vetter mot den förhärskande passadvinden. En dag när förutsättningarna ser bra ut ger vi oss iväg tillsammans med Blue Marlin. Vi går för motor i det stilla vädret och rundar Maewos sydspets. Fisket ligger i och ute i sundet mellan Pentecost och Maewo så kan vi bärga en fin Skipjack Tuna. Blue Marlin har tydligen också fått fisk, eftersom de stannar upp på samma ställe under en halvtimma. Efter en stund ropar de upp och berättar att de fått en nästan 2 m lång Marlin. Den är så stor att de inte kan få den ombord så de måste återvända till Asanvari och lämna över fisken till de lokala. När jag senare får se bilder på den så kan jag konstatera att det inte var en Marlin utan en Sailfish. När den vägdes i land så stannade vågen på 34 kg. Vi fortsätter upp mot vår destination och Blue Marlin säger att de kommer efter så snart de kan. Vi är inte särskilt hoppfulla om att kunna ankra i viken, för dyningen är fortfarande ganska så hög. Efter ca 2 timmar är vi framme och kan bekräfta våra misstankar. Ankring i viken är nog möjlig men kommer säkert att bli väldigt obekväm, så vi beslutar att återvända. På återvägen får vi ännu en Skippjack Tuna som är lite större än den förra. Vi möter också Blue Marlin och berättar för dem om förhållandena i viken. Så vi gör sällskap tillbaka till Asanvari Bay, där vi ankrar i skymningen. Några dagar senare gör Blue Marlin ytterliggare ett försök och stannar en natt i Nululu Bay. Det är obekvämt men de blir belönade med en del Lobster och lite annan revfisk. De har 4 lokala grabbar med sig som är vana att göra nattdyk. När de kommer tillbaka bjuder vi på Tonfiskmiddag och dagen efter bjuds vi på gratinerad Lobster.

En anledning till att vi stannar i Asanvari längre än vi tänkt, är att det skall bli en lokal festival med besökare från mellersta Maewo och norra Pentecost. Vi blir ombedda att hjälpa till med transport av besökare och musiker från mellersta Maewo så en morgon ger vi oss av dit upp tillsammans med Blue Marlin. Cody som är huvudlärare på skolan och Nelsons äldsta son, är med som organisatör. Efter 2 timmar är vi framme. Vi blir bjudna på laplap med oxkött hos en familj som håller ett års kallas för en dotter. Därefter vidtar lastningen. Vi kör fram och tillbaka med dingen mellan stranden och båten med instrument, människor, matkorgar och klädesbylten och en massa annat. Levande djur slipper vi den här gången. Vi får 17 passagerare ombord och blue Marlin får över 30. I skymningen är vi tillbaka i Asanvari där vi får hjälp av andra seglare att frakta iland allt och alla.

Dagen efter sätter festivalen igång. Det är fotbollsturnering och vollybollturnering på dagarna och dans och samvaro på kvällarna. På långsidan av fotbollsplanen har man byggt upp en scen där de olika banden spelar hela dagarna och långt in på natten. Elektricitet till instrumenten får man från ett bensindrivet elverk som står alldeles bakom och puttrar. Tillsammans med Blue Marlin har vi köpt en fotboll på Fiji som vi nu skänker till fotbollsturneringen som match boll. Förutsättningen är att skolan skall ärva bollen efter turneringen.

En av kvällarna blir vi seglare bjudna på kastom dans på yachtklubben. Den här dansen skiljer sig en del från den på Ambae. Männen har inte nambas och danserna har ett yvigare rörelsemönster och förefaller lite glättigare. Dansarna är dessutom inte vända inåt mitten utan mot oss som tittar på. Vi får se flera fantastiska och kraftfulla danser och mot slutet bjuds några av oss seglare upp och får prova på. Efteråt kommer några grabbar med gitarrer och bas och spelar upp. Basen är väldigt speciell och består av en stor trälåda med ett snöre fastsatt i ett hål i mitten på ovansidan. Andra änden av snöret är fastspänd i änden av en käpp, som i sin tur är låst i ett av hörnen på lådan. Genom att trycka käppen ut från lådan så spänns snöret och man kan åstadkomma bastoner genom att knäppa på snöret och spänna det olika hårt. Det krävs säkert mycket övning för att det skall låta bra eftersom man måste spela helt på gehör.

Vi serveras en delikat middag bestående av kyckling, färskvattenräkor och papayasalad och får njuta av fin musik och sång.

Dagen efter fortsätter festligheterna och de olika turneringarna och på kvällen är det seglarnas tur att visa upp lite västerländsk dans. Men först bjuder några skolflickor på ”kastom” danser och vi får se en uppvisning där det gäller att hoppa på ett ben emellan bambukäppar som man rör i snabb takt fram och tillbaka strax över marken. Det ser inte så svårt ut, men många av oss seglare som provar på, klarar inte av det. En av seglarna har tagit med en musik anläggning och till den dansar vi olika danser till de lokalas stora nöje. De har hjärtans roligt och skrattar högt till våra krumbukter på dansgolvet. När vi bjuder upp dem blir de dock blyga och drar sig undan. Några lyckas vi i alla fal locka upp och de övriga skrattar våldsamt.

Sista dagens festligheter bjuder på finaler i både Volleyboll och Fotboll. Lite smolk i bägaren blir det under Fotbollsmatchen då de båda lagen i halvlek, ryker ihop och börjar slåss. Det blir lite heta känslor men efter ett litet tag kan de lite äldre lugna ner spelarna och det hela ebbar ut. Matchen avbryts emellertid så någon vinnare koras inte. Det visar sig att det är gammalt groll som ligger bakom. På kvällen samlas alla och dricker kava tillsammans och hela händelsen glöms, åtminstone för tillfället.

Dagen efter är det många som skall resa tillbaka till sina byar och två andra segelbåtar har lovat att ställa upp med transporten. Som tur är båtarna ganska stora, för nu har de som skall resa blivit ganska många fler. Den större av båtarna, som är ca 15 m lång, får över 40 personer ombord samt allt deras bagage. Allt går dock bra och i skymningen är de åter tillbaka.

Sista morgonen startar med det nästan obligatoriska regnet, så Stina passar på att baka bröd. Nixon kommer på oväntat besök, eftersom himlen öppnar sig när han är på väg ut till en annan båt i sin kanot. Han berättar att det kommit en ögonläkare och en sköterska dit sent föregående kväll. De har nu mottagning på yachtklubben. När regent upphör fortsätter Nixon och vi får besök utav Christoffer, bagaren som bor i byn längre bort i bukten. Han undrar om vi har lite jäst att ge bort då han kört slut på sin, lite kan vi undvara samt även en halv burk bakpulver. Christoffer är en mycket trevlig man som murat sin egen lilla bakugn och levererar bröd till de olika byarna samt säljer till alla seglare som önskar handla bröd Det är otroligt många seglare som inte bakar bröd själv utan bara lever på kex när de inte kan få tag i bröd. Sen tar vi en tur över till Blue Marlin för att berätta att vi tänker ge oss av mot kvällningen. När vi sitter där i deras sittbrunn ser vi en flock delfiner komma simmande. Chris och Mark, på en av de Australiska båtarna, är ute med dingen och får en oväntad upplevelse. Delfinerna tar satts och hoppar upp i otroligt höga språng framför fören på deras dinge. Sedan leker de strax sidan om Blue Marlin innan de simmar vidare. Vi tar också en sväng in i land för att tacka chief Nelson och berätta att vi tänker avsegla. Vi får ett litet snack med läkarteamet som berättar att de är ute i fjorton dagar, sen avlöses de av andra som tar vid på de öar som de inte hunnit med. De medverkar i ett stort ögon- och diabetes projekt över hela Vanuatu. De personer som behöver glasögon får det och andra skickas för operation till Pentecost.

Efter tre härliga veckor I Asanvari på Maewo, drar vi upp ankaret och ger oss iväg i en mager bris. Det har varit en härlig tid men det känns ändå skönt att söka nya mål. Blue Marlins flickor och några lokala kompisar sjunger tillsammans för oss när vi lämnar bukten, de kommer efter om några dagar. Vi seglar västerut och passerar Ambaes sydspets mitt i natten. Focken är utspirad och storen hårt kickad med preventer för det är inte mycket till vind. En liten månskära lyser på oss och det är en underbar stjärnhimmel. Klockan fem på morgonen får vi ge upp seglingen och starta motorn, efter att ha handstyrt åtskilliga timmar i den svaga vinden. Under förmiddagen passerar vi några större öar strax öster om Espiritu Santo och ankrar upp intill en mindre ö strax utanför en bukt som heter Peterson Bay.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 31. Vanuatu del 3.

(2007.09.18 - 2007.10.22.)

Efter en kort tupplur i den tryckande värmen, kastar vi oss i vattnet och får lite svalka. Vi har ankrat bakom ett rev som ger lite dåligt skydd vid högvatten. Det är inte helt lätt att komma in i själva Peterson bay, eftersom man måste trixa sig in i en smal ränna mellan några korallhuvuden. Efter rekognosering med dingen, kan vi konstatera att det ligger några små Coca Cola flaskor förankrade där som visar vägen. Så vi drar upp ankaret och går långsamt in mellan dessa i den lugna lagunen. Här ankrar vi i absolut spegelblankt vatten bakom en lite större ö som heter Malparavu, där det finns en liten resort. Vi ser dock inte särskilt många gäster på resorten och hela platsen andas lugn och ro.

I Peterson Bay finns 2 stycken s.k. ”Blue holes”, de skall inte förväxlas med ”Blow holes” (se kapitel 21 under Tongatapu) som är något helt annat. ”Blue holes” är en mycket liten sjö som får sitt vatten från underjorden, vattnet är kristallklart och ger sjön ett blått skimmer. Från sjön leder ett vattendrag ut till havet. Första dagen vi är där, tar vi dingen upp för det sydligaste av dessa vattendrag. När vi påbörjar färden så kommer det en bil på stranden och några ynglingar hoppar ut i vattnet mot oss när vi kommer körande. De säger att marken runt floden och sjön tillhör deras by och de vill ha en liten avgift för att vi skall få köra upp där. Vi förklarar att vi inte tagit med några pengar och säger att vi kan komma tillbaka nästa dag. Det gör inget säger de, vi kan fortsätta och komma över och betala senare. Vi fortsätter vår tur och får en fin färd upp utmed ån och når fram till blå-hålet. Färden är ganska enkel, eftersom vattnet i ån är kristallklart så alla hinder på bottnen syns tydligt. Egentligen finns det inte någon sjö då vi kommer fram, utan det är väl mer som en fördjupning i själva ån. Senare på eftermiddagen försöker vi hitta byn där vi skall betala men finner den inte. Det var nog lika bra det, för av våra vänner på Demon som varit här några dagar, får vi reda på att det inta skall kosta något. Marken tillhör en lantbruksskola så det var nog bara ett trick av grabbarna att försöka lura till sig lite extra pengar.

Några dagar senare gör vi en tur upp i den andra ån som är betydligt mera vildvuxen. Vattnet i ån är grumligt i tidvattenzonen men blir efter en kort sträcka kristallklart. Båda sidor av ån kantas av tät vegetation och på många ställen växer det så mycket vattenväxter att vi måste stanna motorn och ta oss igenom med hjälp av årorna. På ett ställe sitter det ett kranie från en oxe på en stör under vattnet. När vi kommer fram till blå-hålet, så hoppar vi i vattnet och tar ett uppfriskande sötvattensbad. Det är kristallklart vatten och ser inte så djupt ut, så jag försöker att simma ner till botten. När jag har några meter kvar, inser jag att syret börjar ta slut så jag vänder upp. Det ser ut att vara otäckt avlägset till vattenytan och dingen syns som en liten modellbåt på ytan. Jag inser att det var betydligt djupare än vad jag räknat med, kanske 17-18 meter och det är med stor lättnad som jag fyller lungorna med syre då jag kommer upp. Vi ser en del sötvatten fiskar som simmar mellan grenar på nedfallna träd. Efter det uppfriskande badet tar vi oss åter genom ån, ut till havet igen. I Peterson Bay har vi nästan ingen kontakt med lokala människor. Det känns ganska skönt, efter all den sociala samvaron i Asanvari. Vi snorklar nästan varje dag, på ett otroligt fint rev utanför en liten ö i närheten. Vi ser inga hajar här men väldigt många revfiskar och fantastiskt fina koraller i ett vackert undervattenslandskap. Efter ett par dagar kommer Blue Marlin in och vi hjälper dem att hitta vägen in genom passet till den lugna lagunen. De har med sig Viviane, sambo med Nixon i Asanvari, och hennes yngsta dotter Lady She. Härifrån skall de lifta till Luganville, för att där ta färja över till Malekula. Där skall de besöka Vivians släktingar. Själv stannar vi nästan en vecka och bara njuter av tillvaron. Vädret är växlande och det kommer lite regnskurar då och då. Med Blue Marlin och med besättningarna på Demon från Nya Zeeland och Marchrista från Australien, har vi picknick på den lilla obebodda ön där vi brukar snorkla. Idun på Blue Marlin gör en stor laddning av Risgrynsgröt, som vi avnjuter med russin, kanel och lite socker.

Eftersom vi inte provianterat på över en månad, så börjar det verkligen att tryta i våra förråd. Så vi drar upp ankaret och går för motor i svag vind ca 6 sjömil söderut till en bukt som heter Surundu Bay. Härifrån tar vi taxi in till Luganville som är Esperitu Santos huvudort och även Vanuatus näst största stad. Under andra världskriget hade USA stora flygbaser här och av den anledningen finns det en bred 6-filig väg rakt genom staden, som i övrigt inte har speciellt mycket att erbjuda. För dyk-intresserade är den dock av intresse, då det ligger ett stort passagerarfartyg från andra världskriget (President Colridge) sjunket på ca 40 m djup strax utanför stan. Det finns också ett intressant snorklingsställe som heter Million Dollar Point, där USA under slutskedet av andra världskriget dumpade all krigsmaterial som de använt på Vanuatu. Vi bestämmer oss däremot för en heldagsutflykt till något som kallas för ”Millennium Cave” och som vi hört skall vara väldigt spännande och sevärt. Vi, tillsammans med Rune och Marita, blir hämtade av Terry med minitaxi på stranden och åker först in genom Luganville. Därefter kör vi upp på en högplatå där vägen tar hjälp av den gamla startbanan på militärflygplatsen. Färden fortsätter upp genom djungeln och efter en timma, så tar vägen slut. Härifrån får vi gå till fots på leriga stigar in genom djungeln. Vi passerar en liten by där en av våra guider ansluter. Han är chief i byn och skall leda oss under turen. Vandringen fortsätter genom djungeln och över en primitiv bambu- bro, innan vi efter en timma kommer fram till den by där turen utgår ifrån. Här samlas vi och en del andra turister i Nakamalen, där vi blir serverade te eller kaffe. Det hålls också en enkel genomgång av turen, hur den är upplagd och hur lång tid den skall ta. Man berättar också att Millenniegrottan upptäcktes så sent som 1996 och den första turistgrupp som gick igenom var ett gäng Tyskar år 1998. Grottan öppnades offentligt år 2000, därav namnet Millenniegrottan. Byn är otroligt primitiv, men inte värre än att det hänger en liten LCD-TV i hörnet av Nakamalen. Så det fanns nog både DVD och ett litet elverk.

Färden fortsätter nu med guider, rakt ut i djungeln. Vi rastar på ett ställe, där vi blir målade med ockrafärgade streck i ansiktet. Det skall vara bra för att blidka grottans andar. Efter ca 45 minuter kommer vi fram till en djup ravin, där vi klättrar ner med hjälp av provisoriskt ihopsurrade bambustegar. När vi kommer ner följde vi en fors en bit nedåt längs ravinen. Här försvinner forsen in i grottan. Vi följer naturligtvis efter och får vada i vatten upp till midjan och ibland högre, eftersom forsen tar upp hela grottans bredd. Grottan är hög och det bor många svalor och fladdermöss uppe längs väggar och tak. Det blir efter hand helt mörkt och vi får lysa upp vägen med ficklampor. Som tur är har vi tagit med oss vår egen vattentäta lampa, för dem som man får låna för turen är av ganska dålig kvallitet och med dåliga batterier. Man får hela tiden känna sig för var man sätter fötterna, eftersom strömmen i forsen är strid. Grottan är 350 m lång och tar oss bokstavligt talat rakt igenom ett berg. På andra sidan stöter bäcken på ytterliggare ett vattendrag som kommer ifrån en annan ravin. Här finns en liten gräsbevuxen strandbrink där vi äter vår medtagna lunch. Efter lunchen fortsätter färden ner genom den nya ravinen. Om det varit äventyrligt i grottan så är det ju bara förstavelsen. Den nya ravinen bjuder på vandring i själva forsen, över ravinen på glesa liggande bambustegar, ålande i ryggläge under jättelika stenblock och igenom smala passager. Miljön är som hämtad ur en Indiana Jones film. Till slut kommer vi fram till ett ställe där forsen lugnar ner sig och flyter långsamt. Här blir vi tilldelade en enkel plast badring som vi får blåsa upp och som i bästa fall håller luften. Den skall hålla oss flytande under färden vidare när vi simmar i vattendraget. Stinas badring håller inte luften så hon får klara sig utan. Vattnet är för det mesta djupt men ibland får vi vada över enstaka sandbankar. Ravinen är smal och djup och övervuxen av djungel, så ljuset har svårt att nå ner. Detta gör att det är svårt att fotografera. Dessutom är man naturligtvis tvingad att ha kameran i vattentätt hus, vilket inte heller gör resultatet bättre. Överallt störtar små bäckar ner från ravinens kanter. Efter någon kilometer kommer vi fram till en massa nedfallna stenblock. Efter dessa blir ravinen oframkomlig så vi tar oss iland och klättrar uppför ravinen. Vi får klättra i en liten bäck som störtar ner runt våra fötter. Efter en halvtimmas vandring genom djungel kommer vi åter fram till byn vi utgått ifrån. Vi pustar ut i Nakamalen och byter om till torra kläder. Vi är alla överens om att det har varit en fantastiskt äventyrlig upplevelse, kanske något av det finaste som vi upplevt på Vanuatu. Vi vandrar åter tillbaka genom djungeln till vår väntande minibuss. När vi kommer dit så sitter det en massa människor från byarna som vi passerat och väntar på transport till Luganville. De skall på en katolsk jubileumsfest där. De har även med sig en levande gris, som de bär hängande emellan sig på en bambustör. Har man inte kyl eller frys så får man ta med sig maten levande.

Någon dag senare, kommer Necessity med Jan-Fredrik och nya gasten Tore inseglande i bukten. Sist vi sågs var i Vuda Point på Fiji och sedan dess har Jan- Fredrik passat på att fylla 60 år. Vi har planerat att ge honom en levande griskulting i present, men den enda i byn som har sådana att sälja är bortrest, så den planen spricker. Vi håller i alla fall fest inne på en sandstrand och eftersom det är lördag så bjuder Idun på Risgrynsgröt med kanel, russin och socker. Jag har oturen att trampa på en rostig järnstång som tränger en bra bit in i foten. Så Stina och jag får bryta upp lite tidigare än planerat och ta oss tillbaka till båten för omplåstring av såret. På kvällen fortsätter dock firandet i Blue Marlin med massor av god mat och trevlig samvaro.

Nästa dag tar vi farväl av Necessity som om några dagar skall sätta kurs mot Australien och lägga upp båten där, medan de tillbringar Hurricane säsongen i Norge. Förhoppningsvis träffas vi i Australien igen till våren 2008. Vi och Blue Marlin tar upp våra ankare och sätter segel. Vi får kryss och vi sätter kursen mot norra änden av Malekula. Det blir blöt segling i den tilltagande motvinden och det är skönt när vi fram på eftermiddagen kan ankra upp utanför en vacker sandstrand i lä bakom en liten ö som heter Vao. Sandstranden är full av kanoter och eftersom det är söndag så kommer många av de skollediga barnen paddlande ut till oss, där de hänger som klasar runt relingen. Det bor väldigt många människor på den lilla ön och alla så har de sina odlingar på fastlandet (Malekula). Varje morgon paddlar de över i sina kanoter för att arbeta på odlingarna och återvänder först när det börjar skymma. Vi stannar några dagar på ön och tittar på deras vackra Tamtam trummor som står uppställda på deras Natsaros. De flesta av dessa platser är Tabu, så där får man inte fotografera. Lucy en ung flicka från ön visar oss runt och svarar så gått hon kan på våra frågor. Vi har också läst att det skall finnas duktiga träsnidare på ön och att deras speciallite är masker. Vi hittar en par träsnidare men blir inte särskilt imponerade av deras verk, så någon handel blir det inte. De berättar att de just har levererat de flesta av sina sniderier till Port Vila, där de skall säljas. På kvällen firar vi tvillingarna Heddas och Maritas 8-åriga födelsedag med sång och med tårta.

Efter Vao Island, seglar vi en kort bit ner till en annan liten ö som heter Atchin Island, där vi ankrar i lä av ön. På vägen passerar vi 2 rev som vi håller respektfullt avstånd till. Vi fick i går ett mejl som berättade att den Finska båten Merita hade gått upp på revet utanför Suva. Det hade skett kl 8 på kvällen och i dåligt väder, vilket hade gjort att man missbedömt sitt läge. De båda ombord hade klarat sig bra, men båten låg kvar på revet, utsatt för vågornas påverkan och plundrares framfart. De var helförsäkrade, vilket inte vi är. Så vi får vara extra försiktiga. Det är det 3:e totalhaveriet, vi hör talas om inom bara ett par månader.

Även här på Atchin bor det många människor på ön men det finns också en stor by på fastlandet som vi tänkt besöka. Det är här som Viviane och hennes dotter är och besöker sin mormor och morfar. Vi tar Blue Marlins dinge över sundet till Malekula, där en man möter oss och hjälper till att lyfta upp dingen. Han visar oss också hur vi skall komma till morföräldrarnas hus. På väg dit möter vi Vivian som varit i plantagen och nu är på väg hem. Det blir ett kärt återseende och vi följer med henne hem och får träffa hennes morföräldrar och övriga släkt. De bor väldigt vackert med fina hyddor och väldigt välskött trädgård. Wilson, hennes morfar, håller även på att uppföra ett nytt hus med betong golv och murade väggar. Det skall vara klart om några månader, då de skall flytta in. Vi blir bjudna på frukt och nötter och lovar att komma tillbaka nästa dag, då de skall bjuda på laplap. Nästa dag har vi med oss lite kläder och lite fiskeutrustning som vi ger till Wilson och familjen. Vi äter god laplap som är gjord på den bästa Jamen och den serveras tillsammans med kyckling i kokosmjölk. Innan vi seglar vidare hinner vi även besöka deras lokala marknad. Där säljs det både Pandanus mattor och väskor samt en mängd grönsaker och rotfrukter där Jam dominerar. Vi träffar också Rebecka, en nära släkting till Wilson, som visar upp sin Vaniljodling där årets skörd är avklarad. Lite vaniljstänger köper vi också.

Nästa ankarplats blir Port Stanly, där vi oplanerat tillbringar ett par dagar med att kurera dåliga magar. Stina är den enda som klarar sig undan magbesvär och förklaringen är nog att hon var den enda som inte åt av Wilsons kyckling. Vi andra har magbesvär i olika omfattning. Det är tydligen inte alla bakterier som vi hunnit bli immuna mot. Kuren mot dålig mage heter vatten, vi dricker mycket och efter några dagar försvinner besvären. Under tiden vi ligger där passar Stina på att fylla år, så det är tur att det är hon som klarat sig undan. Tack vare min dåliga mage, lyckas jag denna dag med bedriften att gratulera henne på sängen. Jag måste nämligen på toa tidigt på morgonen innan det börjat ljusna. Jag har också lyckats med konststycket att smuggla ombord 2 vackra träsniderier som hon får i present.

Sista ankringen på Malekula heter Banam Bay. Här hade vi bara tänkt stanna över natten men vi träffar så många vänner att vi beslutar att stanna ännu en dag. Vi blir till slut 3 svenska båtar som ankrar i viken. Det är Lovina med Peter och Ulla ombord som vi träffade som hastigast i Wangarei där de låg uppe på land. Extra trevligt är det också att Hilda med Lars och Lisbeth kommer in. Dem träffade vi senast på Toau bland Tuamotu öarna. Nu har de hunnit ikapp oss efter att ha legat upplagda på Raiatea under cyklon säsongen. Dessutom kommer Amerikanska Seeker med Peter in. Senast vi såg honom var i Opua. Janet träffar vi tyvärr inte, då hon är hemma i USA. Det blir stor ”potluck” på stranden och en väldigt trevlig kväll. Nästa kväll skall byns chif ordna med kastom dans men då vi är lite mätta på kultur, drar vi upp våra ankare och sätter kurs söderut. I den sydliga vinden gör vi ett slag över mot Ambryn innan vi sätter kurs mot Epi Island. Blue Marlin som normalt seglar betydligt fortare än oss, gör 2 slag in mot Ambryn och kommer efter oss till Lamen Bay på Epi. Det är inte vasst att segla fort om man seglar åt fel håll, som Larsson på Ängelholms seglargymnasium brukade säga.

I Lamen Bay har vi gett oss den på att vi skall se Dugonger (sjökor), så redan första morgonen tar vi dingen över till Lamen Island. Väl där kastar vi oss i vattnet och börjar spana. Vi håller på länge och väl men ser inget. Blue Marlin besättningen gör också vad de kan för att försöka få en skymt av dem. Vi börjar misströsta och kör in mot ön för att pausa och få upp värmen. Efter en stund ser vi en man i en kanot som vinkar ivrigt på oss att komma. När vi kör dit ropar han Dugong och pekar neråt. Vi kastar oss i, och efter en liten stund ser vi en Dugong som ivrigt simmar fram och tillbaka mellan koralhuvudena. Jag som hade trott att Dugonger var långsamma och sävliga. Den här far fram med bra fart i sin jakt på något ätbart. Den ser nästan ut som en korsning mellan en Delfin och en Flodhäst. Man kan förstå att forna tiders sjömän i lite berusat tillstånd, trodde att det var sjöjungfrur då de såg stjärten slå i vattenytan. Vårt möte varar inte så länge innan Dugongen drar vidare, men vi lyckas att ta ett par bilder på den. Nöjda kör vi tillbaka och under eftermiddagen snorklar vi under båten och ser massor av Havssköldpaddor. Vi gör ett nytt besök på Lamen Island nästa dag men ser då ingen Dugong, däremot ser jag en stor fin Muräna som jag fotograferar. Så när vi kommer tillbaka, blir det blir snorkling bland sköldpaddorna igen. Det finns minst ett 10 tal Havssköldpaddor i viken rakt under båten, där de äter sjögräs och rötter. En del av dem kan man komma väldigt nära och vi får många fina bilder. Jag lyckas till och med att ta tag i skölden på en av dem och lifta med en bit. Stina som skall fotografera det hela, lyckas tyvärr inte lika bra. Det gör nu inte så mycket, för vi får många fina närbilder ändå.

Sent på eftermiddagen seglar vi ner till södra änden av Epi, där vi ankrar i en bukt som heter Revolieu Bay. Nästa dag har vi 50 sjömil framför oss, så vi ger oss av tidigt i gryningen innan solen gått upp. Fiskelinan ligger i och vi lyckas fånga både en liten Barracuda och en fin Skipjack Tuna, så middagen är räddad. Vårt mål är en liten bukt på västra sidan av Lelepa Island, som är omgärdad av korallrev. Lelepa Island ligger utanför Efatés nordvästra hörn och är en av de öar som bildar Havanna Harbour. Vi får en snabb och fin segling och kan efter hand också släcka lite i skoten. Strax efter lunch kan vi bärga seglen och för motor snirkla oss in emellan korallhuvuden och ankra på ca 3 meters djup på sandbotten i kristallklart turkos vatten. I bukten finns en sandstrand med vit finkornig sand. Det finns också några små byggnader med lite bord och bänkar. Dessa används av hotellgäster från Efaté under dagsutflykter. Under de dagar vi är där ser vi dock inga gäster. Vädret visar sig från sin absolut bästa sida med sol och svaga vindar. På dagarna snorklar vi på de fina reven och på kvällarna lagar vi mat över öppen eld på stranden tillsammans med Blue Marlin. Sista dagen får vi, lite överraskande, kontakt med Red Sky på VHF radion. Det var över 3 månader sedan som vi träffades i Savusavu på Fiji. De ligger ankrade på andra sidan av Lelepa och promenerar över till oss på eftermiddagen. Det är trevligt att träffa Carol och Steve igen och vi har en fin grillkväll tillsammans på den vackra stranden. En dag då vi snorklar ser Stina en stor Titan Triggerfisk och hon kallar på mig som har kameran. När hon så sakta simmar emot den så ser hon att det finns ytterliggare en. Plötsligt vänder Triggerfisken och börjar simma emot henne. Hon bryr sig väl inte så mycket till att börja med, den är ju trots allt mindre än en halv meter. Till slut inser hon att den menar allvar och hon får upp simfenorna och kan sparka till emot den. Triggerfisken inser att attacken har fått avsedd verkan och drar sig i trumf undan. Tyvärr hinner jag inte fram och kan föreviga kampen.

Sista dagen på Lelepa Island snorklar vi under förmiddagen för att riktigt insupa vyerna på de vackra reven. Vi är väl medvetna om att det förmodligen är sista snorklingen på Vanuatu och i varma vatten över huvudtaget på ett bra tag. På eftermiddagen sätter vi segel och kryssar i ökande vind och tilltagande molnighet, in till Port Vila där vi ankrar intill Red Sky. Där vi ligger ankrade, passerar varje morgon små öppna båtar med utombordare som transporterar människor som skall in och arbeta i stan eller alternativt från stan ut till sitt arbete på någon av resorterna ute på öarna. Vi roade oss ofta med att räkna antalet passagerare i dessa ca 7 m långa båtar. Rekordet var 32 vuxna personer i en båt. Undrar om det fanns flytvästar till alla?

Första morgonen tar vi oss iland och knallar upp till Australiska ambassaden för att se hur det gått med vår visumansökan. Vi blir expedierade av en trevlig dam som är raka motsatsen till den föregående surpuppan. Hon ber oss vänligt att lämna in våra pass, så kan vi komma tillbaka i morgon och hämta dem med visumet instämplat. Nöjda promenerar vi till en närliggande stor Fransk supermarket som har ett stort utbud men till ganska höga priser. Vi kostar på oss en saftig kalvkottlet, pommesfrittes, och diverse goda grönsaker. Toppar med ett dyrt men gott rödvin. På hemvägen besöker vi ett Internet, där vi via Skype pratar med våra söner och med Stinas mor. Tillbaka i båten njuter vi sent om sider av en fantastisk måltid.

Nästa morgon är vi tillbaka på ambassaden. Där får vi veta att vi har fått ett 12 månaders visa med multiple entry. Vilket i praktiken betyder att vi får stanna i 6 månader åt gången men däremellan måste lämna landet eller förlänga visumet till ytterliggare kostnader. Vi hade ju sökt ett 12 månaders uppehåll och blir självfallet besvikna. Damen på konsulatet förklarar för oss att hon inte har möjlighet att ge oss något annat och vi inser att det är lönlöst att protestera ytterliggare. Senare har vi fått erfara att andra konsulat har delat ut både 9 och 12 månaders visa. Så vi undrar om det finns några enhetliga regler för visum tilldelning i Australien. Senare besök på Immigrationskontor i Australien har visat att så inte är fallet.

När vi nu hade fått vårt visa för Australien, var vi i princip klara för att segla dit. Vanuatu var ett angenämt men avslutat kapitel för den här gången. Vi hade tidigare anmält oss till en slags eskadersegling som heter Port to Port Rally. Det innebär att man kan välja på 4 olika startplatser (Luganvile, Port Vila, Nouméa eller Koumac) men samtliga skall anlända till Bundaberg i Australien. Man bör dessutom anlända mellan vissa datum, eftersom en festvecka börjar den 31e oktober. Vi tycker inte om det där med att ha tider att anpassa sig till, så normalt gillar vi inte s.k. Rallys. Vi hade hört att det skulle vara smärtfriare att klarera in om man deltog i rallyt, så vi fann snart på en massa andra argument för att delta. På vägen mot Bundaberg passerar man ett par väldigt avlägsna och obebodda rev som vi också gärna ville besöka. Detta innebar att vi borde avsegla senast kommande helg, vilket gav oss en hel vecka för proviantering och andra förberedelser. Den kommande veckan var vädret väldigt skiftande och lagom till helgen, då vi tänkt avsegla, så parkerade ett lågtryck nordost om oss. Vädret blev regnigt och blåsigt. Veckan användes till lite översyn av båten samt till att proviantera gasol, vatten och mat för turen till Australien. Vi träffar en del nya besättningar som också skall segla i Port 2 Port rallyt, bl.a. 3 nya norska. En tråkig händelse inträffar en kväll då vi sitter och har det trevligt i Blue Marlin, den norska båten Celine med Jan och Astrid ombord har inbrott i sin båt medan de sitter tillsammans med oss. Båten ligger nästan bredvid och de har låst den, men gömt undan nyckeln ombord. Tjuvarna har tydligen hittat nyckel, för då de kommer tillbaka är båten öppen och de upptäcker de att det saknas en laptop dator, en kamera, diverse spritflaskor och en plånbok med kontanter och ett kreditkort. Det samlas tyvärr många lycksökare från de kringliggande öarna i Port Vila. De flesta av dessa lyckas inte få arbete och ett fåtal tar då till kriminella metoder för att skaffa sig lite högre standard. Denna typen av människor finner man aldrig ute på öarna.

På fredagen åker Rune och jag över till Tullen och klarerar ut. Vi får ett par papper som visar att vi har rätt att köpa tullfri Diesel och tullfria varor. Så vi passar på att köpa lite goda drycker och jag köper även en ny gitarr som låter betydligt bättre än den gamla Kinesiska. Det blir ingen avsegling under helgen men på måndag morgon, tryter tålamodet och vi ger oss av i hällande regn och mycket vind. Ett riktigt skitväder med andra ord.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 32. Mot Australien via Chesterfield Reef.

(2007.10.22 - 2007.11.22.)

Det var väl inget vidare klokt beslut att ge sig iväg i rådande skitväder, men prognosen tyder i alla fall på bättring om något dygn. Med 2 rev i storseglet och lite inrullad fock, susar vi i väg förbi Devils Point. Vilket namn föresten, udden gör verkligen själ för det namnet i dag. Vi har fått klä oss i stora sjöstället för en gångs skull, det händer inte särskilt ofta. Sjön kommer från alla håll i början men blir mer regelbunden på låringen (snett bakifrån) lite längre ut. Däremot blir den högre och även vinden ökar. Vi får plocka ner storseglet och slöra undan för bara focken som vi nu rullat ut. För andra gången på vår jordenrunt segling tar jag beslutet, dock inte frivilligt, att offra till havsguden Ulrik, och se det hjälper. Regnet upphör och mitt välbefinnande förbättras starkt, det är ju alltid något. Vi bjuds dessutom på Val show. Det har inget med politiskt röstfiske att göra, utan det är 2 stora valar som gör höga krumsprång i vattnet. De kommer också surfande på rygg, i de långa dyningarna efter båten. Det är 2 stycket och vi tror att det kan vara knölvalar.

Första natten på en långsegling är alltid jobbig och i det rådande dåliga vädret blir den värre än vanligt. Andra dagens morgon kommer med sol och avtagande vind och sjö. Livet ombord börjar kännas drägligare. Vinden vrider upp mot nordost och fortsätter under dagen att avta och vrida motsols, så att på kvällen ligger vi på dikt bidevind med kurs ner mot Nya Caledonien (New Cal). Vår plan var ursprungligen att segla till Huon reef, som ligger nordväst on New Cal. Men med vårt sydliga läge och med motvind så ändrar vi vår plan och beslutar att segla till Chesterfield reef istället. Detta är ett stort rev som ligger halvvägs mellan New Cal och Australien, strax norr om vår kurs mot Bundaberg. Det innebär endast en mindre omväg och ett intressant stopp på vägen. På kvällen efter vi rapporterat in vår position till Port 2 Port organisationen, har vi kontakt med Blue Marlin som lämnat Port Vila under dagen. Vi pratar även med Helsingborgs båtarna Eos och Nabob som båda lämnat Nouméa för Bundaberg. Det kommer att bli ett fantastiskt återseende där. Tredje dagen har vinden åter stabiliserat sig på sydost. Under dagen avtar den kontinuerligt för att på eftermiddagen helt dö ut. Motorn får arbeta i 2 timmar innan passaden återvänder. Vi passerar Grand Passage, strax nordväst om New Cal, med 2 knop medström. Dagen efter ser vi den Australiska båten Kathy 2, som med hjälp av motorn passerar oss i den svaga vinden. De sista dagarna har vi bekväm segling i skiftande vindar. På nätterna har vi en del korta regnbyar (squalls) där vinden ständigt vrider runt och skapar lite segelexersis. Men däremellan är det fin segling i fullmånens sken. Sista dagens morgon har vi fin segling i strålande solsken. Jag räknar ut att vi måste hålla 6 knop i genomsnitt för att hinna in före klockan 6 på kvällen, och det ser väl ganska så optimistiskt ut. Klockan 7 blir det mörkt och efter det vill vi inte gå in, även om vi har fått bra waypointer. Vi kommer dessutom på att vi skall flytta klockan en timma bakåt så på så vis tjänar vi en timma. På dagen kommer 2 Pilotvalar simmande upp längs med båten och vi känner igen dem på de trubbiga nosarna och deras rundade ryggfena. Kameran ligger som vanligt inte beredd, så innan vi hunnit få fram den så har valarna fortsatt sin färd. På eftermiddagen dör vinden ut och vårt tidsschema spricker. Vi startar motorn och plockar upp vår släpgenerator. Samtidigt lägger vi i fiskelinan för att se om vi har någon lycka. Vi har kommit upp på grundområdet runt revet och seglar på ca 20 meters vattendjup när det plötsligt nappar. Stina som styr kallar upp mig för att hala in linan. Det känns som det är en liten fisk men Stina påstår att det kändes rejält när hon kände efter. När jag får in kroken så sitter det bara ett Tonfiskhuvud kvar. Någon annan best har varit framme och stulit vår middag. Fiskelinan åker åter i och det dröjer inte länge förrän det nappar igen. Nu får jag bråttom att hala in så att vi skall få behålla fångsten. När jag nästan fått in firren till båtsidan så ser vi en 2 meters Haj komma precis efter. Jag gör ett snabbt ryck och lyckas få upp fisken i absolut sista stund mitt framför Hajens gap. Besviket cirklar den runt vår akterspegel i flera minuter innan den ger sig av. Det var en 2 kg Makrill av någon sort som vi fick upp. När vi rundar revet och seglar in i lagunen ökar vinden igen och vi kan stänga motorn. Vi seglar i lä bakom revet de sista sjömilen och ser dryga tiotalet båtar ligga ankrade förut. Klockan 5 på eftermiddagen kan vi droppa ankaret på 10 m djup, precis innan en regnby (squall) kastar sig över oss. Vi har seglat 610 nm på 4 dygn och 10 timmar, vilket innebär 5,7 knop i genomsnitt. Med tanke på omständigheterna är det fullt godkänt. På kvällen bjuds vi över till Kathy 2 på sundowner och grillning. Stuart och Sandra har 2 äldre gastar med sig och en av dem fyllde 70 år dagen innan så det blir tårta och vi klämmer fram en Svensk födelsedagssång.

Nästa morgon är det fullt uppbrott bland båtarna och vi blir bara 2 st kvar sedan alla gett sig av. Förmodligen vill de inte missa den inledande gratis frukosten på Port 2 Port festligheterna. Vi har bestämt oss för att stanna ett par dagar nu när vi ändå har kommit hit. Chesterfield reef består av ett antal låga sandöar som ligger i en rad längs med revet. Många av dess hänger ihop med en smal sandbank, medan andra ligger omgärdade av grunt vatten. Tillsammans bildar de ett effektivt lä mot den rådande dyningen, som vid denna tid på året alltid kommer från öster. Det finns ingen möjlighet för människor att leva på dessa öar så därför har fåglarna helt tagit hand om dem. När vi kommer in till land möts vi av en stark doft av guano och vi ser fåglar precis överallt. Det är Noddys, Blue- och Red fotted Bobbys, Fregattfåglar och olika Tärnor. Massor med små duniga ungar sitter och flämtar i det varma solskenet. Vi hittar en del snäckor och ser även spår efter sköldpaddor som varit uppe på land och lagt ägg. Det känns privilegierat att kunna gå på en så avlägsen och rofylld plats och vi njuter av varje steg som vi tar.

Den andra båten som ligger kvar här, har vi träffat tidigare på Fiji. Det är en 15 m lång Jeanneau som är på leveranssegling med Dick och Peggy som nu seglar båten från Alaska till Fremantle i Australien. Vi bjuder dem på fika under eftermiddagen och bestämmer då att vi skall ta oss iland på kvällen för att om möjligt försöka få syn på någon Sköldpadda. Strax efter skymningen vandrar vi i månskenet längs med strandkanten. Vi får ofta väja för sovande Bobbys som ibland skräms upp och kraxande flyr ut i vattnet. Stranden ockuperas också av stora röda Eremitkräftor, som kryper runt med sitt snigelhus på jakt efter något ätbart. Vi ser samma Sköldpaddsspår som vi sett under dagen, men vi ser inga nya och tyvärr ser vi inga Sköldpaddor heller. Kanske var det inte rätt tid, eller inte rätt tidvatten. En härlig promenad får vi ändå.

Nästa morgon hör vi Hilda ropa på VHF radion, och en timma senare så ankrar de strax bredvid oss. Medan de tar igen lite förlorad sömn, så tar vi dingen iland för att snorkla lite på reven. Vi har tänkt snorkla på revet på utsidan av öarna men då det är högvatten så är det lite gropig sjö där. Så vi väljer att starta på insidan. Vi blir inte direkt imponerade av vad vi ser och skyller på att vi nog är lite bortskämda. Några vackra gula koraller ser vi och ett par riktigt stora Murex snäckor. De är väldigt vackra men vi nöjer oss med att ta bilder då de har levande djur i sig. Vattnet här är betydligt kallare än i Vanuatu och Fiji, så det är skönt att gå upp på en solvarm strand och få upp värmen igen. Snorklingen på utsidan blir lite av en besvikelse eftersom det nästan bara är död korall och inte särskilt mycket liv i övrigt. Det blir istället ännu en rofylld promenad längs med vattenbrynet. Själen har semester.

På eftermiddagen bjuder vi Lasse och Lisbeth på nybakat bröd och sen gör vi i ordning båten inför avseglingen nästa dag, medan de tar sin första promenad på land. På kvällen blir vi bjudna på mat ombord på Hilda. Det blir sill med snaps, många snapsvisor och trevlig stämning. Innan vi går och lägger oss, hissar vi upp motor och dinge samt plockar ner vårt soltält.

Nästa morgon drar vi upp ankaret strax efter soluppgången, samtidigt som en kattamaran kommer in och ankrar. Hilda vinkar adjö, när vi ger oss av över lagunen. Vi har medström genom passet på västra sidan och gör nästan 9 knop över grund. Hela dagen har vi fin passadvind och gör god fart. Vinden kommer snett akterifrån och vågorna är beskedliga. Vi kopplar av i sittbrunnen och låter ”Nånannan” styra. När jag under morgonen skall rapportera in vår position till Port 2 Port, får jag höra ett Mayday över radion. Det är en Fransk båt som gått upp på revet söder om Grand Passage. Ännu en båt har blivit vrak på ett rev. Det ligger en annan seglare i närheten som dirigeras till platsen för undsättning. Larmet reläas vidare till Australiska Coast guard som i sin tur underrättar Coast guard i Nya Caledonien. Natten fortsätter med fin vind och god gång. När morgonen kommer avtar vinden och det blir tryckande varmt i sittbrunnen. De resterande dagarna blir tendensen ganska lik, med fin vind på natten och växlande svagare vindar på dagen. Sista natten passerar vi angöringsfyren strax nord om Fraser Island. Härifrån är det 48 dm in till Bundaberg. Under förmiddagen dör vinden ut mer och mer och strax innan vår angöring startar vi motorn för att gå sista biten in till Burnett River. Det är då olyckan är framme. Vi håller en kurs strax nord om angöringsfyren och har precis plockat ner storseglet och skall vika det på bommen. Stina står vid masten med ryggen mot fören och jag står och viker akterliket i sittbrunnen. När jag böjer mig ner för att plocka upp bandet som jag skall slå om storseglet så finner jag det inte. Efter en kort stunds letande ser jag att det ligger nere på durken i båten. Instinktiv hoppar jag snabbt ner och plockar upp det. Då jag är på väg upp smäller det till rejält i båten. Min första tanke är att det inte kan finnas något grund här som vi kan ha gått på. När jag kommer upp förstår jag vad som skett. Vi har helt enkelt kört rakt in i den bottenförankrade angöringsfyren. Fyren har sviktat rejält och när den sviktade tillbaka så har den skickat oss 3 meter baklänges. Motorn driver fortfarande och jag slänger mig tillbaka och styr undan så att vi inte skall förvärra det hela. Hur kunde det hända? Vi hade ju kurs klart nord om fyren! När vi fått grepp om situationen kan vi konstatera att strömmen sätter oss söderöver med ca 1-2 knop och kanske har det bidragit till olyckan. Att bänselbandet inte låg där det brukar, utan hade fallit ner på durken är naturligtvis en annan olycklig omständighet som bidragit. När vi kontrollerat skadorna och konstaterat att vi kan fortsätta för egen maskin, går vi de sista sjömilen in i floden till Bundaberg Port. Där ankrar vi ute vid karantänsbojen med den gula flaggan hissad, som innebär att vi vill klarera in. Förstämningen ombord har nått sitt lågvattenmärke och det är ett understatement att säga att vi känner oss helt bedrövade och ur gängorna. Vi bara sitter i sittbrunnen och deppar. Efter alla dessa bedrövliga strandningar på rev som vi hört talas om så har vi blivit drabbade av olyckan till sist. Nåja vi ligger ju inte högt uppe på ett rev, utan vi flyter fortfarande. Efter en liten stund när vi deppat färdigt, så besiktigar vi skadorna ännu en gång och kan konstatera följande. Pulpiten (räcket i fören) är totalt hopknycklat, ankarrullen är stukad neråt men kan möjligen gå att räta ut. Det är hål i skrovet längst upp i fören och en kvadratdecimeter stor bit av denna håller på att ramla av. Dessutom så finns det några små skavanker i plasten nära babords reling. Värre än så är det inte. Så för att inte deppa ihop så tar vi itu med att plocka av pulpiten. När detta är gjort så kallar tullen upp oss och ber oss komma in till inklarerings bryggan. Inklareringen går ganska smärtfritt, bortsett för att vi blir av med en ansiktsmask gjord av träs, som uppvisar spår av ohyra. Det var en vacker mask, som prydde sin plats i båten men vi får väl försöka hitta en ny. Efter inklareringen går vi ut och ankrar i floden eftersom marinan är full. Nästa dag tar vi oss in till marinan och förhör oss om båtplats. Vi förklarar vår situation och de talar om för oss att man inte får utföra jobb i hamnen som kan innebära att man påverkar kringmiljön. De erbjuder oss att ta upp båten och utföra reparationerna på land. Det är dyrt att ligga i marinan och ändå dyrare att ligga på land. Dessutom måste vi då hyra en ställning så att vi kan nå upp.

Bredvid marinan ligger der en pontonbrygga där det ligger några fiskebåtar. Där träffar jag en äldre man som heter Max. Han bor i en av fiskebåtarna, som han passar till ägaren. Dessutom håller han ett öga på bryggan. Jag förklarar vår prekära situation för honom och undrar om vi skulle kunna ligga där och utföra våra reparationer. Han lovar att förhöra sig med bryggans ägare men säger att jag kan komma in för en natt, då det skall komma en plastspecialist och lämna pris på plastjobbet i morgon. Priset på plastjobbet blir skyhögt, så vi beslutar oss för att utföra jobbet själva. Killen var nog inte intresserad av att göra det och dessutom så har vi ju själva byggt båten så då borde vi kunna klara av reparationen också. Vi åker med Max in till Bundaberg och får klartecken av bryggans ägaren att ligga kvar, så vida inte marinan har något att invända. Det har dom inte. På hemvägen handlar vi material för plastjobbet så när vi kommer tillbaka är det bara att sätta igång. Vi beställer en ny pulpit och lämnar in ankarrullen för uppriktning. Det är den dyraste delen av reparationen. Men som Mark på Diva påpekar, så kommer det bara att kosta en bråkdel av vad vi skulle ha erlagt i försäkringspremier under tiden vi varit ute. Vi hade varit i Australien nästan en hel vecka innan reparationsarbetet kom igång, men det tar naturligtvis längre tid när man inte känner till alla kontaktvägar. Under den veckan hade vi också många trevliga upplevelser, med de arrangemang som Port 2 Port organisationen arrangerade. Vi träffade även Nabob, Eos och Blue Marlin, som samtliga hade kommit in någon dag före oss. Nabob som i Sverige ligger på samma brygga som oss och som avseglade året efter oss och så Eos som avseglade samma år som oss och som kommer från Helsingborgs hamn som bara ligger 3-4 sjömil nordväst om. Att vi skulle mötas här, på andra sidan jordklotet var det ingen av oss som kunde drömma om innan vi gav oss iväg. Vi träffades nu dagligen och hade massor att prata om. Port 2 Port organisationen hade rest ett stort tält på gräsplanen i land och där träffades alla deltagarna i stort sett varje kväll under första veckan, för olika arrangemang. När festligheterna är över är vi också klara att sätta igång jobbet på alvar. Förseglet har vi redan plockat ner, så nu lossar vi förstaget och lyfter undan det för att lättare komma åt. Ankarrullen demonteras och lämnas upp till killen som skall rikta den. Därefter lossar vi bultarna mellan däck och skrov utmed ca 1,5 m på båda sidor om fören. Vi lyfter däcket från skrovet och avlägsnar den lösa delen av fören och fasar av kanterna runt hålet. En provisorisk form bestående av deg i en plastpåse, trycks upp inifrån så att vi har något att bygga på. Sen vidtar plastjobbet med vinylester och glasfibermatta. Vi lägger lager efter lager med härdning och slipning emellan. Skrovet byggs upp liksom skadorna på däcket. Efter en knapp vecka är båten hel igen och finisharbetet med gelcoat vidtar. Det är ett tålamodskrävande jobb som tar tid. Lager på lager läggs på med härdning och slipning emellan. Till slut är vi nöjda med jobbet och endast en liten nyansskillnad påminner om skadan. Vi hoppas dock att tiden skall hjälpa till att jämna ut nyansskillnaden. När plastjobbet är klart, så vidtar återmonteringsarbetet av däck och förstag. Den riktade ankarrullen kommer på plats och den nytillverkade pulpiten som är finare än den ursprungliga. När allt är färdigt kan vi nöjda konstatera att reparationen har blivit till vår belåtenhet och att man nästan måste känna till skadan för att kunna upptäcka den.

Under arbetets gång har vi haft mycket stor hjälp av Max som hela tiden kommit med uppmuntranden och som alltid ställt upp då man behövt en extra hand. Dessutom har han ställt upp och kört oss in till Bundaberg, som ligger 20 km från vår förtöjning, när det har varit något vi behövt. När vi är klara så har de flesta av våra vänner gett sig av på vidare äventyr. Eos och Nabob har seglat mot Brisbane och Diva har hyrt bil för att köra runt i Australien. Deras båt ligger till försäljning här i Bundaberg Port Marina. Hilda som kom in några dagar efter oss har flyttat upp längs floden till Bundaberg. De skall fira Jul och Nyår här innan de åker hem till Sverige för en månad. Jade från Hongkong pratar vi med på VHF radion när de kommer in för inklarering. De går också upp till Bundaberg, där de tänkt att spendera hela cyklonsäsongen med barnen i skola. Blue Marlin som också de legat inne i Bundaberg kommer ut dagen innan vi skall ge oss av. Vi båda har tänkt att segla söderut längs med Australiska ostkusten för att eventuellt fira Jul och Nyår i Sydney.

Exakt 3 veckor efter det att vi kom till Bundaberg Port, så tar vi farväl av vår nya vän Max och släpper förtöjningarna och seglar ut ur Burnett River. Den här gången aktar vi oss noga för att komma för nära inseglingsfyrarna.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 33. Söderut utmed Australiens kust.

(2007.11.22 - 2008.01.08.)

Det är skönt att i strålande solsken åter få komma ut på havet. Vi går samtidigt med Blue Marlin som också är på väg söderut. Det är svag vind och vi får stötta med motorn hela morgonen. Vi har kurs mot Sandy strait, innanför Fraiser Island. Efterhand avtar vinden helt och Harvey Bay ligger som en spegel. Det är en hel del båtar som är på väg mot samma håll som oss, vilket känns lite ovanligt. Djurlivet på bukten är ganska omfattande och vi ser mycket fisk som hoppar och många Delfiner. Havssköldpaddor ligger och guppar i vattenytan och njuter i solskenet. Runt Harvey Bay finns många sandstränder där sköldpaddorna går upp och lägger ägg. När vi närmar oss Sandy strait, vattnet innanför Fraiser Island, kommer den nordostliga brisen och vi kan stänga motorn. Sandy strait är precis som det låter fullt av sandrevlar och öar. Vi har köpt en speciell Pilot bok med waypointer som vi lagt in i vår GPS. När vi kommit en liten bit ner emellan sandrevlarna, så upptäcker vi att det är något som inte stämmer. Vi befinner oss inte där vi borde. Efter kontroll i GPS en kan vi konstatera att waypointen är rätt inlagd men felaktigt angiven i pilot boken. Koordinaterna anger en punkt 5 nm sydväst om den visade punkten. Vi rundar en sandrevel och kan så småningom komma på rätt kurs igen. Tillsammans med Blue Marlin tar vi natthamn i Kingfisher Bay på Fraiser Island. Ön lär vara världens största sandö och är en nationalpark med namnet Great Sandy National Park. Vi stannar i 2 dagar och går en promenad utmed stranden till en gammal pir som heter McKenzies jetty ruin. Vi ser en Dingo valp som irrar runt på stranden. Vi är lite försiktiga, för föräldrarna lär inte vara långt borta och de kan vara aggressiva om vi kommer för nära valpen. Efter uppehållet fortsätter vi söderut i de vindlande och smala vattenvägarna. Innan sundet åter går ut i havet, viker vi av mot styrbord och seglar ner i Tin Can Inlett till Tin Can Bay där vi ankrar. Namnet låter onekligen pittoreskt, men det finns inte mycket pittoreskt i samhället. Det mest spännande här, är Delfin matningen. Varje morgon kommer 2 st Delfiner in till stranden vid samhället och blir matade med fisk. Turisterna kan köpa vars en fisk och vada ut i vattnet och servera fisken i Delfinens mun. Det är främst barnen som får vara med. Hedda och Marita uppskattar tillfället men Stina får gå med dem ut i vattnet för att stötta dem. Det hela övervakas av guider. På eftermiddagen seglar vi ut till en bukt som heter Pelican Bay och ligger bredvid utloppet till havet. Innan vi går till sängs så tar vi en promenad ut längs med stranden för att se hur det ser ut i själva utloppet. Tidvattnet i utloppet skapar starka strömmar och det bildas sandrevlar utanför. Det är därför väldigt viktigt att man väljer rätt tidpunkt när man skall ge sig in eller ut. Med utgående tidvatten och höga dyningar som går emot, så kan dessa revlar vara mycket farliga. Man bör därför välja att gå ut strax efter att tidvattnet har vänt och börjat gå inåt. Tidigt nästa morgon har vi rätt förhållanden och kan i lite motström passera Wide Bay Bar. Trots att förhållandena är bra, så går sjön hög och en del av dem spolar över däck. Vi kan lätt föreställa oss vilket inferno det kan vara när ström och vågor går mot varandra. Vi har lagt in några waypointer som för oss mellan sandrevlarna. Vår passage går bra och vi kommer ut på havet och kan sträcka ner längs med kusten. Vi passerar Dubble Island Point och Noosa Head och kan mot kvällen gå in mellan pirarmarna i Mooloolaba. Vi går långt in i hamnen där det finns ett område där det är tillåtet att ankra. Här hinner vi ikapp Eos och Nabob som kom hit för några dagar sedan. Under dagen har vi haft tur med fisket och fångat en Skipjack Tuna, så middagen på kvällen är räddad. Mooloolaba är en modern turistort med höga hus och en lång välplanerad strandpromenad, där vi passar på att sträcka på benen. Promenaden går längs med en härlig sandstrand med massor av uteserveringar, där surfarna är det dominerande inslaget. Vågsurfning är en livsstil i Australien och överallt i vattnet ser man surfare som ligger och väntar på den perfekta vågen. En av dagarna åker vi med buss till Australia Zoo Park, som byggts upp av legenden Steve Irwin. Här bekantar vi oss med Australiens vilda djur, varav många är giftiga eller farliga på annat sätt. Till de giftiga hör många av ormarna, varav många är direkt dödande. Farliga är också Saltvattenskrokodilerna som vi lär få akta oss för då vi kommer till de nordliga delarna av landet. Det är skrämmande att se hur snabbt en Alligator kan ta sig upp ur vattnet då det är mat på gång. Till de mera beskedliga hör Kängurur, Wallabies, Wombats och kramgoa Koalor som alla gärna låter sig fotograferas. Tasmanian Devils beskådar vi från utsidan av hägnet även om kanske namnet inte ger djuret rättvisa. Det är ett imponerande Zoo som tar fasta på att vara informativt och lär ut mycket om djurens beteende och hur man skall handskas med dem. Steve Irwin som varit ansvarig för den familjeägda parken, dog vid filminspelning för 2 år sedan av ett sting i hjärtat från en Stingray.

Efter några dagar och sedvanlig bunkring, ger vi oss av tillsammans med Blue Marlin och Nabob. Eos som legat här längst, har gett sig iväg dagen innan. I lätta vindar rundar vi Point Cartwright och sätter kurs mot Moreton Island, utanför Brisbane. Vi går in bakom en sandbank som löper utmed ön och ankrar vid Tangalooma Wrecks. Det är mycket riktigt ett par mudderverk och några pråmar som man sänkt på revet och som bildar en effektiv vågbrytare mot Moreton Bay utanför. Strax utanför går den stora farleden in till Brisbane, så vraken är nog tänkta att göra nytta som vågbrytare där de ligger. De är också yngelkammare för massor av fisk, vilket vi kan konstatera vid snorkling. Vi blir liggande ett par dagar och kopplar av med bad och med promenader utmed stranden, innan vi seglar in till Brisbane. Staden ligger 10 sjömil uppför Brisbane River och där ankrar vi utanför Botanic Gardens alldeles intill centrum. Här lever vi stadsliv med lite shopping, pubbesök och en tur ut till IKEA för att inhandla svensk mat till julbordet. Det blir knäckebröd, kalles kaviar, sill, pepparkakor och lite annat smått och gott. Efter fönstershopping och promenader i stadens parker, fortsätter vi tillsammans med Nabob seglatsen söderut. Vi seglar innanför North- och South Stradbroke Islands i ett vattensystem som i stort liknar de som finns innanför Fraser Island. Efter nattankring vid Tabby Tabby Island fortsätter vi förbi Eden-, Kangaroo- Woogoompha Island och kommer så småningom fram till en del av kusten som kallas Gold Coast med stadsdelar som heter Southport, Surfers Paradise, Palm Beach och Miami. Det påminner också mycket om de Amerikanska städerna Miami och Fort Lauderdale, med höghus och oändliga vattenvägar långt in i stadsdelarna. Det blir bara för mycket för oss, så vi tar oss ut i havet genom Gold Coast Seaway. Strax efter Point Danger går vi in i Tweed River, där vi ankrar för natten. Dagen efter seglar vi förbi Cape Byron, som är Australiens östligaste udde. Vi övernattar i Mobbs Bay, som är en lugn invallad lagun i Richmond River. Här hinner vi ikapp Blue Marlin, som startade någon dag före oss från Brisbane. Eftersom vindarna är med oss så fortsätter vi dagen efter till Clarence River, där vi tar oss igenom Hole-In-The-Wall, som helt enkelt är en öppning i en lång invallning. Vi rundar några små öar och kan ankra alldeles utanför den lilla staden Yamba. Här blir vi liggande en hel vecka i väntan på att den sydliga vinden skall ge med sig. Det gör nu inte så mycket eftersom Yamba är en ganska trevlig liten by. Vi passar också på att fira Lucia med hembakade lussekatter och pepparkakor. Vi skrudar oss i de vitast lakan som vi kan hitta och Kaj och jag får varsin hemmagjord Stjärngossestrut på huvudet. Marianne med glitter i håret och Stina med en konstfärdigt hopsnickrad ljuskrona (läs ljustalrik) på huvudet. Tidigt på morgonen tar vi dingen över till Blue Marlin och överraskar dem, ett välkommet avbrott i vardagsseglandet. Blue Marlin passar på att besöka skolan och får besked att de kan få in barnen där under första höstterminen som börjar i februari.

När vi får ett kort uppehåll i de sydliga vindarna så passar vi på och nattseglar till Camden Haven. Vi har tur med fisket och får en Mahimahi på ca 6 kg. Även Blue Marlin har haft fiskelycka och fångat 3 st små tonfiskar så nu blir det fiske fiesta några dagar. Vi ankrar utanför en by som heter Laurieton. Det är en mycket trevlig by med vackra omgivningar. Vi stannar i 4 dagar och passar på att röra på benen. Vi bestiger det närliggande berget North Brother Mountin som är nästan 500 m högt. Det är en ganska jobbig promenad för våra otränade ben, men vandringen är vacker och utsikten från toppen väl värd mödan. Vi har tagit vandrarkängorna på och det får vi betala för med skavsår på fötterna. De är inte vana vid kängor eller skor överhuvudtaget.

När väderprognosen lovar nordlig vind, ger vi oss av tidigt på morgonen för att segla de sista 170 sjömilen till Sydney. Till att börja med är vinden ganska svag från sidan men ökar under eftermiddagen och vrider så att den kommer mera akterifrån. Vi fiskar som vanligt och kan landa en Skipjack Tuna på ca 2 kg. Ytterliggare en fisk fastnar på kroken men lyckas ta sig loss. Om någon undrar vad vi har för en fantastisk fiskeutrustning så kan jag nämna att den består av en plastvinda med ca 40 m grov sena (240 pund) och en liten plast bläckfisk med en dubbelkrok i änden. Linan sätter vi fast i en gummicord i båten så att det kan fjädra. Vad det är för typ av bläckfisk och vilken färg den har, verkar inte ha någon betydelse. Bara det blänker lite och rör sig så verkar fisken bita. Vi använder ganska små bläckfiskar, ca 10-15 cm och ibland är de rejält slitna, men det nappar ändå. De som använder större bläckfiskar får oftast större fisk och de vill vi inte ha. Vi fångar aldrig mer fisk än vad vi kan äta upp under de närmaste dagarna. När skymningen kommer seglar vi med 2 rev i storseglet och utspirad fock i en sjö som börjar bli besvärlig och obekväm. Senare på kvällen är sjön så bråkig att vi måste plockar ner storseglet så att Nånannan kan få det lite lättare med att styra. Mitt i natten skär ett av blocken till vindrodret och frivakten måste kallas upp så att vi kan montera dit ett nytt. Det går ganska fort men det är ju märkligt att det alltid skall hända på natten och naturligtvis alltid när det är besvärliga förhållanden. Tidigt på morgonen bedarrar vinden och vi kan sätta fulla segel igen. Seglen slamrar och slår i den grova sjön, men strax innan Sydney fyller vinden i och vi kan glida in mellan North- och South Head till Sydney Harbour eller Port Jackson som det egentligen heter. Väl inne så dör vinden helt och motorn får ta vid. Vi passerar det vackra operahuset och går under den mäktiga Harbour Bridge innan vi tar av in i en sidotarm, förbi Darling Harbour och in i nästa vik som heter Blackwattle Bay. Här finns ett ankringsområde där vi ankrar upp alldeles i skuggan av skyskraporna i Downtown. Blue Marlin har kommit in strax före oss och Nabob kommer lite senare. Lite trötta kan vi efter en sen frukost knoppa in några timmar. Med tre dagar kvar till julafton, känns det som vi nått om inte ett mål så i alla fall ett delmål.

Jul och Nyår i Sydney.

Sydney Harbour är ett stort skyddat vattenområde. Från inloppet är det ca 5 sjömil till den berömda Harbour Bridge och därifrån kan man med segelbåt fortsätta ytterliggare ca 8 sjömil innan masten fastnar i en bro. Utan masten kan fortsätta ytterliggare ca 5 sjömil upp i Parramatta River. Det är inte så brett, kanske 1 sjömil längst ut för att efterhand smalna av längre in. Eftersom det går bukter och vikar åt alla håll, så förefaller det mycket bredare. Det är en otrolig aktivitet på vattnet med massor av färjor som går kors och tvärs. Stora tankers och containerfartyg går också långt upp till terminaler på insidan av bron. Alldeles utanför där vi ligger ankrade finns en stor Terminal för import av bilar och det kommer ett nytt biltransportfartyg dit nästan varje dag. Själva staden breder ut sig längs med alla stränder i vattensystemet och det ligger massor av fritidsbåtar i nästan varje vik. Så när det är helg så kryllar det av fritidsbåtar överallt. De första dagarna för oss, går åt till att samla information och till julförberedelser. På lördagskvällen före jul är det ett stort musikevenemang i en park som heter The Domain. Det kallas för ”Christmas Carrols in The Domain” och TV sänds i hela Australien. Vi packar picknick korgen och beger oss dit i god tid innan det hela börjar. Väl där kan vi konstatera att det kommer att bli fullt hus. Vi hittar en plats i den främre halvan av parken och när evenemanget startar är parken fylld av människor med tomteluvor och andra käcka huvudbonader. Vi gissar att det är ca 20000 människor där. Det är långt ifrån alla som kan se scenen, men 5 storbildsskärmar ser till så att alla kan ta del. Det blir en trevlig och festlig kväll med fyrverkerier och massor av julsånger av duktiga artister. Eftersom föreställningen är direktsänd i TV, så blir det ett avbrott var 15e minut för reklam. Vid midnatt vandrar vi hem genom stan, väldigt nöjda men trötta.

Dagen efter är det lille julafton och paniken börjar sprida sig, inga julklappar är inhandlade, julstressen infinner sig………..? Nä det är lugnt, hos långseglare finns inte ordet stress i vokabulären. Vi delar upp oss så att tjejerna drar upp i stan och Kaj och jag går till Paddys Market. Paddys är en stor byggnad i flera våningar som är fylld av små enkla stånd och små affärer. De flesta drivs av invandrare och största antalet av dessa är Kineser. Befolkningen i Sydney består till 20 % av dem. Här finns det mesta att köpa och efter en liten rundvandring har vi hittat våra julklappar. På kvällen samlas alla från Blue Marlin och Nabob, för att fira lille julafton på Christina med Glögg, Pepparkakor och lite Choklad. Båten är julpyntad med vår lilla gran på bordet och tomtemössa på kompassen. Vi lyssnar på julsånger från CD och sjunger några själva.

Julafton firar vi tillsammans med Blue Marlin. Kay och Marianne har fått besök av dottern Ofelia med kompis, så de väljer att fira tillsammans i Nabob. Vi startar med julbord ombord i Christina och imponeras av matutbudet. Som vanligt så finns det både sill, kalles kaviar, hembakat rågbröd och lingonbröd, köttbullar, Jansons frestelse m.m. Sillen sköljs ner med Ålborgs akvavit som levererats av Ofelia. Mellan varje hutt sjungs det naturligtvis snapsvisor, ingen snaps utan en visa ombord på Christina. Mätta och belåtna tar vi oss sen över för efterrätt (Ris a´la Malta) ombord på Blue Marlin. Sen skall det bli julklappsutdelning, men först dans kring granen på Blue Marlins fördäck. Massor av klappar till Hedda och Marita och även några till oss vuxna, så man kan se vem som har varit snällast. Jag får en stor julklapp! Nästa dag hjälper Kay och Marianne oss att tömma sillburkarna och snapsflaskan.

Annandag jul heter här nere Boxingday (hur fn. har den fått de namnet?), den stora begivenheten då är starten av segeltävlingen Sydney to Hobart Race. När vi nu är här så vill vi gärna beskåda evenemanget, så vi går till Cirkular quay där vi tar färjan ut till Watsons Bay. Därifrån promenerar vi med tusentals andra intresserade ut till South Head vid inloppet till Port Jacksson. Här sätter vi oss i gräset med vår picknickkorg, bland många vänner. Det är en härlig dag med sol och en NO-lig bris, så ute på vattnet vimlar det av åskådar båtar. När starten gått kommer de tävlande kryssande ut mot inloppet och fältet leds av 2 st s.k. Maxi Racers som är över 30 meter långa. Det är hemmabåten ”Wild Oats” som kämpar sida vid sida med den Engelska Leopard. I kikare kan vi se, att det sitter minst 20 personer uppradade längs med lovarts reling på varje båt. De passerar oss ganska snabbt och efter kommer det resterande startfältet med båtar från 25 m till den minsta som är 10 meter, alltså ungefär som i Christinas storlek. Efter ca en timma har alla passerat ut i havet och påbörjat den 600 sjömil långa färden mot Hobart, där den första båten beräknas anlända om ca 2 dygn. Efter att vi tömt vår matkorg, så tar vi bussen tillbaka till stan via Bondi Beach, där alla surfare håller till.

En av mellandagarna besöker vi några Engelska seglarvänner som tillfälligt bor i en villa i en av Sydneys förorter. Vi är många seglare som samlats för att grilla och ha det trevlig tillsammans. Villan har en stor trädgård och då vi sitter och äter på altanen så dyker det upp många fåglar som också vill ha en matbit. Det är inte Gråsparvar och Koltrastar som hemma, utan här är det Gultofsade kakaduor och olika sorters färggranna Pappegojor och Lorokiter som kommer och sätter sig på altanräcket. Vi ställer fram skålar med frö till dem och de äter gärna även ur handen. För oss känns det ganska exotiskt, men vi vet att många Australiensare betraktar dem som skadedjur då de äter upp stora mängder av frukt från deras träd.

Nyårsafton närmar sig och dagen innan lättar vi ankar för att ta oss ut till en vik i Sydney Harbour som heter Athol Bay och ligger alldeles nedanför Turanga Zoo. Härifrån har man en fin vy över en stor del av hamnen, där ett av värdens största fyrverkerier skall äga rum. Enligt programmet skall det smällas av raketer på 9 olika platser i hamnen och vi bör se de flesta från vår position. Vi är naturligtvis inte ensamma i viken utan delar den med ett hundratal andra båtar men det finns plats för alla. Härute är det fint badvatten och vi passar på att bada och göra rent vattenlinjen på båten, där det gärna vill växa alger och sjötulpaner. Tidigt på Nyårsaftons kväll, samlas vi inne på stranden för gemensam nyårs Pott-luck. Det är det vanliga gänget förstärkta med besättningarna från Jade (som bilat ner från Bundaberg) och Magic Carpet. Det blir grillspett med många olika sallader och massor av annan god mat. Vi ser solen gå ner bakom Operahuset och Downtown från en absolut molnfri himmel och vikens vatten ligger som en spegel. Klockan 9 så drar det första, lite mindre fyrverkeriet igång från 5 olika platser. Man gör så för att barnen skall få ta del av skådespelet och slippa hålla sig vakna till midnatt. Trots att det är det mindre fyrverkeriet, så har jag nog aldrig upplevt något liknande. Alla 5 fyrverkerierna är helt synkroniserade och det är fantastiskt vackert. När det är över och mörkret har lagt sig på stranden så bryter vi upp och drar oss tillbaka til våra båtar. Kay och Marianne med gäster följer med oss ut till Christina där vi fortsätter kvällen med att festa. Gitarren kommer fram och vi sjunger och har det trevligt. Vid midnatt står vi på fördäck och beskådar det största fyrverkeri vi någonsin sett. Från 9 olika platser längs med hamnen skjuts det upp raketer helt synkroniserat. Endast fyrverkeriet från Harbour Bridge skiljer sig och är ännu vackrare där man utnyttjat brons bågformade spann för att förhöja effekten. I nästan en kvart pågår skådespelet innan lugnet åter lägrar sig och vi kan återgå till vårt festande. I Sydney är det helt förbjudet att som privat person avfyra raketer och smällare, det är nog en av orsakerna till att man bjuder på detta fantastiska skådespel.

Nästa morgon är det nytt år och det börjar bra med sol från blå himmel och ett spegelblankt vatten. När brisen kommer vid middagstid, seglar vi åter tillbaka till Blackwattle Bay och ankrar upp.

Vi stannar kvar i Sydney ytterliggare en vecka och besöker bl.a. Botaniska trädgården och dess orkidé hus. Vi tar också en tur förbi Operahuset där vi ser att Jose Careras skall uppträda till helgen. Jag förhör mig om det finns lediga platser kvar till någon av föreställningarna och det finns det. De ”billigaste” platserna, de för strax över 1000 kr, är slutsålda medan det finns för 1800 kr och upp till 3500 kr. Det ligger utanför vår reskassa så det får tyvärr vara. Första lördagen på det nya året så sätter Sydney festivalen igång. Den varar i 3 veckor och bjuder på massor av kultur- och musikevenemang, varav en hel del är gratis. Vi hinner ta del av några och beger oss ännu en gång till The Domain med picknick korgen. I en fullpackad park, lyssnar vi först på en Australisk kändis som heter Paul Kelly som med sitt band agerar förband och gör det bra. Kvällens huvudattraktion är Beachboys legenden Brian Willson med band. När han äntrar scenen är det i form av en äldre gubbe som sett sina bästa dagar. Det är konstigt vad mycket som sker runt omkring en utan att man själv blir en dag äldre, -knepigt? Nåja även om inte Brian Willson gör något djupare intryck, så omger han sig av väldigt bra musiker och det hela blir en fin kavalkad på Beach Boys låtskrivande där vi inte saknar någon av deras hits. Vi får ytterliggare en fantastisk kväll med fin musik, härlig publik, fint väder och skön stämning. Efter nästan 3 veckor i Sydney och stärkta av att ha sett starten på Sydney to Hobart Race, så gör vi oss klara för att lämna denna underbara stad och segla vidare söderut i vårt eget Sydney to Hobart Cruise.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 34. Sydney to Hobart Cruise.

(2008.01.09 - 2008.03.05.)

I fint väder stävar vi ut under Harbour Bridge i kölvattnet på en stor supertanker. Vi har tagit farväl av Kay och Marianne som snart skall åka till Sverige för en kort sejour och av Blue Marlin som skall återvända till Yamba där flickorna skall gå i skola under en termin. Ute på fritt vatten sätter vi segel och rundar South Head med Hornby Lighthouse. Vi följer kusten söderut och passerar den berömda Bondy Beach. Efter att ha passerat Bottany Bay, viker vi av in i Port Hacking där vi ankrar precis innanför sydudden vid Jibbon Beach. Vi är framme i god tid och kan ta ett efterlängtat bad i det klara vattnet. Vi ligger så nära stranden att vi enkelt kan simma in och ta en liten promenad ut mot udden.

Nästa dag fortsätter vi i ökande frisk NO-lig vind ner till Crookhaven River, där vi ankrar en bit upp i floden. Innan vi går in, har vi kontakt med den lokala VMR stationen och förhör oss om förhållandena i och utanför inloppet. De säger att det är OK om än lite ”choppy”.

VMR (Volontery Marin Rescue) är Australiens motsvarighet till våran sjöräddning i Sverige. De har stationer utmed hela kusten och ser gärna att man rapporterar in till dem under seglingen. De upprättar då ett ”tracking sheet” som de faxar vidare till de efterföljande stationerna efterhand som man seglar. De bistår också gärna med information om de lokala förhållandena och med väderrapporter. När man skall angöra ett flodinlopp är det viktigt att man inte går in vid hög inkommande sjö samtidigt som tidvattnet går ut. Det bildas då ofta s.k. stående vågor. Vågor som nästan står stilla och bryter kraftigt över sandreven. Dyningen som på havet är väldigt lång, trycks ihop och blir dubbelt så hög. Den här gången har vi tyvärr tidvattnet emot oss och angöringen blir bråkig, med vatten som sköljer över däck, men går trots det bra.

Nästa dag har vi samma väderförhållande, sol från en klarblå himmel och NO-lig bris. Vinden är ofta ganska så beskedlig på förmiddagen men ökar under dagen och når sitt max på sen eftermiddagen, då det ofta blåser 10-15 m/s. Så med 2 rev i storseglet passerar vi de höga klipporna vid inloppet till Jarvis Bay och kan på eftermiddagen gå in i den skyddade hamnen vid Ulladulla, där förtöjer vi utanpå en långlinefiskare. Nästa dag är det en frontpassage på gång med sydlig vind o även lite regn mot kvällen. Vi stannar kvar och passar på att tvätta och fylla på våra matförråd i den trevliga byn. Följande dag skiner åter solen, det är söndag och marknadsdag. Vi tar en tur på marknaden och tittar på det brokiga utbudet av varor. Därefter går vi in till VMR-stationen och får en färsk väderprognos som berättar om omslag till hård sydostlig bris under kvällen. Vi avgår strax efter kl.10 i NO-lig vind och satsar på att hinna till Batemans Bay innan väderomslaget. Under eftermiddagen dör vinden plötsligt ut samtidigt som den vrider mot väst. Efter cirka 10 minuter kommer syd vinden brakande med full styrka på 12-15 m/s. Det finns inga varningstecken på himlen, som är lika blå som tidigare. Först någon timma senare mulnar det på. Vi får bråttom bärga storseglet och kan med stöttning av motorn, segla för focken de sista sjömilen in emot Batmans Bay. Här blir vi tvungna att ankra bakom en liten ö som heter Snapper Island. Det är nämligen ebb och allt för lågt vatten för att komma över sandrevlarna in till floden och byn. Vi blir liggande i 2 dagar i väntan på att kulingen skall ge sig, innan vi seglar vidare till Bermagui. Här finns en liten hamn alldeles i anslutning till floden. Det dominerande inslaget i hamnen är alla Big Game fiskebåtar som tar ut betalande fiskare på trolling efter Tonfisk och Marlin. Det märks att vi kommit söderöver då vi ser vår första säl lojt simma runt i hamnen. Vädret håller oss kvar i 2 dagar med SO-lig vind och lite regnskurar. Tredje dagens morgon väcks vi av skepparen på fiskebåten innanför oss, han skall ut på fisketur med chartergäster. Det passar oss bra och vi gör oss snabbt klara och avgår samtidigt. I tilltagande vindar seglar vi ner till Eden som är den sydligaste hamnen på ostkusten. Vi förtöjer utanpå en fiskebåt som ser ut att vara under renovering. Kajerna här står på grova stolpar och är svåra att fendra av mot med små båtar. Dessutom skapar dyningarna på havet ett stort sug i hamnen så båtarna åker hela tiden fram och tillbaka. Vi hinner med en liten tur i byn, som ligger uppe på en ås, innan det börjar regna. Vi blir liggande i Eden i fyra nätter i växlande och ostadigt väder. När det efter halva tiden utlovas sydostlig kuling, så går vi över till andra sidan bukten och ankrar i en skyddande vik tillsammans med ett par andra båtar som också de sökt skydd här. Vi hinner precis ankra innan regnet och kulingen kommer. I viken finns också en lång pir, där ett stort lastfartyg ligger och lastar timmerstockar. Dag och natt rullar timmer bilarna ut på piren med sin last. Regnet fortsätter dagen efter och det är bara 10-12 grader på morgonen, så filtar och varma kläder plockas fram.

Sista dagen i Eden går vi i soligt väder tillbaka till hamnen och förtöjer utanpå vår fiskebåt. Vi fyller upp diesel och promenerar upp till byn för att försöka fylla vår Svenska gasolflaska. Det visar sig att ingen vill fylla vår flaska eftersom det saknas en liten evakueringsventil på den. Det slutar med att vi får köpa en Australisk gasolflaska som till vår förvåning kostar under 500 skr. Dessutom så har de Australiska flaskorna samma anslutning som de Svenska. Efter lunch kommer den utlovade ostliga vinden och vi har fått en fin tredagars prognos som ser ut att räcka över Bass Strait. Det blir ett sista besök i duschen på land, innan vi kastar loss på eftermiddagen. Vi går för motor och storsegel de första timmarna i besvärlig gammal sjö. Efter ett tag lugnar sig sjön och vi kan stanna motorn och fortsätta med fullt segelställ. Gabo Island, som är sista utposten på fastlandet, passeras strax efter skymningen och vi kan sätta kurs mot Tasmanien. Vi får en ganska så bra segling över Bass Strait med skiftande akterliga vindar som varierar i styrka. Ibland får vi ta in både ett och två rev i storseglet och ibland kan vi segla med fullt ställ. Sjön är till en början ganska bråkig men lugnar sig då vi kommer ut på djupare vatten. Ett par gånger per dygn rapporterar vi vår position till Eden Costal Patrol via vår kortvågsradio. Vi får besök av de första Albatrosserna och sitter länge och beundrar deras fantastiska glidflykt mellan vågdalarna. När vi närmar oss Tasmanien vrider vinden runt ett helt varv. Från ost till nord sen sydväst och syd för att till slut stabilisera sig kring sydost. Så det blir bidevindsegling och till och med ett slag innan vi kan ligga upp för babords halsar. Den sydostliga vinden är ishavskall, så långa byxor och Fleecetröjor kommer fram. Tredje dagens morgon, ser vi Tasmaniens berg på vår styrbords bog och kan runda Tasman Islands spektakulära klippor under eftermiddagen och segla in på Storm Bay. Vi har ingen chans att nå Hobart innan mörkret så vi tar natthamn i Parsons Bay utanför en by som heter Nubeena. De 421 sjömilen har avverkats på 3 dygn och 4 timmar och utan incidenter, vilket är mycket tillfredställande med tanke på farvattnets dåliga ryckte. Efter en god middag och en fredags drink, somnar vi gått i den spegelblanka viken.

Nästa dag vaknar vi till högtalare röster. Det är någon slags tillställning på land inför Australia Day som är i morgon. Under vår sena frukost är det en racerbåts tävling på viken och båtar med 1000 hk motorer dånar fram i 60-70 knop. Efter frukost lättar vi ankar, som beräknat och seglar de sista 27 sjömilen in till Hobart i svaga skiftande vindar. Vi förtöjer i Royal Tasmanian Yacht Clubs Marina i utkanten av stan. Nästa morgon kommer det en vänlig man och föreslår att vi skall gå in till Constitution Dock mitt inne i Centrum. Det är närmre till händelsernas centrum och även billigare tror han. Han erbjuder sig att köra oss in i sin bil men vi avböjer vänligt hans erbjudande, vi behöver sträcka på benen. Efter en halvtimmas promenad är vi inne och pratar med en båt som ligger där. Allting verkar bra, så vi går bort till hamnens trafikledningskontor som är ett högt torn. Här tar vi hissen upp, pratar med den vakthavande, registrerar oss, får nyckel till duschanläggningen och bestämmer tid för bro öppning. Det finns nämligen en liten vägbro som måste öppnas för att man skall komma in i bassängen. Kostnaden per natt är långt mindre än hälften mot kostnaden på Yachtklubben men vår enda natt där vill de inte ha betalt för. På eftermiddagen går vi för motor in, får broöppning på utlovad tid och kan förtöja i Constitution Dock mitt i Hobart. Vi hinner precis förtöja innan vi hör en Svensk röst på kajen, det är en man som bor i Manly utanför Sydney och som har vänner på Råå där vi bor. Lite senare efter middagen hörs det åter Svenska röster på kajen, det är Sabina och Ingvar från Bjuv som är på långsemester i Australien och Tasmanien. Vi dricker kaffe i båten och får ta del av lite nyheter hemifrån. Vi har mycket att prata om, så det blir sent innan vi kommer i säng. Nästa dag är det måndag, men eftersom det är helgdag efter Australia Day så är nästan allting stängt ändå. Någon större festyra med anledning av dagen märker vi inte av. När vi nu ligger stilla, passar vi på att motionera lite. Så en dag tar vi bussen upp till en liten by som heter Fern Tree, vid foten av Mount Wellington som reser sig alldeles i utkanten av Hobart. Fern Tree ligger ca 500 m.ö.h. och toppen av Mount Wellington är 1270 m.ö.h. så vi har en bit att vandra. Promenaden går genom skog och upp längs ganska brant terräng. På toppen blir vi belönade med en fantastisk utsikt över Hobart och Storm Bay, som breder ut sig under oss. På vägen ner, träffar vi på en Kokaburra fågel som sitter på en gren 2 m över marken. Jag passar på att fotografera den och det tycks den inte ha något emot. Det slutar med att jag står nästan sidan om den, medan Stina fotograferar oss. Efter nästan 5 timmar är vi tillbaka i Tree Fern där vi tänkt belöna oss med en kall öl på tavernan. Tyvärr öppnar den ungefär samtidigt med att vår buss går tillbaka till Hobart så vi får ta vår öl på en pub i närheten av hamnen istället. Vi avnjuter den med en god lax och ost- bricka.

Som vi berättade i resebrevet från Vanuatu så fick vi ju bara 6 månaders visum i Australien. Vi kan naturligtvis förlänga det med ytterliggare 6 månader mot en kostnad av ca 1500sek/pers. För Blue Marlin som ju är 4 personer skulle det bli en ganska dyr kostnad så Rune lät inte nöja sig med detta, utan skickade in en överklagan till imigrationsverket för deras och vår räkning. Nu efter några månader får vi mejl från Rune, som berättar att överklagan har accepterats och vårt visum har förlängts till 12 månader utan kostnad. Så för att även få vårt Cruising permit förlängt så går vi till Imigration och får visumet instämplat i passen och därefter till tullen, som förlänger vårt cruising permit med motsvarande tid. Så nu kan vi faktiskt stanna i Australien till november om vi har lust.

Tasmanien är ungefär lika stort som södra Götaland och för att se lite av ön, så hyr vi en liten bil i 2 dagar och drar på tur. Vi kör västerut från Hobart upp genom en dal mot bergen längre in på ön. Vi förvånas av att det är så torrt överallt. Allt gräs är alldeles gult och det ser inte ut att ha kommit något regn på flera månader. Det är bara grönska utmed vattendragen. Vi hade nog föreställt oss Tasmanien som en ganska regnig plats ungefär som västra Norge eller Scottland. När vi kommer högre upp i bergen blir det grönare och frodigare men något regn får vi inte på vår rundtur. Mitt uppe på ön stannar vi vid en plats där man samlar upp vatten från flera sjöar och leder det ner i stora rörledningar till vattenkraftverk som ligger flera hundra meter ner i en dal vid en flod. Det finns mycket vatten i sjöarna, så det regnar tydligen ganska mycket vid andra tider på året. Det finns många sådana här anläggningar på ön så man lider ingen brist på elektricitet. Vi fortsätter vår tur och kommer ut till västkusten till en by som heter Strahan som är mycket besökt av turister. Härifrån kan man åka med båtar upp för floderna i den vackra orörda nationalparken. Lite för turistiskt för vår smak så vi fortsätter vår färd norrut och tar övernattning i en liten stugby vid Cradle Mountin National Park. Vi får ett 4 bädds rum, men har tur och får ha det för oss själva. Innan vi knoppar in, kör vi en tur upp till parkcentrat och tar del av deras information. Härifrån utgår guidade turer in i parken. Man kan även köra in en liten bit med bilen för att komma djupare in i naturen. Turerna och bilpasset in kostar naturligtvis pengar och så även om man skall promenera in själv. Skog och vild natur kan vi ju se gratis på så många andra ställen så vi avstår från att köra in. Dessutom medger inte tiden några längre promenader. Vi får i alla fal se en liten Enchidna (piggsvin) pila över vägen och sticka huvudet under en sten då jag skall fotografera. Den ser ut som en igelkott men har längre taggar. På kvällen äter vi ”köbepizza” i den gemensamma matsalen och träffar många trevliga människor från alla världens hörn, som är här för att vandra i naturen. Nästa dag fortsätter vi vår tur på den norra delen av ön. Vi besöker en droppstens grotta som blir rundturens höjdpunkter. Den sträcker sig i gångar och salar långt in under ett berg och har bildats under miljontals år, då vatten löst ur kalkskikten i berget. Det finns många fantastiska stallagtiter som hänger ner från taket i grottan. Då vi bara är 6 personer, får vi fin behållning av den guidade turen och får tagit många fina bilder. På ett ställe kan vi se massor av lysmaskar, som bildar en stjärnhimmel i grottans tak. I Australien gör man turism av allt möjligt, så på ett ställe stannar vi vid en butik som säljer bihonung. Det finns honung i flera hundra olika varianter med olika smaker och i olika former, bland annat som glass, hudkrämer och som ljus. I butiken finns även en bikupa med glasväggar och en gång ut till det fria. Här kan man studera binas arbete och beteende. Det finns naturligtvis även massor av suvenirer med anknytning till bin. Besöket kostar inget utan det hela skall finansieras med försäljning. Vi nöjer oss med honungsglass och hoppas att andra spenderar mer. På eftermiddagen närmar vi oss åter Hobart och dess torra omgivningar. Det går massor av får på ängarna, men vad de lever av förstår vi inte då det inte syns någon grönska. Innan vi lämnar tillbaka bilen passar vi på att besöka en supermarket och fylla upp våra matförråd i båten. På kvällen kan vi båda konstatera att det där med att fara runt i bil på landsbygden inte är något för oss. De trevligaste platserna och vyerna finns ändå utmed kusten så då är det bättre att segla.

Vi stannar ytterliggare 2 dagar i Hobart och besöker på lördagen en marknad som heter Salamanca market. Hobart museum får också ett besök och där tittar vi på en mycket intressant utställning som handlar om Antarktis och oceanerna där omkring.

Efter lite drygt en vecka så får vi åter broöppning och kan segla ut från Hobart. Vi kryssar söderut över Derwent River och går in i ett sund som heter D ’Entrecasteaux Chanell mellan Brunny Island och Tasmanien. Vi ankrar i en liten lagun som kallas The Duckpond där vi firar min (Janne´s) födelsedag med kängurubiff och ett gott rödvin. Nästa dag fortsätter vi seglatsen i de skyddade vattnen ner till en ankarplats som heter Buttlers Beach på sydöstra delen av Bruny Island. Här träffar vi en båt med tre killar som är ute på fiskesemester. De skall ge sig ut och vittja sitt nätt och då de kommer tillbaka får vi några Trevally filéer och en fin lobster som blir en härlig middag.

Nästa morgon ligger det en pälssäl och slappar lojt vid sidan av båten. Redan då vi kom igår såg vi ett tält och en aluminium jolle på stranden. Nu på morgonen kommer jollen tillbaks från en fisketur och fram till oss. Det är en familj med två barn och en Golden retriever. Vi bjuder dem ombord och får en trevlig pratstund. De bor på andra sidan av ön där de driver en turiströrelse som gör dagliga turer i stora gummidingar utmed kusten för att se på djurlivet. Nu har de några dagars semester och lever vildmarksliv på denna ödsliga strand, dit det inte går några vägar. Innan de ger sig av ger de oss en lobster och de får ett nybakat bröd med sig. På eftermiddagen fortsätter vi söderut till den allra sydligaste ankarplatsen på Tasmanien som heter Recherche Bay. Här ankrar vi utanför Cockle Creek i den del som heter Rocky Bay. Vi är nu på den allra sydligaste punkten på vår segling på nästan 44 grader syd, endast 1200 nm från Antarktis. Vädret ändrar nu karaktär och tunga moln drar in från väster med en hel del regn. Vi hade egentligen tänkt gå till Port Davy på västkusten men vädrets makter sätter stopp för det. Port Davy är den mest otillgängliga platsen på Tasmanien och kan endast nås med båt. Vi blir liggande i Cockle Creek i 2 dagar och tar oss bara i land vid ett tillfälle, då regnet tar en paus. På nätterna håller sig temperaturen kring 10 grader och på dagen orkar den knappt över 15. De sydvästliga vindarna kommer ju nerifrån oceanerna kring Antarktis och härifrån kan man inte förvänta sig någon värme. Vid fint väder håller sig ofta temperaturen mellan 25 och 30 grader på Tasmanien, kvällarna är däremot nästan alltid kalla med temperaturer mellan 10-15 grader. Vi har det i alla fall torrt och skönt i båten och vi njuter av det vackra, bergiga landskapet som ligger inbäddat i intensiv grönska. När vädret förbättrar sig något tar vi oss tillbaka till Hobart via ankring i Stringers Cove och Alexanders Bay. I Hobart får vi åter Svenskt besök. Det är Staffan Laestadius som har ett projektarbete på universitetet här. Staffan jobbar annars normalt på KTH i Stockholm som professor i Industrial Dynamics (hoppas jag kommer ihåg rätt). Vi får en trevlig kväll tillsammans i Christina, där Staffan bjuder på ett gott vin och goda ostar därtill. Det visar sig att han seglat mycket i sitt liv och numera bor på Möja, dit han inviterar oss på bastubad då vi kommer hem. Det tackar vi naturligtvis för och sparar till framtida planerade seglingsmål.

Vi stannar bara ett par dagar i Hobart medan vi fyller på våra matförråd och får röjt undan vår tvätthög. Under en av nätterna lyckas vi i alla fall sätta temperaturrekord med 6 grader. Vi är nu inne i mitten av februari och det är dags att vända norrut. I frisk vind lämnar vi Hobart och seglar över Storm Bay och tar natthamn i Port Arthur på Tasman Peninsula. Det blir en frisk segling där vi på slutet får stryka storseglet och endast segla med fock i 30 knops vind. Dagen efter mojnar vinden långsamt och vi kan runda Tasman Island och sätta kurs norrut utmed den klippiga kusten. I Fortescue Bay hittar vi en hörna som heter Canoe Bay med nästan platt vatten. Här är det alldeles stilla och fridfullt med lummig grönska ända ner till stränderna. Nästa morgon puttrar vi för motor över ett spegelblankt hav och ser massor av Australiska pälssälar som ligger och latar sig i vattenytan. Vi passar på att fiska och fångar 2 st Albacore (en slags tonfisk) varav den ena lyckas smita. På ett ställe ser vi många lata pälssälar som plötsligt sätter full fart då vi närmar oss. De simmar i en bestämd riktning och hoppar i vattenytan precis som delfiner. Vi följer efter så gott vi kan. Längre fram kan vi se delfiner som simmar runt i ytan. De har fått tag på ett stort fiskstim som de kalasar på. Vi kan köra in mitt över stimmet utan att vare sig Delfiner eller Sälar bryr sig. När vi tittar ner i vattnet kan vi se kanten på det stora stimmet och vi ser hur Sälarna och Delfinerna simmar rakt igenom och äter så mycket de bara kan av gottebordet. Ibland hoppar stimmet i ytan och då får fåglarna också en smakbit. Efter en timma avtar aktiviteten trots att fiskstimmet ser ut att vara lika stort, matgästerna kanske börjar bli mätta. Det kommer lite vind och vi sätter segel och kurs mot Maria Island, där vi ankrar utanför en vit sandstrand i södra delen av Chinamans Bay. Bukten är nästan 2 sjömil lång och vi gör långa promenader utmed stranden. När den sydostliga vinden vrider till nordost och ökar, flyttar vi över i den nordliga delen av viken. Här har vi fortsatt gott sjölä och ligger tryggt, trots att det ylar i riggen. Vi blir liggande i 3 dagar och går promenader på ön. Vi ser många Kängurur och Wallybys och de är inte speciellt rädda av sig. Sista kvällen varslar vädertjänsten om ett vindvrid till sydvästlig vind, vilket innebär att vi kommer att ligga ganska oskyddade. Vi kan inte göra mycket eftersom det fortfarande blåser hårt från nordost. Med ankarlarmet i funktion, går vi till kojs. Vi vaknar klockan 6 av att vindgeneratorn stannat och det är alldeles stilla. Vi går upp och 8 minuter senare så ylar det i riggen med vind från syd. Vi lättar ankare i all hast och kör för motor över till södra änden av bukten. Här får vi ganska bra lä och kan äta frukost innan vi ger oss av i den friska vinden. Vi passar på att fiska och fångar en fin Albacore. Vi lägger i linan igen för att vinda upp den på vår spole. Vi hinner bara få i den så nappar det igen och det sitter ännu en Albacore på kroken. Den får dock sin frihet igen då vi har som regel att aldrig fånga fler fiskar än vad vi kan äta. Efter att vi passerat Schouten Island kan vi segla in i Wineglass Bay som visar sig vara en av de vackraste ankarplatserna i Tasmanien med höga berg i norr och söder och en lång härlig sandstrand i väster. Vinden har mojnat och vi avnjuter en god fiskmiddag i sittbrunnen med de vackra omgivningarna i bakgrunden. Nästa dag seglar vi i ganska svaga vindar utmed ostkusten och har tänkt gå in i Georges Bay till St Hellens. Vi kommer dock inte fram förrän det börjar skymma och dessutom vi lågvatten. Det är mycket grunt på sandrevlarna i inloppet så VMR (Volontary Marin Rescue) råder oss att inte gå in och föreslår oss att ankra i Skeleton Bay strax nordväst om. Eftersom väderrapporterna lovar hårda vindar de närmaste dagarna, så beslutar vi oss för att vänta ut dessa i St Helens. Så nästa morgon ropar vi upp VMR stationen och ber om information för att passera reven. De berättar att det är högvatten och att de kommer ut med en båt och lotsar oss in. Vi är 2 båtar som får lotsning över de grunda reven och in i Georges Bay. Från inloppet är det sen ca 5 sjömil in till St Helens där vi får ligga gratis utanför livräddningsbåten. Vi blir liggande i den lilla trevliga byn i 4 dagar medan vinden blåser av sig. Utseglingen över reven klarar vi själv, då vi har memorerat farleden. Vi seglar upp till Eddystone Point, som är Tasmaniens nordostligaste udde, i ökande vindar. Här ankrar vi utanför Bay of Fires Beach, där den höga dyningen bryter med mäktiga dån. Den starka frånlandsvinden blåser av topparna på brotten och det ser väldigt mäktigt ut. Båten åker fram och tillbaka i den kraftiga dyningen och det rycker i ankarkättingen. Det kommer en katamaran och ankrar i närheten av oss. I skymningen kommer det en fiskebåt upp långsides och säger att det finns en lugnare ankarplats på andra sidan udden. Han skall själv gå dit och erbjuder sig att lotsa oss in. Vi går runt udden och i mörker följer vi i fiskebåtens kölvatten och kan ankra i betydligt lugnare vatten. Visserligen rullar det lite mer här men det rycker inte längre i ankarkättingen. På morgonen har fiskebåten gett sig av och vi upptäcker att vi ligger innanför ett långt stenrev på en ankarplats som kallas Picnic point. Hit in hade vi aldrig vågat gå in i mörker utan hjälp. Vi ger oss av tidigt tillsammans med katamaranen och korsar Banks strait för att segla över till The Furneaux Group i Bass Strait. Vi får en fin segling över sundet och på eftermiddagen kan vi passera öster om Cape Barren Island och segla in i en smal ränna öster om Vansitart Island mellan ön och sandbankarna öster om. Katamaranen som vi haft sällskap med under dagen, ropar upp oss och frågar om vi känner till vägen in mellan sandbankarna. Vi berättar att vi har waypointer in som vi fått bekräftade av andra seglare, så han hänger på bakom oss. Vi korsar Franklin sound med 3 knops ström i sidan och kan strax innan kväll ankra utanför Lady Baron på Flinders Island. Vädret blir återigen blåsigare och vi blir kvar i Lady Baron i 4 dagar. En av dessa dagar går vi en promenad utmed kusten till en vingård som ligger i lä för västvindarna bakom några höga berg. Vi kommer fram till en ganska nyuppförd vacker liten byggnad med en skylt på dörren att man skall stiga in och ropa upp ägaren med en liten kommunikationsradio. Vi får genast svar och efter en liten stund kommer det en pickupp med en Bordercollie på flaket. Det visar sig vara ägaren, barfota och med trasig tröja och sjabbiga byxor möter han oss med ett stort leende. Han bjuder genast på ett glas vin och beklagar att de bara har Riesling och Chardoney kvar. Han berättar att de planterade de första druvorna 1999 och att de bara har skördat i två säsonger. Den första säsongen fick de 100 kartonger och den senaste fick de 200. Denna säsong hoppas de komma upp i 800 kartonger. Vinet smakar ljuvligt, så vi inhandlar några flaskor trots att priset är ganska högt. På kvällen hör vi något som smäller till i masten eller på däck. Vi misstänker att det är en fågel som flugit in i riggen. När vinden bedarrar ger vi oss av utmed Flinders Islands västra sida. Nu ser vi också vad som orsakade smällen i riggen, vår Windex (vindvisare) i masttoppen är borta. I avtagande vind kan vi sakta glida in i Port Davies och ankra upp utanför en fin sandstrand. Nästa dag fortsätter vi i god medström, utmed västsidan och rundar nordväst udden. Vi kryssar utmed den norra kusten och får motström innan vi kan gå in i en skyddande bukt på en liten ö som heter Inner Sister och som ligger alldeles norr om Flinders Island. Härifrån skall vi ta skuttet över Bass Strait till fastlandet igen. Vinden är nordostlig och alltså rakt emot, så vi får avvakta till vi får ett bra väderfönster. Väntetiden fördriver vi med promenader på ön och på den långa sandstranden. Det bor inga människor här men det finns en gammal väderbiten gård mitt uppe på ön. Vi ser också en del får, så förmodligen används gården i samband med fårskötsel. Det verkar dock som om det finns fler Wallybys än får. Flugor finns det också massor av uppe på ön. De ställer inte till någon skada men är oerhört irriterande när de sätter sig i ansiktet och innanför solglasögonen. De drar sig inte heller för att flyga in i öronen och i näsan om de får en chans. På stranden hittar Stina ett vackert litet skal. Det kallas för Paper Nautilus och är ganska så ovanligt att få tag på. Skalet tillverkas och används av en speciell bläckfisk när den skall föröka sig. Av de lokala invånarna har vi hört att det sker ungefär vart 7:e år och då är det ganska vanligt att finna dem. Som namnet anger så är skalet väldigt tunt och de går därför oftast sönder innan de når stranden.

Efter 2 dagar får vi en väderprognos som säger att den nordostliga vinden skall vrida till nordväst, väst och senare syd. Vi ger oss av sent på eftermiddagen i svag motvind och får hjälpa till med motorn i början. Vid midnatt kan vi stanna motorn och i ökande nordvästlig vind sträcka upp mot Eden. Vinden vrider precis som utlovat och vi får en fin segling över Bass Strait. Ett och ett halvt dygn senare kan vi i dagens första solstrålar segla in i Twofold Bay och förtöja utanför samma fiskebåt som förra gången i Edens hamn.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 35. Norrut mot Bundaberg .

(2008.03.06 - 2008.04.29.)

När vi nu var tillbaka på fastlandet så var det till att segla tillbaka samma rutt som vi kommit ner. I stor utsträckning valde vi samma hamnar också, eftersom det inte finns så många att välja mellan. I Eden passade jag på att titta på det så kallade späckhuggare museet. Namnet har det fått av att det finns ett skelett av en Späckhuggare utställt där. Historien om späckhuggaren som hette Tom, startar i början av 1900-talet då valfångsten från Twofold bay var betydande. Tom och hans familj medverkade i valfångsten på det viset att de kom in i bukten och slog med stjärtfenorna i vattenytan då det fanns valar inom deras revir. Fångstmännen kunde då i sina små roddbåtar ta sig ut till valen, ledda av Späckhuggarna. Dessa hjälpte även till att döda valen på så vis att de hindrade den från att andas genom att simma över blåshålet. De hindrade den även från att dyka ner i havsdjupet. När valen var dödad så lät fångstmännen Späckhuggarna kalasa på valens läppar och tunga innan de själva tog hand om de delar som var attraktiva för människan. Valjakten dog ut 1930 och 6 år senare så hittades Gamle Tom död på en strand i bukten. Skelettet togs som sagt var omhand och blev grunden till det fina museum som finns där i dag och som även erbjuder mycket annan marin historik.

I Bermagui blev vi liggande 5 dagar i väntan på sydliga vindar. Vi kom i samband med sommarens stora marknad och gick runt och tittade på allt som bjöds ut till försäljning. Under helgen så pågick även en fisketävling, en så kallad ”tagg and relese” tävling. Det innebär att man fångar stora Marlin fiskar, mäter och bedömmer storleken och släpper dem igen sedan man märkt dem. Varje dag kom det in ett 10-tal båtar med röda flaggor i utriggarspöna som visade hur många Marlin man fångat. Man landade även ett par Marlins som vägdes på fiskeklubben. Den största, en Striped Marlin, vägde över 150 kg. Vi låg förtöjda vid ett varv med en slip och en dag frågade vi om det fanns någon ledig tid på slipvagnen. Den var väldigt uppbokad men en klämdag fanns det om vi ville upp. Så ett par dagar senare så befann vi oss på slipen, där vi fick målat på ny bottenfärg och putsat av vattenlinje och fribord. Det blev väldigt häktiskt med jobb från tidig morgon till dess att det blev mörkt. Typiskt nog så blåste det sydliga vindar den dagen. Dagen efter så sjösatte vi igen vid 10 tiden, fyllde på diesel och gav oss iväg norrut.

Via Batemans Bay kom vi till Ulladulla, där vi såg långlinefiskarna lossa sin fångst av Yellowfin Tuna. Ett 15-tal tonfiskar med vikter kring 50-75 kg. Man får ca 100 kr/kg, så det blir lite pengar av det. Den resterande vägen upp till Sydney fick vi för det mesta kryssa i skiftande vindar. Ofta började det med ganska svag NV-lig vind på morgonen, för att under eftermiddagen vrida till NO och öka till hård bris. Vi tog natthamn i Crookhaven River och i Wollongong innan vi ankrade utanför Jibbon Beach i Port Hacking. Här sammanträffade vi med Nabobb igen och det blev naturligtvis massor att prata om sedan det hänt mycket sedan vi sågs senast. Efter 2 nätter fortsatte vi in till Blackwattle Bay i Sydney för att fira påsk helgen. Här träffade vi på Norska Necessity som kommit ner från Coffs harbour, där båten legat medan de varit hemma i Norge. Tillsammans åkte vi buss till en båtbutik för att köpa lite nödvändiga båtprylar, bland annat en ny Windex för att ersätta den som blåste ner på Flinders Island. Vi beställde också en ny skylightlucka för rufftaket. Den gamla läckte in vid överbrytande sjö och saltvatten inne i båten ställer till en massa problem. Luckan hade de inte hemma men vi blev utlovade leverans från deras butik i Mooloolaba längre norrut. På supermarketen köpte vi in allt vad vi tyckte oss behöva inför påskhelgen. Vi fick faktiskt tag på både sill, ansjovis samt svart och röd fiskrom.

Nästa dag var det långfredag och vi hade påskmiddag ombord i Christina. Det bjöds som sagt på både sill, kaviar, ägg, rädisor och jansons frestelse. Det hela sköljdes ner med linjeakvavit som Jan Fredrik på Nesessity bidragit med. Givetvis sjöngs det snappsvisor till varje nubbe. Efter ostbricka med päron, blev det kaffe med avec och gitarren plockades fram. Det blev skönsång hela kvällen och Jan Fredrik blev uppbjuden till dans av en av damerna, gissa vem? På påskafton klädde vi upp oss efter bästa förmåga och traskade iväg genom stan till Operahuset. Här lysnade vi på Sydneys Filharmoniska orkester med sångsolister som bjöd på något de kallade ”Easter alla Francais”. Även om ett besök i konsertsalen är en trevligt så blev vi inte direkt imponerade av musikvalet. Det började med lite svåra stycken men tog sig efterhand och det blev lite lättsammare på slutet.

Påskdagen ger vi oss av från Sydney och passerar tätt under operahuset för sista gången under denna långsegling. Ute på fritt vatten lägger vinden av och vi får ta hjälp av motorn för att nå Broken Bay, som är ett ganska stort vattensystem strax norr om Sydney. Här seglar vi in i en fjord som heter Cowan Creek där vi förtöjer i en boj i America Bay. I bukten är det lagt ut massor av bojar och nästan alla är upptagna av påskfirande Sydneybor. Nabob kommer in alldeles efter oss och förtöjer långsides med oss i den stilla viken. På kvällen gör vi slut på resterna från gårdagens festmiddag och har dessutom lite räkor till.

Nästa dag fortsätter vi för motor in genom fjorden så långt in vi kan komma till en liten ort som heter Bobbin Head. Fjorden är smal med höga, skogbevuxna berg på båda sidor. Det påminner lite grann om fjordarna i sydnorge.

Nästa morgon får vi ett mejl från Sverige som brutalt berättar om hur skört livet kan vara. Det är en av våra seglarvänners dotter Cecilia, som gått bort 2 dagar efter att hon fyllt 28 år. Hon hade blivit dålig 5 dagar innan bortgången och fick diagnosen hjärtumör endast ett par dagar innan. Cecilia var en av Sveriges bästa junior seglare och var aktiv samtidigt med vår egen Peter. Det finns ju knappt ord för vad vi känner och sorgen sitter i lång tid efter. Det är ju inte så lätt att sända några tröstens ord till de anhöriga så här på andra sidan jordklotet men vi gör vårt bästa. Livet går trots allt vidare och det gör vår resa också.

Efter en härlig kväll och en lugn natt så går vi tillbaka ut ur fjorden och in i nästa. Denna heter Pittwater och kan väl närmast liknas vid en stor marina. Det ligger ankrade båtar nästan överallt och längst in även ett par marinor. Vi får tag på en boj och parankrar ännu en gång med Nabob. Vår logg givare har varit trasig en längre tid och här får jag tag på importören för B.G. som visar sig ha givare på lager. Killen jag pratar med i telefon skall hålla lunch nere där vi ligger så han tar den med sig ner. Jag får givaren och han får vårt kreditkorts nummer och så är affären avklarad. Nästa morgon tar vi bussen till Mona Vale, där vi handlar lite färskvaror och skaffar några reservskruvar till vår Furlex (Inrullningssytemet till förseglet) hos agenten för Seldén. Efter nattankring i Costers retreat lite längre ut i Pittwater, sätter vi segel för att segla upp till Laurieton i Camden river. Vi får en härlig nattsegling i vindar som skiftar mellan sydost och sydväst. Den förhärskande vinden är normalt nordost vilket betyder kryss för oss. Dessutom så är det normalt med 1-3 knops motsröm men inget dera av detta upplever vi under vår segling norrut.

Efter ett par dagar lämnar vi i strålande solsken Camden Haven och Laurieton. Vi glider fram i sakta ökande SW vindar. Vid uddarna har vi strömmen emot oss men annars har vi tur, för det är nästan ingen ström alls eller så är den med oss. Vi ser en sköldpadda ligga oss sola sig, ett säkert tecken på att vi är på väg mot varmare breddgrader igen. Vi ankrar i Trial Bay, en öppen men lugn ankarplats. Åtminstone i det fina väder som råder. I Coffs Harbour ankrar vi i yttre hamnbassängen. Här får vi fint fäste och det känns bra då dyningen rullar in en del.

När vi skall ge oss av 2 dagar senare så visar det sig att ankaret sitter fast i botten. Trots att vi cirklar runt lite grann så är det omöjligt att få loss. Jag kallar upp den lokala VMR-stationen och undrar om de känner till bottenförhållanden. De tror sig veta att det skall finnas några gamla bojrester som ligger där sedan lång tid tillbaka och frågar om vi behöver dykarassistance. Vi avböjer till att börja med och jag tar på mig badbyxor och cyklop och går i vattnet. Jag följer kättingen ner och kör nästan huvudet i någon stor klump innan jag upptäcker den i det grumliga vattnet. Kättingen ligger snurrad runt klumpen och jag försöker att dra loss den. På 7 meters djup så tar dock syret slut ganska fort och jag lyckas inte få loss den. Vi inser att vi behöver hjälp och kallar åter upp VMR, som lovar att skicka ut en dykare. Efter en timma kommer det en dykare simmande ut från stranden. Han går ner men misslyckas även han med att lossa kättingen. Jag frågar om han tror sig kunna rädda ankaret och han får låna verktyg för att lossa det. Medan han är nere, så börjar jag att såga av kättingen för att åtminstone rädda den del som inte ligger i vattnet. Efter ett litet tag kommer han upp utan ankare men med ett smil i ansiktet. ”Nu kan ni veva upp allt samman, för jag lyckades lossa kättingen” säger han. Vi blir naturligtvis glada, även om jag nästan lyckats att kapa kättingen. Det gör nu inte så mycket då det finns skarvlänkar att laga den med. Dessutom skall hela kättingen bytas innan vi lämnar Australien. Vi tackar vår dykare, som heter Goose och betalar de 100 dollar som han lite blygsamt begär och kommer 3 timmar senare än beräknat iväg. Vi får frisk segling och kan segla in i Clerence River i medström innan det blir mörkt. Vi ankrar på samma plats som förra gången, strax utanför Yamba där det blir ett kärt återseende med Blue Marlin som ju legat här i över 2 månader. Vädret ändrar sig till det sämre med massor av regnskurar dagarna i ända, så vi stannar i 5 dagar innan vi tar nattsegling förbi Australiens ostligaste punkt som är Cape Byron. Efter ännu en fin segling, kan vi i soluppgången styra in mellan pirarmarna i Gold Coast Seaways eller Southport som det också heter. Vi stannar inte heller denna gång utan fortsätter en bit norrut i the Broadwater innanför South Stradbrook Island. På förmiddagen ankrar vi tillsammans med ett stort Scandinaviskt gäng på Dux anchorage. Det är förutom vi själva, Nabob och Necessity och senare kommer även Norska Helen Kate och Eos. Micke och Ann-Marie ombord på Eos, är på väg mot Gold Cost där de skall checka ut för att segla till Vanuatu. South Stradbrook Island är en långsmal ö som skiljer det inre grunda kanalsystemet från Tasmanska sjön i öster. En av dagarna vi ligger här, promenerar vi över ön ut till havet och blir belönade med de finaste baden sedan vi kom till Australien. Det är sandstrand så långt ögat kan se och i de brytande dyningarna badar vi i kristallklart friskt vatten.

Vi fortsätter upp i det grunda kanalsystemet som heter The Broadwater och kommer efter 2 dagar till Manly utanför Brisbane. Här ligger vi en natt i den dyra marinan och passar på att skaffa några reservdelar från Volvo Penta till vår motor. Vi byter också ut vår rostiga ankarkätting mot en ny, så nu skall vi slippa de ständiga rostfläckarna runt ankarspelet för en tid framöver. När detta är gjort går vi tillsammans med Necessity upp för Brisbane River och ankrar åter utanför Botanic Gardens. Nabob stannar kvar i Manly då de skall upp på land för att lägga på ny bottenfärg. Vi stannar i Brisbane i 5 dagar och och passar där på att se om vårt vaccinationsskydd. Det är endast Tyfoid vaccinationen som behöver kompleteras. Trots att vi beställt tid så får vi vänta länge, men då det blir vår tur så går det fort. Det går även lite för fort då de skall ta betalt, för de glömmer att ta betalt för själva vaccinet, vilket vi konstaterar långt senare då vi tittar på kvittot.

I medström lämnar vi Brisbane och kan, efter en rullig natt vid Tangaloma på Moreton Island, med lite trixande ta oss in till Mooloolaba. Lite trixande blir det därför att över halva inloppet har sandat igen. Man måste göra en sväng in mot stranden för att komma in från sidan av inloppet. Det ligger visserligen bojar men det ser mycket märkligt ut, speciellt då dyningen bryter runt en av bojarna nu då det är lågvatten. Vi lägger oss i aktern på en ingående fiskebåt och passerar en surfare som står mitt i hamninloppet med vatten till knäna. Någon hjälp av ekolodet får vi inte då det inte klarar av att ge djupangivelser i det grumliga vattnet. Med hjärtat i halsgropen kommer vi in i den lugna kanalen och kan ankra upp i floden. I Molloloba hämtar vi ut skylight luckan som vi beställde redan i Sydney. Vi rengör också alla våra spolvattenslangar till toaletten som är fulla av en gegga som givit vårt spolvatten en illaluktande doft den senaste tiden. Stina passar också på att reklamera en klocka som hon köpte här då vi var här senast. Det är remmen som helt tappat färgen i solen. Då de inte kan skifta ut remmen inom rimlig tid, så får hon helt enkelt en ny klocka. Det kan man väl kalla god service.

Efter 2 nätter i Mooloolaba tar vi oss ut genom inloppet igen. Dyningen bryter på sandgrunden trots att tidvattnet är på väg upp, men nu känns det tryggare eftersom vi vet att djupet räcker till. Vi sätter segel och kan, i frisk sydlig vind länsa undan i 7-8 knop. Vi har fisket i hela dagen, men fiskelyckan uteblir. Orsaken kan bero på att det inte sitter någon krok på då vi senare tar upp linan. Vi bedriver ”humanfiske” säger Stina. På eftermiddagen rundar vi Double Island Point och kan ankra upp i Wide Bay i lä bakom udden på 5 m djup. Eftersom det är en havsbukt, så rullar dyningen in men den är lång och orsakar inga problem. Med 50 m kätting ute så undgår vi ryck och båten stiger och sjunker i havets egen rytm. På kvällen hör vi kortvågsradion att Necessity och några andra båtar, försökt komma över Wide Bay Bar på morgonen. Förhållandena var dock för tuffa med dyningar som bröt över hela baren. De tvingades därför att vända och segla runt Fraser Island på utsidan, vilket innebär en extra natt segling innan de når Bundaberg. Vi hör också att Nabob är på gång och räknar med att passera baren nästa morgon, sammtidigt med oss. Nästa morgon avseglar vi i det första morgonljuset de 8 sjömilen mot Wide Bay Bar. Några andra båtar har gått strax före oss och vi ser Nabob komma strax utanför udden. När vi kommer fram så ser vi en del brott över baren, men båtarna före oss har klarat att komma över. Vi har Nabob strax framför oss och vi ser dem surfa över i en stor brottsjö. Vi ser oss om för att se om det kommer några extra stora dyningar men det ser bra ut så vi sätter fart över de grunda sandrevlarna. Allting går bra och 10 minuter senare är vi över det område där dyningen bryter. Vi kommer in bakom en grund sandbank där vattnet kokar och den krabba sjön blöter ner hela däcket men en halvtimma senare har vi med medströmens hjälp kommit in i helt platt vatten i Sandy strait. Efterhand lägger sig vinden helt och vi får gå för motor upp genom de grunda farvattnen innanför Fraser Island, där vi ankrar upp vid Mc Kenzie Jetty Ruins. På kvällen äter vi en gemensamm middag med Kaj och Marianne, sedan de tagit igen lite förlorad sömn efter sin nattsegling.

Nästa morgon skiljs vi igen då de skall gå uppför en flod till en stad som heter Marryborough. Själva avseglar vi tidigt om morgonen mot Bundaberg längre norrut. För första gången sedan vi lämnade Irland upplever vi dimma. Ja dimma är kanske inte det rätta ordet, utan det är nog snarare sjörök. Från en dal på Fraser Island kommer det en kall luftström och när denna når det varma vattnet så bildas sjörök utmed vattenytan. Nabob ligger inbäddad i sjöröken då vi passerar. För första gången sedan vi kom till Australien så har vi västlig vind, vilket betyder kryss upp mot Bundaberg. Vi lägger båten på biddevind för babords bog och har tur då vinden vrider mot nordväst under eftermiddagen. Vi slår då genast och kan för styrbordsbog nästan sträcka upp. Fisket ligger i under dagen och den här gången så ”humanfiskar” vi inte. Strax före Bundaberg så nappar det och vi kan landa en stor fisk på 6,5 kg som vi inte sett tidigare. Den ser ut som ett mellanting mellan en tonfisk och en lax. Senare kan vi konstatera att den heter Queenfish och att den är väldigt god kan vi också konstatera dagen efter. Strax efter solnedgången angör vi Bundaberg Port och ankrar upp i floden strax innan det blir helt mörkt. Cirkeln är sluten, vår lilla avstickare, på strax över 3000 nm, mot syd är lyckligt avslutad.

Nästa morgon tar vi jollen in till fiskebryggan där vår vän Max väntar på oss. Han blir väldigt glad när han träffar oss och det blir en lång pratstund om allt vi varit med om sedan vi träffade honom senast. Den svenska båten Hilda ligger i marinan men tyvärr träffar vi inte Lasse och Lisbeth, då de är i Brisbane och lämnar sin bil. Necessity har legat uppe i Bundaberg ett par dagar och kommer nu ner med tidvattnet och ankrar bredvid oss. Vi blir liggande i Bundaberg Port i 4 dagar och passar då på att göra lite underhållsarbete. Vi byter Skylight lucka och vi reparerar vår Sprayhood som har spruckit i tyget vid en av bågarna. Max kör oss i sin bil in till Bundaberg så att vi kan bunkra upp med mat och annat som vi har behov av. Vi får också Svenskt besök, det är Caroline Åberg med en holländsk väninna som heter Eva. Caroline är en av Peters kompisar från tiden i Råå Jolleklub. Vi tillbringar en kväll i Christinas sittbrunn och har naturligtvis mycket att prata om. Caroline har varit ett halvår på Nya Zealand och jobbat och är nu på rundresa med hyrbil i Australien, på väg mot Cairns. Så kanske vi träffar dem längre norröver igen. Det är två trötta töser som somnar in i vår förpik efter en lång kväll.

Nästa morgon äter vi en svensk frukost med b.la. kokt ägg och kalles kaviar som är uppskattat av våra gäster. Vinden har gått över på syd, så det är ganska så svalt på natten och morgonen, endast 16 grader. Efter frukost stuvar vi undan jollen på däck, tar upp ankaret och går för motor in till sjömacken för att tanka diesel och vatten. Vi säger adjö till flickorna och går även bort till Max för att ta farväl. Han verkar upprymd och berättar att han har fått spekulanter på sin segelbåt som står uppställd på land och bara kostar honom pengar. Han berättar också att marinan har blivit såld men att det ändå finns en möjlighet att han kan bo kvar där precis som tidigare, så han förefaller att vara lite lättad. Vi önskar honom lycka till i framtiden och tar farväl av en fin man. Klockan tio släpper vi förtöjningarna och glider ut ur Burnet River, några timmar efter Necessity. Det känns lite grann som om hemresan har börjat, även om det återstår massor av segling och äventyr.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 36. Åter mot tropikerna.

(2008.04.29 - 2008.06.15.)

Väl ute ur Burnet River, så fyller sydost vinden i och vi får en fin halvvindsbog upp längs med kusten. Natten blir lite orolig för frivakten, som kallas på däck för segelmanövrer lite av och till. Sjön är också ganska besvärlig och sömnen har svårt att infinna sig. På natten ser vi ljusen från Gladston som lyser upp natthimlen och i gryningen skymtar vi vårt mål, Great Keppel Island. Vi ankrar på nordväst sidan alldeles utanför Svendsens Bay, som fått sitt namn av en dansk som bosatte sig här för länge sedan. I dag bor Carl Svendsen, som är av andra generationen, här under den tid då han inte arbetar inne på fastlandet. Necessity har kommit in före oss och Nabob är på ingående. Efter en välbehövlig förmidagslur är det skönt att åter få kasta sig i det härliga kristallklara vattnet. På kvällen firar vi Valborg med knytkalas ombord i Necessity. Den lilla gasgrillen får duga som valborgsbål. Nästa dag är det första maj, men vi ser inga demonstrationståg och hör inga tal. Kanske beror det på att de fåtal som bor här är nöjda med tillvaron och inte kan hitta något att demonstrera emot. Själva så ropar jag lite tafatt, ”stridsropen skalla, jordenruntsegling åt alla”. Jag blir dock snart nedtystad av andra medseglare som menar att det skulle bli alltför trångt i ankarvikarna om det skulle bli verklighet. I stället så går jag tillbaka till vardagslivet och sätter igång med att byta lager i motorns saltvattenpump. Efter den proletära insatsen så tar vi oss iland och deltar i ett oorganiserat observationståg på ön. Det är vår Nyazeeländske båtgranne John och hans hund Pebbles som tar täten och visar runt. Det finns vilda getter på ön och Pebbles lyckas driva upp en tacka med 2 st nästan nyfödda kid. John lyckas fånga den ena kiden innan hunden får tänderna i den, och vi kan sedan hunden infångats, släppa tillbaka kiden till sin mamma. Efter den härliga promenaden tar vi oss ut till båten och gör klart för avgång nästa morgon. Då det har regnat en del på natten och morgonen, så dröjer vi något innan vi lättar ankar. Väl ute ur bukten så tittar åter solen fram och en flock Delfiner kommer och tar farväl av oss. Vi har tänkt segla upp till Macay som ligger 170 nm upp längs kusten. Vinden är växlande till att börja med men ökar under eftermiddagen med revning av segel som följd. Sjön här innanför Barriärrevet är ofta ganska så bökig och obekväm. Det påminner lite om segling i södra Kattegatt. Vattnet är ganska grunt och det är en del tidvattenströmmar som ser till att göra sjön krabb. På natten minskar vinden och seglingen blir bekväm om än lite långsam. När det ljusnar ökar åter vinden och vi kan nu skymta Nabob, som gått för maskin under natten, för om oss. Strax innan solen går ner kan vi båda förtöja i Mackays modärna marina. Strax innan vi kommer fram så passerar vi igenom ett 30-tal stora bulkbåtar som ligger uppankrade utanför kusten. Här finns nämligen Australiens största utlastning av Socker, och båtarna ligger och väntar på att få komma in till den stora terminalen och lasta.

Vi blir liggande i den dyra marinan i 2 dagar och passar då på att tvätta både oss själva och våra kläder. Vi hade tänkt åka in till staden som ligger 10-15 km in i landet men avstår eftersom det är söndag med stängda affärer. På måndagen är det Labour Day och även då är det stängt, så vi avseglar istället. Vi tar natthamn i en vik på Thomas Island, ett inte så bra beslut visar det sig. Dyningen rullar in och strömmen vrider båten tvärs mot den. Christina, båten alltså, rullar och kränger och besättningen sover inte alltför gott under natten.

Nästa morgon fortsätter vi upp mot Whitsunday Islands, som vi hört så mycket fantastiskt om. Vi kommer in i ett sund där Resort byggnaderna kantar kullarnas sidor. En stor landningsbana ligger utmed den ena stranden och stora jettplan kommer och går. Färjetrafiken med snabbgående katamaraner är också intensiv och någon större idyll kan vi inte se. Vi har satt kursen mot en stor vik, som vi misstänker har samma turistiska prägel, men där bedrar vi oss. I stället kan vi ankra i en spegelblank vik där träden växer ända ned till den smala sandstranden som på sina ställen bryter av vegetationen. Sawmill Bay heter viken och här kan vi sova gott i våra kojer som är alldeles stilla. Vi ankrar tillsammans med Nabob och blir liggande i 2 dagar och bara kopplar av. Andra dagen får vi sällskap av Necessity på förmiddagen och tillsammans så går vi en promenad i den frodiga grönskan på land. Vi hade tänkt gå över till andra sidan av ön men inser efter en timma att det är för långt och vänder därför tillbaka. Istället för en utlovad fin utsikt får vi nöja oss med att ha sett en vacker Lizard och en orm av någon sort som vi inte lyckas artbestämma. Vi håller oss därför på säkert avstånd.

Dagen efter seglar vi och Nabob in till Airlie Beach på fastlandet, för att fylla på matförråden. Airlie är en turistort för unga människor och huvudgatan kantas av turist- och dykshoppar. Här finns en fin strand, men inte en människa badar där. Istället så badar alla i konstgjorda poler med sandstränder som man byggt upp alldeles ovanför den naturliga stranden. Orsaken till dessa badanläggningar står att finna på en skyllt utmed strandpromenaden. Den varnar för att det kan finnas jellyfish (Brännmaneter) i vattnet. Det är inte vilka brännmaneter som helst utan ett par stycken av dem kan vara dödliga. Boxjellyfishen är den snällaste av de dödliga. Den finns i princip bara under sommaren och i maj månad skall den i regel vara borta. Den är ca 10-20 cm i omkrets och är nästan transparent. Bränner man sig av den har man trots allt ganska stora chanser att överleva om man bara kommer under behandling. Den farligaste heter Irukandji och den har man mycket mindre kännedom om. Den är stor som en halv tumme och är även den nästan transparent. Den finns visserligen i mindre antal, men man har påträffat den under alla tider på året. Maneterna påträffas för det mesta nära kusten, men Irukandji har påträffats även ute på barriärrevet. Irukandji känns nästan inte då man får den på sig och man kan överleva om man kommer under snabb läkarvård och i övrigt är frisk och fysiskt stark. Om man överlever är symptomen ändå fruktansvärda med andningssvårigheter, njursvikt, muskelkramper som i sin tur ger hjärtproblem och fruktansvärda smärtor. Det finns idag inte något botemedel utan vården består av symptomatisk behandling och tillförsel av syrgas. Inga smärtstillande medel, inklusive morfin, hjälper. Det låter inte som man vill träffa på någon sådan och om det nu finns en skapare av denna världen, så kan man ju undra vad han tänkte på då han skapade denna lilla varelse. Under alla omständigheter, så hade han förmodligen en dålig dag. Så det är lätt att förstå att alla badar i poler med filtrerat vatten istället för i havet.

På supermarketen fyller vi våra varukorgar till brädden och inser att vi behöver taxi för att ta oss den ganska långa vägen till hamnen. Innan vi får tag i någon så ringer det på Stinas mobiltelefon. Det är Carolin och Eva som är i byn och sett våra svenska flaggor på båtarna. Vi får hjälp med alla våra varor ner till hamnen, men tyvärr har de inte tid att stanna. De ligger efter i sitt tidschema och måste skynda vidare mot Cairns, där de skall lämna sin hyrbil.

Vi tackar dem naturligtvis så mycket för hjälpen och önskar dem fortsatt trevlig vistelse i Australien.

Nästa morgon seglar vi åter ut i Whitsunday arkipelagen, till en liten ö som heter Hayman Island, där vi tar en boj i Blue Pearl Bay. Här är vattnet ganska klart och vi kan inte motstå frestelsen att hoppa i och snorkla på revet. Enligt lokalkännedom så skall risken vara minimal för att påträffa Jellyfish men vi tar ändå på oss våra våtdräkter som åtminstone täcker större delen av kroppen. Vi träffar inte på någon Jellyfish men får se massor av helt orädda revfiskar som kommer helt nära inpå en och gärna låter sig fotograferas. Vid ett tillfälle kommer ett stort stim av stora Trevally svepande förbi på bara några meters avstånd. Sista dagen på Whitsundays, tillbringar vi på närliggande Hook Island, i Stone haven Anchorage. Blue Marlin och Silene, en annan Norsk båt, ligger redan här. Rune har hunnit fylla år så på kvällen uppvaktar vi med en present. Det är en vit flagga med en påsydd Blue Marlin i blått, som vi själva tillverkat. Den blir uppskattad och hissas genast i babords salning (i masten). Idunn bjuder på god Chili Con Carne och massor av hembakade kakor till kaffet efter. Nästa morgon tar vi farväl av Nabob som vi nu inte träffar förrän vi är åter i hemma hamnen på Råå. Vid middagstid avgår vi och Blue Marlin för att nattsegla till Magnetic Island, utanför Townsville, där vi ankrar i Horseshoe Bay. Vi spenderar en dag på ön med promenad upp genom en Nationalpark i förhoppning att se vilda Koalabjörnar som skall finnas där. Vi ser tyvärr inga och avstår även från att besöka en park där de finns i inhägnader. På Orpheus Island en dagsegling norrut, besöker vi en forskningsstation som tillhör James Cook University i Townsville. Det pågår inga större projekt där för tillfället, men föreståndarinnan ger oss en guidad rundtur och berättar om deras normala verksamhet.

När vi fortsätter norrut, väljer vi att gå på utsidan av Hinchinbrook Island. Vädret är för en gångs skull mulet disigt och lite regnigt. Hade vädret varit bättre hade vi nog valt att gå igenom Hinchinbrook Channel. Via nattankring på Dunk Island och Fitzroy Island kommer vi och Blue Marlin i strålande fint väder till Cairns, där vi lägger oss i den stora marinan. Necessity ligger redan här sedan några dagar tillbaka. De väntar en norsk gäst som skall segla med dem under några veckor till Darwin.

Det är lördag och den 17e maj, och då kan väl de flesta räkna ut vad som skall hända. Norges nationaldag skall naturligtvis firas. Vi startar firandet i Necessity med bubbelvin och en god kaka därtill. Därefter samlas vi i parken som ligger alldeles i anslutning till marinan och utmed stranden. Här finns det massor av stekbord med bord och bänkar. Vi tar med oss grillkött och tillbehör och bänkar oss. Norska flaggor dekorerar bordet och nationalsången klingar ut över parken. Efter en god middag blir det kaffe med hemlagad kransekake som Idunn bakat, men innan dess hinner Hedda Marita och Eva att ta ett dopp i badanläggningen som ligger mitt i parken. Två år i rad har vi firat Norska nationaldagen tillsammans och båda har varit lika trevliga. Det ända vi saknade den här gången, var besättningen på Pomona. Vegards djupa bariton stämma hade gjort sig bra även den här gången.

Trots att det nästa dag är söndag så sätter vi igång med att bunkra upp båten. Den här gången skall vi försöka att fylla på förråden rejält, eftersom det lär bli glest med supermarkets framöver. Dessutom rycktas det att det är dyrare längre norröver. Vi hinner med 2 rundor innan armar och ryggar har fått nog. På kvällen samlas vi åter i parken för middag. Necessitys besättning har nu utökats med Per Henning, som anlänt från Fredrikstad i Norge via Sydney. De närmaste dagarna fortsätter vi med förberedelser inför vår segling till Darwin. Vi gör fler besök på Supermarketen, besök i båttillbehörsaffären, samt fyllning av gasolflaskor. Våra Svenska gasolflaskor har vi haft problem med alltsedan vi kom till Australien. De har samma anslutning som de Australiska men det saknas en överfyllnads/evakuerings ventil, så på de flesta ställen kan de inte fyllas. Det beror på att man här fyller med volym, då man i Sverige fyller med tryck. I Cairns fann vi en gasdepå som kunde fylla med tryck, så där lyckades vi fylla vår aluminiumflaska. Vår compositflaska ville de inte fylla, eftersom märkplattan där design koden är instämplad var oläslig på grund av korrosion. Så det kan ju vara en varning till andra seglare med planer att segla i Australien.

Efter 3 dygn i Marinan, flyttar vi ut och ankrar i floden på motsatta sidan. Vi tar en sista runda i stan i lite mer avslappnat tempo. Det är en ganska vacker stad med låg bebyggelse i gammal lite kolonial stil. Suvenir-, dyk- och turistshoppar finns det i parti och minut. Många pubbar och kaféer ger staden en turistisk prägel. Säsongen lider här mot sitt slut och vi lyckas hitta fina T-shirts med Aborigin motiv till det facila priset av 35 kr/st.

Efter 4 dagar i Cairns lättar vi ankar och fortsätter seglingen norrut. Stina har bakat bröd och förberett en middag för kvällen för vi skall ta en nattsegling till Lizard Island. Vi seglar i strålande solsken med 10-12 knops akterligg vind. Barriärrevet utanför gör att seglingen blir behaglig och hela dagen och natten gör vi god fart. ”Nånannan” styr fint och gör livet lätt för oss. Månen har precis varit full och gör natten ljus då den kommer upp. Ett och annat lastfartyg passerar och vi skymtar öar och rev som vi seglar förbi.

Många reseskildringar från seglare som varit här tidigare, har varnat för nattsegling innanför Stora Barriärrevet med alla rev, öar och den täta trafiken. Vi tycker att nattseglingen här är att föredra. Sjökorten håller hög standard, det finns gott om fyrar för att identifiera reven och trafiken är ju bara en bråkdel mot trafiken i Öresund. Genom att nattsegla får vi mera tid på de öar som vi vill besöka.

När morgonen gryr kan vi konstatera att det har varit en av de bästa seglingarna på länge och att vi inte har långt kvar till vårt mål som är Lizard Island. Vi lägger i Fiskelinan för att försöka bärga en middag men får genast ta upp den igen. Efter en titt i våra informationsblad kan vi konstatera att vi befinner oss i en grön zon, där det är totalt fiskeförbud.

Klockan tio går vi in bakom ett korallrev och ankrar i den skyddande viken, i lä för passadvinden, tillsammans med ett tiotal andra långseglare. Efter den sedvanliga tuppluren är det skönt att kasta sig i det kristallklara vattnet och inspektera undervattensvärlden. Här finns det massor av vackra koraller och jättestora ”Giant Clams”, snäckor som är över en meter långa och en halv meter breda. De är de största vi sett hitintills. Vi ser också massor av revfiskar i alla dess färger, Butterflyfish, Angelfish, Anemonefish, Parrotfish och många andra. På sandbottnarna runt revet simmar massor av Stingrays och vi närmar oss dem ganska långsamt och helst inte bakifrån utan framifrån så att de kan se oss och så att vi inte överraskar dem. Att bli stungen av en Stingray kan nämligen vara ytterst allvarligt och kan leda till dödsfall. Det hände Steve Irvin, den Australiska äventyraren och grundaren av Australia Zoo utanför Brisbane.

På kvällen samlas de flesta seglarna på stranden för en pratstund och en medhavd öl. Ett och annat ansikte känner vi igen sen tidigare.

Nästa dag kommer Necessity in och ankrar alldeles i närheten av oss och på kvällen bjuder vi på middag ombord. Det blir lite trångt i Christinas sittbrunn nu när Necessity utökats med ytterliggare en man. Men när bara viljan finns så går det naturligtvis bra. Det bjuds på Gorgonzola späckad rökt kyckling med ugnsbakade potatishalvor och en röra med brokolli, lök, morötter, svamp och banan som stänkts med lite kinesisk soja. Kvällen avslutas med te och cappucchino efter behag. Det går ingen större nöd på oss och skörbjuggen lyser med sin frånvaro.

En av dagarna tar vi en promenad upp till öns högsta bergstopp som kallas ”Cooks lookout”. Det var härifrån som kapten Cook spejade ut över Barriärrevet och fan en öppning, där han kunde segla ut på öppet vatten. Båten Endevour låg ankrad inne vid fastlandet och Cook hade seglat ut till Lizard med en av skötbåtarna och två man ur besättningen. Eftersom man seglat upp på revet tidigare så trodde man att man var instängd innanför revet, men fann alltså en öppning då man spejade från bergstoppen på Lizard Island. Innan vi börjar nerstigningen, så skriver vi in oss i gästboken som finns i en trähurts här på toppen.

Även här på Lizard finns det en forskningsstation som vi besöker. Vi får en fin guidad tur av en av föreståndarna, som berättar om verksamheten som bedrivs där. Han berättar att det faktiskt finns en liten saltvattenskrokodil på ön, men den håller till på den södra delen av ön på reven mot vindsidan. Han berättar också att man kan påträffa Irukandji året om, men att de är väldigt sällsynta på ön. Man har bara haft ett fall hitintills, men hur det gick för den personen förtäljer inte historien.

På Lizard finns också en hotellanläggning i en vik lite längre bort, dit vi seglare inte har tillträde. I utkanten av denna där personalen bor, finns en liten bar för de anställda dit seglare är välkomna. Ett par gånger i vecka har man även lite live music där. En kväll då vi besöker baren så spelar ”The Hairy Geckos”. En man i 60-års åldern rattar en elgitarr och en ung kille ur personalstyrkan spelar trummor. Det hela låter väl hellre än bra, men det höjer trots allt stämningen. Bartendern berättar för oss att det kostar ca 8 500 sek att bo på hotellet per natt. Förmodligen inga vanliga löntagare som spenderar semestern här.

Vi stannar på Lizard i 5 dagar och snorklar minst en, oftast två gånger om dagen. Det gäller ju att passa på, längre norrut får vi sällskap av alltför många krokodiler som har oss på matsedeln. Vi är överens om att det är den bästa ön vi varit på sedan vi kom till Australien.

Vi lämnar Lizard en tidig morgon innan solen gått upp. Vädret har varit ostadigt och blåsigt under natten och fortsätter med täta squalls och frisk vind under dagen. Vi ser en Dugong (sjöko) som är uppe för att andas i vattenytan och visar sin stora stjärtfena då den dyker. Lite senare fångar vi en Makrill på ca 3-4 kg. Strax före solnedgången går vi igenom Owens Channel, mellan Stanley- och Flinders Island och ankrar på en sandbank utanför Flinders Island. Vi har gjort 84 nm på 12 timmar, vilket gör ca 7 knop i snittfart. Det är vår längsta dagsetapp sedan vi kom till Australien.

Nästa dag tar vi dingen över till Stanley Island som är naturreservat. En skylt visar oss en vandringsled och varnar för krokodiler i vattnet. Utmed vandringsleden passerar vi ett klipputsprång, där Aboriginerna har gjort många ockrafärgade målningar. Det är bilder av krokodiler, delfiner, ödlor och människor som kommer i seglande skepp. Den sista målningen är gjord så sent som 1940, av en de sista Aboriginerna på ön. Numera bor det ingen här.

På eftermiddagen lättar vi ankar för att nattsegla norröver i frisk vind. Med starkt reducerad segelyta, forsar vi fram i den gropiga sjön. Vi möter några fiskebåtar och ett och annat containerfartyg under natten. På morgonen passerar vi Portland Roads och strax efter lunch kan vi ankra i en bukt norr om Cape Grenville. Här vilar vi ut innan vi fortsätter dagen efter till Escape River. Här letar vi oss in mellan pärlodlingens bojar ett stycke upp i floden och får en lugn och stilla natt. Redan nästa morgon fortsätter vi norrut genom Albany Pass och vid lunchtid kan vi runda Cape York som är Australiska fastlandets Nordligaste utpost. Vi är nu på 10 grader syd och i slutet av maj månad. Trots att det är vinter här så är det väldigt varmt och solen lyser från en nästan molnfri himmel. Landskapet är ganska flackt men det är grönt och frodigt. Vattnet är grumligt men lyser i starka turkos färger. Vi seglar 10 nm söderut utmed Cape Yorks västsida och ankrar upp utanför en liten by som heter Seisia. Här skall vi invänta en god väderleksprognos för att korsa Carpenteria bukten över till Gove. Vi har seglat nästan 3000 nm på nästan 4 månader, sedan vi lämnade södra Tasmanien och vi har bara rört oss utmed ostkusten. Australien är verkligen ett stort land.

I Seisia bor det många Aboriginer men inte alla pratar engelska och de som gör det, är inte särskilt intresserade av kontakter med vita. Vi tar en promenad bort längs vägen till en av deras byar. Längs med vägen finns det många höga termitstackar som reser sig flera meter högt. När vi kommer fram ligger husen öde och vi ser inga människor. Bara några hundar och några barn som leker på en lekplats. Husen ser ganska likartade ut och är tämligen nybyggda. Det är inga egna konstruktioner, utan hus som subventionerats och byggts av staten och när Aboriginerna flyttar in så börjar förfallet. Senare då vi kommer tillbaka till stranden får vi reda på orsaken till tystnaden i byn. Man har firat två sextioåriga damer till långt ut på natten. Så hög ålder är det inte många av Aboriginerna som uppnår.

Redan efter en dag i Seisia så får vi en väderprognos som lovar fint väder för de kommande dagarna och vi drar upp ankaret tidigt om morgonen och ger oss av över Carpenteria bukten. När vi kommer ut på fritt vatten sätter vi segel i en mager bris och för att öka på farten så sätter vi upp spinnaker för ovanlighets skull. När jag håller på och fixar med tamparna under sprayhooden så dyker vår lilla Gecko upp pigg och vaken. Sist vi såg honom var i Hobart, så vi trodde nog att han var död sedan länge. Nu missar jag inte chansen att föreviga honom på bild. Under eftermiddagen dör vinden och vi får hjälpa till med motorn under några timmar, innan den återvänder. Necessity och den Australiska båten Jemimah har försvunnit under horisonten för motor sedan länge. Ett av tullens bevakningsplan kommer förbi under kvällen och ropar upp oss. Stina ligger och sover och jag är upptagen med seglingen, så de får inget svar av oss, utan får väl försöka återkomma vid ett senare tillfälle. Under natten ökar vinden successivt och vi får fin gång. Nästa morgon återkommer bevakningsplanet och på deras förfrågan så lämnar vi de uppgifter som de önskar. Dom tackar så mycket för vårt samarbete och önskar oss lycklig resa. Vi får också en fin segling och kan efter ca 60 timmar och 365 sjömil, ankra upp i bukten utanför Gove. Solen har precis gått ner bakom en stor fabrik på andra sidan bukten, så utsikten påminner starkt om utsikten mot Kemira från vår hemmahamn. Fabriken här är ett anrikningsverk för bauxit, som bryts i stora mängder. Den skeppas ut över hela världen, som ren bauxit eller som aluminiumhydroxid. Om jag inte minns fel så är Kemira i Helsingborg en av kunderna. I Gove finns det bara en fabrik och en Yacht Club inne på stranden. Den närmaste orten heter Nhulunbuy och ligger ca 12 km därifrån. Någon kollektiv busstransport finns det inte, så vi tar till tummen för att få lift. Efter en kort stund får vi lift med en Pickupp, där vi tränger in oss fyra i baksätet och en fram. Föraren visar sig vara anställd på Yachtklubben och skall nu in till byn för lite ärenden. Vi besöker biblioteket, där vi får tillgång till gratis Internet. Därefter går vi till ett kontor för att söka om tillstånd att gå iland i Arnhemland. Eftersom detta är Aboriginland, så krävs det ett sådant. Det kostar inget och det lär dröja ett antal dagar innan vi skall få besked via vår e-majl, säger damen på kontoret. Det är dock fritt fram att fortsätta vår segling då det i stort sett är säkert att vår ansökan beviljas. Efter att ha handlat in färskvaror på den välförsedda Supermarketen tar vi taxi tillbaka till Yachtklubben.

Under eftermiddagen passar vi på att fylla vatten och att tvätta inne på klubben. I duschen träffar jag en svensk kille från Eskilstuna som bor på en av båtarna. Han har fast jobb i land och har varit här i flera år. Sverige lämnade han för 13 år sedan och är egentligen på sin andra jordenrunt- segling. På kvällen äter vi middag på klubben, det blir Fish and Chips. Klubben är välbesökt men de flesta är Aboriginer som tyvärr hänger sig åt att ta död på så många hjärnceller som möjligt, en ganska trist syn.

Dagen efter seglar vi vidare till Elisabeth Bay, där vi firar Svenska flaggans dag tillsammans med våra Norska vänner. Eftersom det även är fredag så blir det en sundowner med lite gott tilltugg dekorerat med Svenska flaggor. Du gamla du fria ljuder ut över viken. För mig (Janne) är det lite speciell eftersom min mor skulle ha blivit 83 år om hon fått vara i livet, så jag skänker henne en extra tanke.

Nästa dag seglar vi igenom The Hole in The Wall, som är en 50-100 m bred kanal mellan öarna Raragala och Guluwuri i Wessel ö-kedjan. Sundet är ökänt för sina strömmar som kan löpa med upp emot 10 knop. Vi kommer dock lite för tidigt och får motström när vi går igenom för bara storsegel. Ett tag gör vi bara 2 knop, men vi hinner ju njuta av det vackra landskapet runt oss. Efter nattankring i Kiwes Bay på Raragala, så seglar vi vidare till Elcho Island där vi ankrar utanför Aboriginsamhället Galiwinko. Nästa dag tar vi oss in och finner ett ganska trist samhälle där sopor ligger slängda lite överallt. Vi pratar med några av Aboriginerna som kan engelska, men de verkar inte så talträngda. Det är söndag så supermarketen är stängd. En liten kinesbutik är dock öppen och hit går alla de lokala för att köpa godis och läsk. Vi möter en liten 3-årig naken kille med en stor Coca Cola flaska i famnen. Kyrkan har ett starkt fäste i byn och har under helgen ett stort konvent i samband med utgivandet av bibeln på Aboriginernas eget språk. Vi får en pratstund med dem och får en del information av hur samhället fungerar. Det är inte många aboriginer som arbetar, utan de flesta lever tyvärr av statliga bidrag som de kallar för ”sitt down money”. Det har tyvärr påverkat dem väldigt negativt och till stor del tagit död på deras stolthet och kultur. De ser heller inte särskilt lyckliga ut, till skillnad mot de infödda i Polynesien. Tyvärr är det nog svårt att vrida klockan tillbaka och få någon rätsida på problemet. Vi hoppas att tiden kan verka till deras fördel och att de kan integreras i samhället, samtidigt som de försöker leta upp sina traditioner och bevara dem.

Tack vare konventet som pågår, så är byns galleri öppet. Vi tittar in och får se en massa Aboriginska konsthantverk som är fantastiskt vackra. Dessvärre är de också lite väl dyra för vår begränsade budget.

Vi fortsätter seglingen ut med Arnhemland och nattseglar till North Goldburn Island. Härifrån seglar vi innanför Croker Island genom det grunda Bowen Strait, där vi tar natthamn i Raffles Bay. Via stopp i Port Essington, där vi besöker en liten trapperstation med ett museum, så seglar vi till Alcaro Bay vid Cape Don. Här ligger vi, i en vacker vik, under eftermiddagen och kvällen för att invänta rätt tidvatten för seglingen till Darwin. Klockan elva på kvällen ger vi oss av och får fin medström förbi Cape Don in på Van Diemen Gulf. Natten blir fin med god vind och fin gång i båten. Lite svag motström mitt på natten innan den vänder och ger oss fin skjuts ut genom Clarence Strait på morgonen. Under förmiddagen minskar vinden men är ändå tillräcklig, så att vi skall hinna fram under eftermiddagen då vi ankrar i Fannie Bay utanför Darwin.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 37. Kimberly.

(2008.06.16 - 2008.08.11.)

När vi ankrat upp i Fannie Bay, tog vi genast kontakt med Tipperary Waters Marina för att förhöra oss om det fanns plats. Vi fick ett positivt besked men man undrade om vi varit i Brisbane. Det finns nämligen en invandrad mussla där som man vill hindra spridningen av i övriga Australien. Musslan klarar sig inte ute i havet eftersom den har för många fiender där, men i floder och marinor kan den föröka sig som pesten. Eftersom vi varit i Brisbane så skulle vi få vår botten inspekterad och alla genomföringar sanerade innan vi fick gå in i marinan. Hela operationen skulle utföras av en dykfirma och kostnaden skulle myndigheterna stå för. Så sent på eftermiddagen kom det en dykbåt med en tjej och en kille ombord. Tjejen tog på sig heltäckande våtdräkt och syrgastuber och hoppade i vattnet. Hon såg något obekväm ut med situationen. Hon godkände botten och sprutade någon slags gift i in genomföringarna samtidigt som motorn gick respektive toalettpumpen pumpade in vatten. Detta för att giftet skulle sugas in i alla system. Nu skulle giftet stå där i 14 timmar till nästa morgon, då vi kunde gå in i marinan. Vi fick ett protokoll som bekräftade behandlingen och som skulle uppvisas i marinan. När jag påtalade att hon inte såg helt bekväm ut med att dyka ner i vattnet så berättade hon att man sett en krokodil i bukten bara några dagar tidigare och att man hitintills i år fångat 200 krokodiler i och kring Darwin. Ett normalt år så fångar man och forslar bort ca 400 krokodiler om året från Darwin. Hon berättade också att det inte är ovanligt med Irukandji och andra maneter i området och att hon blivit bränd av Irukandji året innan. Då hade hon legat på sjukhus med oerhörda plågor och kämpat för sitt liv under en hel vecka. Hellre blev hon bränd av tio Boxjellyfish än en enda Irukandji. Man undrar varför man fortsätter att dyka med sådana upplevelser och förutsättningar.

Tidigt nästa morgon kör vi på sjunkande tidvatten i motström runt den halvö där Darwin ligger in till Tipperary Waters Marina. Här får vi gå in i en sluss som lyfter oss up till nivån i bassängen. Vi är glada att vi fått plats i marinan så vi slipper att slåss med tidvattnet som här är upp emot åtta meter. Eftersom stranden i Fannie Bay är väldigt långgrund, så innebär det stora besvärligheter då man skall ta sig in för att uträtta ärenden i land.

Marinan är trevlig med vackra bostadshus och trädgårdar runt omkring. Peter är hamnmästare och han hjälper oss tillrätta och svarar på alla våra frågor om Darwin. Här blir vi liggande i tio dagar för att bland annat fira den Svenska midsommaren. Det gör vi tillsammans med Jan Fredrik och Eva på Necessity. Som vanligt har vi laddat upp med alla möjliga delikatesser som hör midsommarafton till och det är inte mycket som saknas. Snapsen till sillen var länge ett problem, men det löstes av Jan Fredrik, som lyckades hitta en Linjeakvavit någonstans i sina gömmor. Så det skålas och sjungs snapsvisor i rask takt medan midvintersolen i samma takt försvinner bakom hustaken.

Tillsammans med Necessity hyr vi bil i två dagar. Den ena av dessa far vi in till Litchfield National Park för att få uppleva naturen från landsidan. Vi ser på Magnetic Termite Mounds, en slags termit som orienterar sina bon så att de utsätts så lite som möjligt för solen. Vi besöker en liten strid flod som heter Buley Rockhole. Den består av flera små vattenfall med lugna poler emellan. Här badar vi i härligt kristallklart, svalt vatten. Vi kör vidare längs med samma flod och kommer till Florence Falls, som är ett lite högre vattenfall med en stor djup pool under till. För att komma ner till poolen måste vi gå 135 trappsteg ner i en ravin. Även här passar vi på at svalka oss i det svala, friska vattnet.

Den andra dagen så kör vi runt och uträttar ärenden och handlade in massor av mat och dricka. Eftersom marinan ligger över en halvtimmas promenad från centrum av Darwin, så känns det skönt att ha tillgång till bilen. Necessitys tillfällige gäst Per Henning, lämnar härifrån Darwin då hans semester är slut. Han bjuder på storslagen middag på en flott restaurang dagen innan han reser.

Efter 10 dagar så har vi avskedsmiddag med Jan Fredrik och Eva. Necessity skall härifrån segla vidare mot Indonesien och senare Filipinerna och själva skall vi fortsätta utefter Australiens nordvästra kust som heter Kimberly.

Vi slussar ut på högvatten och får lite medström ut från Darwin. Den lätta vinden ökar något då vi kommer ut på Joseph Bonaparte Gulf. Under kvällen friskar vinden ytterligare och när vi löser av varandra vid midnatt tar vi in ett rev som vi behåller ända till vi kommer fram. Vi möter en fiskebåt på kollisionskurs under natten. Han kallar upp oss säger att vi kan bibehålla vår kurs, då han girar styrbord och passerar akter om oss. Den fina vinden håller i sig även nästa dag och kväll och mojnar inte förrän sista natten. Vi behåller ett rev trots att farten minskar en del, för vi vill inte komma fram förrän det ljusnar på morgonen.

Klockan sju går vi in i Koolama bay, som är utflöde för King George River. Vi försöker att leta oss över sandrevlarna utanför floden men lyckas inte hitta någon öppning med tillräckligt djup. Istället så ankrar vi upp utanför och intar en god frukost innan vi törnar in i för en stunds välbehövlig vila.

När vi vaknar framemot förmiddagen så sätter vi i dingen och åker bort till flodmynningen för att försöka hitta en öppning in. Tidvattnet är ännu lägre nu men vi tycker oss se en sandrevel som löper på högra sidan av flodmynningen. Vi lodar vid sidan om den och finner en ränna med ca 2,5 m djup in till floden. Snabbt kör vi tillbaka till båten och drar upp ankaret innan vattnet hinner sjunka ytterligare. Med ett par dm under kölen så lyckas vi komma in. Väl inne så är det bra djup och inga problem att fortsätta. Vi går för motor upp genom ett fantastiskt landskap med helt orörd natur. Vi ser Fiskgjusar som patrullerar över floden på jakt efter byte och en White bellied Eagle kommer glidande längs med klippkanten. Floden rinner i en ravin med 50 m höga, lodräta sidor. Den blir smalare ju längre in vi kommer. Efter ca 8 nm tar ravinen tvärt slut. Här störtar sig två små vattenfall utför den höga klippkanten. Strax utanför dessa ankrar vi, en liten bit ifrån en trimaran som redan ligger här. Solen sjunker ner bakom de höga klipporna som i kvällsljuset färgas intensivt röda. Det är stilla och tyst och vi njuter av den härliga kvällen.

Nästa morgon sätter vi dingen och kör över till Trimaranen. Mannen ombord heter Ernst och hans engelska brytning avslöjar att hans ursprung inte är Australien. Han berättar att han ursprungligen kommer från Düsseldorf, men kom till Australien 1967 där han tog sig fram som fiskare. Barbara, som är konstnärinna och tillverkar smycken, träffade han för tjugo år sedan. Båten har han byggt själv och numera så tillbringar de halva året i Kimberly tillsammans med sina båda katter. Medan vi sitter och samtalar så kommer det två st ”Rock Wallebys”, eller Narbaleck som de kallas här, hoppande längs med klippkanten.

På eftermiddagen tar vi dingen in alldeles nedanför vattenfallen och kan konstatera att det kommer mer vatten än man kan tro då man ser dem på lite avstånd. Nu är det torrperiod och vattenfallen är beskedliga. Under regnperioden så lär det vara oerhört mycket mer vatten som strömmar ner. Man kan se att de är mycket bredare då, när man betraktar den mörka färgen i berget. Vi drar upp dingen på en sten lite längre ut. Därifrån går det en brant stig upp genom en ravin till toppen av vattenfallen. När vi kommer upp, har vi en vidunderlig utsikt över floden långt där nere. Alldeles ovanför fallen finns det flera små poler med kristallklart vatten. Vi tar tillfället i akt och badar i det svala vattnet. Ernst hade visserligen sett en sötvattenskrokodil på en meter några dagar tidigare, men vi ser inte skymten av den. Det var förmodligen i en pool lite längre upp. Landskapet här uppe är väldigt platt med låga träd, buskar och klippor som sticker upp. Det är bara flodravinen som ringlar sig ut mot havet som markerar ett avbrott i landskapet.

När vi kommer tillbaka ner så tar vi dingen in under ett av vattenfallen och fyller alla våra medhavda hinkar med färsvatten. Även dingen blir halvfull med vatten. Själva blir vi också genomblöta men det gör inget, för vi är nästan torra då vi kommer tillbaka till båten. Vi använder vattnet till att tvätta av allt salt som bildats på däck och på alla räcken. Det som blir över, häller vi på vattentanken.

Nästa morgon blir det en dusch under fallet och lite mer vattenhämtning för att toppa upp vattentanken. Trimaranen har gett sig av och en kattamaran som heter Ambience 2 anländer. Vi blir bjudna på Te av Jenny och Les och får också lite värdefull information om ankarplatser i Kimberly. Efter lunch drar vi upp ankaren och ger oss åter ner genom floden. Vi spanar ivrigt efter krokodiler längs med turen men ser inga. Strax innanför flodmynningen ankrar vi upp bakom ett par andra båtar som nyligen anlänt.

Morgonen därpå är vi tidigt uppe för att komma över sandrevlarna på högvatten. Vi möter ytterligare segelbåtar som är på väg in och ett litet kryssningsfartyg har ankrat upp i bukten utanför. Vi har nog haft tur, då det varit lite båtar under vår vistelse. Vi sätter segel i den tilltagande vinden och med ett rev i storseglet kan vi i motström och gropig sjö, runda Cape Londonderry och Cape Talbot. Under eftermiddagen avtar vinden igen och vi hinner precis fram till Govenor Island innan solen sjunker ner bakom horisonten.

Nästa morgon fortsätter vi till Freshwater Bay. På vägen dit går vi igenom ett sund där det skall finnas en klippa som är felplacerad på sjökortet. Vi har fått en säker waypoint som skall leda fritt från klippan. Då det är ganska lågt vatten vid vår passage så har vi inga problem att lokalisera klippan som nu syns tydligt. Motströmmen på 3 knop har vi däremot mer problem med och det blir en seg genomfart innan vi når Freshwater Bay där vi ankrar.

Vi stannar här under följande dag och tar det ganska lugnt. Vi gör en liten tur med dingen in i mangroven. Där rinner det ut ett litet vattendrag längst inne i viken. Det är riktig krokodilmiljö, men vi ser inga. Kanske de ser oss?

När vi äter frukost nästa morgon så kommer det två Nurse Sharks och cirklar runt aktern på båten. De är ca 1,5 m långa och väldigt imponerande, men helt ofarliga. Vi fortsätter seglingen och rundar Cape Bougainville. Efter natthamnar i Perry Harbour och Kreit Bay, så kommer vi till Prudoe Island där vi ankrar i viken med det lämpliga namnet Shelter Bay. Det är en liten rund bukt med ganska höga klippor runt om och en ö som skyddar framför inloppet.

Vi stannar i 2 dagar och gör en liten utflykt till grannön där vi ser massor av sköldpaddsspår över sandstranden. De leder till hålor längre upp, där de lagt sina ägg. Från en del av hålorna kan man se massor av små spår, som visar att ungar har kläckts och kravlat sig ner till havet. Sköldpaddor blir könsmogna efter ca 35 år och lägger då 50-100 ägg i hålor högt upp på sandstranden. De lägger ägg upp till 5 gånger på en säsong men endast vart 3-5 år. Av de kläckta ungarna, är det bara 1 procent som når könsmogen ålder.

Nästa dag fortsätter vi i frisk sydostlig bris med revade segel. Vi får bidevind över York Sound och Port Nelson, då vår kurs är rakt mot syd. Vi ankrar i Careening bay och tar dingen i land. Här växer ett träd som kallas för Boab Tree. Det är ett lustigt träd som har en iögonfallande tjock rundad stam med ett lite glest grenverk på toppen. Det ser nästan ut som det står upp och ner med rötterna uppåt. Det lär bara växa här i Kimberly och på Madagaskar. Det är också ett av de få träden här som fäller sina blad under vintern, då det är torrperiod. Just det trädet som vi tittar på här, kallas för The Mermaid Tree. Det har fått sit namn av upptäcksresanden Philip Parker King, som ristade in sitt skepps namn i stammen år 1820. Namnet och årtalet går att läsa än i dag, nästan 200 år senare. Men å andra sidan så lär Boab träden kunna bli 1000 år gamla. Det är i alla fall ett imponerande träd och det finns skyltar uppsatta där det går att läsa om Kings reparationsarbeten på sitt fartyg som drogs upp på stranden här.

Dagen därpå seglar vi en kort bit bort till inloppet till Prince Regent River. Vi går för motor in genom det vindlande strömfylda inloppet, där vattnet kokar och är fullt av strömvirvlar. Vi har över 6 knop medström så vi kommer snabbt in i St Georg Basin där strömmen avtar. När vi passerat bassängen når vi själva inloppet till floden och får åter lite medström. En bit upp går vi in i en biflod som kallas Camp Creek, där vi kan ankra i ett litet hål som skall klara vårt djupgående även på lågvatten. När solen går ner är det alldeles vindstilla och spegelblankt vatten.

På morgonen väcks vi av skrikande fåglar, det är de Kakadua liknande fåglarna ”Little Corella”, som kommer flygande i stora flockar. Vi ser också ett par Fiskgjusar som sveper förbi. Efter lunch när tidvattnet är på väg upp så fortsätter vi upp genom floden. Vi skall upp till ett par vattenfall som heter King Cascade Waterfalls. Vi är kanske lite tidiga, för det är inte mycket vatten under kölen på några ställen. På andra kan det dock vara nästan 20 m djupt. Efter några timmar så kommer vi fram till en flodkrök där vi noga kontrollerar djupet. Här är floden ganska grund, men det skall finnas en djuphåla där det går att ankra även vid lågvatten. Vi hittar den 12 m djupa hålan där vi har tänkt ankra för natten.

Sen fortsätter vi ytterligare några 100 meter, innan vi tar av mot höger in genom en smal och grund ränna in till en liten lagun där King Cascade Waterfalls kastar sig ner från klipporna. På vägen in ser vi en stor krokodil som ligger och solbadar på flodbanken. Intill går en häger helt obekymrad och plockar i dyn. Vi ankrar inne i den idylliska lagunen och sätter dingen i vattnet. Sen kör vi bort inunder vattenfallen och fyller alla hinkar vi har med vatten. Efter ett par vändor är vattentankarna fulla och då tar vi en dusch under fallet. Det är inte utan att man spanar runt omkring för att förhoppningsvis upptäcka Krokodilerna innan dom siktat in sig på oss. Det är inte helt ofarligt att vistas här och vår lilla dinge kan nog lätt vältas av en stor Krokodil. I vår guidebok står det att en Amerikansk kvinnlig turist, blev middagsmål för en Krokodil för några år sedan just här. Så det känns skönt när vi är tillbaka på båten igen.

Vi sitter på däck och njuter av den fantastiska omgivningen när det plötsligt ligger en Krokodil och flyter bara ett par båtlängder bort. Vi har överhuvudtaget inte sett när den dök upp och lika obemärkt så försvinner den efter ett litet tag. Den liksom bara sjunker ner och det blir inte ens några ringar på vattnet då den försvinner. Efter en liten stund så dyker den lika obemärkt upp lite längre bort och så fortsätter det ett tag. Vi inser att den säkert har sett oss, långt innan vi upptäckt den. En gång dyker den upp bara 2 meter från sittbrunnen, men då blir den nog lika förvånad som vi för den försvinner omedelbart ner i det mörka vattnet igen.

Efter någon timma så dyker det upp en turistbåt och då är krokodilen bort. Turistbåten kör fören in under vattenfallet och alla turisterna står där och duschar. Efter ett litet tag försvinner turistbåten igen och vi har lagunen för oss själv.

När solen sjunker ner bakom klipporna så lättar vi ankar och flyttar oss ut till vår ankarplats i flodkröken. Tidvattnet är nu på väg neråt och lagunen vid vattenfallen torkar nästan helt ut. Det går visserligen att stanna kvar där men då står båten med kölen djupt planterad i dyn och friborden nersmetade med dy. På vår ankarplats är det helt stilla och tystnaden är nästan total, om man bortser från fågelsången. Solen går ner bakom de gröna skogklädda kullarna och färgar himlen djupt röd. Strändernas grönskande sluttningar speglar sig i den helt stilla och blanka vattenytan och vi njuter otroligt av ensamheten.

Nästa förmiddag vid lågvatten ser vi ytterliggare en Krokodil som ligger och värmer sig i solen. Ett par andra dyker upp ur floden inte långt från båten, lite då och då. På eftermiddagen går vi åter in till King Cascade och ankrar. Vi passar på att hämta vatten och tvättar av hela båten från salt. Även nu kommer det en Krokodil och cirklar av och till runt båten. Innan vi lämnar så fyller vi alla våra hinkar med vatten så att vi senare kan tvätta upp lite kläder.

Efter ytterliggare en rofylld kväll och natt i flodkröken, ger vi oss av nerströms igen. Vi ankrar ytterliggare 2 nätter i Camp Creek och gör en lång utflykt med dingen in i bifloden till ett litet vattenfall vid flodens ände. Vi spanar ivrigt efter Krokodiler men ser inga, kanske håller de sig undan då de hör bullret från utombordaren.

Efter några härliga dagar ger vi oss av nerströms då tidvattnet står som högst. Det är neep nu, det vill säga att solen och månen motverkar varandra, så att tidvattenskillnaden är som lägst och strömmen därmed också som svagast. Det är precis att vi hinner ut innan tidvattnet vänder och vi ankrar för natten i Hanover Bay strax utanför inloppet. Innan vi kommer fram har vi besök av en flock små valar som jagar fisk runt båten. Vad det är för sort är svårt att se, men vi lutar nog åt att det är Pilotvalar.

I svag vind ger vi oss av nästa morgon. Vi har fiskelinan i som vanlig, dock utan någon större förhoppning om fisk. Vi har ju fiskat nästan dagligen sedan vi lämnade Darwin, utan att få något annat än tång på kroken. I dag har vi dock bättre tur och upptäcker efter någon timma att fiskelinan verkar sträckt och pekar ovanligt brant ner i djupet. Efter en kort fight kan vi landa en fin Bluefin Tuna. Den är ganska stor och vågen stannar på 9 kg. Det känns bra att få byta ut konservmaten mot färsk fisk, de närmaste dagarna.

Vi seglar norr om en stor ö som heter Augustus Island och kommer där in mellan denna och ett par andra mindre öar, som bildar en stor bassäng. Här ser vi våra första Knölvalar som blåser i ytan lite längre bort. Vi ser dem också göra några hopp upp ur vattnet. Vi lämnar bassängen genom ett smalt sund och möter där en Knölval på kontrakurs. Den styr nästan rakt emot oss, innan den dyker för om oss och kommer upp ungefär 20 m vid sidan av båten. Efter att den blåst några gånger så försvinner den akter om oss ner i djupet igen.

Det har gått långsamt under dagen i den svaga brisen, så vi inser att vi inte kommer att hinna fram till vårt tänkta mål. Vi hittar en liten vik på Augustus Island, som ser ut att kunna ge ett visst skydd, för de normalt förhärskande vindarna. Viken visar sig vara djupare och mer skyddad än vad sjökortet anger och vi ligger ganska tryggt.

När vi vaknar på morgonen är det högvatten och vi har 14 m vatten under oss. Vid frukosten i sittbrunnen, får vi hjärtat i halsgropen då en stor Knölval blåser en bit ut i vikens öppning. Den håller god fart och har kurs rakt emot oss. Den dyker och kommer upp strax akter om båten och blåser innan den dyker igen. Vi ser den passera oss under vattenytan på bara en halv båtlängds avstånd. Längre in i viken där vattnet grundar upp tar det stopp, där ligger den och pustar några gånger innan den vänder ut igen. Den passerar för om oss och klarar ankarkättingen med en meters marginal, innan den försvinner ut igen. Med tanke på våra tidigare valkontakter på Galapagos, så är det inte så konstigt om vi blir lite nervösa och hjärtat slår nog lite extra fort.

Efter frukost ger vi oss av och ser förmodligen samma Val ligga och slumra utanför viken. Under vår korta segling till Sampsons inlett ser vi flera Knölvalar som hoppar upp i luften (breaching) och som landar med jätte plask på sidan eller ryggen. Vi ser också många Valar med kalvar.

Knölvalarna spenderar sommaren nere vid Antarktis där de göder upp sig för att på hösten simma upp till Australiens kuster för att föda sina kalvar. Knölvalar föder vart annat år och kalven är då 4-5m lång och väger ungefär 1,3 ton. Mamma val är själv ca 12 m lång och väger ungefär 30 ton. Exemplar på 16 m med vikter på 35 ton, förekommer också. Det svenska namnet har den fått på grund av sina knölar på huvudets ovansida. Det engelska namnet, Humpback Whale är dock mer karakteristiskt, då den lyfter ryggen i en puckel när den dyker. Ofta lyfter den även då sin stora stjärtfena över vattenytan. Knölvalen har också enormt stora sidofenor, som vingar som de håller balansen med. Vi ser dem flera gånger ligga med magen upp och daska med dessa fenor i vattenytan. De gör detta för att bli av med ohyra och sjötullpaner som gärna växer på fenorna.

Vid middagstid ankrar vi i Sampson Inlett i en liten sidovik med höga klippor som ger en perfekt inramning till platsen.

Nästa dag fortsätter valskådningen, men nu har vi slutat att räkna dem eftersom de finns nästan överallt. Nervositeten har också lagt sig något, då de verkar ha full kontroll på var vi befinner oss. Vid ett tillfälle så ser vi en val dyka långt för om oss. Jag står med kikaren i handen för att se var den skall dyka upp igen, när den plötsligt kommer farande i ett hopp bara 25 m för om båten. Långt mer än halva valen är över vattenytan och den landar med ett enormt plask på sidan. Vår överraskning är total och det är en av de häftigaste upplevelserna vi varit med om. Synd bara att det inte var kameran som jag hade i handen vid tillfället. Nåja det gick så fort, att jag tvivlar på att jag hade hunnit med i alla fall. Det blir trots allt några hyfsade bilder på dessa fantastiska djur, trots att de befinner sig med största delen av kroppen under vattenytan.

Vid lunchtid ankrar vi utanför en liten lagun som heter Langi. Här skall det finnas en massa stenstoder, som havet har format så att de ser ut som skulpturer. Vi tar dingen in och ser ett landskap fullt med stenpelare. Några som liknar skulpturer ser vi inte till att börja med. Inte förrän vi skall återvända och tidvattnet har dragit sig undan lite. Då ser vi en del av dem träda fram ur havet och med lite fantasi och god vilja så kan de mycket väl likna skulpturer. De är många gånger väl så fina som de som står uppställda på offentliga platser och i parker i den s.k. civiliserade världen. Platsen är helig för Aboriginerna.

Då vi ankrat oskyddat i havet, så får vi ila vidare till en bättre ankarplats. För motor går vi de 15 sjömilen till Montgomery Reef. På grund av att vi har 3 knop motström så tar det 5 timmar att gå den korta biten. Montgomery Reef är ett stort rev som ligger ungefär mitt i Coolier Bay och är speciellt så till vida att det stiger upp ur havet, varje gång det blir lågvatten. Vattnet som finns uppe på revet, sköljer då nerför revkanterna så att det ser ut som forsar och vattenfall som rinner utför revkanterna. Störst blir effekten då det är Spring tide och vi närmar oss det nu. Det är nästan lågvatten då vi ankrar alldeles utanför revet och vi kan se hur vattnet forsar nerför kanterna precis innan mörkret faller. På morgonen ges vi åter en chans att se fenomenet, även om tidvattnet på morgon inte är lika lågt.

Efter frukost lättar vi ankar och går den korta biten över Coolier Bay till en hög klippudde som heter Raft Point och bildar inlopp till Daubtful Bay. Vi ankrar tillsammans med en fiskebåt i bukten alldeles under klippan. Nästa morgon kör vi över och pratar med familjen i fiskebåten. Jo, det är faktiskt en hel familj som försörjer sig på att fiska Barramundi, här uppe i Kimberly, ett ungt par med 2 små barn och en hund. Fisken filléas och paketeras samt infryses så fort man fått den ombord. När frysen är full, levererar man den till Derby som är närmsta tätort. De ser ut att trivas mycket bra med sitt fria liv.

Vi fortsätter runt Raft Point, in i nästa vik. Här går vi iland och följer en stig upp till en bergig brant som löper utmed en ena sidan av viken. I branten finns det grottor som är fullklottrade med väldigt gamla Aborigin målningar. Vi ser Goana´s, Krokodiler, Dugonger och människobilder. Något dödskalleliknande som skall representera de döda och en pojke som skall föreställa det nya livet. Det är en fantastisk känsla att stå här och beskåda målningar som är gjorda av ursprungsbefolkningen långt innan den vite mannen gjorde sitt intrång på kontinenten. Vi tittar ut på de vackra omgivningarna och konstaterar att det är i stort sett samma landskap som Aboriginerna en gång satt här och beundrade. En del träd har säkert tillkommit men det skulle inte förvåna mig om några av de mäktiga Boab träden fanns här redan då. Knölvalarna födde sina kalvar ute i bukten, då som nu. Det är med beundran som vi tänker på hur de framlevde sina dagar, på ett för oss så primitivt sätt.

Nästa morgon sätter vi kurs tvärs över Coolier Bay och har åter glädjen att få beundra många Knölvalar. Tänk vilken katastrof det skulle ha varit om mänskligheten hade utrotat dessa fantastiska djur. Vi var ju på god väg, men tack och lov så lyckades vi sätta stopp för utrotningen i tid.

Kustbevakningens flygplan kommer förbi och vi får lämna de vanliga uppgifterna om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De har i stort sett haft kontroll på oss ända sedan vi lämnade Cape York. Nåja även om vi känner oss lite övervakade så får vi väl se det som en säkerhet i dessa ödsliga farvatten.

Sent på eftermiddagen ankrar vi i en bukt på Kingfisher Island. Eftersom det är högvatten och spring tide, så ankrar vi på 13 m djup vilket vi bedömer skall vara tillräckligt. Tidvattenskillnaden är här 10 m så landskapet ändrar sig radikalt från lågvatten till högvatten, vissa av öarna blir 3 gånger så stora vid lågvatten. Under natten vaknar vi av att det ylar i riggen och på morgonen rapporterar väderrapporten att det är strong wind warning, så vi bestämmer oss för att ligga kvar. Det blåser ca 30 knop från syd hela dagen och det rullar och stampar en del vid högvatten eftersom vårt skyddande rev då ligger långt under vattenytan. När vi äter middag på kvällen hör vi plötsligt hur kölen skrapar i bottengruset. Ekolodet pendlar mellan 1,8 och 2,5 m beroende på båtens svängningar. Vårt tidvattenprogram visar att det är nästan en timme kvar till lågvatten och det blir en orolig väntan med en hel del kontakt med bottengruset, innan faran är över. Vi hade ju god marginal då vi ankrade men tänkte inte på att ankarkättingens vinkel till botten minskar vid lågvatten och därmed glider naturligtvis båten längre akterut, mot den strand som ligger akter om oss.

Nästa morgons lågvatten är inte så extremt, så det behöver vi inte oroa oss för. Trots fortsatt strong wind warning så drar vi upp ankaret och ger oss av eftersom vi upplever att det har mojnat något. För enbart fock seglar vi i motström över den sista biten av Coolier Bay och fortsätter in i Talbot Bay, där vi får medström. När vi kommer in mellan de höga öarna i bukten, så dör vinden och vi får gå sista biten in till Horizontal Waterfalls för motor. Horizontal Waterfalls är ett annat tidvattenfenomen där 2 st stora sjöar töms och fylls på sitt vatten 2 gånger per dygn. Detta sker genom 2 st smala klyftor i berget och där vid bildas det en strid ström som i den värsta forsen och detta har gett fenomenet dess namn. Sjöarna ligger innanför varandra i serie, så den inre töms i den yttre och den yttre töms i Talbot Bay. Vi ankrar på 16 meters djup, så att vi skall vara säkra på att inte stöta i botten vid lågvatten. En liten bit längre bort finns en stor flotte, där det ligger en stor katamaran och en stor segelbåt förtöjda. Det är Charterfirman Kimberly Extreme som har en bas här. När vi har ankrat kommer de fram med en av sina dingar och ber oss att flytta, eftersom vi ankrat mitt i landningsbanan för deras sjöflygplan. De anvisar oss en av deras bojar som för tillfället är ledig, och bjuder över oss på kaffe.

Då det nästan är slackvatten, så tar vi först en tur i dingen in mot det första fallet som just nu ser ganska beskedligt ut. Vi sätter bra fart på dingen och kör igenom strömvirvlarna in genom den ca 15 m breda klyftan in i den yttre sjön. Det går bra, så vi fortsätter bort mot det andra fallet som leder in till den inre sjön. Här är det dock alltför strömt för att vi överhuvudtaget skall försöka ta oss igenom så vi vänder ut igen. Strömmen i fallen är som starkast vid låg- respektive högvatten, då nivåskillnaden kan vara upp emot 2 m mellan sjöarna och bukten utanför. Det inre fallet släpar dock efter lite så det är svårt att ta sig in där eftersom man då riskerar att bli fast i den yttre sjön till efterföljande slackvatten.

Efter vår fantastiska upplevelse, kör vi över till charterfirman för att få en kopp te resp. kaffe. Här träffar vi en av delägarna Vaughan och hans besättning på 4 personer. De berättar att de har ca 60 gäster dagligen varav gästerna på den sista turen övernattar ombord på den stora och moderna katamaranen. De flesta av dessa kommer med flyg men en del kommer från Cruising Ship som ankrar längre ut i bukten.

Vi erbjuds att mot 20 dollar per person, delta i kvällens grillning med nattgästerna. Det bjuds på härliga lammkotletter med flera olika sorters goda sallader. När vi skall ge oss tillbaka till båten får vi även med oss all överbliven mat, som annars brukar erbjudas sköterskehajarna som cirklar runt båtarna. Maten räcker i 2 dagar så det blev en billig grillkväll. Vi träffar även ett äldre par från Broome, som erbjuder sig att köra runt oss där om vi skulle vara i behov av det. Det känns tryggt att veta eftersom vi vet att det är långa avstånd i Broome.

Nästa morgon tar jag (Janne) en sista runda in mot vattenfallen. Den här gången är strömmen betydligt starkare och det är med lite tvekan som jag tar mig igenom det första vattenfallet. Det gäller att lita på sitt omdöme, det har hänt att båtar vält här och det har även hänt drunkningsolyckor. Inne i första sjön fortsätter jag in mot nästa vattenfall men här är det inte tal om att ens försöka ta sig igenom. Nivåskillnaden är över en meter och det fullkomligt forsar ut genom ravinen med otroliga vattenvirvlar utanför. När jag åter kommer ut från vattenfallen, är det full aktivitet både i luften och på vattnet. Sjöflygplan landar i strid ström och längre ut har ett lite större Cruise Ship ankrat upp.

Så efter en morgonfika hos charterfirman, så släpper vi vår ankarboj och går med tidvattnet ut ur Talbot Bay. Vi passerar ett smalt sund som heter The Gutter, där vi förväntar mycket stark medström. Det är stora strömvirvlar men mindre ström än förväntat. När vi kommit igenom får vi den svaga vinden rakt emot och får ta till motorn för att hinna fram till vår ankarplats innan det blir mörkt. Vi går i ett sund innanför Koolan Island, där det finns ett stort dagbrott där man bryter järnmalm. Vid utlastningspiren hjälper 2 st bogserbåtar en stor fullastad bulkbåt ut på fritt vatten. Jag sitter på toaletten då det plötsligt hörs en enorm knall och en tryckvåg slår in genom toa- fönstret. Visserligen så kan magen krångla ibland, men det här verkar allvarligt. Jag blir dock lite lugnare då jag kommer upp i sittbrunnen. Vi ser en hög rökpelare inne i dagbrottet och kan konstatera att man sprängde där. I solnedgången ankrar vi i en bukt som heter Silver Gull Creek i Yampi Sound.

Nästa morgon tar vi kontakt med Marion och Phil som bor längre in i Silver Gull Creek, dit man bara kan gå då tidvattnet är över ”half tide”. Vi frågar om vi är välkomna in och fylla vatten från källan som finns där och får ett positivt och välkomnande svar. Så lite senare drar vi upp ankaret och går in i den grunda viken. Vi passerar deras lilla oas och ankrar med aktern förtöjd i några gamla bryggstolpar. Här hänger en slang som vi fyller upp våra tankar och vattendunkar med. När det är gjort tar vi dingen in och hälsar på Marion och Phil. Det är ett speciellt par, han är endast iklädd kalsonger och ett halsmycke med en delfin dinglande i. Han har ett vitt vilt yvigt skägg och krulligt burrigt vitt hår, runda glasögon och påminner mycket om John Lennon i en äldre upplaga. Mary som hon kallas ser liten och sliten ut men är vänlig och har pigga ögon. Båda designar och tillverkar smycken av olika slag och de har en liten trevlig shop, där de säljer sina alster till förbi passerande turister. Huset de bor i har inga väggar utan bara nät för att hålla flugor och annat otyg ute. De kom hit för fjorton år sedan med en segelbåt och fann platsen så charmerande att de bosatte sig här och har sedan dess byggt ut efterhand. Ensamma är de sällan, då det är många som kommer och besöker dem, både seglare, vänner och jobbare från dagbrottet på Koolan Island. De får också besök från många förbipasserande Cruise Ship. Huset är ganska enkelt byggt med öppna väggar men det finns en generator och solceller för att producera ström och en stor parabol ser till så att man har tillgång till Internet. Toaletten består av en closett som står uppställd på en klippa en liten bit från de övriga byggnaderna, utan väggar och tak. Det måste vara en av de vackraste utsikter som jag sett från en toastol. Därifrån kan man överblicka inre delen av viken och bergen där bakom. Bra ventilation har den också.

Besöket kan tyvärr inte bli så långvarigt, eftersom tidvattnet är på nedåtgående och torrlägger stora delar av viken vid lågvatten. Vi tar farväl av ”Squatters Arms”, som de kallar sitt lilla paradis och ankrar åter lite längre ut.

Vi har nu 180 nm till Broome och vi har tänkt avverka det under 3 dagsetapper. Vårt nästa stopp är tänkt att bli Cape Leveque men motström och svaga vindar över King Sound gör att vi kommer fram efter mörkrets inbrott. Eftersom vinden de senaste dygnen har varit starkast under natten och morgonen, så beslutar vi oss för att fortsätta mot Lecepede Islands. Mycket riktigt så ökar vinden under kvällen och natten och vi får god gång med släck i seglen. Fram på morgonen får vi bärga storseglet för att minska farten, annars kommer vi fram innan det ljusnar. I de första solstrålarna, ankrar vi utanför en låg sandö som bebos av fåglar. De flesta är Brown Bobbys (Sulor) men det finns även Lesser Frigatebirds (Fregattfåglar) och Crested Terns (Tärnor). I vattnet simmar många Havssköldpaddor. Det rullar rejält på ankarplatsen men trots det så har vi inga problem att somna efter frukost.

På eftermiddagen sjösätter vi, med lite besvär, dingen och tar oss in till sandön. Vi har lite svårt att hitta ett ställe att landa på eftersom dyningen bryter rejält. Vi följer stranden och kan i ett litet sund mellan 2 öar, komma iland torrskodda. Det finns massor av fåglar med ungar och det stinker Guano, så det råder ingen tvekan om vem som regerar här. Vi ser även massor av färska sköldpaddsspår och gropar där de lagt sina ägg. Det ser nästan ut som ett månlandskap med kratrar. Tidvattnet är på väg upp så vi stannar inte iland så länge.

När solen sjunker i havet så lättar vi ankar och fortsätter mot Broome. Det är ingen vind så motorn får gå på låga varv under kvällen, dieseln börjar nämligen tryta i tanken. Vid midnatt kommer det en svag bris från syd, så vi kan stoppa motorn och kryssa vidare. Vi hör Knölvalar som slår med fenorna i vattnet och vi hör dem blåsa men undgår att segla på dem. På morgonkulan ser vi dem hoppa på lite avstånd. Vinden vrider så att vi kan sträcka upp vår kurslinje och klockan 14.00 ankrar vi vid Gantheaume Point, i södra änden av Cable Beach utanför Broome. Vi blir anvisade ankringsplats av ett par i en segelbåt som ligger vid boj. De ber oss komma över så snart vi gjort klart skepp. När vi fått i dingen kör vi över och träffar Katrina och Phil i deras segelbåt ”Restless Spirit”. De bor och arbetar här sedan ett par år tillbaka. Vi skulle komma att bli mycket goda vänner och vi fick massor av tips och hjälp under den tid vi stannade. Redan dagen efter hämtar Phil oss på stranden och kör oss till Tullen och in till Broome. Vi får också duscha och tvätta hemma hos dem.

Redan innan vi kom till Broome visste vi att det skulle vara besvärligt att proviantera upp båten där. För det första så ligger ankarplatsen 8 km från centrum och det går buss endast halva vägen. För det andra så är det tidvattnet som ställer till det. Tidvattenskillnaden är upp till 8 m och stranden är väldigt långgrund. Det innebar att man vid vissa tillfällen fick släpa dingen 300 m över sandstranden. För vår del fick vi då plocka av motor och tank och helt enkelt gå 2 gånger. När man då dessutom skulle ha med sig dieseldunkar, vattendunkar, matkassar och ryggsäckar så blev det ett slitsamt jobb, mycket värre än vad vi hade föreställt oss. Det hände vid ett tillfälle att vi lagt dingen för långt ner på stranden. När vi kom tillbaka så var den full av vatten och sand från de brytande vågorna. För säkerhets skull så ankrade vi den alltid, även om den låg 200 m från strandkanten då vi lämnade den.

Men allt var inte negativt även om nu logistiken gav oss bekymmer. Broome är en liten trevlig stad där det bor ca 15 000 året runt boende. På vinter tredubblas den siffran, då många flyttar upp från det svalare och fuktigare vädret som råder i södra Australien. Främst är det pensionärer som bor i sk. Mobile homes på de stora campingplatserna men det finns också många turister.

Klimatet är behagligt med varma dagar och svala nätter. Regnar gör det nästan aldrig. Under augusti t.o.m. Oktober kommer det i genomsnitt bara 4,5 mm, men under januari t.o.m. mars så kommer det över 450 mm regn. Broome grundades 1860 efter att man hade funnit stora mängder av pärlostron utanför kusten. Alltsedan dess har pärlindustrin varit dominerande och stan är nedlusad av affärer som säljer smycken gjorda av dessa sk. ”mother of pearls”.

Efter en vecka hade vi bunkrat upp båten för den långa överfarten av Indiska oceanen och var klara att ge oss av. Kvällen innan vi skulle ge oss av så fungerade inte vår SSB- radio då vi skulle tanka ner e-mejl. Den var helt död och vi kunde därmed varken skicka mejl eller få ner väderinformation. Det var bara att skjuta upp avresan och söka upp en elektronik specialist för att få den reparerad. Hans besked var att det skulle ta minst 3 veckor och bli ganska kostsamt att reparera den. Vi raggade runt hos olika återförsäljare och fick ett bra pris på en ny radio av en leverantör i Perth. Det blev åter mycket bärande på dinge över stranden där vi låg, för att bevaka leveransen. På måndagen en vecka efter den planerade avfärden kom så radion och vi ringde genast tullen och beställde utcheckning under eftermiddagen. Radion installerades och testades med gott resultat. Klockan två tog jag dingen in till stranden och hämtade upp tullarna som checkade ut oss. Det positiva med radioköpet var att vi fick skatten tillbaka då vi lämnade landet. Efter att vi satt i land tullarna, så gjorde vi klart och sjöstuvade allt löst och även dinge och motor. Klockan halv fyra lättade vi ankar och satte kurs mot Cocos Keeling Island 1512 nm ut i Indiska Oceanen. Efter över nio och en halv månad, var vår vistelse i Australien över. Vi hade seglat över 6000 sjömil, och längs med lite mer än halva dess kuststräcka. Australien är verkligen ett stort land, eller en stor kontinent för den som så vill.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 38. Indiska Oceanen.

(2008.08.11. - 2008.09.17.)

Broome – Cocos Keeling

När solen sjunker ner framför stäven i väster så ser vi den Australiska kontinenten försvinna i vårt kölvatten akteröver. Till att börja med så har vi svag bidevind som fram emot kvällen vrider emot och avtar ytterliggare. Hela natten glider vi fram på kryss i 1-3 knops fart. Vi hör Knölvalar frusta och smälla med sina pektoralfenor i vattenytan och hoppas att de inte skall ligga och sova i vår kurs. Trots den svaga vinden så klarar vindrodret av att hålla båten på kurs och vi kan koppla av och sova på våra frivakter. Nu är det ju alltid svårt att sova den första natten men vi får i alla fall vila ostörda. Nästa morgon avtar vinden under en kort stund och börjar därefter blåsa från sydost. Vi har kontakt med andra båtar som seglar över Indiska oceanen via ”Zebra Net” och meddelar vår position till ”net controlern”. Vi får också en pratstund med Nabob och Necessity som är uppe i Indonesien. Under dagen ökar vinden successivt och det verkar som den Australiska kontinenten börjar släppa sitt grepp om oss, passadvinden tar över. Under förmiddagen ser vi en del Valar men efterhand som vi kom längre ut i oceanen, så försvinner dom. Vi gör bra fart hela dagen och nattens i ökande vind. Vid midnatt är det dags att ta in 2 rev. Nästa morgon har vinden ökat ytterligare och nästan hela focken rullas in.

Vi har haft vår vattengenerator i hela tiden men upptäcker nu att den inte snurrar runt. När vi får upp den så kan vi konstatera att båda bladen är avbrutna. Någon best i djupet simmar förmodligen runt med illa sargad tandgarnityr och propellerblad i magen. Vi har ett set med lite mindre blad som vi monterar och därefter fungerar generatorn igen. Vi får lite mindre ström, men det räcker ändå till och blir över.

Under dagen passerar vi Rowly Shoals som består av 3 st ringrev som knappt sticker upp över vattenytan. Det lär vara ett fantastiskt ställe att dyka och snorkla på och vi hade från början tänkt oss att stanna några dagar i lagunen på den mellersta av dessa. Som förhållandena är nu så lär det nog vara ganska obekvämt så vi väljer att fortsätta förbi.

Under eftermiddagen ökar vattendjupet från ett par hundra meter till ett par tusen, men förhållandena blir inte så mycket annorlunda, som vi hoppats på. Sjön är fortfarande obekväm och bråkig. Strömmen är också väldigt skiftande och för det mesta verkar vi ha motström eller ström från sidan med oroliga vågor som följd. När den någon enstaka gång är med oss, så blir vågorna helt annorlunda och mycket längre och bekvämare.

Under dagen ser vi ett par fartyg på långt avstånd och under kvällen kommer det en bulkbåt med kollisionskurs. Vi ropar upp honom på VHF radion och frågar om han har sett oss. Trots att avståndet bara är 4 sjömil så syns vi inte på radarn säger den ansvarige ombord. När han tittar ut kan han med svårighet upptäcka oss i den grova sjön. Vi rullar in genuan, lovar upp lite grann och passerar strax akter om honom på mindre än 0,5 sjömils avstånd. De båtar vi möter här kommer ofta fullastade med järnmalm från de Australiska utlastningshamnarna på västkusten. De har nordlig kurs mot Sunda sundet i Indonesien och skall för det mesta vidare till Kina som i dag är en stor importör av malm. Under resten av vår passage, ser vi inte ett enda fartyg.

Under hela överfarten har vi vinden rakt akter ifrån och vi gippar med jämna mellanrum för att inte komma för långt bort från vår kurslinje. Ibland gippar båten ofrivilligt och vid de tillfällena så är det tur att man har en rejäl preventer gaj som räddar storsegel och bom. Vi seglar med 2 rev i storseglet i stort sett hela vägen och reglerar segelytan med att rulla in och ut på focken. Ibland, då passadvinden är riktigt stark så rullar vi in focken helt och seglar enbart med dubbelrevat storsegel. På mornarna ligger det ofta flygfisk på däck och det landar även en och annan bläckfisk (Squid) som sätter fula bläckspår på däcket.

En eftermiddag får Stina för sig att hon skall tvätta håret medan jag tar mig en eftermiddagslur. Hon ligger på knä i sittbrunnen och hinner precis skölja ur håret, när en av styrlinorna till vindrodret går av. Hon kastar sig på ratten för att handstyra och ropar på mig, för att få hjälp med bytet av linan. Yrvaken tittar jag ut och får mig ett gott skratt då jag får se Stina stå och styra med bar överkropp och med vått rinnande hår hängande ner i ansiktet. Jag kastar mig efter kameran men här har Stina tur, då batteriet tyvärr är slut.

Dagarna går och vi kommer allt närmre målet. För det mesta så har vi konstiga strömförhållanden med besvärlig sjö, men ibland får vi medström med lång härlig dyning, underbara passadvindsförhållanden och komfortabel segling. Då ökar farten 1 knop till ungefär 7knop och livet känns underbart. Tyvärr är dessa tillfällen inte långvariga.

Näst sista dagen passar vi på att duscha och tvätta håret. Då vi eftermiddagen sitter och fikar så kommer det en våg som bryter precis i aktern på båten. Vi får massor av vatten i sittbrunnen och blir delvis dränkta i saltvatten, så var det med den duschen.

Vi ser allt fler fåglar och sista natten har vi besök av en ung Bobby (Sula) som envist har gett sig den på att åka snålskjuts mot Cocos Keeling. Vi har all möda att hålla honom borta, eftersom han inte förefaller att vara riktigt rumsren ännu.

Under hela överfarten har vi inte fiskat en enda gång, ingen har känt sig hågad att ta hand om en eventuell fångst i den bråkiga sjön.

Sista dagen lättar dock vinden och vi kan slå ut ett rev och lägga i Fiskelinan. Vid middagstid, siktar vi Cocos Keeling Island på vår babords bog och lite senare ropar vi upp myndigheterna för att avisera vår ankomst och begära inklarering. Vi ser också ett segel för om oss, det är den Holländska båten White Haze som kommer från Christmas Island.

Vår fiskelycka ser ut att svika oss, men precis då vi skall plocka upp linan så nappar det. En två kilos Yellowfin Tuna kan landas och därmed så är kvällens middag räddad.

Passagen in på den stora lagunen blir enkel och vi kan ankra i lä bakom Direction Island i kristallklart turkos vatten, bland ett 10 tal andra långseglare. En av dem har Svensk flagga i aktern, det är en vacker 62 fots Hallberg Rassy med namnet Yaghan som seglas av Arne och Helen Mårtensson från Stockholm.

Vi har seglat 1560 sjömil på strax under 11 dagar, vilket ger strax över 6 knop i genomsnitt och en bästa dygnsdistance på 161 nm.

Medan vi väntar på inklarering, passar vi på att skura däcket och rensa bort alla flygfiskar som ligger inklämda i skrymslen lite här och där. Ett par revhajar cirklar runt båten för att få sig en liten munsbit. Inklareringen går enkelt och snabbt och vänliga tullare hälsar oss välkomna. Det känns underbart att vara tillbaka i denna miljö med vit sandstrand kantad med Cocospalmer och inbjudande badvatten fritt från dödliga maneter och krokodiler. Efter en god sundowner, njuter vi av nystekt tonfisk, klyftpotatis och en god sås, innan vi sjunker in i en skön välbehövlig sömn.

Cocos Keeling Island

Cocos Keeling upptäcktes 1609 av sjöfararen Kapten William Keeling från ”East India Company”. Den första bosättningen på ön, skedde 1825av engelsmannen William Hare. Han följdes 1827 av John Clunies-Ross med familj, som efter 1831 var ensamma ägare av ögruppen. Arbetskraft importerades för att förbättra de redan befintliga Cocos plantagerna, vid en tid då Copra var en eftertraktad vara. Arbetskraften hämtades från Öst Afrika, Kina, Java, Borneo och Malaysia.

År 1978 köpte Australiska staten familjen Clunies-Ross intressen i Territoriet och 1984 valde öborna att bli integrerade med Australien. Territoriet består av 2 st atoller, North Keeling som är obebodd och Australiens minsta naturreservat. Huvudatollen, Cocos Keeling, ligger 24 km söder om och består av 5 större öar (och många mindre) varav 2 st är bebodda. West Island är administrativt centrum och bebos av 150 människor, mestadels från Australien. Här ligger också ögruppens flygplats som har en startbana stor nog för Jumbojet eller B-52, som kanske är det som den är tänkt för.

På östra sidan av lagunen ligger Home Island som befolkas av 450 st ättlingar till de första importerade arbetarna. Dessa Malajer är Muslimer och talar en lokal dialekt av Malaj. En färja gör dagliga turer, de 5 sjömilen mellan dessa öar. Två sjömil norr om Home Island ligger Direction Island där vi seglare ligger ankrade. Det är den lämpligaste ankarplatsen, eftersom övriga lagunen är grund, full av korall huvuden och därmed svårnavigerad.

Vi gjorde flera turer i vår dinge till Home Island där det fanns en liten affär med färskvaror som fylldes på varje vecka. Här fanns också Internet och en liten restaurang. Invånarna bor i moderna små låga hus, som ligger i snörräta rader och ser nästan likadana ut. Det är rent och prydligt men helt i avsaknad av charm. Trots att det allra mesta är inom gångavstånd så har nästan alla familjer någon form av fordon. Fyrhjuliga motorcyklar är det vanligaste men det finns även några bilar och pick-up:er. Mitt i byn ligger en stor samlingslokal som avviker från den övriga bebyggelsen genom att det stå på höga stålben som är fastgjutna i en stor betongplatta. En bred trappa leder upp till breda, kraftiga portar och alla fönsteröppningar är försedda med överdimensionerade luckor. Hela byggnaden ger ett otroligt stabilt intryck. Den är byggd på det viset för att kunna fungera som Tyfon skydd om ett tropiskt oväder skulle dra förbi. På vägen tillbaka från Home Island, passerar vi ett stort grundflak, där det formligen kryllar av Havssköldpaddor. De simmar snabbt iväg då vi kommer för närma med dingen.

Vi tog färjan över till West Island en dag, men fann inte mycket mer av intresse där. Inte heller här fann vi någon större charm och det Australiska inslaget var påfallande. På vår ankringsplats på Direction Island hade vi det däremot skönt och avslappnande bland många trevliga långseglare.

Dagen efter vår ankomst, anlände ytterliggare en båt med Svensk flagga, så nu var vi i majoritet. Det var Escargot med hemmahamn i Gävle. Rick byggde henne där för många år sedan och har sedan dess varit ute och seglat på världshaven i 13 år. Han är nu på väg mot Thailand där han har ett jobb som charterskeppare som väntar. Vi träffade också Arne och Helén på Yaghan och fick möjlighet att inspektera deras fantastiska skepp. Det blev några goda middagar tillsammans, i både deras och vår båt och det blir säkert fler framöver, då vi skall segla samma rutt. De har ju själva ägt en Stratus tidigare och kände säkert lite nostalgi då de var ombord i Christina.

På stranden fanns det en ”yachtclub” med tak och öppna sidor. Från taket fanns det vattenuppsamling till 2 st stora tankar. Vattnet var nästan slut men räckte ändå till för att vi skulle kunna tvätta upp lite lakan och kläder. Det ordnades ”pott-luck” en kväll och alla seglarna tog med sig någon rätt in för det gemensamma knytkalaset som var väldigt trevligt. Nästan alla båtar som besöker atollen, sätter upp sin namnbräda på yachtklubben. Så gjorde även vi. I lite vrakgods karvade vi in båtens namn och hemort och hängde den därefter upp i taket bland ett hundratal andra namnbrädor. Det har varit båtar från Råå här tidigare. På vattentanken står det målat med stora blå bokstäver, ”Tai Fun, Råå- 92". Färgen börjar dock blekna lite, så Tomas det är snart dags att segla ner och bättra på namnet lite.

Annars var det nog livet i vattnet som gav oss mest på Cocos Keeling. Vi låg ankrade på ca 6 m djup på fin sandbotten och med kristallklart vatten och badade därför så ofta vi ville bland små nyfikna revhajar och kirurgfiskar. Vi snorklade ofta i ett pass, söder om Direction Island, där vattnet strömmade in från havet. Här fanns det massor av revfiskar och även lite större revhajar. Under ett koralhuvud brukade vi ofta se ett par st White Tipp ligga och dåsa. En av dagarna kommer det en stor Gray Reef Shark och passerar oss lite väl nära. Den fortsätter upp på revet men vänder och kommer tillbaka och passerar ännu en gång på bara ett par meters avstånd. Den är säkert bara nyfiken, men vem vågar chansa. Det känns ändå inte helt komfortabelt, så vi tar det säkra för det osäkra och pallrar oss upp ur vattnet. Tyvärr gick vår lilla kamera sönder precis innan vi kom fram till Cocos så några undervattens bilder blir det inte härifrån. Det är lite synd, eftersom vi såg en hel del fiskar vi inte sett tidigare.

Efter nästan 14 dagar på Cocos Keeling är det dags för det stora språnget över Indiska Oceanen. Vi har 2000 nm framför oss och förbereder oss på ca 14 dagars segling. De båtar som ligger här, delas nu upp på 2 olika rutter. Förutom ett fåtal som går mot Thailand så går ca hälften till Chagos och Madagaskar och andra halvan mot Mauritius. Själva väljer vi att gå till Rodriguez som ligger strax innan Mauritius.

Cocos Keeling – Rodriguez

Vi avseglar i fint väder och som vanligt frisk passadvind. Segelsättningen är den numera vanliga, med 2 rev i storseglet och focken utbommad. Yaghan skulle också ha avseglat men avvaktar, eftersom deras väderprogram förutsäger hårda vindar och hög sjö om några dagar. Själva resonerar vi som så att vi ändå hade avseglat om Yaghan inte legat här och ingen kan ändå förutsäga vädret i 14 dagar så vi kommer ändå säkert att få en blandad kompott, oavsett när vi avgår.

Senare under dagen kommer det en del mörka moln med regnbyar så vi rullar in och ut på genuan för att anpassa segelytan till rådande omständigheter.

Under natten möter vi 2 större fartyg, varav det ena har kollisionskurs med oss. Jag ropar upp det på radion och en kapten svarar på lite svårbegriplig engelska, att han ser oss och ändrar kursen något. Fartyget passerar os på ca 0,5 sjömils avstånd och efteråt ropar jag upp fartyget igen för att tacka för deras vänlighet. Kaptenen föreslår att vi byter kanal och därefter för vi ett långt samtal om våra respektive rutter. De är kontrakterade för 3 st resor med järnmalm till Kina från Brasilien, dit de nu är på väg. Detta är sista turen och efter den skall kaptenen som är från Filipinerna hem på en välbehövlig semester. Han är väldigt intresserad av vår resa och ställer massor av frågor om var vi varit och hur vi har det ombord. Han har aldrig träffat någon långseglare ute på havet och berättar att han efter vårt samtal skall berätta vad han fått veta för resten av besättningen. Vi önskar varandra en lycklig resa och de försvinner så småningom under horisonten i sydväst. Trots att båten är väldigt stor (80 000 ton), så ser vi den bara ca 5-6 sjömil i den höga sjön. Det är här ute på oceanerna som man önskar att man hade AIS (automatic identification system) som kunde ge en varningssignal i god tid innan ett fartyg nalkades.

Andra dagens kväll, så ökar vinden ytterliggare så vi tvingas att plocka ner storseglet. För bara en något inrullad fock, rusar vi ändå fram i 6,5 knop. Matlagningen är inte enkel men Stina kämpar tappert på i pentryt och är väldigt glad för att hon har förberett de första middagarna innan vi avseglade.

Det rullar våldsamt,så till och med våra speciella muggar med bred gummiförsedd botten välter, trots att de står på klibbduk. Saften rinner ut över sittbrunnen och dynorna och det blir klibbigt värre. Jag beslutar mig för att äta under däck, medan Stina envisas med att sitta uppe. Hon får sällskap av en Bobby fågel som vill ha gratis lift och sätter sig på vår akterbåge, kanske den kände matdoften. Det gör väl inte så mycket att den åker snålskjut, men den är inte rumsren och sätter sina visitmärken i sittbrunnen, i orolig närhet av den ätande Stina. Hon jagar bort den med flugsmällaren, men den envisas med att komma tillbaka. Tillslut ger den tillfälligt upp och Stina får lugn och ro. På mitt nattpass är den dock tillbaka. Men några fullträffar med flugsmällaren, jagar ut den på havet för gått.

Tredje dagens morgon sätter vi det dubbelrevade storseglet igen, men de blir ganska kortvarigt. På eftermiddagen drar det i igen och vi tvingas återigen bärga det. Båtarna längre fram, har det om än besvärligare än vi. På Zebra-Net, vårt radionät för båtar på Indiska Oceanen, får vi höra att Amerikanska Marcy har fått skador på sin Sprayhood då en våg tryckte till den. Holländska White Haze har fått en ruta sönderslagen då en i besättningen flög in i den med huvudet före. Huvudet klarade sig bättre än rutan och kom undan med smärre blessyrer.

Vi går ett dygn för bara focken, därefter skär vi i 3e revet och hissar åter storseglet som nu bara når upp till vantspridaren. Båten går något lugnare då vi kan ha lite storsegel uppe, den rullar lite mindre. Dessutom är det lättare att reglera farten genom att rulla in eller ut på focken.

Några dagar senare kommer det ett stort svart moln akterifrån och vinden dör nästan helt. Det slår och smäller i seglen men vi har fått tillräckligt med erfarenhet för att undvika att slå ut reven och avvaktar. Istället används tillfället till att duscha och jag dristar mig till och med till att raka mig. Efter någon timma så ökar vinden plötsligt igen från ca 5 till 35 knop. Storseglet kommer åter ner i en fart, för att åter sättas några timmar senare innan det mörknar. Efter ett par dagar med 10-13 m/s och dubbelrevad stor, ökar passadvinden igen och storseglet får åter plockas ner. Den starka vinden består i 4 dagar då det hela tiden blåser mellan 14 och 18 m/s. Segelytan regleras genom att vi rullar in och ut på focken och tillvaron i sittbrunnen blir allt annat än komfortabel med ständigt överrykande sjö.

En dag upptäcker vi att det kommit in vatten på durken inunder navigationsbordet och vi har också vatten på toaletten. Var kan det komma ifrån? Ett tag så befarar vi att det läcker in mellan skrov och däck men jag har även en misstanke att det kan komma från akterstuven. Stina ligger och sover i akterkojen i lä så vidare undersökning får vänta. När hon skall gå upp så ber jag henne känna under madrassen och mycket riktigt så är det blött där och även madrassen är ganska så sur. Visserligen använder vi kojen som sjökoj, men det innebär ju inte att det behöver vara vatten i den. Vi får flytta ut i salongen och fortsätta att sova där. Läckaget beror på att en kabelgenomföring i aktern läcker in. Dessutom så är packningen i luckan trasig och överspolande sjöar kan säkert hitta sin väg in där. Det är blött i botten på akterstuven och via en slanggenomföring i akterskottet som sitter lågt, släpper det in vatten i styrbords akterkoj. Vattnet följer kojbotten hela vägen fram till skottet och in i toaletten. Härifrån fortsätter det in under navigationsbordet. Som tur var, var det inte skarven mellan skrov och däck som läckte. Problemen verkar inte så stora men tätning får avvakta till vi kommer i hamn. Vi stoppar tvättsvampar i akterstuven som vi vrider ur varje timma och det klarar temporärt läckaget in i kojen. Givetvis händer det, vid ett flertal tillfällen, att man blir dränkt av vatten, då man håller på och vrider ur svamparna.

Som ett brev på posten lägger vår antentuner av efter ett par dagar. Den sitter monterad i akterutrymmet och det visar sig att ett par kabelskarvar har fått så mycket saltvatten på sig att de korroderat så att kontaktproblem uppstått. Så för att vi skall kunna få ner väderprognoser och kunna hålla kontakt med andra via radion, så får jag göra mitt bästa för att försöka skarva om kablarna. Det lyckas och vi får åter liv i radion igen.

Ett annat problem som uppstår, är att vår GPS navigator lägger av. Vi misstänker att det är antennen som nu fått nådastöten i det dåliga vädret. Den har ju, sedan tidigare, uppvisat tendenser att lägga av emellanåt. Första gången vi hade problem, var redan i Tasmanien. Som tur var så inhandlade vi en handburen GPS i Broome och den får nu träda i tjänst. Vi har dessutom en GPS mottagare som vi kan koppla direkt till vårt navigationsprogram i datorn så vi är inte strandsatta.

Dagarna går med fortsatt hårt väder. Vi passar ständigt upp vindrodret, smörjer blocken och byter linor om det behövs. Det är ju vår bästa styrman och får absolut inte strejka. Stina gör heroiska insatser i pentryt med brödbak och matlagning och vi äter gott. Det är väldigt viktigt och ökar på välbefinnandet under den okomfortabla seglingen.

I slutet av seglingen minskar vinden något och vi kan åter sätta storseglet med 2 eller ibland 3 rev. När det återstår 3 dagar beräknar vi vår ankomst och ser att vi kan komma i hamn sent på eftermiddagen om vi håller en genomsnittsfart av 6,4 knop. Vi pressar på så gott det går för att slippa tillbringa sista natten drivande utanför kusten. Sista dagen handstyr vi för att ytterligare kunna hålla hög fart.

Vinden avtar ytterligare och vi lägger i Fiskelinan för att få fisk till middag. Det nappar och vi halar in en fin Tonfisk. Just som vi skall lyfta den ombord så lyckas de skaka sig loss och någon mer fisk nappar inte.

Sent på eftermiddagen kan vi runda grundflaken utanför Port Mathurin på Rodriguez. En kort bidevindsbog för oss in till revet där vi går igenom en kanal in till hamnen. På myndigheternas anvisning, förtöjer vi utanpå en bogserbåt klockan 16.45 lokal tid. Vi har avslutat den hårdaste och mest obekväma passagen som vi hitintills haft på vår jordenruntsegling. Sträckan som är 2034 sjömil har vi avverkat på 13 dygn och 10 timmar, vilket innebär 6,3 knop i genomsnitt.

En massa personer från olika myndigheter kommer ombord och klarerar in oss. Just innan solen sjunker under horisonten kan vi lämna bogserbåten och gå ut och ankra i hamnbassängen tillsammans med Yaghan, Marcy och White Haze. När vi ordnat upp det nödvändigaste, slår vi upp varsitt glas vitt vin och tar en kort paus innan Stina startar upp med att laga pizza. Det är underbart att jobba i pentryt, tycker hon, när allt är stilla och det man sätter ifrån sig fortfarande står kvar på samma plats! Efter en god middag, är det 2 nöjda och lyckliga seglare som kryper till kojs.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 39. Maskarenerna.

(2008.09.18. - 2008.10.28.)

Rodriguez.

Maskarenerna är det gemensamma namnet på öarna öster om Madagaskar varav de 3 största är Rodriguez, Mauritius och Réunion. De 2 förstnämnda bildar tillsammans Republiken Mauritius och fick sin självständighet från Britterna 1968. Republik blev de så sent som 1992, och ingår fortfarande i det Brittiska samväldet. Sedan några år tillbaka hyser Rodriguez en vis självständighet vad gäller interna angelägenheter på ön. Rodriguez är en ganska liten ö (108 kvadrat km) och är liksom de andra öarna av vulkaniskt ursprung. Det bor ca 40 000 människor på ön varav de flesta är Creoler. Men det finns också inslag av Kinesiska och Indiska folkslag. Vad är då Creoler för några? Ja om vi har förstått det rätt, så är det en mix av ättlingar till slavar från Madagaskar och Afrika samt en mindre del av invandrade Européer. Hur som helst så är alla man möter vänliga och trevliga och förefaller väldigt harmoniska och stolta. Man får en känsla av att de tar dagen som den kommer.

Vi försöker också att ta dagen som den kommer och efter en lång överfart så kommer den alltid med en massa jobb. Durkar, pentry och toalett måste tvättas med färskvatten för att avlägsna allt salt som vi drar ner. Sängkläder och sittbrunnsdynor samt de kläder vi använt under överseglingen måste också tvättas och befrias från salt. Dessutom tvättar vi av allt klibbigt salt från sittbrunn, däck och räcken på båten. Så vi får ta dingen in till hamnkajen ett par gånger för att fylla våra vattenflaskor. Kläder och sänglinnen slipper vi tvätta själv. Birgit, en tysk dam som bott här i 13 år tar hand om den för ca 50 kr maskinen. På kvällen går vi på restaurang tillsammans med de övriga långseglarna, men innan dess blir vi bjudna på en sundowner ombord på Yaghan. Även de tycker att överseglingen varit en av deras jobbigaste hitintills. Deras kutterstagsfock kom nerramlande mitt i natten, då topp karbinhaken sprack i godset. Mycket är maskinellt och bekvämt på båten men när något fallerar med rigg och segel då pratar vi om stort och tungt. Det blir ett trevligt restaurangbesök med mycket god mat och massor av samtalsämnen. Det visar sig att ingen av båtarna har undkommit den hårda överfarten helt utan problem. Ada på White Haze hade fallit handlöst genom ruffen och slagit i huvudet i en fönsterruta så att den gick i bitar. Ada klarade sig med smärre blessyrer. På Amerikanska Marcy, gick sprayhooden sönder när en våg bröt in över båten och vi hade som sagt våra läckage problem.

Nästa dag så är alla fullt sysselsatta med underhållsarbeten. Vi drar om ventilationsslangen från septiktanken och tätar det gamla hålet, så nu skall vi slippa få in vatten i akterkabinen. Vi förstärker även storseglet på utsatta ställen, slitaget är stort när det står och nöter mot vant och vantspridare dag efter dag. Den nu torkade dynan från akterkojen, har spruckit i tyget på undersidan och blir lagad. Dessutom så har vi trasiga sömmar på sprayhooden. Det har blivit en följetong och ett ständigt återkommande arbete. Den intensiva solstrålningen, knäcker tråden. Kanske har man inte använt vaxad tråd, som man normalt gör i seglen, vilka också klarar sig bättre.

Nästa dag har vi hyrt bil, av en Kinesisk affärsman, tillsammans med Akko och Ada på White Haze. Först vinkar vi dock av Yaghan som ger sig av emot Mauritius. Eftersom det är lördag, besöker vi även marknaden för att inhandla frukt och grönsaker. Det är en livlig kommerce och ett färgsprakande scenario som möter oss. Sen bär det iväg med hyrbilen till motsatt sida av ön. På smala slingrande vägar och mot slutet väldigt skumpiga, så kommer vi till en anläggning för uppfödning av Giant Tortoise (Jätte land sköldpaddor). Anläggningen har fått namn efter en Fransk naturalist som hette François Leguat. År 1691 så upptäckte han att det fanns en stor mängd av vilda sköldpaddor på ön. Tyvärr så medförde ryktet om hans upptäckt att sköldpaddorna var totalt utrotade efter ca 100 år. Men år 2006 så återinfördes 2 st arter till den då nyöppnade parken. Det är en stor sköldpadda som kommer från Aldabra öarna norr om Madagaskar och en mindre art som kommer från Madagaskar. Båda arterna har fortplantat sig i fångenskapen, så nu är deras fortlevnad på öarna säkrad. Anläggningen möter oss med en fin receptionsbyggnad med restaurang och ett litet museum. I entréavgiften ingår guidad tur i parken och även i en nyöppnad grotta inom området. Sköldpaddorna lever i en skyddad ravin, där man delat upp dem efter vikt och avgränsat dem med stengärden. De har stora områden att vistas på och träd och buskar att söka skugga inunder. Vi besökare får gå in i inhägnaderna och fritt ströva omkring och även klappa sköldpaddorna. Vi har även turen att se en av Madagaskarsköldpaddorna lägga ägg i en grop i sanden. När man ser ansiktet på dessa urtidsdjur, så är det lätt att förstå vem som stått förebild för filmfiguren E. T. Rundvandringen i den djupa kalkstensgrottan är också väldigt sevärd med många stalagtiter och stalagmiter och andra formationer. Vår vackra kvinnliga guide är påläst och gör ett fint jobb och vi lär oss en hel del om både sköldpaddor och grottor.

Efter lunch i anläggningens restaurang, kör vi vidare över den bergiga ön mot sydkusten. Vi förvånas lite av att det bor så mycket människor högst uppe på bergskammarna. Kanske är det för att klimatet här är lite svalare och bättre lämpat för odling. Efter en avstickare mot sydkusten och ostkusten så återvänder vi sent på eftermiddagen. Nästa dag ger sig White Haze av och det är bara vi och Marcy kvar. Vi fortsätter med lite underhållsarbeten på båten men hinner även med en del promenader i omgivningarna. En av dagarna då Stina har huvudvärk ger jag mig av över berget till en vik strax väster om Port Mathurin, som heter Oyster Bay. Här bor en man som heter James Waterstone och som har gästböcker där seglande besökare har skrivit i sen många år tillbaka. Jag får fråga mig fram innan jag till slut hittar hans hus. Han blir glad då jag kommer och bjuder in på en kopp te. Jag får se alla hans gamla böcker och hittar även några Svenska seglare som skrivit i dem. Han berättar att hans förfäder utvandrade från Irland och att släkten Waterstone finns spridd över stora delar av världen. Innan vi skiljs så pratar vi om att göra en utflykt till östra kusten och vandra där. Jag får också med mig en gästbok som vi kan skriva i.

Några dagar senare så träffas vi och tar bussen tvärs över ön till den östra sidan. Det är lustigt med bussarna, som alla har sitt eget namn, t.ex. Road Commander, Prins of Love, The Road Princess eller King of the Road. När vi kommer fram, vandrar vi utmed stranden till en vik med en fin sandstrand. James berättar mycket om sitt liv på Rodriguez och vi berättar om vårt liv i Sverige och vår pågående segling. När han får reda på att Stina är sjuksköterska så har han många problem och krämpor han vill diskutera så Stina får ge lite konsultation ännu en gång. Vi har badkläder med, men just då vi fikar vid den vackra sandstranden så välter molnen in och det kommer även några regnstänk så vi avstår från bad.

En av dagarna så kommer det in en ensamseglare från Azorerna. Det är Alexander som är fiskare till yrket. Han har varit ute i 1,5 år och på den tiden hunnit ner om Patagonien och Kap Horn i Sydamerika. Under en middag så berättar han att det är andra gången han seglar jorden runt. Första gången var för 7 år sedan. Den gången angjorde han Rodriguez med bruten mast på sin 36 fots Bavaria. Han fick hjälp av några ur lokalbefolkningen med att finna en lämplig bambu som riggades upp som nödrigg och med den tog han sig sen till Sydafrika, där han fick ny mast. Båten har han haft mycket problem med eller som han själv uttryckte det, ”lot´s of problem, should never leave the harbour”. Nåja den har ju trots allt tagit honom 1,5 varv runt jorden även om den läcker på de mest otänkbara ställen. Med tanke på försäljnings succén, får vi väl anta att dagens Bavarior håller högre klass, men vi har våra tvivel.

Från de båtar som gått rutten via Chagos arkipelagen, får vi veta att en Fransk båt har draggat upp på revet där. Under en natt fick de en regnby med 50 knops vind som varade under en timma. Alla båtarna fick stötta upp med motorn för att inte driva iväg och alla hade fullt upp med sina egna båtar. Motorn på den Franska båten startade inte och det slutade uppe på revet. Några dagar senare får vi veta att den inte går att rädda. Trots att det är en stålbåt så har den fått ett stort hål i sidan och det Franska paret tvingas att överge den. De hade tyvärr heller inget tillstånd att vistas i arkipelagen och kan därför påräkna sig dryga böter samt kostnader för bortforsling av båten. Under vår resa hitintills är det ett 10 tal båtar som mött samma öde. Denna typ av händelser hör man mycket lite om innan man ger sig av.

Vi besöker en institution där man tillverkar smycken och andra suvenirer av kokosnötsskal. Det är handikappade som på så vis får sysselsättning och en liten inkomst. Vi handlar några smycken och suvenirer och ger på så vis ett litet bidrag till verksamheten.

Vi tycker väldigt mycket om Port Mathurin med sina smala gator med små butiker och med härlig grönska var man går. Människor är vänliga och intresserade och förefaller att leva ett lugnt och behagligt liv.

Dagen innan vi skall ge oss av är en lördag och marknadsdag och vi passar på att fylla på med frukt och grönsaker. På marknaden finns även en konstnär som säljer målningar och Stina blir förtjust i 2 st som hon inhandlar. Den ena postar hon till sin syster i Sverige som födelsedagspresent. Kvällen avslutas på restaurangen tillsammans med Pam och Bill från Pelikan Express. De kom in för några dagar sedan och skall också segla vidare i morgon, de seglar till Réunion och vi går till Mauritius.

Tidigt nästa morgon får vi kontakt med Coast Guard, de skall kontrollera alla våra papper och se till så att vi inte har några fripassagerare. Checkat ut med tull och immigration har vi gjort dagen innan. När allt är klart, så lämnar vi Port Mathurin och Rodriguez kl. 06.30. Vi tar 2 rev i storseglet och bommar ut genuan. Första dagen har vi många regnbyar och väldigt orolig sjö. Det börjar likna en repris på förra överfarten om än att det bara är tre dagar. Det blir mycket segelexercis men fram emot kvällen mojnar det något och vi kan slå ut andra revet. Nästa dag stabiliseras vädret under dagen och det består ända till vi kommer fram. Vi möter många fartyg och något av dem har kollisionskurs. Genom kontakt med VHF radion så löser det sig alltid och fartygen väjer alltid undan. Förmodligen går det en rutt mellan Sydafrika och Sydostasien här. Även på natten, möter vi en del fartyg. Ett av dessa kommer på kontrakurs och jag ropar upp det och får veta att det är Mauritius Trochetia, ett av de fartyg som tillsammans med Mauritius Pride trafikerar Rodriguez. Den tredje dagen, då vi har 50 nm kvar, siktar vi Mauritius bergstoppar. Vinden lättar ytterligare och vi kan föra fullt storsegel. Fiskelinan läggs ut men resultatet uteblir. Vi rundar Mauritius nordspets och seglar i frånlandsvind utmed den västra kusten. Vi passerar Grand Baie som är en fin och skyddad ankarvik och angör Port Louis mitt på eftermiddagen. På väg in genom hamnen ser vi hundratals Taiwanesiska fiskebåtar, så det är kanske inte så konstigt att vi inte fått någon fisk. Senare får vi höra att Taiwan köpt upp fiskerättigheterna för Mauritius. Fisken är väl slut på hemmaplan, så nu skall dom fiska slut i Indiska Oceanen. Fiskare är ett konstigt släkte. Vi fortsätter längst in i hamnen och förtöjer utanför en byggnad där myndigheterna håller till. En timma senare är vi inklarerade och kan för motor köra över till marinan, som ligger på motsatt sida av hamnbassängen. Här ligger många båtar som vi träffat tidigare och det är ganska fullt längs med kajerna. Vi lyckas klämma in oss på den sista lediga platsen strax intill Yaghan och en annan större tysk båt. När vi kommit i ordning och registrerat oss i marinan, så går vi och tar en efterlängtad dusch och njuter länge i de varma vattenstrålarna. Efter en god middag går vi tidigt till kojs för att vila ut.

Mauritius

Första dagen i hamn har vi sovmorgon och en lång frukost. Arne från Yaghan tittar över på en kopp kaffe och en pratstund. Heléns mamma har gått bort och Helén har fått åka hem till Sverige för att ordna med begravning och allt däromkring. Senare hörs ett hallå från kajen. Det är en Svensk kille från Göteborgstrakten som heter Lennart. Han är här nere och installerar en offset press och har varit här i 11 månader. Vi får en kort pratstund över kajkanten men han lovar att komma tillbaka senare.

Mauritius upptäcktes först av Araberna på 900 talet, men koloniserades inte förrän i början av 1600-talet av Holländare. De döpte ön efter sin dåvarande regent, prins Maurice Van Nassau. Innan de lämnade ön 1710, så lyckades dom utrota Ebenholts skogarna och även Dodo fågeln. Fem år senare tog Fransmännen över ön och grundade Port Louis, som senare blev huvudstad. År 1810 utkämpades ett sjöslag utanför ön mot den Brittiska flottan. De är det enda sjöslag som Napoleon vann. Tre månader senare var Britterna tillbaka med en överraskande attack som tvingade den Franska guvernören att ge upp Mauritius, Rodrigues, Reunion och även Seychellerna. Vid förhandlingarna 1814, fick Frankrike behålla Réunion men avstå de övriga öarna. Som jag tidigare nämnt så blev Mauritius självständigt 1968 och Republik år 1992. Engelska är det officiella språket men de flesta, av de 1,2 millioner människorna, pratar Creol och Franska. Befolkningen består av Creoler, Indier, Muslimer, Kineser och Européer i en salig blandning och i stort sett alla religioner är representerade på ön.

Första dagen iland, tar vi en sväng upp i stan, men allt är stängt för att det är sista dagen i Ramadan och därmed helgdag. Stan är en salig blandning av gammalt och nytt och av olika stilar. Här trängs moderna skyskrapor i glas, med trähus i kolonial stil och kinesiskt inspirerade trähus med balkonger runt fasaderna. Det finns också en Kinatown där kommersen frodas och mitt i denna ligger det en Moské. Det är ganska smutsigt och skräpigt överallt förutom utmed ”the Waterfront” som är nybyggt och väldigt rent.

Vi träffar en Taxi chaufför som heter Rashid och som erbjuder sina tjänster för alla seglare i Marinan. Han är väldigt trevlig och dessutom billigare än alla andra taxi. Han kör hellre till en lägre taxa än sitter och väntar på gräsmattan som de andra taxi chaufförerna. Han tar oss till gas stationen där vi får fyllt vår gasolflaska och han kör oss till ”Jumbo”, den stora supermarketen i Port Louis utkant. Här finns allt att köpa, även om importerade varor är lite dyrare än vad vi är vana vid. Importerat kött från Australien är dock ganska billigt och lika gott som i Australien. På Stinas födelsedag den 6e november åker vi på en tur runt ön tillsammans med Ginger och Peter på Marcy. Rashid är chaufför och guide och tar oss runt till olika sevärdheter. Vi promenerar i den botaniska trädgården och vi tittar på ett Hinduiskt tempel i byn Triolet. Maheswarnath, som templet heter, byggdes 1919 och är fantastiskt utsmyckat med gudabilder av Shiva, Krishna, Vishnu, Muruga, Brahma och Ganesha. Allt är målat i vackra, klara färger. Vi besöker en verkstad där de tillverkar fartygsmodeller av alla möjliga slag. Från Amerikas Cup båtar till modeller av Wasa och Cutty Sark. En detaljerad modell av Cutty Sark kostar ca 7000 sek och skulle säkert pryda sin plats i vårt hus. Tyvärr har vi inte plats i båten och hyser även våra tvivel på att den skulle komma hem hel. Ganga Talao eller Grand Bassin som den också kallas, är en av två naturliga sjöar på Mauritius. Den ligger högt uppe i bergen och är egentligen resterna av en vulkankrater. Den kantas av tempel och är en viktig plats för Hinduiska pilgrimer under Maha Shivratree festivalen. Världens näst högsta staty av Lord Shiva finns också på en höjd ovanför sjön. I träden runt statyn, finns det massor av Apor och då Stina plockar fram bananer så kommer de ner från träden för att snappa åt sig läckerheterna ur hennes hand. Sent på kvällen kommer vi tillbaka efter en härlig utflykt och kan fira Stinas födelsedag tillsammans med Ginger och Peter samt Arne från Yaghan. Lite senare kommer även Gif och Paddy från Amerikanska Phoenix över. De har kommit in under dagen efter att ha varit uppe på Solomon Island i Chagos arkipelagen.

En dag tar vi lokalbussen upp till den norra delen av ön, till en bukt som heter Grand Baie. Här ligger det många lokala båtar uppankrade i den skyddade bukten och många av dem verkar vara turist- eller utflyktsbåtar. Hela byn i, längst inne i bukten, har en starkt turistisk prägel över sig. I Port Louis besöker vi givetvis även den lokala marknaden. Här råder det en ivrig kommers med grönsaker, frukt och kött. Grönsaker och frukt finns i en särskild byggnad och allt är väldigt fräscht och inbjudande upplagt. I andra byggnader har man fisk och kött. Vi behöver handla ägg och går in i byggnaden för fjäderfä. På en disk ligger det massor av styckade kycklingar och framför disken står det staplar av äggfack. Utmed den bakre väggen är det hönsburar med levande kycklingar uppstaplade. Längst upp på staplarna spatserar det två stolta tuppar, helt ovetande om deras framtida öde och det ligger en död höna i en fönsterkarm. Hade dom Svenska hälsovårdsmyndigheterna varit här så hade dom nog brutit samman totalt.

Lennart kommer ner och hälsar på vid ett par tillfällen och i hans bil gör vi en utflykt till ett högt berg med fantastisk utsikt över Port Louis. Vid ett annat tillfälle bjuder vi på middag ombord och vi har mycket att prata om, då det visar sig att även han har segelbåt hemma i Sverige.

Efter nästan 14 dagar så gör vi klart skepp och klarerar ut från Mauritius en tidig söndag morgon. Vi går för motor ut ur hamnen och sätter fullt segelställ i strålande solsken och ganska svag bris. Efterhand så mojnar vinden och vrider emot för att lite senare dö ut helt. Vi tuffar vidare för motor i lä bakom ön och efter en halvtimma så kommer vinden tillbaka. Vi kan sträcka upp på en biddevindsbog som så småningom öppnar upp och blir till halv vind. Några Delfiner kommer förbi och önskar oss en trevlig resa. Redan innan det mörknar helt, så kan vi skymta de höga bergstopparna på Réunion. Natten bjuder på behaglig segling i strålande månsken och på morgonen möter oss ett par Pilotvalar. När vi närmar oss ön, ser vi de stora lavafälten som likt floder sträcker sig ända ner till havet från den ännu aktiva vulkanen. På några ställen ryker det fortfarande från den heta lavan. Vid sydostspetsen drar vinden i rejält och vi får ta ner storseglet och segla för genuan upp längs sydkusten. Strax innan lunch kan vi med hjälp av 2 ensmärken styra in i hamnen i St Pierre och blir anvisade en plats av ett holländskt par som kommit dit ett par dagar tidigare.

Réunion

Nu har vi kommit till en Fransk ö och här går naturligtvis inklareringen med en klackspark. Vi sköter det hela på hamnkontoret och fyller i ett papper som de faxar till Immigration och Tull, sen är det hela klart. Tänk om det vore lika enkelt överallt och varför skulle det inte kunna vara det. På hamnkontoret får vi också veta att man ligger gratis första veckan. Efter besöket på hamnkontoret bär det av till turistkontoret för att försöka få lite information. Tyvärr är nästan all information på Franska och personalen pratar också bara franska. Vi får i alla fall fram lite om ön och går därifrån lite klokare.

De första dagarna tar vi det som vanligt lugnt. Vi gör lite underhållsarbete på båten och bekantar oss med de närmaste omgivningarna. Vid sidan av Marinan, finns en fin sandstrand som är skyddad mot dyningen från havet av ett korallrev. Här badar vi och snorklar på revet. Det finns massor av koraller men färgerna är ganska mörka. Det finns också många revfiskar av samma typ som vi sett tidigare. De är mindre här men om möjligt ännu klarare i färgerna. Helt orädda är de också så man kommer väldigt nära.

På busstationen får vi tidtabeller och rutt listor och någon dag senare går vi upp tidigt på morgonen, innan det ljusnar, för att ta bussen upp i bergen. Vi åker först till grannstaden St-Louis, där vi byter buss. Sen bär det upp genom en dal med branta bergssidor. Vägen är smal och slingrig. På vissa ställen är den enkelriktad och man får vänta om det kommer mötande trafik. I varje kurva så tutar bussen och det lär finnas 500 kurvor upp till Cilaos, som är slutstation. Vissa kurvor är så snäva att bussen måste backa för att komma runt. Det finns också ett par tunnlar. Innan dessa så stannar bussen för att fälla in backspeglarna. Därefter kör han sakta med ca 10 cm på vardera sidan igenom tunneln. Mötande trafik får vänta på andra sidan. Resan upp bjuder på fantastiskt vackra vyer över ett otroligt vackert landskap. Bergen på Réunion bildar 3 st cirkelformade dalar och Cilaos ligger mitt i en av dem som följdriktigt kallas för Cirque de Cilaos. De övriga 2 är Cirque de Mafate och Cirque de Salazie. Cilaos ligger på 1200 meters höjd och omges av berg på ca 3000 m. I mitten av de tre Cirques, tronar den högsta toppen, Piton des Neiges, som är 3070 m.ö.h. Två timmar efter avfärden, är vi framme i Cilaos. Vi hittar ett bageri där vi köper färdigbredda baguetter, som vi kan ha med på vår vandring. Sen letar vi upp stigen som vi tänkt vandra. Den är inte helt lätt att finna men efter lite letande och frågande så kommer vi i väg på rätt spår. Stigen följer en dal med en liten fors längst ner. Den är oerhört kuperad och det känns också i benen. Hela tiden har man en vidunderlig utsikt och de vackra vyerna avlöser varandra. Efter ca 2,5 timmar tar vi rast vid ett vattenfall och äter den medhavda lunchen, innan vi återvänder på en annan stig. Efter nästan 6 timmar är vi tillbaka i Cilaos på darriga ben. Här är det någon sorts marknad med många stånd där man säljer suvenirer och allehanda lokala produkter. Vi smakar på deras lokalt framställda vin, men det är mycket sött och faller oss inte i smaken. De lokalt odlade jordgubbarna är däremot delikata och vi njuter av deras härligt kraftiga smak. När vi skall åka tillbaka så uppstår det lite kaos vid busshållplatsen. Det finns dubbelt så många passagerare som det finns platser i bussen. Så vi kommer inte med utan får vänta i 1,5 timmar på nästa buss. Även då är det för många resenärer men det löser sig då man satt in en extra buss.

Tillsammans med det holländska paret i båten Sepia, så hyr vi en liten bil i en vecka. De använder bilen i 3 dagar och vi i 3 dagar och så gör vi en gemensam utflykt under en dag. Vår första tur går tvärs över ön till St-Benoit på ostkusten. Här fortsätter vi utmed kusten till Bras-Panon, eller Braspannan som vi genast döpte det till. Vi tar av från huvudvägen och kör på smala vägar upp genom en dal till Salazie som är infarten till Cirque de Salazie. Vi fortsätter upp på ännu smalare serpentinvägar och kommer till en liten by som heter Grand-Ilet, på vägen tar vi fikapaus på en rastplats med fantastisk utsikt. Sen fortsätter vi uppåt ända tills vägen tar slut, högt uppe på en bergskam. Här finns en parkeringsplats som är nästan helt fullbelagd. Det är ju lördag, så många år ute på vandringar i bergen och utgår härifrån. Vi fortsätter till fots och kommer fram till en utsiktspunkt som heter Col des Boeufs på ca 2000 m.ö.h. Härifrån har man en fantastisk utsikt över Cirque de Salazie och Cirque de Mafate. Vi ser många små byar nere i Cirque de Mafate och dit in går det inga vägar, dit kan man bara komma till fots eller med helikopter. På eftermiddagen kör vi vidare in i en annan del av Cirque de Salazie till en by som heter Hell-Bourg som enligt uppgift skall vara väldigt vacker. Vi blir väl inte så imponerade, men njuter desto mer av omgivningarna och naturen. På vägen tillbaka, så följer vi den östra kusten och kommer då igenom alla lavafälten. Man har satt upp skyltar med årtal då Vulkanen hade utbrott och lavafältet bildades. Det senaste utbrottet var i april 2007 och från lavan där, ryker det fortfarande. Det är fantastiskt att se hur lavan har sopat rent under sin väg ända ner till havet. Vägen skär som en kniv genom lavan och man har även gjort parkeringsfickor och gångvägar ut över lavafälten.

Nästa tur med bilen går upp till Vulkanen, Piton de la Fournaise, på den sydöstra delen av ön. Till att börja med är det samma väg som föregående tur, men halvvägs över ön tar vi av och följer en liten väg som sakta slingrar sig allt högre upp. Vi kör utmed kanten av en djup ravin som sträcker sig ända ut till havet och kommer upp på en platå med ökenliknande landskap. Vi kör på öns högsta bilväg på 2300 meter höjd och kommer fram till kanten av den stora kratern, där vi parkerar. Vi är högt över molnen som skymtar utmed bergssidorna längre ner. Via en slingrande gångstig, tar vi oss ner till kraterns botten, som är helt täckt av lava. Mitt i detta stora lavafält tronar den nuvarande vulkankäglan med sin krater. Det går vandringsstigar dit upp, men de är stängda för allmänheten, efter det senaste utbrottet. Kraterbottnen anses alltför instabil och man är rädd för att det kan uppstå ras i vulkansidorna. Vi får nöja oss med att se på en mindre, inaktiv krater som ligger alldeles utmed den stora kraterkanten. Det är ett fantastiskt kargt landskap som skiljer sig mycket från den frodiga grönskan på den övriga delen av ön. På vägen tillbaka, kör vi utmed ravinen och njuter av den fantastiska utsikten. Vi stannar till vid Notre Dam de la Paix, där det finns en utsiktspunkt och en vacker naturstig, innan vi fortsätter igenom bördig jordbruksbyggd med massor av odlingar. Via St-Joseph kör vi sen kustvägen tillbaka till marinan i St-Piérre.

På vår gemensamma tur kör vi på småvägar utmed de sydvästra sluttningarna. Vi håller morgonfika vid en startplats för paragliders (skärmflygare) och eftersom det är helgdag så är det full aktivitet. Massor av ungdomar ger sig iväg utför berget och flyger sen med sina stora skärmar i uppvindarna utmed sluttningarna. Efter vår frukost kör vi vidare uppför berget till en utsiktsplats som heter le Maido på 2200 m.ö.h. Härifrån har vi en fantastisk utsikt över Cirque de Mafate och alla de små byarna långt där nere. På motsatt sida av dalen ser vi Col de Boeufs där vi stod för några dagar sedan då vi var i Cirque de Salazie. Det är en fantastisk utsikt som är svår att beskriva i text. Inte ens bilderna vi tar kan ge full rättvisa till landskapet. På återvägen drar molnen in från havet och vi får köra i dålig sikt nerför berget tills vi kommer under molnen, där solen åter letar sig fram. Vi kör vidare till Réunions andra hamn, Le port som är en lite större industrihamn med en marina. Här träffar vi åter Ada och Akko på Holländska White Haze. Vi ser också Phoenix ligga här, men besättningen är uppe och vandrar i bergen så dem träffar vi inte. Le Port har en ganska fin marina, men omgivningarna är inta alls så trevliga som i St-Pierre. På återvägen stannar vi till i St-Leu där vi håller lunch och promenerar utmed stranden. Tillbaka i St-Pierre hinner vi med en snorkeltur på revet innan solen sjunker under horisonten.

Nästa dag gör vi vår sista utflykt med bilen. Efter en tur upp till en utsiktspunkt så fortsätter vi upp genom dalen till Cilaos. Vi kör samma rutt som vi åkte med bussen tidigare. Med vår lilla Fiat Panda så känns vägen dock lite bredare än vad den gjorde då vi åkte buss. I Cilaos besöker vi turistkontoret och undersöker möjligheten att göra en vandring i bergen. Det är dock ganska så fullbelagt i stugorna här uppe, eftersom det är skollov för barnen och många då passar på att ge sig ut på vandringar. Dessutom så skall det avverkas ett långlopp tvärs över ön där många funktionärer har bokat in sig i vandrarstugorna. Vi lyckas dock få tag i 2 övernattningar i Cirque de Mafate, med början redan nästa dag. Vår tur utgår från le Maido och dit upp går det bara en buss om dagen. Den utgår från St-Paul redan kl 6 på morgonen, vilket innebär att vi måsta gå upp mitt i natten för att ta första bussen dit.

Efter lunch och lite sight seeing i Cilaos kör vi tillbaka till båten för att förbereda oss för vår tur. Vi lämnar tillbaka bilen och säger adjö till Frank och Marika på Sepia, som skall segla mot Sydafrika nästa dag, och går tidigt i säng.

Nästa morgon går vi upp redan klockan 3 och intar en lätt frukost. Det är mörkt ute när vi vandrar upp till busstationen. Klockan halv fem avgår bussen och en timma senare är vi i St- Paul. Efter en kort väntan så åker vi vidare med en mindre buss som är full av vandrare. Vi blir avsläppta vid Caverne du Maido strax nedanför le Maido. Här snörar vi på oss kängorna och hänger på oss ryggsäckarna. Vandringen startar med lätt uppförslut till bergkammen på 2090 meters höjd. Härifrån kan vi se hela Cirque de Mafate och långt under oss ser vi Roche Plate som ligger på 1100 meters höjd och är dagens mål. Stigen slingrar sig utför den branta bergväggen som kallas för Le Rempart. Den är på många ställen väldigt smal och stupar ibland tvärbrant strax utanför skosulan utan några som helst skyddsräcken, så det gäller att inte ha anlag för svindel. Eftersom vi startat så tidigt så har solen ännu inte hunnit komma så högt upp. Senare blir det rejält varmt och det är skönt med lite dricka pauser då vi passar på att njuta av de fantastiska vyerna. Efter några timmar är vi nere vid ett litet pass som kallas la Bréche på 1290 m.ö.h. Härifrån är vandringen lite lättare med lite mindre utförslut. Strax före klockan 11 är vi framme i Roche Plate på 1100 meters höjd. Vi har gått ner 1000 höjdmeter sedan vi startade och det känns rejält i våra otränade ben. Trots att vi kommit fram mycket tidigare än vi beräknat, så är vi glada att vi inte skall gå längre den dagen. Efter lite letande bland den glesa bebyggelsen, så hittar vi vår Gîte (vandrar stuga) och får tillgång till våra sängar strax efter kl.12. Vi äter våra medhavda hamburgare och tar därefter en dusch. Under tiden har ett franskt par anlänt och vi sitter och pratar lite då de kan lite engelska. Efter en liten stund är det skönt att krypa ner i kojen för en liten eftermiddags lur. Vi ligger i våningssängar och delar rum med det franska paret och ytterliggare ett Kreolskt par. Senare på dagen anländer en tysk grupp på 18 personer med reseledare. Då blir det liv och rörelse och en liten affär runt hörnet får täta besök av de öltörstiga tyskarna. På kvällen blir vi serverade en Kreolsk middag på kyckling, ris och en god sallad. Skal av citron och chili sätter krydda på det hela. Innan maten serveras vi en hemgjord rompunch som aperitif. Alla hus här gör sin egen rompunch. Man tar den frukt man har tillgång till för tillfället och skär den i bitar. En hög bytta fylls upp med frukt och sen fyller man på med rom. Det hela får dra någon vecka och sen kan man börja tappa av från botten. Man fyller på med ny rom efterhand ända tills det hela börjar tappa smaken. Det är väldigt smakrikt och gott men väldigt sött.

Nästa morgon kravlar vi, med svårighet, ur våra sängar på stela ben. Vi packar och gör klart innan frukosten, som serveras klockan sju. Den är ganska torftig och består av torkat bröd med marmelad samt chokladmjölk. Klockan halv åtta är vi åter på väg i strålande solsken. Vädret är ofta fint hela förmiddagen, innan molnen börjar dra in under eftermiddagen. Då kan det bli ganska dimmigt och fuktigt och mot kvällarna kan det även komma några regnstänk. De första timmarna möter vi massor av löpare som deltar i tävlingen ”Grand Route” och det är stundom lite trångt på stigen. Grand Route består av 2 klasser, där man springer olika långa sträckor. Den tuffare klassen startar klockan 12 på natten i St-Joseph på södra delen av ön. Man springer nästan tvärs över vulkanen och igenom Cirque de Cilaos och Mafate till målet i St-Dennis på norra delen av ön. Sträckan är ca 140 km och höjdskillnaden är ca 2400 meter med massor av bergspass att passera. De snabbaste klarar av sträckan på strax över 20 timmar, en prestation som är svår att föreställa sig. De som vi möter, springer den kortare sträckan och har startat klockan 4 på morgonen i Cilaos. Efterhand så glesnar löparna och vi blir allt ensammare på stigen. Den slingrar sig utmed le Rempart och är väldigt kuperad. Naturen runt omkring är väldigt lummig och vacker. Efter några timmar kommer vi fram till ett vattendrag som vi tar oss över på hala stenar. Vi följer vattendraget ett stycke och håller lunch paus innan vi åter tar oss över. Efter lunchen så har vi en brant stigning på ca 300 m upp till en platå där byn Marla ligger. Här ligger vår Gîte, där vi skall övernatta och här får vi eget rum. I Marla är det kontrollstation för de tävlande i Grand Route och här passerar massor av löpare i den tuffare klassen. När de kommer hit har de varit iväg ca 14-15 timmar och har avverkat mer än halva sträckan. Vi har också avverkat mer än halva sträckan och har idag varit iväg i 6 timmar. Det har börjat duggregna lite så efter en dusch och byte till torra kläder, är det skönt att krypa under täcket och få en liten eftermiddagslur. På kvällen tar vi oss bort till stugan där middagen serveras och efter den sedvanliga punschen bjuds det på korv och köttgryta. Alla äter som om de inte sett mat på länge.

Nästa morgon skiner åter solen och vi är tidigt uppe och först vid frukostbordet. Här bjuds det på både juice och baguette, så det är rena lyxen. En värktablett får göra sällskap med frukosten, för att hålla skoskav och muskelvärk stången. Mätta och belåtna ger vi oss av uppför en brant stigning till ett pass som heter Col du Taïbit på 2080 m.ö.h. Det tar oss 1,5 timmar att nå dit upp, men vi belönas med en underbar utsikt åt både Cirque de Mafate, som vi nu lämnar och mot Cirque de Cilaos som vi går in i. Sen bär det av nedför ända till 1005 m, där vi rastar vid samma vattenfall som vi gjorde för någon vecka sedan. Stigen härifrån till Cilaos har vi gått tidigare och efter den branta stigningen till att börja med, så blir det behagligare vandring innan vi når Cilaos på eftermiddagen. Vi missar tyvärr bussen som just gått och får vänta 1,5 timmar till nästa. Under tiden slinker vi in på ett kafé där vi får oss en kopp thé respektive kaffe och där vi kan summera vår vandring som en underbar och härlig upplevelse. Sen tar oss bussen på vindlande vägar tillbaka till St-Pierre och till vår väntande båt. De närmaste dagarna går åt till att tvätta kläder och utrustning som vi vandrat i och till att förbereda för avsegling mot Sydafrika. En trevlig granne lånar ut sin bil så att vi kan köra till Jumbo (supermarket) och bunkra upp för överseglingen. Efter 14 dagar på ett mycket trevligt Réunion, så checkar vi ut hos hamnkaptenen och släpper förtöjningarna. Vi kan med varmt hjärta rekommendera ön och dess vackra natur.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 40. Sydafrika del 1.

(2008.10.28. - 2008.12.12.)

När vi stävar ut ur marinan klockan 8 på morgonen så har den starka vinden från dagen innan bedarrat. Framför oss har vi en ganska så spännande segling med ganska oförutsägbara förhållanden. Vi lämnar nu tropikerna med dess stadiga passadvindar och beger oss in i ett subtropiskt klimat. Den förhärskande vinden är trots allt mestadels mellan sydost och nordost men efter att vi har passerat sydspetsen på Madagaskar, så kan vi möta kallfronter som kommer upp längs med Sydafrikas kust. Dessa för med sig sydvästliga starka vindar som kan skapa jättevågor då de möter den sydvästgående Agulhas strömmen. Strömmen löper utmed Sydafrikas sydöstra kust och kan nå en hastighet av 6 knop. Ström mot vind skapar som alla vet besvärlig sjö och i det här fallet kan det uppstå monstervågor, som inte bara ställer till det för nöjesbåtar utan även för stora handelsfartyg. En av dem som råkade illa ut här, var ju vår egen världsomseglare Kurt Björklund. Han tappade masten under besvärliga förhållanden, då han var på väg till Durban.

De första 3 dagarna efter Réunion har vi mycket lätta vindar från växlande riktningar. De är så svaga att vi emellanåt, får handstyra båten själva och vid något enstaka tillfälle ta hjälp av motorn. Andra dagen glider vi fram i 1,5-2 knop och under natten dör vinden helt. För att slippa höra seglen smälla då de slår från sida till sida i dyningen, så tar vi helt enkelt ner dem och låter båten driva med den svaga strömmen. Strax efter solen gått upp, den 3e dagens morgon, så sitter jag och tittar ut över ett spegelblankt hav, då plötsligt en tunn fena skär vattenytan. När jag tittar ner i vattnet så ser jag en 1,5 m lång Guldmakrill som sakta simmar mot båten. Han gör några lovar runt båten innan han försvinner mot horisonten. Att det är en hane kan man se på den höga pannan.

Mitt på dagen så tryter tålamodet och vi startar motorn och kör sakta på lågt varvtal. Strax före kväll, så bygger vinden upp akterifrån och vi kan sätta segel och göra god fart. Som vanligt så lyssnar vi och rapporterar in på Zebra Net, vårt kortvågsnät för seglare på väg mot Afrika. En morgon får vi höra att Floating Point, med ensamseglaren Caroline, har fått roderhaveri och inte kan styra båten. Närmaste båt är Scooter, med likaså ensamseglande Bob och han vänder tillbaka och kommer till undsättning. Sedan börjar en lång och mödosam bogsering in till närmaste hamn som är Richards Bay.

De följande fyra dygnen, har vi frisk segling i skiftande akterliga vindar. De innebär en del segelexercis för att rätta segelytan till de rådande vindförhållandena, men ger även goda dygnsdistancer. Därefter följer ytterligare en vindfattig natt där vi åter får driva under ett par timmar utan segel. Vi möter en del handelsfartyg, så det gäller att hålla skarp utkik. De som tror att det räcker att spana av horisonten var 15e minut, de bedrar sig. En del fartyg går väldigt fort och det tar inte mer än ca 10 minuter från att man upptäckt dem tills de passerar.

Söder om Madagaskar får vi förvarning om att den första kallfronten är på väg och vi spanar efter tecken i skyn som kan avisera dess ankomst. När den väl kommer så är det utan några som helst synliga tecken. Det tar bara 2 minuter från en lätt bris till kuling. Vi tar 2 rev i storseglet och rullar in lite på focken och lägger båten på en bidevinds bog. Efter några timmar, drar sig vinden mot syd och vi kan åter hålla upp vår kurs. Natten rinner undan men vi gör god fart. En och annan våg letar sig ner i sittbrunnen men under däck är det torrt och skönt och vi har det ganska komfortabelt efter omständigheterna. Nästa morgon kan vi slå ut ett rev och på kvällen slår vi ut det andra. När fronten passerat får vi några dagar med fin segling. Vi har mycket fåglar runt oss, och bland annat så får vi besök av en majestätisk Albatross. Det är intressant att studera dessa fantastiska glidflygare som försvinner ner emellan dyningarna och glider fram bara någon centimeter över vattenytan. Det är inte ofta man ser dem röra på vingarna.

Vi får rapporter om att ytterliggare en kallfront är på väg och inser att vi inte hinner i hamn innan den når oss. Eftersom vinden har ökat och vridit mot nordost så förbereder vi oss genom att ta in 3 rev i storseglet och rulla in lite grann på focken. Det gäller att hålla ner farten så att vi inte möter fronten i Agulhas strömmen, dessutom talar rapporterna om att denna front skall var lite kraftigare än den förra. Under vår revnings manöver, så brister dirken (linan som håller bommen uppe) och bommen ramlar ner i mantåget och släpar i vattnet. När vi försöker få den ombord så har vi oturen att kröka en mantågsstötta. Vi får skurit i en provisorisk dirk och får satt upp storseglet igen med 3 rev.

Mitt i natten upphör den starka vinden helt och vi vet att nu är ovädret på gång. Det kommer några kraftiga vindkast och sen brakar det löst. Det är kolsvart ute och regnet kommer drivande paralellt med vattenytan. Det blir lite kaos i sittbrunnen innan vi får rullat in det mesta av focken och ställt in vindrodret så att båten håller kurs upp emot vinden. Lite släck i skoten gör så att båten får fint driv igenom vågorna och vi gör god fart om än inte på kurs. Det ylar i riggen och sjöarna ryker över båten. Det mesta kommer dock över förskeppet och det är förvånansvärt torrt bakom sprayhooden. Det är bara att sätta sig tillrätta och låta vindrodret hålla kursen. Vid sådana här tillfällen är det skönt att ha en båt som är konstruerad för att kunna kryssa bra. När det ljusnar på morgonen så börjar vinden att vrida över mot syd och vi kan hålla upp på vår kurs mot Durban. Plötsligt kommer det en stor sjö som sköljer in över hela båten och slår emot sprayhooden. Det sprutar vatten in där vi sitter och efter inspektion, kan vi konstatera att en söm längs med underkanten har brustit. Så nu gapar det en stor spricka från sida till sida och den överbrytande sjön har fritt spelrum. Under dagen så fortsätter det att mojna och sjön blir lugnare så situationen blir inte så besvärlig. Efterhand så kan vi också slå ut reven, rulla ut focken helt och segla för fulla ställ. Nästa dags morgon så dör vinden helt och vi får ta hjälp av motorn några timmar innan vinden åter fyller i från nord ost. Nu kan vi se den Sydafrikanska kustlinjen och vi välkomnas med besök av delfiner och Knölvalar. Efter kontakt med Port Control så får vi tillstånd att gå in i hamnen alldeles efter ett stort Containerfartyg. Durban Harbour är som en stor insjö och det är ytterligare 2 nm från inloppet till yacht klubben som ligger mitt i stan. Vi lägger oss på den internationella bryggan där vi även känner igen Yaghan, Hemingway, Phoenix och Chrises Mode. Den sistnämnda har fångat en Tonfisk på 60 kg på vägen hit och de delar gärna med sig. Så det blir stekt Yellowfin till middag, efter en uppfriskande dusch. Sen går vi tidigt i säng. Vi har klarat av de 1487 nm på lite mer än 12 dagar och det är vi nöjda med, om man betänker omständigheterna. Mest av allt är vi nöjda med att ha klarat av Indiska Oceanen med minimala skador på båten. Det har varit ganska tuff segling sedan vi lämnade Australien för mer än 5500 sjömil sedan.

Sydafrika

Nästa morgon blir det incheckning på marina kontoret. Dit kommer det också en representant för Immigration. Vi fyller i ett inchecknings formulär till honom, men han kan inte stämpla våra pass och det krävs för att man skall kunna resa runt inne i landet. Så det blir ändå till att ta taxi runt halva hamnen till deras kontor för att få visum instämplade i passen. När detta är gjort är det tullens tur och även de får ett besök. När mer än halva dagen har gått så är vi då incheckade med 3 månaders visum och kan ta oss an landet. Stina har varit i Egypten en gång tidigare men för mig är det första besöket på kontinenten.

Men innan vi beger oss ut på upptäckter så måste vi ta hand om båten. Stina tvättar som vanligt bort allt salt, inne och ute och jag hittar en båttillbehörsaffär tvärs över gatan. Där lämnar jag in vår Stationära GPS navigator för att få den kontrollerad innan jag investerar i ny antenn. Vi får också tag på 2 st nya mantågsstöttor (räcket runt båten) som är av exakt samma modell som de vi har och ny lina till den trasiga dirken.

Hela första veckan går åt till service och underhållsarbete. Sprayhooden plockas ner och Stina syr ihop den trasiga sömmen med hjälp av vår symaskin. Vi hissar också upp henne i masttoppen så att hon kan trä i den nya dirken. Ett nytt storfall beställs och får ersätta det gamla som är ganska slitet. Hela överbyggnaden blir polerad och vaxad och vattenlinjen blir rengjord.

Trots allt underhållsarbete så hinner vi med en del turer upp i stan. Vi har blivit varnade för att gå upp i stan på kvällar och helger men på dagtid anses de centrala delarna säkra. Överallt där vi går, möter vi leende trevliga människor som gärna kommer till undsättning om man ser vilsekommen ut. Vi gör ett besök på en turistbyrå tillsammans med Gif och Patty från båten Phoenix. Vi har bestämt att vi skall försöka organisera en tur tillsammans till en ”Game Park” för att se på lite djurliv. Så vi bokar boende för två nätter i olika parker. Gif ordnar också så att vi får hyrt en bil, så på måndag bär det iväg. I slutet av veckan får vi vår navigator tillbaka, kontrollerad och med ny mjukvara. Så vi beställer en ny antenn som man tror skall komma hem veckan därpå.

En morgon då vi vaknar så smattrar regnet mot däcket, så det blir till att äta frukost nere i båten. När vi sitter där så övergår smattrandet till riktiga smällar och när vi tittar ut så haglar det. Hagelkornen är stora som frikadeller och samlar sig i små högar på däck. Inte hade vi trott att vi skulle få uppleva det, mitt i varma Afrika. Efter en liten stund så skiner solen åter igen. Dagen innan vi skall på safari, så upptäcker vi att våra batterier i båten blir väldigt varma vid laddning och att det går väldigt snabbt att ladda ur dem. De är helt enkelt slut. Kylen får stängas av och den lilla mat vi har där får vi förvara i kylen hos Phoenix. Vi får skaffa nya batterier då vi kommer tillbaka från vår tur.

Dagen efter (måndag) bär det av längs med huvudvägen norrut i hyrbil. Vi kör i ca 2 timmar innan vi tar av på en mindre väg in i landet. Efter en Halvtimma så kommer vi fram till Nyalazi Gate, som är en av entréerna till Hluhluwe-Imfolozi Game Reserve (uttalas Shuschlui) som ligger i Zululand. Här visar vi upp vårt boknings kvitto och får passera in i parken. Vi kör först en bit ner i Imfolozi parken och behöver inte köra länge innan vi ser stora hjordar av Zebror och Impala. Det är fantastiskt att se dem gå och beta i sitt rätta element. Efter en liten stund kommer vi fram till ett rast ställe där vi äter den medhavda lunchen. När lunchen är avklarad, vänder vi tillbaka och får strax efter stanna då det kommer en flock antiloper som passerar alldeles framför bilen. Vi konsulterar vår litteratur och kan konstatera att det är Nyala antiloper. Färden går vidare in i Hluhluwe parken och där ser vi många Noshörningar. Det är den lite större Vita noshörningen som går och betat av gräset alldeles invid vägen. Många av dem har en liten unge som de vaksamt vaktar över. Vi ser även Bufflar, många olika sorters Antiloper och även många fåglar, både rovfåglar, vävarfåglar och Guineafowl. Både Helmeted och Crested guinefowl, som väl närmast kan liknas vid en kalkon.

Sent på eftermiddagen kommer vi fram till Hilltop Camp där vi skall bo. Vi kommer precis innan den guidade kvällsturen skall ge sig iväg, så det är bara att byta bil så snart vi checkat in. Vi sitter i en öppen Landrover med endast tak över huvudet och vi har en erfaren guide som chaufför. Eftersom det börjar skymma så får vi se en del andra djur som börjar bli aktiva. En stor Elefanthanne kommer promenerande alldeles bredvid vägen. Han rycker av blad från träden med sin snabel och äter med god aptit. Oss bryr han sig inte speciellt mycket om, tittar bara lite förstrött och viftar på de stora öronen innan han går vidare. Lite längre fram kommer en stor Giraff gående på vägen. Vi stannar intill sidan och Giraffen passerar mellan oss och dikeskanten. Den är så nära att vi skulle kunna sträcka ut handen och klappa den. I skymningen så stannar vi bilen för en liten dricka paus. Vid sidan av vägen går det massor av Bufflar, Antiloper, Zebror och Gnuer. Så länge vi sitter i bilen så noterar de oss inte, men så fort vi kliver av så blir de vaksamma och drar sig längre bort. Vi kör vidare och passerar ett vattendrag där en Nilkrokodil sticker upp näsan och ögonen över den bruna vattenytan. När det blivit mörkt tar vi av på en liten grusväg in i bushen. Vi får två starka strålkastare som vi spanar med ut åt båda sidor. När ljuset träffa djurens ögon så blänker det till, så de är lätta att upptäcka. Det har börjat regna och djuren söker skydd under träden. Plötsligt kommer det en stor Buffel råmande tvärs över vägen alldeles framför bilen. Vi stannar, stänger av motorn och får se två bufflar till passera. Den sista av dem verkar skadad och väldigt stressad. Vi hör Lejon ryta och förstår vad som är på gång. Efter bara några sekunder så kommer 4 st Lejonhonor i Bufflarnas spår. Jakten pågår för fullt och de korsar vägen framför och bakom oss tre gånger utan att bry sig om vår närvaro. Lejonen är helt koncentrerade på sin uppgift. Guiden berättar för oss att utgången av jakten redan är klar men att det kan ta ytterliggare någon timma innan de dödar den skadade Buffeln. När vi kör vidare kommer det en Fläckig Hyena längs med vägen. Han har säkert hört vad som är på gång och kommer för att få sin del av bytet. Efter 3 timmar är vi tillbaka till Campen efter den spännande och dramatiska turen. Efter en god middag, tar vi oss tillbaka till vårt boende, en rund hydda med vasstak, precis som dem vi sett i byarna utanför vilt parken. Förmodligen med den skillnaden att vi har kaklat golv istället för jordgolv och i övrigt fullt modernt möblerad. Det tar inte många minuter innan vi sover gott.

Nästa morgon är vi båda uppe med det första ljuset medan Patty och Giff sover lite längre. En Bushbock står och betar av det gröna gräset en liten bit längre bort från vår hydda. Vi går en naturstig på ett par kilometer och ser många fler Bushbockar som står och betar helt oberörda av vår närvaro. När vi kommer tillbaka ser vi massor av Vervet apor som springer runt och letar efter något ätbart. Utanför vår hydda sitter en Ap hona, med en liten unge på magen, på en stolpe.

Efter frukost så kör vi vidare norrut genom parken. Vi ser en stor grupp Babianer som kommer dragande över vägen och en Giraff familj som ligger och vilar i det höga gräset. En Vårtsvins mamma med en kull småttingar kommer spatserande längs med vägen. Överallt där det finns spillning på marken så ser man Dyngbaggar. Det finns två sorter, den ena kan flyga och är lite mindre, den andra lite större kan inte flyga. De vi ser här, kommer flygande från alla håll. De rullar ihop en boll av spillningen, stor som en större tennisboll. Därefter lägger honan sina befruktade ägg i bollen och hanen sätter igång med att rulla iväg den med hjälp av sina bakben, honan springer då runt ovanpå och det hela ser rätt lustigt ut. Se rullar den till en lämplig plats där de kan gräva ner den och lämna den till sitt öde. Tidigt på eftermiddagen når vi till parkens norra entré där vi håller lunch. Sedan kör vi vidare till nästa Game Park som heter Isimangaliso wetland park. Den sträcker sig utmed kusten och når från St Lucia i söder ända upp till Mocambique (ca 150 km norrut) och innefattar även havsområdet utanför. Vi skall besöka den sydligaste delen vid St Lucia (jo det heter så) för att titta på Flodhästar. Det finns ett stort sjösystem innanför kusten där dessa lever. Vi kommer fram strax före klockan 5 på eftermiddagen och får köpt biljetter till den sista båtturen. Damen, som säljer biljetter, ringer till båten och säger att vi är på väg. En minut innan den skall lägga ut entrar vi landgången. Vi hinner inte åka långt förrän vi ser flockar med flodhästar som plaskar och gapar så de vassa långa tänderna blotas. Vi ser 5-6 olika grupper med ca 20-30 djur i vardera. Fiskgjuse, hägrar, storkar, kungsfiskare och en massa andra fåglar ser vi också. En Nilkrokodil ligger och lurpassar längs med vassen. Nu börjar det skymma och även idag kommer regnet men nu har vi tak över huvudet. Efter turen så letar vi upp vårt boende och går därefter ut och äter en god middag.

Morgonen efter vaknar vi lite ledbrutna av alltför hårda sängar. Vi ger oss iväg för att besöka en Zulu by som kallas för Shaka land efter en berömd hövding som slogs mot den vita interventionen på 1800 talet. Byn är uppbyggd ungefär som vår egen Vikinga by i Höllviken. Besöket kostar 280 rand men inkluderar då en mycket god lunch. Det börjar med en guidad tur där vi får se hur man levde förr i tiden. Hur man gjorde mattor och tyger och hur man färgade dessa. Vi får lära lite om deras seder och bruk och till sist visar de några av sina danser. Som vanligt inbjuds besökarna att prova på danserna och vem är först ut om inte Stina. Efteråt äter vi lunch i deras restaurang och har en av guiderna vid bordet som berättar om livet i Sydafrika och besvarar alla våra frågor.

Efter besöket kör vi tillbaka till Durban utmed lite mindre vägar längs med kusten. På så vis slipper vi vägtullarna längs med huvudvägen och får se lite av de fashionablare delarna av staden. Det är enorma skillnader mellan fattiga och rika här.

Tillbaka i Durban så förbereder vi avgång vidare mot Godahoppsudden, men först så måste vi fixa batterier och GPS antenn. Antennen lyckas de inte fixa i rimlig tid, men batterier skall komma dagen efter. Så istället ringde vi Jörgen i Sverige och bad honom ta med en antenn och en batteriladdare då de skulle komma på besök i Cape Town. Nästa dag kom batterierna och installerades och sen var vi klara att ge oss av. Eftersom prognosen såg bra ut för avgång på söndagen, två dagar senare, så betalde vi vår hamnavgift och gick till tullen för att klarera ut. Här i Sydafrika måste man klarera ut och in i varje hamn, hade vi fått att veta. Fredag kväll blev vi bjudna på grill middag hos Mike, en ensam seglare på en stor 50 fots katamaran. Hans frysskåp hade gått sönder och han var tvungen att göra av med lite biffar som annars hade blivit förstörda. Stina har gjort sallad och Patty och Giff har med sig Brownies till efterrätt. Att stiga in i hans båt är som att komma in i en mindre villa. Det finns 2 olika soffgrupper med bord till. En stor flatscreen TV och ett antal datorer står på. Klimatanläggningen ser till så att det är svalt och skönt. Men så går det också åt 50-60 liter diesel för att elverket skall kunna försörja det hela med ström. Men de grillade biffarna smakar fantastiskt gott med majskolvar till. Men är man från Texas så har man lärt sig konsten att grilla.

Vi avgår klockan 8.00 söndag morgon och går för maskin ut ur hamnen sedan vi fått klartecken av Port Control. Väl ute så sätter vi fulla segel i den svaga vinden och sträcker för förlig vind ut i Agulhas strömmen. Phoenix kommer farande förbi för motor och framemot kvällningen ger även vi upp och startar motorn. Under natten ökar medströmmen och snart har vi fem knop med oss och har en fart över grund på 8-9 knop. Inte undra på att sjön blir besvärlig. Strax före fem kommer det vind från nord så Nånannan får ta över styrningen.

Dagen efter har vi Delfinbesök och en Albatross kommer glidande förbi. Vi ser även många Knölvalar som ligger i ytan och blåser, hoppas att de också har koll på oss.

Väderfönstret varar tyvärr inte till vi kommer fram, utan tredje dagen så får vi frisk kryss. Vi försöker att hålla oss i strömmen trots att det blir ganska besvärlig sjö och lite blött. När vi närmar oss Port Elizabeth så går strömmen längre ut från land och vi slår inåt. Mot kvällningen så dör vinden och vi får gå för motor sista biten till Port Elizabeth som vi angör klockan tre på morgonen. Här blev vi väl mottagna av Heidrun och Dieter Wasserman som kom hit för många år sedan med sin båt som nu låg ankrad vid bryggan. Av dem fick vi nycklar till bryggan, inklarerings papper och information om alla inrättningar som vi hade behov av. Inklareringen här gick smärtfritt och det var bara att lämna de ifyllda pappren i klubbsekreteriatet. Yaghan och Phoenix låg också här och eftersom det var Thanks giving så blev vi bjudna på en härlig Kalkon middag hos Patty och Giff. Tillsammans med dem hyrde vi även bil och drog på ännu en safari till Addo Elephant National Park. Denna gång nöjde vi oss med en dags tur. Landskapet i Addo är lite mer likt savann och det mindre bergigt. Vi såg många av de djur som vi sett tidigare men framförallt många Elefanter. Det lär finnas ungefär 400 av dem. Av de djur som var nya för oss kan nämnas Eland Antilop, Strutsar och Leopard sköldpaddor. Det fanns även massor av Vårtsvin.

När vi kom tillbaka på kvällen så var det Rock kväll på klubben och vi var naturligtvis där tillsammans med Arne och Heléne. Det var ett Live band som stod för öset och ingen av bandmedlemmarna var under 60 år. Men spela kunde dom och bjöd på massor av gamla Rock- och Rythem and blues låtar från 60- och 70 talet. God mat och dricka fick vi också. En mör biff med pommes frittes och grönsaker därtill, för ca 40 kronor, tänk om vi kunde få det på vår egen segelklubb. I övrigt är det väl inte så mycket att tillägga om Port Elizabeth, en ganska så ordinär stad med en lång turistisk strandpromenad utmed kusten i söder. Hamnen var ett trist kapitel med en stor utlastning av järnmalm som i stort sett varje dag gav ett tunt lager av svart damm över hela båten. Så det blev till att tvätta däck, morgon och kväll. Efter 6 dagar var det skönt att sätta kursen mot Mossel Bay. Seglingen dit går långsamt i den svaga vinden och motorn får hjälpa till en hel del. Vi njuter av djurlivet med många Knölvalar och Delfiner. Det har också börjat dyka upp en del Pälssälar och Pingviner, så det märks att det börjar bli kallare i vattnet. Vi får stoppa i duntäcke i våra påslakan och under nattvakterna är det Fleece kläder som gäller. Nästa dags eftermiddag, går vi för motor över ett spegelblankt hav och vi inser att vi inte skall hinna fram innan det blir mörkt. Så vi lägger om kursen och går mot Knysna (uttalas Naisna). Knysna ligger i en stor lagun med ett smalt, grunt och strömt inlopp. Man bör angöra strax innan högvatten, då förhållandena är som bäst. Vi kommer ganska långt innan högvatten men vädret är lugnt och dyningen beskedlig så inpassagen mellan de höga klipporna går fint. Väl inne, följer vi den Bojade leden in och ankrar strax utanför Yacht klubben. Här träffar vi på Holländska Sepia som vi senast såg i Durban. Marajke är ensam ombord medan Frank är i Holland och fixar något med deras hus.

Knysna är en liten vacker turistort av rätt storlek, allt finns inom gångavstånd. På bensinstationen hittar vi gratis wi-fi Internet och kan ringa med Skype till våra pågar och våra vänner i Sverige. Det är skönt att ligga ankrad på en spegelblank lagun och på mornarna kan vi njuta av frukosten och ibland se havsdimman komma rullande över de höga kullarna som skiljer oss från havet. Här liksom i Durban är vi med på klubbens grillkväll som anordnas en gång i veckan. Ett bra tillfälle att komma i kontakt med lokala seglare och andra långseglare. Vi stannar i 5 dagar innan vi seglar vidare. Även den här gången är havet lugnt och utpassagen ur lagunen går fint. På kvällen angör vi Mossel Bay där vi får ankra i bukten utanför hamnen. Eron Brie, en amerikansk båt, ankrar upp samtidigt. Nästa morgon gör vi en kort visit i byn innan vi ger oss av i skymningen. Vi har väldigt skiftande vindar under natten och nästa dag och strax efter skymningen, andra dagen, passerar vi Cape Agulhas som är Afrikas sydligaste spets på 35 grader syd. Härifrån går seglingen norröver. Nästa förmiddag seglar vi i lätt bris ut i False Bay. Även här är djurlivet rikt med Knölvalar, Sälar och Pingviner. Mitt på bukten så ökar vinden successivt och vi får ta både ett och två rev och även rulla in på focken. När vi närmar oss Simon’s Town får vi rulla in focken helt. Vi rundar örlogshamnen och får hjälp med att förtöja i den starka vinden, som tjuter i riggarna i marinan. Det är dagen före Lucia, när vi angör Simon’s Town. Här skall vi ligga till i början av januari och således fira både jul och Nyår och även få en del besök.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 41. Sydafrika del 2.

(2008.12.12. - 2009.01.19.)

Simon’s Town är en liten stad ca 50 km söder om Cape Town på False bays västra sida. Den ligger skyddat för de flesta vindar. Ändå är den känd för att kunna vara ett riktigt blås hål. Det beror på att vindarna kommer svepande ner från bergen som byn klättrar upp utefter. I False bay Marina, som ligger gömd bakom en Marin Bas, känner man mycket väl till detta och har förankrat flytbryggorna därefter. Vi låg förtöjda allra längst ut på mittbryggan (det finns 3 st) och hade den Norska stålbåten Villvind mitt emot oss med skeppare Terje och hans tillfällige besättningsman Harald. Så eftersom det var Luciamorgon så bjöd vi in våra nya grannar på Lussekaffe med hembakade lussekatter. Villvind hade vi träffat tidigare, både på Cocos Keeling och i Durban. Efter kaffet så satte vi igång med att bekanta oss med vår omgivning. Det tillgår alltid så att man arbetar radiellt utåt med båten i centrum. Alltså undersöker man marinan först och därefter byn och sen byns omgivningar. På så vis jobbar man sig bort från båten och hur långt man hinner beror på hur långt man stannar. Vi hade bestämt oss för att inte åka ut på några längre tripper innan våra gäster anlände utan spara detta så att vi kunde göra gemensamma turer i den bil som de hyrt. Således började vi med marinan och fann att många gemensamma vänner också valt denna plats för ett längre stopp. Således låg både White Haze och Phoenix här och även många andra seglare som vi inte träffat tidigare. Klubben hade den sedvanliga baren och även en restaurang där man kunde äta billigt och gott. Utanför klubben fanns en fin grillplats med bord och bänkar, väl skyddad för den förhärskande vinden. Det fanns en slip och ett litet varv med en båttillbehörs butik. Alltihop var inhägnat och vaktades 24 timmar om dygnet.

Byn som låg rakt ovanför marinan var pittoresk med gammal bebyggelse i engelsk kolonialstil. Det fanns i stort sett allt vi behövde med undantag av en Supermarket. Ville vi nå en sådan eller något annat vi behövde så fick vi ta lokaltåget till Fish-Hook, där det fanns Supermarket, eller Cape Town där det mesta fanns att få tag i. I Simon’s Town fanns tvättinrättning, bageri, Internet och en massa suvenirbutiker och restauranger eftersom det är ett ganska populärt ställe för turister. Bageriet hade mycket gott och billigt bröd, vad sägs om franskbrödbullar för 85 öre eller müssli- eller ost bullar för 1.40 kr/st. Internetet var inrymt i en möbelaffär och var både billigt och snabbt. Här passade vi förstås på att ringa till våra pågar och till släkt och vänner. Motion är en bristvara när man är ute och seglar så nu då vi låg stilla så hade vi föresatt oss att försöka råda bot på det och röra oss lite mer. Så den första promenaden gick till Simon’s Towns populäraste attraktion Boulders Beach, med dess unika Afrikanska Pingvin koloni. Det tar ungefär 45 minuter att gå dit och väl där kan man välja att betala en inträdes avgift och komma in i nationalparken eller fortsätta på en gångstig som leder förbi. Vi avvaktade med parkbesöket tills våra besökare skulle komma och valde att gå stigen förbi. Vi såg ändå många små pingviner som stod utmed stigen. När vi passerat parken och kunde gå ner till stranden så stod det massor av pingviner överallt på klipporna och i vikarna. Det var nog nästan lika många där som inne i parken. De var helt orädda och lät sig villigt fotograferas utanför sina bohålor. Det började för många år sedan med att ett par byggde bo ovanför stranden och idag finns det flera tusen av dem. Vi såg också ett litet djur som kallas ”Rock dassy”. Det påminner om ett litet murmeldjur, har brun päls och spetsig nos.

Tillsammans med Patty och Giff från Phoenix beger vi oss en dag ut på vandring på berget ovanför stan. Turen börjar med en massa trappor som leder upp till en gammal signalstation uppe på bergskammen. Härifrån har man en vidunderlig utsikt över Simon’s Town och False bay. Här ligger det också en hund begraven, det vill säga ”Able Seaman Just Nuisance” har sin gravplats här. Han var en Grand Danois hund, som under andra världskriget välkomnade alla besökande sjömän och var en inspirationskälla för många. Hans namn och legend lever än i dag och den 1e april firas ”Just Nuisance Day” med Hunparad genom stan till Jubilee Square där han även står staty. Vi vandrar vidare ut över hedarna för att försöka finna er stig upp till Simonsberg. Här uppe är det massor av det som man i Sydafrika kallar ”Fynbos” och som är det gemensamma namnet på den låga vegetationen med plantor och buskar som ofta är översållade med vackra blommor. Någon stig upp till Simonsberg hittar vi inte men vi kommer ut på en väg som tar oss förbi en militär anläggning och en vattenreservoar, där vi håller lunch. Några markerade stigar finns inte, så det blir lite ”bush walk” innan vi efter 5 timmar kommer tillbaka till marinan.

Dagen efter tar vi lokaltåget in till Cape Town. Man kan välja mellan 1a och 3e klass, den enda skillnaden är att sätena i 1a klass är tygklädda i övrigt är vagnar och stolar identiska. Vi betalar ca 25 kronor för 2 st tur och retur i 3e klass. Tala om billig kollektivtrafik, det vore något för Sverige att ta efter. Då hade vi nog haft proppfulla tåg. Resan in tar ca 1 timma och första biten följer stranden längs med False Bay med fin utsikt. När vi kommer in till Cape Town går vi först till immigration för att tala om att vi ligger i Simon’s Town. Därefter går vi ner till the Waterfront där vi träffar Yaghan som ligger förtöjd bland några andra större yachter i Alfred Basin. Vi får en liten pratstund och en kopp te tillsammans innan vi går vidare. Waterfront är oerhört turistiskt med massor av suvenirbutiker, restauranger och mode shoppar samt ett stort shoppingcenter. Det är lite av ett tivoli över det hela. Sen skiljs våra uppfattningar om hur vi skall tillbringa resten av eftermiddagen. Stina vill gå i affärer på shoppingcentret och jag vill gå upp och titta i stan. Men eftersom det är alldeles för varmt för bådadera så tar vi tåget hem. Så var den saken avgjord.

Det finns ganska gott om Babianer i Simon’s Town så en dag då vi är på promenad upp genom en dal till ett litet vattenfall, så sitter det en stor Babian hanne alldeles vid sidan av stigen. Han sitter på en klippa och tittar ut över dalen där vi hör en massa tjatter bland träden och ser en del apor. Han är stor och ser lite skräckinjagande ut med sina stora tänder så det är med stor respekt som vi passerar han på bara 3 meters avstånd. Han tittar lite slött på oss men tycks inte bry sig. När vi går tillbaka så sitter han på samma ställe. Lite längre ner längs stigen träffar vi en kille med en hund. Vi varnar honom för Babianen som sitter där och han berättar att de är ganska vana vid dem och inte bryr sig så mycket. Vi fortsätter neröver men efter en liten bit så vänder vi oss om. Då får vi se att Babianen har lämnat sin plats och går med bestämda steg rakt ner mot killen med hunden. De stannar upp men det gör inte Babianen. Han stannar inte förrän de vänder om och sätter av nerför stigen. Människor bryr de sig inte så mycket om men då det kommer en hund så gäller det tydligen att visa vem som är kung i dalen. Senare ser vi ofta Babianer som korsar gatorna i byn och får även höra att de kan vara ett plågoris som ställer till det i trädgårdarna och välter ut innehållet i soptunnor i jakt på mat.

Det började närma sig julafton, vilket nästan bara märktes då vi tittade i almanackan. I Sydafrika liksom i många andra länder på södra halvklotet gör man inte så stor affär av der. Det är ju sommar här så det passar inte riktigt in. Vi plockade fram vår lilla julgran och hängde upp de få juldekorationer som vi har med och så köpte vi naturligtvis julmat så gott vi nu kunde. Klubben ordnade julbuffé där vi deltog. Det blev förstås annorlunda men god julmat, för att inte tala om julmusiken. Ett live band som spelade rock musik för hela slanten. Dagarna före julafton är det regnigt, blåsigt och ganska svalt, nästan som Skånsk jul. Med hjälp av Sissel Kyrkjebös finstämda julsånger får vi upp stämningen då vi lille julafton äter vårt eget julbord i båten. Julafton firar vi för första gången i vårt liv på en restaurang, tillsammans med Terje, hustrun Berit och sonen Mats samt med Ada och Akko från White Haze. Vi äter en välsmakande buffé och har det väldigt trevligt tillsammans. Restaurangen är fullsatt och stämningen är hög.

Juldagsmorgon vaknar jag (Janne) och känner mig lite halvrisig i halsen. På eftermiddagen grillar vi på klubben och byter julklappar med medlemmarna i klubben. Vi bryter upp tidigt då jag nu har blivit sämre och börjat få feberfrossa. Det blir inledningen på en lång kraslighet och de första 3 dagarna intar jag horisontalläge i kojen med feber. Det är ju inte speciellt lämpligt med tanke på att vi skall få många besök, men vad kan man göra åt det?

På söndagen mellan jul och nyår, anländer Jörgen och Ann-Margrethe i sin hyrbil. Det blir ett kärt återseende med många kramar och fuktiga ögon. Medan en flaska mousserande svalt vin avnjutes så har vi lite julklappsutdelning och vi får många efterlängtade Svenska böcker och tidningar. På eftermiddagen tar Stina med gästerna på en promenad till Boulders Beach och tittar på Pingviner och Rock Dassy´s medan jag samlar kraft i min koj. På kvällen äter vi traditionellt Svenskt julbord i båten och till sillen åtnjuter vi Porse snaps och sjunger snaps visor. Äppelkaka med vaniljsås avrundar det hela.

Nästa morgon packar vi in oss i hyrbilen och drar iväg på en 3 dagars tur i vindistrikten. Vi kör utmed kusten i False bay och viker så småningom av emot Stellenbosch. Omgivningarna blir allt grönare och lite berg börjar sticka upp i landskapet. Överallt syns det snörräta rader med vinrankor. När vi passerat Stellenbosch så beslutar vi oss för att stanna till vid första bästa vingård med ett ståndsmässigt namn. Det råkar bli Warwick Estate, som i Sydafrika är en högt uppskattad vingård, kända för de röda vinerna ”Warwick Trilogy” och ”Three Cape Ladies”. Vi provar dessa samt 2 andra röda och 2 vita, alla är goda men vi fastnar för en Shiraz som vi tycker är helt på topp. Vingården är vacker med vitkalkade byggnader och välansad trädgård runt omkring. Efteråt fortsätter vi upp mot Paarl där vi äter lunch. Efter lunchen kör vi igenom Paarl, vars huvudgata är hela 11 km lång och även vindistriktets största stad. Det är dessutom den 3e äldsta europeiska bosättningen i Sydafrika och dessutom hyser ”KWV”, som är huvudkvarter för Sydafrikas vinindustri. Vi fortsätter ett par kilometer innan vi tar av på en liten väg som för oss till en mycket liten vingård som heter ”Tempel Wines”, som ägs av det svenska paret Alf och Marie, bekanta till Jörgen och Ann Margrethe. De tog över den lilla vingården för mindre än ett år sedan och har under den tiden byggt om och renoverat, så att i en gammal stallbyggnad finns det i dag 2 smakfullt inredda rum där de kan ta emot gäster till sin ”Bed and Breakfast". Utanför finns en härlig uteplats med grill och korgmöbler och på bordet står en flaska av husets röda vin i en kylare. Värdparet hälsar oss välkomna och visar runt på deras gård. Efteråt kopplar vi av med ett glas vin och därefter en liten eftermiddagslur. På kvällen äter vi en god middag på en fiskrestaurang inne i Paarl. Nästa morgon serveras det frukost i en närliggande byggnad där man också brukar ha vinprovningar. Det är otroligt vackert att se de underbara vitkalkade byggnaderna ligga inbäddade i den frodiga grönskan. Efter frukost kör vi iväg på en dagstur till Franschhoek som är en pittoresk by i en dal omgiven av berg. Innan vi kör in i byn stannar vi på en stor vingård som påminner lite om ett skånskt slott, med stora eleganta salar som är möblerade med exklusiva rustika möbler. Vi får prov både röda och vita viner som är fantastiskt väldoftande och smakrika. Franschhoek är känt som turistort och här flanerar vi runt bland turister från alla möjliga nationer. Flera av dem vi möter pratar svenska, så man förstår att Sydafrika blivit ett populärt semestermål för nordbor. Vi shoppar lite och äter en god lunch innan vi bestämmer oss för att besöka en vingård som gör Mousserande vin. Vi har hittat en ganska stor vingård på kartan men då vi kommer dit är det stängt. En vattenledning har gått av i en av byggnaderna, så man måste ägna sig för reparationer istället ör att servera vin. Vi hittar en annan, lite mindre vingård där vi får provsmaka 3 sorters Mousserande viner som är tillverkade enligt samma metod som Champagne. Vi köper en av de godaste för att fira in det nya året med, men när vi skall gå så undrar killen som serverar oss om vi inte vill prova deras vita viner också. Så efter provsmakning av 3 olika vita viner så köper vi med oss en för att avnjuta på kvällen. Jörgen är ju chaufför så han får ju nöja sig med att lukta lite och kanske fukta gommen. Denna vinprovning var helt gratis vilket är ganska ovanligt, normalt sett brukar det kosta ca 25 kronor. På vägen tillbaka till Tempel Wine, stannar vi till vid en supermarket och köper några goda biffar och lite grönsaker till kvällens grillning. Vi är tillbaka ganska tidigt på eftermiddagen och har en egen liten vinprovning med värdparet. Trevligt för vår chaufför Jörgen att också få vara med på lite provning. Vi har inte åkt hit för att flänga runt på så många vingårdar som möjligt, utan för att slappna av och umgås och det lyckas vi med riktigt bra där vi bor. Efter en kort tupplur, tänder vi grillen och avnjuter en god middag på vår altan.

Nästa morgon tar vi farväl av värdparet och ger oss iväg tillbaka mot Simon´s Town. På vägen stannar vi i Stellenbosch där vi har bestämt möte med våra grannar i Sverige Ernst och Kerstin Orsing. De är också på resa i Sydafrika och är egentligen här för att träffa sin agent för deras firma. Vi dricker en kopp kaffe tillsammans på en trevlig uteservering och bestämmer träff några dagar senare innan vi skiljs. Stellenbosch är nog den vackraste staden vi varit i sedan vi kom till Sydafrika och vi passar på att äta lunch här innan vi drar vidare. På vägen hem har vi bestämt oss för att testa ett Brandy destilleri och vi slinker in på Van Ryn för en provsmakning. Vi testar 4 olika sorter i stigande prisklasser och kan konstatera att de är minst lika goda som Franska Cognac men också minst lika dyra, så vi avstår från inköp. Sen bär det av hemåt för nyårsfirande. Vi har beställt bord på samma restaurang som vi firade julafton ytterliggare ett besök välkomnas. Det är Annika och Lennart Åberg som vi känner sedan tiden med barnens jollesegling. De råkar också vara på semester i Sydafrika och tas naturligtvis emot med stora famnen. Det blir en lyckad kväll med god mat och gott vin från Landskroon Wine Estate. Tolvslaget till det nya året skålas in ombord i båten.

Det nya året började med en tråkig händelse, en redlöst berusad yngling hade fått dilirium och krossat bilrutor med en sten och brutit av backspeglar på ett 20-tal bilar på 2 olika parkeringar. En av dessa var parkeringen utanför yacht klubben. Båda våra gästers bilar var drabbade trots att ingången till marinan är bevakad och vaktkuren ligger alldeles intill. Det hörs väldigt mycket när man slår in en bilruta med en stor sten, så man undrar om vakten har varit vaken. Det pratas allmänt om händelsen och alla är bedrövade. Någonting liknande har aldrig hänt i Simon´s Town förut. Så det blir polisanmälan och några kriminalare kommer för att säkra spår av förövaren. Det löser sig ganska bra för våra gäster, för båda får nya bilar efter ett par timma, även om Åbergs får köra till flygplatsen för att byta.

Med ny bil kör vi en tur ut till Cape Point där vi vandrar upp till fyren för att njuta av utsikten. Där uppifrån har vi turen att se en Knölval med sin kalv som ligger och dåsar i vatten ytan som ett stort skär. Egentligen är Valskådningssäsongen över men en och annan eftersläntrare finns tydligen kvar. Vi kör också ner till Cape of Good Hope som är en oansenlig udde alldeles väster om Cape Point. På vägen tillbaka möter vi en Struts familj som kommer spatserande intill vägen.

Innan Jörgen och Ann Margrethe åker tillbaka till Sverige så hinner vi med en tur in till Cape Town, där vi åker upp med linbanan till Tabel Mountin. Det ser ganska molnigt ut nedifrån men då vi kommer upp så är det ganska många luckor i molntäcket så vi får en härlig utsikt på vår promenad där uppe. Efter bergsturen kör vi ner till The Waterfront för lite sightseeing och shopping. Vi hälsar också på hos Arne och Helene i Yaghan och de bjuder på en eftermiddags kopp. Jörgen Och Ann Margrethe får också en guidad tur ombord i skeppet. Vi har bestämt träff med Ernst och Kerstin utanför deras hotell, för gemensam färd till Hout Bay, ett litet fiskesamhälle strax söder om Cape Town. Efter en kort promenad i hamnen så bjuder Ernst och Kerstin på en härlig fiskmiddag på en mysig restaurang helt inredd i marin miljö.

Efter en underbar vecka tillsammans, är det dags för Jörgen och Ann Margrethe att återvända hem till vardagen och även vi får återvända till vår vardag. Nu hade vi tänkt börja förbereda vår färd vidare men min halsinfektion gör att vi dröjer på det och även Stina har börjat känna av eländet. Samma dag som våra gäster reser så kommer det en stor Svensk segelbåt in i marinan. Det är en 52 fots Amel Super Maramu som heter Tinto 3 och ägs av Louise och Bengt från Ljunghusen. De bjuder på Sundowner i sittbrunnen och det blir början på en mycket trevlig bekantskap.

Terje skall ta upp Villvind på land och vi hjälper honom. Den är mycket beväxt i botten så vi inser att tillståndet förmodligen inte är bättre på vår Christina. Vi hade tänkt att dyka ner och skrapa av det värsta men inser att vatten temperaturen och vårt hälsotillstånd inte medger detta så vi beslutar oss för att undersöka om även vi kan komma upp på land.

Ernst och Kerstin kommer på besök en sista gång innan de skall åka hem och vi får en lång och trevlig pratstund ombord. På kvällen äter vi middag på en trevlig Pizzeria i byn. Vi får även besök av Michael Stroh som är båtägare i Helsingborg och även webbmaster för Jorden runt seglarklubben (JRSK), där vi är medlemmar.

När helgen kommer lyfts vi upp ur vattnet och får hänga kvar i travelliften på slipen under helgen. Innan dess har vi servat motorn med oljebyte, filterbyte och byte av impeller. Helgen blir intensiv med rengöring och målning av botten och propeller. Vi får hjälp med högtrycksspolningen av en av varvsarbetarna. Medan Stina jobbar med botten så får jag som är lite längre jobba med polering av skrovsidorna. Med tanke på att vi båda inte är helt kuranta så blir det en tuff helg, men på måndagen kan vi åter sjösätta vid högvatten.

Vi beställer en hyrbil till dagen efter, så att vi kan proviantera upp båten inför seglingen till Sydamerika och samtidigt klarera ut från Sydafrika. Nästa morgon vaknar jag med feber och värk i hela kroppen. Stina påstår att jag är askgrå i ansiktet och någon utklarering den dagen är det inte tal om. Det är för sent att avbeställa hyrbilen så Stina får utnyttja den till att köra till köpcentrat och bunkra upp allt utom färskvarorna. Själv blir jag liggande med magont och feber resten av veckan och inte förrän på fredagen känner jag att en bättring är på gång.

När de kommer för att hämta hyrbilen dagen därpå så är det 2 mörka killa som aldrig varit inne i en marina. Så Stina tar dem med ut till båten och bjuder på frukost. De har aldrig varit ombord i en båt tidigare och de blir överlyckliga och vill att vi skall ta foto av dem. De berättar lite om sitt liv och att de bor i en Township strax ovanför Fish Hook, dåliga hus och tätbefolkat. Tomas berättar att regeringen avskaffat regeln att man skall betala 14 kor för att få ta sig en brud och det gör att han inte får sin ”pension” nu när hans dotter skall gifta sig. Vi får lite insikt i vad som hänt efter Apartheid och vi förstår att de är lyckliga för att systemet avskaffats men att de fortfarande har lång väg kvar att gå.

På lördagen har vi avskedsgrillning tillsammans med White Haze, Sepia och Tinto, eftersom Tinto och Sepia skall lämna i morgon. Tinto för att lyftas upp på land i Cape Town och Sepia för att gå upp mot Namibia. En vecka försenade så tar vi tåget till Cape Town och klarerar ut. Vi besöker också Yaghan i Waterfront för att byta böcker och blir bjudna på lunch ombord. På vägen hem stannar vi i Fish Hook och handlar frukt och grönsaker och de sista färskvarorna.

Tillbaka i båten så har det blåst upp, men vi är klara att ge oss av. Det är med blandade känslor som vi summerar vårt uppehåll i Simon’s Town. På den negativa sidan finns vårt hälsotillstånd som inte varit på topp och på den positiva sidan alla besök och härliga möten och utflykter med vänner. Som tur är så är det negativa snart glömt och de positiva minnena de som består.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 42. Out of Africa.

(2009.01.20. - 2009.03.07.)

Tisdag morgon när vi tänkt ge oss iväg så ylar det i riggen och vattnet ryker i hamnbassängen. Det blåser 40 knop med vindbyar på upp till 52 knop och har gjort så hela natten. Stina vaknar med ont i magen och värk i kroppen och vi börjar undra om vi någonsin skall komma iväg. Prognosen pekar på avtagande vind först mot torsdagen men på onsdag förmiddag börjar vinden att avta så vi beslutar oss hastigt för att ge oss iväg. Stina känner sig dessutom lite bättre och solen skiner från en blå himmel, precis som vanligt. Väl ute lägger vinden av nästan helt och vi får ta motorn till hjälp och motorsegla ner mot Cape Point och Cape of Good Hope som vi runder sent på eftermiddagen. Strax efter rundningen så fyller vinden ifrån NO och vi kan sträcka upp utmed kusten. Vi passerar ljusen från Hout Bay och ser på avstånd även ljusen från Cape Town som vi passerar under natten. Här utanför är trafiken av fiskebåtar och handelsfartyg intensiv. Under natten avtar vinden allt mer och vrider emot. När gryningen kommer är det helt vindstilla och vi startar motorn. Det blir en kall natt och det är nog inte så konstigt eftersom vatten temperaturen i Tabel bay endast är 12,3 grader. Det i sin tur beror på Benguela strömmen som för kallt vatten från södra oceanerna upp längs med Afrikas västkust.

Vi får en väderprognos som talar om obefintliga vindar under de närmaste dagarna och beslutar oss för att gå upp till Dassen Island och invänta bättre vindar. Dassen Island är en liten sandö som ligger ca 35 nm norr om Cape Town. Den är naturskyddad och bebos endast av en parkvakt samt av tusentals fåglar, pingviner och sälar. På morgonen rapporterar vi in till vårt radionät, som numera kallas för Anaconda Net, vart vi är på väg. Strax efter rasslar det till på VHF radion och Tinto 3 kallar upp oss. De berättar att de just lämnat Cape Town och är på väg mot Dassen Island för ankring över natten. Vi ankrar upp i en vik i lä av ön tillsammans med ett 30 tal fiskebåtar och fördriver eftermiddagen med att studera Valar som utför sina konster strax utanför viken. De hoppar upp ur vattnet (breachar) och tittar upp med huvudet (sky spying). Det är Southern Right Whale det kan vi se för de saknar ryggfena och har helt mörk stjärtfena. Namnet har de fått av valfångarna som ansåg att det var den rätta valen att harpunera. Det är alldeles i slutet av val säsongen, vilket visar sig 2 dagar senare då de är helt borta. Några timmar senare så kommer även Tinto 3 in och ankrar. Vi bjuder över dem på middag på kvällen. När de ror över till oss så passar de på att försöka byta till sig lite hummer från den närmsta fiskebåten men se det går inte, för de är förbjudna att sälja till privatpersoner och de vaktar väldigt på varandra. Förmodligen är det så att de inte äger båtarna själva utan arbetar som anställda. Louis lämnar ändå över ett par paket cigaretter som hon tycker att de kan få. Nästa morgon då fiskebåten är på väg ut så backar de helt upp till Tinto och räcker över en påse med Hummer. Hela fiskeflottan ger sig ut och vi blir ensamma kvar i viken med Tinto, de skall förmodligen fiska det sista och sen ge sig hem för att leverera och fira helg för det är fredag. Dagen är lika vindfattig som föregående och vi fördriver tiden med att läsa och studera djurlivet. Strax innan solnedgången så sjösätter vi dingen och ror över till Tinto som bjuder på nykokta Humrar. Vi medför nybakade baguetter, kylt vitt vin och melon. Vi får en trevlig kväll och Bengt och Louise är lätta att umgås med, skåningar som de är.

Nästa morgon ligger dimman tät och det är fortfarande vindstilla. Eftersom det är helg så kommer det många fritidsbåtar som trotsat dimman och nu far runt i viken. Vid middagstid så lättar dimman med en lätt sjöbris och vi beslutar oss för att gå 30 dm norrut till Saldana bay. När vi håller på att lyfta vårt ankare så kommer en av fritidsbåtarna fram och undrar om vi nu fyllt båten med hummer. När vi svarar att vi tyvärr inte har några redskap för att fånga dem med så ber han oss vänta en liten stund och så försvinner han iväg. Vi måste tyvärr ge oss av och fortsätter med att göra klart. Just när vi skall sätta segel, så kommer den lilla båten tillbaka. Han ber oss att räcka över en hink som han fyller till brädden med hummer. När vi kommer fram till Saldana Bay, så hittar vi en liten modern marina som heter Mykonos Marina. Där förtöjer Tinto vid bryggan för bränsle försäljning och vi förtöjer utpå dem. Så på kvällen frossar vi åter i Hummer och har det trevligt tillsammans.

Nästa morgon ligger dimman tät och det är fortfarande vindfattigt. Vi kan inte ligga kvar vid bränsle bryggan utan beslutar oss för att gå utanför hamnen och ankra i väntan på att dimman skall lätta. Väl ute så hoppar vi över ankringen och går sakta för motor ut ur bukten. Väl ute på havet så fyller en lätt västlig bris i och dimman lättar så småningom. Tinto sätter kurs mot Namibia och vi sätter kurs mot St Helena och slutligen så är vi ”Out of Africa”.

Enligt pilotbökerna så skall seglingen över Syd Atlanten vara den allra bästa av alla tradevind seglingar och den börjar bra för oss. Vinden är visserligen ganska frisk till att börja med men lättar ut lite efter ett par dagar. Till att börja med är nätterna svala och man får klä sig i varma kläder. Det är ett rikligt djurliv runt omkring oss och vi ser massor av sälar, pingviner och fåglar som liror, petreller, sulor och även albatross. Vi får Delfinbesök vid flera tillfällen och en flock pilotvalar drar också förbi. Vinden ökar och minskar i styrka och segelsättningen måste rättas därefter. Efter några dagar så har vatten temperaturen krupit över 20 grader och vinden har avtagit något och blivit jämnare.

På den här överfarten blir vi återigen påminda om farorna som hotar på havet. Via kortvågsradion får vi besked om att en Sydafrikansk katamaran, med 3 personer ombord, slagit runt i en tropisk storm strax sydost om Madagaskar. En av personerna hittas sittande på kattamranens botten men de andra 2 hittas aldrig. Den lilla Slovenska båten Lunatik som var på jordenruntsegling nonstop från väster till öster, hittas övergiven och starkt beväxt ca 600 nm sydväst om Perth i Australien. Ensamseglaren Jure, hade vi kontakt med på vår segling till Durban och han var en pratglad man som gärna berättade om sina vedermödor och glädjestunder. Hans fru skulle komma och möta honom på Nya Zeeland där seglingen skulle fullbordas. Nu blev seglingen aldrig fullbordad och ingen man finns att möta för hustrun. Den tredje tragedin handlar om en 18 m lång Holländsk stålbåt ”Ultimate” med 2 personer ombord. På segling från Azorerna till Holland så slutar kontakterna med land helt plötsligt. Den sista positionsrapporten, från den 22 januari, bekräftar en position alldeles framför en svår atlantstorm. Rapporten når oss via mejl den 20e februari och någon ytterliggare rapport får vi inte. Om den första och den sista händelsen kan man väl säga att det är att utmana ödet när man seglar vid fel årstid på oceanerna. Vad som hände Jure på Lunatik får vi aldrig reda på. Kanske råkade han ut för en storm, kanske ramlade han över bord.

Dessa tragiska nyheter når oss samtidigt som vi upplever den mest fantastiska passagen på hela vår resa. Den är lika behaglig som pilot böckerna påstår. Efterhand som dagarna går så får vi mer och mer Flygfisk att rensa bort från däck om mornarna. Vårt fiske är det sämre med men efter flera dagars försök så lyckas vi i alla fall få upp en liten Mahi mahi (Polynesiska för guldmakrill) på ca 1 kg. Den räcker till en riklig middag. Efter 11 dagar så dyker St Helena upp på Horisonten. Ön ser karg och ogästvänlig ut från havssidan, med branta vulkaniska klippor som stupar i havet. Vi rundar norra sidan och ankrar utanför huvudorten Jamestown som sträcker sig ett par kilometer upp i en dal. Dalen mynnar i en liten bukt som är full av lokala fiskebåtar. Någon hamn finns inte, bara en kaj der det går att komma iland från den lilla färjebåten som transporterar in oss seglare. Det är ca 20 m djupt och en lätt dyning gör att båten rullar hela tiden. Vi har seglat 1683 nm med dygnsdistanser på mellan 139 och 160 nm. Endast ett dygn droppade distansen till 115 nm. Den bekvämaste passagen hitintills på vår jordenruntfärd, precis som böckerna förutspådde.

St Helena.

Efter en god natts sömn kallar vi upp färjeservicen och ber att få bli upplockade. Det går att ta sig in med egen dinge, men man riskerar att förstöra den mot angöringskajen och dessutom är förutsättningarna för ett ofrivilligt bad ganska stora. Landstigningkajen går i trappsteg så att höjden skall stämma överens med det för tillfället rådande tidvattnet. Över kajen går ett räcke där det hänger ner många rep med flera knutar på. När man skall hoppa iland, så väntar man till dess att båten befinner sig på en vågtopp då kastar man sig som Tarzan i ett av repen och svingar sig iland. Vid vår första landning går det lätt, eftersom dyningen är ganska så moderat. Men det finns säkert tillfällen då det kan vara ett äventyr, vilket vi får ett smakprov på lite senare i veckan. Efter incheckning och bankbesök så besöker vi turistbyrån för att få en uppfattning om vad ön har att erbjuda.

Det bor ca 4000 människor på ön och den största bosättningen är inte Jamestown som man skulle kunna tro, utan Halftree Hollow som ligger på platån alldeles söder om och ovanför Jamestown. Här bor det ca 1130 människor och i Jamestown endast ca 840. Den näst största orten är Longwood med ca 950 invånare. Ön är ca 17 km lång och 10 km bred och har en yta på ca 122 km2 med det mesta av ytan i den högre terrängen. Högsta punkten Dianas peak är 823 m.ö.h.

St Helena har en 500 årig historia som börjar år 1502 då Portugisen Admiral Jao da Nova för första gången landsteg på ön. Portugiserna lyckades bevara öns position hemlig ända till 1588 då Engelsmannen Thomas Cavendish upptäckte ön. Elva månader senare var det den Holländska lotsen Johan van Lindschoten som landsteg med en flotta på ön. Eftersom ön låg strategiskt placerad på segelrutten runt Sydafrika så följde en intensiv rivalitet om ön som slutade med att Engelsmännen tog kontroll över den och byggde St Johns fästning år 1659 och därmed lade grunden till Jamestown. De flesta som känner till St Helena, gör det nog på grund av Napoleon Bonaparte. Efter att han blivit besegrad av the Duke of Wellington vid slaget vid Waterloo, så sändes han som fånge till St Helena i oktober 1815 där han de första 2 månaderna bodde längst upp i dalen, där Jamestown ligger, i en paviljong som heter Briars. Därefter flyttades han längre in på ön till Longwood house där han bodde till sin död 6 år senare. Han begravdes på ön men hans kvarlevor flyttades 1840 till Invalid domen i Paris, där de än i dag finns. Hans första gravplats på St Helena ägs idag av franska Staten som fortfarande vaktar och vårdar den. Tillsammans med Yaghan och några andra båtbesättningar gjorde vi en guidad rundtur i Napoleons fotspår. Den lokale chauffören Robert Peters kör oss runt till de olika platserna där kunniga guider tar hand om oss. Dagen innan hade Robert kört Stina och mig upp på ön och släppt av oss vid en stig som ledde upp till Dianas Peak det högsta berget på ön. Då man kommer in på ön förvånas man över hur grönt det är, långt ifrån den bild man får från sjösidan. Vi vandrade upp till en berg rygg som sträcker sig över en stor del av ön. Vandringen fortsatte längs med ryggen med en vidsträckt utsikt över större delen av ön. Stigen gick i frodig grönska med New Zeeland Flax, Tree ferns, Cabage Tree och massor av andra för oss okända växter, varav många var endemiska. New Zeeland Flax är inplanterad och har tidigare haft stor betydelse för ön. Av den utvann man fibrerna ur de långa bladen och gjorde rep samt textilier. När sedan modernare material kom fram, så dog denna industri ut. Efter en timmas vandring, stod vi högst uppe på Dianas Peak, 823 meter över havsytan. Här uppe fanns en liten postlåda med en stämpel och en gästbok. Här kunde man stämpla sitt medhavda vykort och posta det i lådan. Vi nöjde oss med att skriva i gästboken. Vandringen fortsatte utmed bergsryggen och vidare ner längs sluttningarna. Efter ytterliggare 1,5 timma var vi tillbaka vid vår utgångspunkt. Härifrån fortsatte vi längs den smala vägen ner igenom dalen. Tanken var nog att vi skulle försöka få lift tillbaka men vägen var vacker och vi behövde motion så det slutade med att vi gick hela vägen tillbaka till Jamestown dit vi anlände sent på eftermiddagen efter 5 timmars vandring. En annan attraktion som ger god kondition är ”Jacobs ladder”. En trappa som byggdes 1829, för att kunna transportera varor mellan Jamestown och Ladder hill, 600 fot högre upp. Jacobs stege har 699 trappsteg utan vilplan, så det tar på krafterna att ta sig upp. Men väl uppe så bjuds man på en magnifik utsikt över Jamestown och dess dalgång. Man har också fin utsikt över alla båtar som ligger ankrade och då vi är där så ligger RMS St Helena på redden och lossar sin last av förnödenheter för ön. RMS St Helena är den enda förbindelsen med omvärlden, eftersom det ännu inte finns någon flygplats. Den kommer ca 1 gång per månad och avseglar från Cape Town. Efter att ha lossat så fortsätter den till Ascension som ligger ca 600 nm längre NV och på återresan så stannar den till för att ta ombord last och passagerare till Cape Town. Båten kan ta ca 130 passagerare. Det finns nu planer på att bygga en flygplats på ön, vilket kanske kommer att ta bort en del av öns själ men å andra sidan förenklar livet för öns invånare och kanske bidrar till att öns ungdomar stannar kvar. Många av öns yngre män arbetar på militärbasen på Ascension och är borta i månader i sträck. För dem skulle säkert en flygplats förbättra livet.

Vi uppskattar verkligen vistelsen på ön och det är fantastiskt att kunna vandra på de gator där inte bara Napoleon gick, utan även Capten Bligh, Arthur Hallay (han med cometen), Charles Darwin, the Duke of Wellington och Captain James Cook. Historien sitter i husväggar och gatsten. Innan vi ger oss av från ön äter vi en god middag på Anns Place tillsammans med många av de andra seglarna. Restaurangen är lite av ett seglartillhåll och är dekorerad med många nationsflaggor och klubbflaggor. Vi och Yaghan bekräftar vår vistelse här genom att signera en Svensk flagga som hänger i taket. På kvällen då vi skall ta oss ut med färjebåten får vi uppleva hur det kan vara att ta sig ut då dyningen går hög. Nu är det ett äventyr att ta sig ombord och det blir nödvändigt att ta linorna till hjälp. Allt går dock bra även om man blir lite blöt. Efter 6 dagar på ön lättar vi ankar och sätter kursen mot Salvador i Brasilien. Vi hade gärna kunnat stanna mycket längre för vi tyckte väldigt mycket om den charmiga ön.

Mot Brasilien

Jag (Janne) får äran att vinscha upp ankaret som ligger ute med 55 m kätting på 19 m djup. När vi lyfter på durken som vi brukar gör inför en överfart, så kan vi konstatera att det står ganska så mycket grönfärgat vatten. Vi inser att det är kylvatten som läckt ut men det har smak av salt så det är även saltvatten som läckt in på något sätt. Vi länsar ur men kan inte se att det kommer in något nytt vatten. Vi får helt enkelt hålla det under uppsikt. Vindarna är som vanligt lite besvärliga i lä bakom ön, men efter några timmar så är vi ute i sydost passaden igen och gör god fart. En grupp Delfiner följer oss en bit för att se så vi kommer bra iväg. Vi tolkar det som att det kommer att bli en bra överfart. Frampå eftermiddagen ökar vinden något så vi tar in ett rev. Natten bjuder på härlig segling i månsken. En Brown Noddy Tärna har bestämt sig för att hålla natthärbärge på vår radarskärm. Men han har glömt att komma överens med Stina som kämpar emot. Det blir en tuff kamp innan Noddyn ger upp striden och drar vidare. Den första veckan av passagen har vi god vind och lite ostadigt väder med en del regnskurar. Ibland går vi med fullt segelställ och ibland med ett rev i storseglet. Efterhand avtar vinden något och vädret blir stabilare. Det blir också varmare för varje dag som går och det blir lite svårt att sova på frivakten. När vi närmar oss Salvador så är det 29,3 grader i vattnet. Vi fiskar med jämna mellanrum men resultatet är klent. Det enda vi lyckas få upp är Tonfisk på burk som vi fiskar fram ur vårt matförråd. Dagarna är heta så vi häller hinkvis med havsvatten över oss på fördäck. Den första hinken svalkar något men de andra känns bara ljumna. När sjön blir mindre så passar vi på att försöka hitta motorläckaget. Med motorn igång så kryper vi runt den och inspekterar utan att hitta var det kommer ifrån. Noddy Tärnan dyker upp igen och den här gånge så har Stina gett upp så den får bli sittande på radarn. När det ljusnar så ger den sig av för att åter komma tillbaka när det blir mörkt. Ibland kommer det ytterligare en och då blir det ett jädrans kacklande om vem som skall ha platsen. Det slutar alltid med att inkräktaren får ge sig av. Det förefaller att vara en del bostadsbrist för fåglarna här ute. När vi närmar oss Brasiliens kust så ökar den kommersiella trafiken. Ett containerfartyg som vi har kollisionskurs med kallar vi upp och frågar om vi kan bibehålla vår kurs. ”Behåll ni er kurs så håller vi undan” svarar vakthavande befäl och sen går de strax för om oss. När vi kallar upp för att tacka så mycket, så får vi en liten pratstund. De är på väg till Rotterdam där de skall vara om 8 dagar.

De sista 2 dygnen blir ganska vindfattiga under dagtid och vi gör beskedliga 117 och 101 nm per dygn mot tidigare 121 till 153 nm. Sista natten kan vi se ljusen från Salvador på natthimlen och dy gryningen kommer skymtar vi höghusen ute längs med kusten. Innan vi kommer fram så får vi en riktig störtskur som svalkar av oss ordentligt och även sköljer av båten från allt salt. Klockan 4 på eftermiddagen passerar vi fyren Barra som visar vägen in till Baia de Todos os Santos eller alla helgons bukt, fritt översatt. Vi följer höghusen utmed stadsdelarna Barra och Graca och rundar Fortet Sao Marcelo i inloppet till den kommersiella hamnen där vi förtöjer i marinan. Vi har seglat 1962 nm på lite mer än 14 dagar, vilket ger en genomsnittsfart på ca 5,7 knop.

Salvador- Brasilien

När vi lägger till så får vi hjälp av Harald och Christel på Aurora från Helsingborg som bildar mottagningskommite. Vi har ju haft mejl kontakt sedan en tid tillbaka så vi var väl medvetna om att de var här. På bryggan ligger totalt 4 Svenska båtar så det blir ett riktigt Svenskmöte.

Förutom Aurora så ligger Unicorn med Anna Karin och Håkan, dem har vi tidigare träffat i Scottland år 2001. De 2 andra båtarna, Blue Dame med Jan och Monica samt Flying Penguin med Jalle och Brittis är nya bekantskaper. På kvällen bjuder Harald och Christel på middag ombord i Aurora och vi har naturligtvis mycket att prata om. Incheckningen får vänta till dagen efter. Då följer Harald med oss till alla instanser så det går ganska så smidigt eftersom vi slipper att leta. Vi hinner också med en taxi tur till ett supermarcado där vi kan fylla på med lite färsk mat, grönsaker och frukt. På kvällen tar vi Elevador Lacerda, d.vs. hissen upp till den gamla stadsdelen som ligger strax ovanför hamnen där vi ligger. Vi vandrar omkring lite i de gamla pittoreska kvarteren och slinker så småningom in på en lokal bar med hög sambamusik, som verkar populär. Maten är väl inte någon höjdare, köttet är salt så det förslår men det är väl för att de skall få sälja många öl.

Nästa dag betalar vi hamnavgiften, hämtar vår inlämnade tvätt och ger oss av. Vi skall segla rakt över bukten till Itaparica som är en ö på andra sidan. Men först går vi för motor bort till Bahia marina som ligger en halv sjömil bort. Här ligger Yaghan och vi skall bara säga hej till dem för vi misstänker att de lämnar innan vi kommer tillbaka. Väl där så är ingen ombord men vi hinner inte vända vår båt förrän de kommer på bryggan. Jodå de har tänkt avsegla 3 dagar senare så vi lär väl inte träffas på ett tag. Då vi beklagar att vi missade karnevalen så berättar de att vi inte missat något av värde. De var helt klart ganska så besvikna på den. Bara skränig musik som man fort tröttnade på. Inga vackra kostym parader som de hade förväntat. Vi tar farväl och sätter segel för att segla de 12 sjömilen över inloppet till alla helgons bukt. Det blåser inte mycket men vi har hjälp av tidvattnet som är med oss. Vi rundar en udde och ankrar utanför byn Itaparica som alltså har samma namn som ön. Aurora ligger redan här och efter middagen kommer de över på en drink och lite snack. Gitarrerna kommer fram och stämningen blir hög med sång och musik i den ljumma natten.

Natten är mycket varm och vindstilla så det blir svårt att sova. Det är skönt att kasta sig i vattnet på morgonen, även om det inte ser speciellt inbjudande ut. Det är ganska grumligt och det flyter en hel del skräp och plastpåsar på ytan. Men det svalkar trots allt lite grann, åtminstone för stunden. Senare så tar vi oss iland och tittar lite på byn Itaparica med sina trånga vindlande gator. Vi äter lite lokal mat och dricker en öl på en liten uteservering på torget.

Vi ligger kvar över helgen och kopplar av med lite bad på dagarna samt gitarr och kortspel på kvällarna tillsammans med Christel och Harald. På måndagen tar vi en mini buss till grannbyn Vera Cruz där det finns lite mer affärer samt en lite större Supermarket. Det blir lunch på en liten servering där de serverar grillad kyckling, korv och lamm i samma rätt för en billig peng. Sista kvällen med Christel och Harald äter vi på en restaurang i Itaparica där vi inleder med den för Brasilien typiska drinken Caipirinha. Den görs på en hel lime som snittas upp, socker, krossad is och en lokal spritsort som heter Pirassununga, gjord på sockerrör.

Dagen efter plockar vi ner den lilla genuan, som skall repareras, och sätter upp vår största genua. Sen tar vi farväl av Christel och Harald och sätter segel för att gå tillbaka till Salvador. Vi får kryss i ökande bris och har en härlig segling tillbaka. Medan vi har varit borta så har Holländska Sepia hunnit anlända och vi går bort för att säga hej till dem. De berättar att de hunnit med att bli rånade mitt på blanka dagen och att de blev av med sin kamera, Det är andra gången under ett halvår som de blivit rånade. Första gången var i Durban, men då klarade de sig utan att förlora något.

De sista dagarna i Salvador ägnas mest till att se över båten och proviantera men vi hinner även med lite annan shopping och en rundtur. Vi lyckas spåra vårt kylvattenläkage till färskvattenpumpen som vi lämnar in till en Volvo Penta verkstad och får renoverad. Med rundtursbuss får vi en 3 timmars rundtur genom stora delar av Salvador och får en ganska god bild av staden. Vi får se både fattiga, slitna kvarter och moderna vackra stadsdelar. Turen går delvis utmed kusten där alla turisthotell ligger alldeles invid badstränderna. Vi åker ännu en kväll upp med hissen till de gamla stadsdelarna där vi äter god mat på en liten restaurang och får uppleva sambamusik som spelas i en av gågatorna.

Våra upplevelser av Salvador är väldigt blandade men slutintrycket är nog inte särskilt överväldigande. Kanske gav vi det för lite tid men vi är ju inga älskare av storstäder så det kan ju också vara en orsak. Salvador kändes stökigt och lite skitigt och alldeles för hett. Folk (männen) pinkar längs med husmurarna så fort de har behov så det stinker urin lite överallt och det bidrar ju inte till något positivt intryck. Efter en och en halv vecka i Bahia så klarerar vi ut för att sätta kursen upp mot Karibien. Vi längtar efter lite behagligare temperatur men framförallt efter lite härliga bad och lite snorkling i renare vatten.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 43. Mot Karibien.

(2009.03.08. - 2009.03.25.)

Söndag middag släpper vi förtöjningarna och ger oss iväg. Vi går utmed Salvadors höghusprydda kustlinje, för både motor och segel och rundar Barra point med sin fyr en timma senare. Kursen sätts mot nordost upp mot Brasiliens hörn vid Nathal. Vi har bidevind och får till och med göra ett par slag för att inte segla upp på ett rev som sträcker sig ut från land. Efter hand så kan vi hålla upp kursen och även släcka lite i skoten i den svaga vinden. När natten faller på så kommer det en Brown Noddy Tern och söker natthärbärge på rufftaket. Den landar på solcellen, där den ser ut som Bambi på hal is, innan den hittar sin plats på rufftaket. Vi har en hel del fartyg och fiskebåtar runt omkring oss men ingen kommer riktigt tätt inpå. De första 4 dygnen har vi lätta vindar som ger oss dygnsdistanser mellan 100 0ch 130 nm. Vi har behållit den stora genuan (förseglet) uppe och den hjälper oss att hålla en hyfsad fart. Emellanåt så kommer det en kraftig regnby med vindökning och då får vi rulla in lite på genuan under någon timma. Nätterna bjuder på fantastisk segling i fullmånens sken. Vinden är då lite starkare än på dagen, men det är trots de inga vågor att tala om. Vi sitter i bara shorts och njuter av den bästa seglingen på hela vår tripp. På dagarna är vinden svagare och det är stekande hett. Vi får hela tiden svalka oss med hinkvis av havsvatten. Vi passerar en sköldpadda som ligger och spanar i vattenytan och emellanåt kommer det Delfiner på korta besök. De kommer kanske för att se till att allt står rätt till med oss och för att se så vi håller rätt kurs. Den Brasilianska kusten har försvunnit bakom horisonten och nästa gång vi ser land blir det Tobagos kust som dyker upp. Vi hade från början tänkt gå till Fortaleza och checka ut där för att sen gå till Il de Salute (Djävulsön) utanför Franska Guyana. Planen reviderades dock då vi tyckte vi fått nog av storstäder och dessutom för att vi hade dåliga sjökort över Ile de Salute. Så vi valde istället att gå direkt de 2450 nm till Tobago och få mer tid för Karibien.

Strax innan vi passerar Recife så får vi ett mejl från Yaghan som berättar att de fått söka nödhamn där. De gick ju från Salvador en vecka före oss och strax innan Recife så gick lovart diagonalstag (D2) mitt av. Som tur var så var vinden svag vid tillfället och riggen blev stående. Med mer vind kunde det ha gått riktigt illa, då kunde riggen gått över bord. Nu väntar de på att Svenske Jonas, med riggverkstad på Trinidad, skall flyga in och reparera skadan. De skriver också att Recifes hamn är som ett kloakdike, så det känns skönt för oss att vi inte valde att gå dit. Seglingen upp till Recife har gått i ganska lätta ostliga eller sydostliga vindar, vilket har inneburit att vinden kommit in från sidan eller lite förifrån. Efter Recife kan vi börja falla av lite grann och få vinden mera akterifrån. Kursen blir mera nordlig och när vi rundat Brasiliens hörn blir den nordvästlig. Här möter vi en hel del fiskebåtar och ser mycket plastdunkar och små flaggor som markerar fiskegarn. Det är ganska grunt, under 50 meter och så fort vi kommer ut på djupare vatten så försvinner alla fiskebåtar. Vårt eget fiske går dåligt men en dag får vi napp. När vi halar in så sitter det en Blackfin Tuna på kroken. Den är mindre än 30 cm så besvikna förpassar vi den tillbaka till havet. Märkligt att en så liten fisk kan gapa över vårt drag, som är nästan halva dess storlek. Det berättar lite om hur glupska de är.

Efter en veckas segling, befinner vi oss mellan 2 och 3 grader syd om ekvatorn. På eftermiddagen kommer det en stor regnby med ganska mycket vind initialt. Vinden lägger dock av nästan genast och regnet vräker ner. Det visar sig vara inledningen till the Doldrums, stiltjebältet strax syd om ekvatorn. Vi samlar massor av regnvatten de första timmarna och startar sen motorn och sätter kurs norröver för att komma igenom stiltjebältet så fort som möjligt. Vi går för motor hela natten och får handstyra hela tiden. Regnet kommer drivande i täta byar och det blixtrar i horisonten hela natten. Vi har Delfin besök vid flere tillfällen och nu på morgonen kommer en jätteflock och hälsar på. Efter ca 14 timmar kommer det en lätt bris från norr och vi kan stanna motorn och segla bidevind för styrbords halsar. Vinden fyller i under dagen och nästa morgon den 17 mars så passerar vi ekvatorn kl 09.00 UTC. Efter nästan 3 år på södra halvklotet är vi tillbaka på det norra.

Under seglingen har vi som vanligt även lite underhållsarbete att pyssla med. Vattenpumpen som vi fick renoverad i Salvador, visade sig läcka lite i skarven på pumphuset. Vi chansade och smetade på lite tätningsmassa på utsidan och det fixade den läckan. Då vi körde motor genom stiltje bältet så upptäckte vi att det fortfarande läkte och nu lite mera. Vi kunde inte se varifrån det kom och lät det anstå till vi kom till Trinidad. Vår Aqua generator la också plötsligt av med att leverera ström och det var allvarligare. Utan den var vi tvungna att köra med motorn som läckte kylarvatten. Så det gällde att hitta felet. En kopplings plint i akterstuven var kraftigt korroderad, så vi började med att byta den. När det inte hjälpte så fick vi ta isär den vattentäta kontakten strax ovan däck. Den före detta vattentäta kontakten var helt igenrostad, men med lite rengöring och kontakt spray så fick vi liv i den igen. Så därmed var strömproblemet löst. Vår kompassbelysning lägger också av och naturligtvis händer det när vi går för motor och måste handstyra. Vi klarar av det med hjälp av ficklampa. Det har hänt en gång tidigare så vi har, visa av skadan, tagit med oss en lampa i reserv. Så problemet är löst nästa dag, då vi lätt kan byta den i dagsljus. När vi har ett par dagar kvar så får vi dessutom stopp i toaletten. Det visar sig att det sitter i septiktanken och det får vi ta i tu med då vi kommer fram. Hinken får träda in som ersättare.

Dagen efter ekvator passagen så ser Stina något vitt som ligger och flyter i vår kurs. Hon ändrar kurs i tron att det är en container men det visar sig vara en stor frysbox som ligger där och guppar. Man undrar vad som hänt om vi seglat på den. Förhoppningsvis så är plåthöljet så pass tunt att det inte skadar skrovet. Någon dag senare, seglar vi in i ett lågtryck som ger lite vind och mycket regn. Vi får fyllt på vårt vattenförråd med ytterligare ca 30 l fint dricksvatten.

Vi passeras av en del båtar på vår segling. En bogserbåt med en pråm på släp, masar sig i sakta mak förbi. En del containerfartyg svischar förbi i betydligt högre fart. Annars är det mest flygfisk som svischar kors och tvärs över båten, under nattetid. Det gäller att ta skydd bakom sprayhooden om man inte vill bli träffad.

Hitintills har vi med några få undantag haft svag motström. När vi passerar Amazonas flodens utlopp vänder strömmen och vi får 1-2,5 knops medström. Den tillsammans med fin halvvindssegling för fulla segel ger fantastiskt fina dygnsdistanser. Vi har 3 dygn med över 190 nm, med ”all time high” på 202 nm. Vädret stabiliserar sig också med endast ett dygn med lite mera regn. Fisket har också varit lite bättre sedan vi passerade ekvatorn. Vi landar en fin Mahi Mahi på ca 4 kg och dagen innan vi kommer fram, får vi en fin Wahoo på ungefär samma vikt.

Sista natten till sjöss kan vi se ljusen från Scarborough lysa upp natthimlen. Efter 17 dagar till sjöss, siktar vi Tobago i gryningen och rundar dess nordost spets där en massa fiskare vinkar till oss. Vi seglar in i Man of War Bay och ankrar utanför den lilla staden Charlotteville. Vi har seglat 2461 nm på 16 dagar och 21 timmar vilket innebär en fin genomsnittsfart på 6,1 knop.

Det ligger några båtar uppankrade i viken och bland annat så känner vi igen den Australiska båten La Barca. Det är en familj med 2 barn, en flicka på 4 år och en pojke på 6 år, som vi träffade på St Helena. Efter sedvanlig uppröjning i båten, sätts dingen i sjön och vi kör in för att klara av inklareringen. Immigration och tull ligger i samma byggnad och vi blir mottagna med vänliga leenden av trevliga myndighetspersoner som önskar oss välkomna. Tullaren delar ut turistbroschyrer till oss och berättar lite om vad ön har att erbjuda, tänk om alla myndigheter kunde vara på det viset. Vi tar en liten tur i byn som ger ett trevligt intryck med sina gröna trädgårdar fulla med blommor. Det är rent och snyggt och stolta färggranna tuppar spatserar runt mellan sina hönor. Utmed stranden är det full kommers när fiskebåtarna kommer in med sin fångst av Wahoo, Tonfisk och Mahi Mahi. Vi tar en kall Carib (öl) på en restaurang innan vi återvänder till båten för välbehövlig vila. Det kan behövas efter den långa turen och i morgon väntar först reparationsarbeten innan vi kan börja se oss omkring.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 44. Varvet fullbordas på Trinidad.

(2009.03.26. - 2009.04.14.)

Så var vi då tillbaka i Karibien igen, fast till en ö som vi inte besökt tidigare men som vi hört mycket gott om. Fast innan vi kunde upptäcka ön så hade vi några akuta reparationer som måste fixas. Högst prioritet hade stoppet i toalett tanken. Tack vare inspektionsluckan i Septiktanken, som vi fick svetsat dit på Nya Zeeland, kan vi nu ganska enkelt rensa det igensatta inloppet i tanken och lugnet återställs i båten. Den läckande vattenpumpen på motorn fixas ännu lättare, det är helt enkelt bara inloppsröret som inte är tryckt in ordentligt i sitt läge så att packningen tätar.

Vår ankarplats är inte den allra bekvämaste och dyningen rullar enkelt in i viken. Dessutom så har man varnat för hög dyning från norr över de kommande dagarna. Första dagen kan vi låta dingen ligga förtöjd vid bryggan men andra dagen så får jag stanna kvar vid bryggan och hålla ett öga på den medan Stina är inne och handlar. Tredje dagen drar vi upp den på bryggan men fjärde dagen går dyningen över bryggan och vi drar, med chans för ofrivilligt bad, upp den på stranden. Den chansen tar vi på vår 33 åriga bröllopsdag, då vi uppklädda skall försöka ta oss iland utan att bada. Det lyckas oss och vi går på restaurang hos Sharon and Phebe`s som serverar oss några goda drinkar och en utsökt måltid med hemlagad vaniljglass till efterrätt. Vi sitter på en stor balkong på andra våningen och njuter av den fina utsikten över ankarviken. Jag njuter också av att titta på Stina som klätt upp sig i den nya läckra klänningen som hon köpte i Salvador. Inte konstigt att man föll för henne.

Nästa morgon kommer Dave, en av de lokala fiskarna, upp med sin båt och undrar om vi vill köpa fisk. Vi har fortfarande kvar Wahoo och avböjer vänligt. Han erbjuder oss istället en guidad tur i Charlotvills omgivningar och det nappar vi på. Innan han åker iland ber han om lite vatten och han får både vatten, juice och en macka. Det blir sedan en morgon rutin att Dave kommer för en pratstund och en morgonfika efter sin tidiga fisketur. Efter den sedvanliga frukosten nästa morgon, så får vi en guidad tur genom byn upp till Dave´s hus som ligger högt över byn med utsikt över hela Man of War Bay. Han bjuder på en kall öl och berättar stolt att han burit upp allt byggnadsmaterial, upp för den branta stigen från vägen. Dave´s högsta önskan är att få en kvinna i huset, men hon skall vara vit och får gärna vara lite fyllig. Hon skall inte behöva arbeta utan bara ta hand om det lilla hushållet och så skall hon tycka om att sitta med honom på altanen, som omgärdar huset, och njuta av utsikten. Efteråt tar han oss med till Fort Cambelton som ligger alldeles nedanför hans hus. ”Fortet” visar sig bestå utav två gamla kanoner allt annat är borta, ändå stannar den ena turistbussen efter den andra för ett besök. Kanske är det utsikten som är behållningen då de åker därifrån.

När vi, en måndag, har tänkt ta bussen till huvudstaden Scarborough, så visar det sig att det är helgdag och stängt i alla förrättningar. Vi beslutar oss för att åka ändå och köper biljetter i en liten gatuaffär som trots allt håller öppet. Damen i affären, kan inte säga när bussen går men det brukar vara runt klockan nio. Efter att ha väntat i nästan en timma ger vi upp projektet. Då vi skall gå tillbaka så blir vi erbjudna skjuts till Speyside av ett engelskt par i en hyrbil. De hade kört till Charlotteville för att ta ut pengar i en bankomat och för att köpa bensin. Bankomaten fungerade inte och bensinen var slut på macken. Speyside ligger ca 20 minuters bilväg över på vindsidan och kan vara ett lämpligt utflyktsmål, så vi tackar jag och hoppar in. Just som vi skall köra kommer en ljushyad man och frågar om han får åka med. Det visar sig så småningom, att han heter Fleming, är Dansk och kommer från Hellerup. Fleming håller på att bygga en restaurang tillsammans med en lokal kille som heter Tony. Han bjuder med oss upp dit och ringer Tony som kommer och hämtar oss med bil. Restaurangen är inte helt färdig men vi kan se att det kommer att bli väldigt fint och utsikten är fantastisk. Den ligger alldeles bredvid huvudvägen och det finns en stor parkering i närheten, så här kan turistbussarna hålla lunch stopp. Stilen påminner lite om en alphydda och det får sin förklaring när det visar sig att Tony är gift med en flicka från Sweitz. Efter att vi druckit en av Tonys hemgjorda frukt juicer, beger vi oss ut på en regskogspromenad på en stig som börjar alldeles bakom huset. Vegetationen är väldigt tät och det växer vackert blommande Heliconia utmed stigen. Efter en knapp timmas vandring, stannar Stina med ett ryck framför mig. En lång svart slingrande orm har passerat framför hennes fötter och ringlat ihop sig vid sidan av stigen där den ligger och skallrar med svansen, beredd till hugg. Jag får fram kameran och tar några bilder, men antingen är det jag som skakar eller så är det för dåligt ljus, för alla bilderna blir suddiga. Efter ett tag har ormen lugnat ner sig och slingrar iväg i förvånansvärt hög fart. Vi bedömer längden till ca 1,5 m, då den sträcker ut sig och ger sig av. I övrigt ser vi bara några fladdermöss som kryssar fram mellan trädstammarna.

Tillbaka vid restaurangen, får vi en guidad tur i Tonys trädgård som ligger alldeles bredvid restaurangen. För några år sedan var den helt överväxt av träd. Nu har han röjt undan dessa och planterat bananer, citrusfrukter och avokado. Det växer oerhört fort och det viktigaste är att hålla undan oönskad växtlighet så att plantorna kan få ljus och vatten. Sedan vandrar vi vägen ner till Spayside där vi äter en god lunch på en restaurang som ligger alldeles intill strandkanten. Spayside har Tobagos bästa dykvatten och alla hotellen har dykshoppar och arrangerar dykturer. Vi tar oss tillbaka till Charlotteville med minibuss och kan med möda sjösätta dingen och komma torrskodda förbi de brytande dyningarna. Dyningen är nu så hög att Christinas skrov försvinner bakom vågorna då vi kör ut med dingen.

Nästa dag kommer vi iväg på vår busstur till Scarborough. Turen tar 1,5 timmar och går utmed vindsidan av ön med vackra vyer utefter kusten. Bussarna är moderna och bekväma med aircondition så turen upplevs inte som särskilt lång. Scarborough har stort utbud av varor, så här handlar vi på oss mat, grönsaker och frukt innan vi ger oss tillbaka till busstationen. Här är det kaos då ingen vet vilken buss som går vart och så tycks det saknas busschaufförer. Efter en timmas oreda lyckas vi i alla fall få tag i rätt buss och kan efter lite armbågande och knuffande få två säten i den överfyllda bussen. Skymningen har redan börjat falla då vi trötta och nöjda tar oss ut till den troget väntande Christina.

Efter en vecka i Man of War Bay, tar vi dingen in för att klarera ut. Här är det så att man måste klarera ut och in i varje distrikt och Tobago har två distrikt så för att gå till den södra delen så måste man klarera ut. Vi har tänkt gå till Englishmans Bay som bara ligger 8 nm bort och på den norra delen och därefter till Pigeon point på den södra. För att slippa en massa byråkratiskt krångel så klarerar vi ut direkt till Chaguaramas på Trinidad. Vi får dock tillåtelse att stanna i Enlishmans Bay i två dagar på vägen. När vi skall ge oss av har vi problem att få upp ankaret. Det visar sig att ett hemgjort ankare av armeringsjärn har fastnat i vår kätting. Dessutom sitter det en massa trasslig nylonlina insnott i hela härligheten. Vi får gå i dingen och skära loss de trassliga linorna innan vi kan befria vår kätting och få upp vårt ankare. Efter en dryg halvtimma är det klart och vi kan ge oss av med dingen på släp. Vi seglar för enbart genua och passerar Three sisters och Two Brothers, två ögrupper som vi går emellan. Efter mindre än två timma kan vi styra in i en vik och ankra i turkosblått vatten. Några fiskare vinkar till oss och tecknar att vi inte skall komma för långt in. De har nämligen ett stort nät som de lagt nästan tvärs över viken och nu håller på att dra in till land. Efter lunch tar jag på mig snorkel utrustning och ger mig av på en snorkeltur längs med klipporna vi inloppet till viken. Stina stannar i båten och kopplar av med en bok. När solen börjar gå ner, försvinner alla människor och viken är öde och tyst. Endast dyningen, som bryter mot den palmklädda sandstranden, hörs ut till båten. I väster sjunker solen ner bakom horisonten. Det är sådana här kvällar vi skall minnas då vi sitter i vintermörkret hemma i Sverige medan stormen piskar mot fönsterrutorna.

Nästa dag tar vi oss torrskodda igenom de brytande vågorna och landar dingen på stranden. Det finns en liten souvenir shopp med en restaurang i ena änden av stranden. Vi nöjer oss med en förmiddags fika. Turistbussarna brukar stanna till här och låta turisterna bada och shoppa. På vägen ut till båten, tappar jag mina progressiva glasögon som låg i fodralet. Trots idogt letande (fodralet kan ju flyta) så hittar vi dem inte, så nu får jag klara mig med ett par läsglasögon. Efter lunch får jag Stina med mig på en snorkeltur. Det är inte på långa vägar så fint som det är på öarna i Stilla havet men vi ser ändå en hel del revfiskar. En som vi inte sett tidigare är ”French Angelfish” som är oerhört vacker. Under eftermiddagen kommer också två Australiska båtar in och ankrar i bukten. Det är La Barca, en familj med två mindre barn, och Jacarna med ett par i samma ålder som oss. Båda familjerna har vi träffat tidigare i Charlotteville. På kvällen åker vi in till stranden för att grilla. När vi kommer in håller de lokala fiskarna på att dra in sitt stora nät. Vi seglare får hjälpa till att dra in nätet som är ganska tungt. Man drar ett team i varsin ända och då det närmar sig land, ser man fisken hoppa i det. Fångsten består av småfisk stora som sardiner och man fyller en stor trälåda flera gånger så det är säkert nästan 100 kg.

Efter den kraftansträngningen, så tänder vi en brasa och grillar våra medhavda kycklingbröst på glöden då elden falnat. Vi har en trevlig kväll med våra vänner och byter erfarenheter av våra seglingar i respektive länder.

Nästa morgon seglar vi de 20 distansminuterna till Store Bay på södra delen av Tobago. Vi rundar Buccoo Reef och ankrar utanför en udde som heter Pidgeon Point. Revet dämpar all dyning så det är nästan platt vatten på ankarplatsen. Här stannar vi i två nätter utan att gå iland, vi har ju redan klarerat ut för att gå till Trinidad så vår ankring är ju olaglig. En liten incident inträffar första kvällen när jag skall tömma ut lite pasta ur en skål. Skålen slinker ur näven och sjunker som en sten till botten. Nästa morgon ser jag skålen ligga där nere på 8 meters djup. Innan frukost hoppar jag i och lyckas komma ner och hämta upp den. Så man har inte helt tappat förmågan att dyka djupt trots att det inte blivit så mycket snorklande sedan vi lämnade Cocos Keeling Island. Vi snorklar lite på revet men blir inte speciellt imponerade. Vi ser några ”French Angelfish” och några små sköldpaddor. En liten Muräna öppnar sitt lilla gap mot oss, kanske för att skrämma bort oss, den lyckas inte. Senare på eftermiddagen kommer La Barca och ankrar strax bredvid. Vi bjuder på Sundowner ombord i Christina och gitarren kommer fram.

Nästa morgon är det purrning klockan fem och tjugo minuter senare är vi på väg. Vinden fyller i efter ett tag och vi får fin segling i medström mot Trinidad. Redan vid halv tre så kan vi gå in genom Boca de Monos, som är sundet in till Gulf of Paria, vattnet mellan Trinidad och Venezuela. Halvvägs igenom sundet svänger vi av mot babord och går in i Scotland Bay, där vi ankrar bredvid en segelbåt med svensk flagga i aktern. Det är Balladen Balder som säsongs seglas av Rosmarie och Ove, det vill säga att de seglar i Karibien under de mörka vintermånaderna i Sverige och flyger hem då orkansäsongen närmar sig till den ljusa sommaren. Vi har tidigare pratat med dem på kortvågsradion och nu simmar vi över och får träffa dem. På kvällen korkar vi upp en flaska god Sydafrikansk champagne och firar att vi på egen köl seglat jorden runt. När vi seglade in genom Boca de Monos, korsade vi nämligen vårt spår från utvägen och därmed var varvet fullbordat. Även här ligger vi ankrade olagligt, man skall klarera in först inne i Chaguaramas innan man går ut hit och ankrar. Till saken hör att vi mötte tullarna i deras båt då vi svängde in i viken. Vi vinkade glatt på dem och de vinkade lite misstänksamt tillbaka. När vi äter frukost morgonen efter, kan vi höra Vrålaporna skrika i djungeln uppe bland kullarna. En och annan Papegoja skymtar också bland träden och då och då ser vi en sköldpadda sticka upp huvudet i vattenytan. Efter frukost lättar vi ankar och kör de fyra sjömilen in till Chaguaramas där vi, efter inklarering, får tag i en boj i bukten.

Under de senaste seglingarna har vi haft lite läckage från roderaxeln och vi har därför beslutat att ta upp båten på land för att byta den O-ring som utgör tätning. Vi undersöker med de olika varven och får en upptagningstid på onsdagen på Power Boats Marina. De kan lyfta oss på förmiddagen och sätta i oss på eftermiddagen, så det gäller att göra ett snabbt jobb, om vi inte skall bli kvar på land över påsk helgen då de håller stängt. Vi får också en plats vid deras brygga, men där ligger vi bara under dagen. Platsen är hopplöst utsatt för vågorna från förbipasserande stora båtar, så våra förtöjningsknapar håller på att ryckas ur däcket. I väntan på att komma upp på land så köper vi reservdelar i båttillbehörsaffären och reparerar bland annat vår pentrypump. Vi åker också till supermarketen för att fylla på vårt matförråd inför påsken. Vi träffar också Sylvia och Arne som ligger på land med sin båt Chiquetita. Dem träffade vi i Cherbourg 2003, då de var på väg hem till Sverige.

På onsdagen lyfts vi sent på förmiddagen upp på land. Först strax före lunch kan vi sätta igång med arbetet. Att få av rodret går ganska snabbt. Vi byter båda lagren och den tätande O-ringen. När vi skall lyfta tillbaka rodret igen så trilskas det lite. Det är inte lätt att både lyfta upp det tunga rodret och sikta rätt i lagerhylsorna. Vi får hjälp av några lokala varvsjobbare och en domkraft innan vi kan få det på plats. Vi hinner precis klämma fast rodret innan vi åter lyfts i vattnet av travelliften. Vi är dagens sista lyft, så vi kan ligga kvar vid service kajen och montera styrkvadranten och vajrarna innan vi kör ut till vår boj igen. Nästa dag fyller vi upp med vatten och diesel innan vi tuffar ut till Scottland Bay igen. Här träffar vi den svenska båten Rosalinda med Inga och Jan ombord. Dem träffade vi i St Anne på Martinique då vi var på väg ut. På kvällen blir det sundowner och massor av prat i deras båt.

Sent fredag eftermiddag går vi åter in till Chaguaramas bara för att tidigt lördag morgon ta en taxi in till Marknaden i Port of Spain. Där handlar vi frukt och grönsaker samt ett kilo med stora färska räkor. På vägen tillbaka gör vi även ett kort stopp på supermarketen. Vi hinner också med att fixa vår deklaration på nätet. Ingen inkomst men en massa fastighetsskatt som skall betalas. Efter lunch tar vi oss åter ut till vår oas i Scotland Bay. På kvällen äter vi en härlig påskmiddag i Christinas sittbrunn, tillsammans med Ove och Rosmarie samt Jan och Inger. Vi njuter av frästa räkor i limeolja och vitlök, baguette med vitlökssmör, tomater och ostar, ägg med tonfisksallad, kaviar och knäckebröd samt Janssons frestelse. Det hela sköljs ner med öl och en och annan snaps. Snapsvisorna klingar ut över viken i den stilla tropiska natten.

Vi blir kvar på vår ankarplats hela helgen och badar och snorklar och har det skönt. Ett par små underhållsarbeten hinner vi också med. Tisdag morgon efter påskhelgen går vi för sista gången åter in till Chaguaramas. Vi hämtar våra fyllda gasolflaskor och toppar upp vattentankarna innan vi går bort till tullbryggan där vi klarerar ut från Trinidad. Klockan kvart i tre lämnar vi och går för motor ut genom Boca de Monos där vi sätter segel. Ute på fritt vatten får vi bidevind och lite besvärlig sjö, vinden ökar efterhand så till sist har vi två rev i storen och inrullat en hel del på genuan. Vi är åter på väg.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 45. Norrut genom Karibien.

(2009.04.15. - 2009.05.02.)

Det blir en jobbig segling med vindar för om tvärs och ganska blött i sittbrunnen. Under natten ser vi ett par oljeplattformar som lyser upp natthimlen och vi möter även några båtar. Från början hade vi tänkt gå till Granada, där vi aldrig varit tidigare, men tiden har sprungit ifrån oss och vi får hoppa över denna ö även denna gång. I stället seglar vi öster om den och siktar in oss på Tobago Cays i Grenadinerna. Tyvärr har vi motström och seglingen går lite långsammare än vi beräknat. Vi passerar i lä om Carriacou Island och kan precis sträcka upp mot Union Island där vi ankrar i Chatham Bay strax före solnedgången. Vi kastar oss i det kristallklara vattnet, innan vi äter en god middag och går sen tidigt till kojs.

Union Island är en ganska hög ö, vilket innebär att det blir ganska byigt i lä om den. Vattnet är dock lugnt och stilla så vi får en lugn natt. Bukten är väldigt stor och det ligger bara ett 10-tal båtar uppankrade här, så det känns inte trångt och det skulle säker få plats med det 10 dubbla. På morgonen kommer det ett par regnskurar, men vi kan ändå inta frukosten i sittbrunnen. Det simmar en del sköldpaddor runt båten så det inbjuder till snorkling. Frampå förmiddagen då regnbyarna dragit förbi, tar vi dingen ut på udden och får en ganska fin snorkeltur med en del vackra fiskar, bland annat French Angelfish och lite små muränor. Stora jättestim av små sardinliknande fiskar simmar vi rakt igenom och då bildar stimmet ett hål där vi passerar. Vi hör också Valsång på ganska nära håll men några Valar ser vi inte. När man dyker ner mot botten hör man Valsången tydligt, ju djupare ju tydligare. Det är vattnets täthet som förbättrar fortplantningen av ljudet. Sent på eftermiddagen åker vi in till stranden och besöker en av de primitiva barerna. Vi beställer vars en rompunch och sitter och njuter och småpratar i solnedgången. Trots att det är happy houer så är vi nästan de ända gästerna. Vanessa, som äger baren, är pratsjuk och berättar att hon tidigare höll till på Tobago Cays men att hon inför denna säsong byggt upp det här stället. Men de känner av den globala ekonomiska krisen även här och har inte många gäster. Det finns dessutom ytterliggare två barer på stranden så hon är inte utan konkurans. När det börjar bli mörkt återvänder vi till vår kära Christina. På vägen in märkte vi att vår utombordare hackade och gick väldigt ojämnt. Det är lika dant på vägen ut och vi tror nästan att vi skall få ro ut. Nästa morgon efter frukost, börjar vi därför med service arbete. Redan när vi tagit av motorkåpan kan vi se att det varit saltvatten därunder och det undre tändstiftet ser misstänkt korroderat ut. Som tur var så fick vi ett reservstift med då vi köpte motorn och det monterar vi nu dit istället. Dessutom får motorn en allmän rengöring och infettning. När vi sen provkör, så går den som en klocka igen.

När arbetet är avslutat så lättar vi ankar och sätter segel för att gå den korta biten ut till Tobago Cays. Efter ett par timmars segling, ankrar vi intill den lilla ön Barradale mellan många andra båtar. Det har skett en del förändringar sedan vi var här sist. Man har gjort hela området till nationalpark och tar därmed ut en avgift för varje person som besöker parken. Avgiften skall tas upp av några parkvakter, men vi såg aldrig några av dem då vi var där. Så snart vi ankrat, tar vi dingen ut till revet för att snorkla lite. Vi förtöjer i en av de utlagda bojarna och kastar oss i vattnet. Vi hinner inte simma långt förrän en stor Barracuda kommer svepande förbi med kall hotfull blick och med munnen lite öppen så att man kan se de sylvassa tänderna. Vi låter oss numera inte avskräckas av en enstaka Barracuda utan simmar den bara till mötes, vilket får till följd att den ger sig av på vidare jakt. Efter en tur på revet, tar vi dingen på släp och simmar runt Barradale. Sikten är lite sämre runt ön men vi ser ändå en del vackra fiskar och ett par helt orädda sköldpaddor. Efter lunch tar jag mig ytterliggare en tur ut till revet och får då se en jättestor Stingrocka som i långsamt mak patrullerar revet. En sköterskehaj ligger och vilar på en sandfläck intill ett koralhuvud och tar absolut ingen notis om mig, fastän jag bara är en meter vid sidan av den. Stina tar under tiden en simtur in till stranden på Barradale och på turen tillbaka, så möter hon Spotted Eagle Ray och ett par sköldpaddor. Vattnet runt Barradale är avspärrat så att man inte skall ankra där, förmodligen för att bottengräset skall kunna växa utan att bli skadat av ankarkättingar som drar över sanden. Det har haft den positiva effekten att det finns mer sköldpaddor här nu än det var för tre år sedan då vi var här senast.

När jag är på väg tillbaka från min snorkeltur, ser jag en av de lokala båtarna som jag känner igen. Det är Larston i sin båt Velocity Lördag, som vi träffade för 3 år sedan. Han känner först inte igen mig men när jag berättar om vårt förra besök så kommer han ihåg de två långa svenska grabbarna som Keitade ute från Barradale. Efter en liten pratstund så kör jag tillbaka till båten och vi gör klart för tidig avgång dagen efter. Passadvinden är ganska frisk, men vi ligger väldigt bra eftersom vinden är väldigt jämn och således håller ankarkättingen lagom sträckt hela tiden. När det är byig vind så vrider sig båten alltid från sida till sida och det blir blåsigare i sittbrunnen med vinden in tvärs.

Nästa morgon är det avgång halv åtta i strålande väder och lagom frisk vind. Vi kan sätta fullt segelställ och gör god fart förbi den ena ön efter den andra. Vi passerar först Mayreau, Canouan och Bequia innan vi på eftermiddagen kommer in i lä av St Vincent, där motorn får hjälpa till under ett par timmar. Senare under kvällen passerar vi St Lucia och trots att vi har 20 sjömil upp till ön så märker vi av vindskuggan och även här får motorn hjälpa till. Martinique passeras på småtimmarna och Dominica under dagen. Här blåser det lite bättre och motorn behöver bara användas under kortare del av passagerna. Efter Dominica så vrider vinden lite emot och friskar i så att vi får ta ett rev i storseglet. Vi kan precis sträcka upp i sundet mellan öarna Terre-De-Bas och Terre-De-Haut som båda tillhör ögruppen Les Saintes och som namnen antyder så tillhör de den franska kolonin Guadeloupe. I sundet bärgar vi seglen och går de sista sjömilen upp till huvudorten på Les Saintes, Bourg Des Saintes. Efter diverse ankarövningar, där en tysk charterbåt med motorproblem ställer till det för oss, kan vi till slut sätta oss till ro med en sundowner och njuta av en härlig solnedgång.

Nästa morgon tar vi dingen in till byn för att klarera in och för att köpa lite färskvaror. Inklareringen går som vanligt väldigt enkelt, eftersom ön tillhör Frankrike. Vi fyller i ett papper och lämnar in och efter en halvtimmas promenad i byn så är det klart att hämta våra stämplade pass. Byn är väldigt pittoresk med smala gator kantade av låga hus i vackra djärva färger i creolsk stil. Det finns massor av turist affärer som säljer kläder och suvenirer men priserna här är i europeiskt nivå så vi får nöja oss med att fönstershoppa. Lite frukt en nybakad baguette och ett par croissanter, så långt kan vi sträcka oss. Sen bär det ut till båten igen, för lunch och lite underhållsarbete. Den här gången är det både soltältet och sprahooden som behöver få lite sömmar omsydda. När nu symaskinen ändå är framme, så passar Stina på att sy ett canvasskydd över ruffnedgången, så att vi slipper sätta i luckorna varje gång det regnar akterifrån. När solen går ner får vi avbryta jobbet och slutföra det nästa dag. På kvällen får vi ett glädjande mejl från våra vänner Jörgen och Ann Margrethe som skriver att de blivit Farfar respektive Farmor. Oskars och Marias lilla Astrid Viola har gjort sitt intåg i denna världen. Det är inte utan att man avundas farföräldrarna lite grann. Nästa morgon börjar som vanligt med ett morgondopp innan frukost. Sen avslutar vi vårt sömnadsjobb, som fick avbrytas dagen innan. På eftermiddagen går vi en lång promenad på ön och får sträckt på benen lite. När vi kommer tillbaka, belönar vi oss med en stor, dyr, men väldigt god glass. När vi kommer tillbaka till båten har en brasiliansk båt ankrat alldeles för om oss, på tok för nära. Eftersom vinden är ganska stabil så bryr vi oss inte om det. Nästa morgon är det med ett litet skadeglatt leende som vi väcker upp brasilianaren och ber honom vänligt att flytta på sig så att vi kan få upp vårt ankare. Halv åtta är vi under segel och sätter kurs mot Guadeloupes syd udde. Vi hade förväntat oss totalt lä bakom Guadeloupe men här står det bra vind nästan hela vägen. Under en kort tid får vi västlig vind, men även då kan vi segla utan att ta hjälp av motorn. Längre norrut bakom ön står vinden stark och vi kan precis hålla båten på kurs. En av oss får sitta med storskotet i handen och släcka av i de hårdaste byarna. Vi går in i Anse Deshaies (uttalas Deä) som ligger ganska långt norrut på västsidan. Bukten är välskyddad och det ligger många båtar uppankrade här, men vi hittar en bra plats ganska långt in. Vindbyarna kommer störtande utmed bergssidorna men vi ligger ändå lugnt och stilla. En tur i byn ger oss inte särskilt mycket, det är siesta och det mesta är stängt. Under eftermiddagen ser vi en bekant båt ankra lite längre ut. En titt i kikaren bekräftar att det är Villvind, som vi inte sett sedan Simonstown i Sydafrika. Vi kör över och blir bjudna på en ankardram och berättar för varandra om alla upplevelser vi varit med om sedan vi sågs senast. De är nu på väg mot Antigua där de skall stanna någon vecka innan de ger sig av mot Azorerna. Vi bestämmer att vi skall dra igång vårt nät på kortvågsradion när vi ger oss av dit.

Många båtar ger sig av tidigt mot Antigua nästa morgon. Kappseglingen Antigua Week skall snart starta och många vill hinna dit för att antingen delta i tävlingen eller också bara i festligheterna på landbacken. Själv så tar vi det lugnt i båten eftersom vi inte skall segla förrän på eftermiddagen. Vädret är ostadigt och det är ganska tätt mellan regnbyarna. Under ett uppehåll så kör vi iland för att handla lite och för att klarera ut. Det visar sig att det bara går att klarera ut mellan kl. ett och två, så vi får ta inhandlingen först och därefter utklareringen. När vi kommer tillbaka så går procedurer som vanligt snabbt och vi kan göra oss klara och avsegla mot St Barthelmy kl. halv tre, i frisk byig vind och en del regnskurar. Under kvällen passerar vi ön Montserrat med sin aktiva vulkan. Senare på natten passerar vi även öarna Nevis, St Kitts och Statia. Saba ser vi också lite längre ner i lä. Montserrat är en brittisk koloni medan Nevis och St Kitts bildar en självständig stat. Statia och Saba tillhör de Nederländska Antillerna tillsammans med Sint Marten (samt Aruba, Bonaire och Curacao). Alla öarna passeras i lovart så vi slipper vindskugga med struliga vindar. Vi möter en och annan segelbåt som är på väg åt motsatt håll och på morgontimmarna passerar ett stort kryssningsfartyg. När det ljusnar ser vi St Barthélémy förut och vi ankrar i lä om ön, strax utanför hamnen i huvudstaden Gustavia. Ön har ett svenskt förflutet så det är av det skälet vi vill besöka den.

Christofer Columbus upptäckte ön under sin andra resa västerut och namngav den efter sin bror Batolomeo, vilket på franska blir Barthélémy. Numera kallas den populärt för St Barth. År 1685 kom ett hundratal invandrare från västra Frankrike och slog sig ner på ön, som in till dess hade ignorerats av alla. Hundra år senare, då plötsligt Engelsmännen började visa intresse för den strategisk väl placerade ön, hade befolkningen växt till ca 600 själar som tappert försvarade sin ö. Då 1784 så förärade kung Louis den 16e ön till Sverige, i utbyte mot ett vagt löfte om att få starta ett Franskt handelshus i Göteborg. Svenskarna gjorde Gustavia (namnet efter kung Gustav den 3e) till en fri hamn för att kunna profitera på de Engelsk Franska krigen. Den karibiska handeln kunde få en fristad i Gustavia, skyddad från krigen på de övriga öarna och Sverige fick ett bra tillskott till stadskassan. Den ursprungliga franska befolkningen fick däremot inte mycket del av intäkterna. Krigen tog så småningom slut och den svenske guvernören på ön tröttnade på situationen. Så 1877 gick Fransmännen med på att köpa tillbaka ön för 80 000 franc och Sveriges historia som kolonialmakt fick ett slut. Gustavia förblev en fri hamn och en del av invånarna fortsatte med handel och försökte sig även på smuggling. Resultatet blev en fin flotta av skonare och duktiga sjömän. Så var det ända fram till 1950, då en Hurricane förstörde större delen av flottan och 10 år senare gjorde ytterliggare en Hurricane slut på resten. Efter det har St Barth, med hjälp av en driftig borgmästare med holländskt ursprung, utvecklats till en turistö av betydande omfattning. Befolkningen har ökat markant på grund av immigration från i huvudsak Frankrike, därför har den förblivit vit. Det gör St Barth lite unik i den karibiska övärlden. För att inte ön skall bli överbyggd så har myndigheterna följt regeln med enfamiljshus på stora välansade tomter. Att följa den regeln blir naturligtvis dyrt och att äga land är därför inte förbehållet var och en. Resultatet har blivit något av ett karibiskt St Tropez som favoriseras av rika Amerikaner och Europeisk jet set. Det har fått till följd att priserna stigit till den grad att även det rika klientelet har börjat tycka att det är för dyrt.

Vi klarerar in i ett flott hamnkontor och får betala en liten avgift för att vi får lov att sätta fast ankaret i deras sandbotten. Sen går vi en promenad runt den rektangulära hamnen och ser många Svenska flaggor vaja från flaggstänger. Många av gatorna har Svenska namn såsom Samuel Fahlbergs gata, August Nyman gatan, Oscar den 2e gatan och Piteå gatan. Utanför museet ligger också Vanadis platsen. En annan kul inrättning är seglarbaren Le Select, som startades av Marius Stackelborough vars förfäder var svenska. Baren är full av svenska dekorationer och med porträtt av Kungafamiljen. Utanför kan man läsa att baren är utlämningsställe för Systembolaget. Med skattefri sprit i affärerna så torde dock beställningarna vara få. Vid sidan av en öppning i väggen som vetter mot uteserveringen kan man läsa på en skylt, ”beställ er dricka här”. Vi följer naturligtvis uppmaningen och tar vars en kall Caribe. Gatorna kantas av vackert målade hus i olika Creolska stilar men med inslag av mer rustika byggnader i gammal nordisk stil. Allt är väldigt prydligt och väl underhållet. För rika Amerikanska turister är Gustavia framför allt Frankrikes affärsfönster med massor av affärer som säljer alla exklusiva franska märkesvaror.

Nästa dag har vi radiokontakt med våra safarivänner från Sydafrika Giff och Patty på båten Phoenix. Vi har inte träffats sedan Simonstown, nu är de på väg från Barbuda till St Barths och kommer in under eftermiddagen. Innan dess hinner jag med jordenruntseglingens sista snorkeltur, runt en liten ö i närheten. Turen ger tyvärr inte mycket behållning. Nästan inga koraller och inte så mycket fiskar. En Barracuda med stora kalla ögon står och blänger på mig i skuggan under en boj. Jag ignorerar den totalt så den ger sig av då jag kommer för nära. Sköldpaddorna som vi sett tidigare från båten, lyser med sin frånvaro.

Phoenix kommer in och ankrar strax bakom oss. Vi gör dem sällskap in för inklarering och passar samtidigt på att klarera ut själva. Sen går vi en promenad i byn som avslutas på Le Select. På kvällen bjuder vi på middag ombord i Christina och har naturligtvis massor att berätta för varandra.

Nästa dag ger vi oss av strax efter lunch och seglar för enbart Genuan de 16 sjömilen över till Sint Maarten. Där ankrar vi i Simpson Bay i avvaktan på Broöppning in till Simpson Lagoon. Det ligger gott om båtar uppankrade och vi ser flera Norska flaggor och även en Dansk. Ägaren till den Danska båten kommer fram till oss och efter ett litet tag så visar det sig att vi träffats på Anholt tidigare. Han äger en båt av samma typ som vår i Danmark som han nu skall sälja, eftersom han köpt en ny Elan 40 i Medelhavet. Hemseglingen därifrån har gått via Karibien och nu skall de snart ge sig iväg mot Danmark. Klockan halv sex så öppnas bron och vi går in i Simpson lagoon och ankrar precis på gränsen mellan den Franska och den Holländska sidan. Det är nämligen på det viset att ön är delad mitt itu och Frankrike äger den norra delen och Holland äger den södra. Nästa dag så tar vi dingen och kör ca 2,5 nautiska mil till Marigot som är huvudstad på den Franska sidan. Här klarerar vi in snabbt och lätt till en kostnad av 5 euro. Klarerar man in på den Holländska sidan så får man betala för broöppning och en daglig avgift för ankring i lagunen så det blir avsevärt mycket dyrare. Det är ganska märkligt att man inte kan sätta sig ner och besluta om enhetliga avgifter. Vid inklareringen träffar vi en Svensk äldre gentleman som heter Sven. Han och hans fru seglar en Hallberg Rassey 39 som heter Nicoline och har samma namn som frun. Det mest imponerande med paret är att Sven är 79 år och Nicoline är 81 år. Nu skall de segla över Atlanten och har därför tagit hjälp av vännen Rolf som även han närmar sig de 80. Det är fantastiskt pigga och trevliga människor och inger en verkligen hopp om en aktiv ålderdom. Efter lunch i båten kör vi till den Holländska sidan för att besöka båttillbehörsbutikerna. Stina har behov av ett nytt seglarställ, nu när vi skall upp på nordliga breddgrader. Vi besöker 2 av de största butikerna men ingen av dem har ställ i passande storlek.

Stina hade gärna velat ha ett ”Gore Tex” ställ men får fortsätta att hålla till godo med sitt ”Wettex” ställ. Lite andra småprylar lyckas vi i alla fall handla på oss. Vi blir liggande i Simpson Lagoon i en vecka och det mesta av den tiden går åt till förberedelser inför den långa turen över Nord Atlanten. På kvällarna hinner vi dock vara lite sociala och är b.l.a. med på en träff med skandinaviska seglare (mest norska) och en annan träff för seglare som skall över Atlanten. Båda ger lika lite om man nu bortser från den sociala biten. I sista stund får vi också reda på att det är helgdagar torsdag till måndag, så vi får snabbt inhandlat allt vad vi har behov av i båtbutiken. Supermarketen har öppet alla dagarna till klockan ett så inköp av färskvaror kan vi göra senare. En annan träff som är trevlig, är firandet av Valborgsmässoafton. Det är ett antal Svenskar som träffas på en liten ö i lagunen för grillning och brasa. Många av dem som är med, bor i sina båtar härnere och har mer eller mindre fasta jobb. Patrik och Sophia kom hit för ca 6 år sedan och har hunnit byta till en större bobåt där de driver sin firma och konstruerar hemsidor till hugade spekulanter. Vi träffar också Per som tillsammans med sin Lena fastnade här sedan deras motor började krångla för 3 år sedan. Det lustiga med dem är att vi bjöd dem på middag på Martinique då vi kom över första gången. Då var de på en ett års tur och skulle återvända hem till Sverige samma år. Men motorproblem gjorde att de blev fördröjda och på den vägen är det. Giff och Patty kommer också in och vi blir bjudna på middag ombord hos dem. På fredagen är det karneval i Philipsburg som är huvudstad på Holländska sidan. Vi tar minibuss in tillsammans med Patty och Giff. Karnevalen startar inte förrän klockan halv tre så vi hinner gå en promenad genom stan och fönster shoppa i alla turistbutikerna. Vi hinner också äta lunch på en trevlig restaurang nere vid strandpromenaden. Karnevalståget går igenom den smala huvudgatan och det är fantastiskt fina kostymeringar som passerar förbi, den ena vackrare än den andra. Stora lastbilar fullastade med högtalare, och calypso- och reaggie band kommer inemellan och vrålar ut musik med en volym som gränsar eller till och med överstiger smärtgränsen. Även om karnevalen kanske inte är i klass med den på Trinidad så tycker vi att dräkterna är väldigt fina och vi är nöjda med att äntligen ha fått sett en karneval om än i lite mindre skala. Innan det blir mörkt så tar vi taxi tillbaka till marinan där dingen ligger. I marinan ligger även den Danska tvåmastaren Roselina som vi träffat flera gånger tidigare. Yaghan ligger också här men de är inte ombord under hela veckan som vi är där. Vi får en pratstund med Poul, skepparen på Roselina och de vill också vara med på nätet som vi skall ha över Atlanten. De tänker gå dagen efter och eftersom väderprognosen är bra så går vi en dag senare, på söndagen. När vi tankar ner Gribbfiler på kvällen, kan vi se att det Azoriska högtrycket ligger sydväst om Azorerna och att väderförutsättningarna ser goda ut åtminstone för den närmaste veckan. På lördagen tar vi dingen in till Marigot och klarerar ut, så snart vi ätit frukost. Sen kör vi tillbaka med båtpappren och fortsätter därefter till den Holländska sidan där vi promenerar iväg till en Stor Supermarket. Vi fyller handlevagnen till brädden och inser att vi måste ta taxi tillbaka. Men när vi har betalt så berättar kassörskan att vi kan få fri transport tillbaka. Vi betalar dock killen som kör någon euro eftersom han hjälper till med i och urlastning. När vi kört ut och stuvat alla inköp och Stina har förberett några middagar till den första veckan på överfarten, så kör vi åter in till land och går på Internet. Via Skype så ringer vi till Johan och till Gittan samt till Evy. Johan visar oss lite av deras nyrenoverade lägenhet, med hjälp av sin webb kamera. Vi blir riktigt imponerade av det vi ser och ser fram emot att snart komma upp till dem och se det med egna ögon.

Åter i båten så tar vi upp dingen och motorn och förbereder båten för avsegling. Vi dricker en sista sundowner och äter en god middag innan vi kryper till kojs för en sista stilla natt innan vi ger oss av.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 46. Åter över Atlanten.

(2009.05.03. - 2009.06.19.)

Söndagen den 3e maj drar vi upp ankaret och går bort till Simpson Bay Marina för att tanka vatten. Det är stängt på bensinmacken men vi får tillgång till vattenslang av en Irländsk båt vid bryggan. Klockan 09.30 öppnar bron och vi kan gå ut i havet och sätta segel. Vi seglar bidevind utmed Sint Maartens sydsida och gör ett slag när vi kommer fria från ön och kan sätta kurs nord ost över för styrbords halsar. Vi seglar med maximal segelyta, det vill säga stor genua och fullt storsegel. Vi har fin segling hela dagen men fram emot kvällen ökar vinden och vi får rulla in lite på genuan och även ta ett rev i storseglet. Sjön är ganska bråkig så det är inte speciellt komfortabelt ombord. Vågorna kommer ofta rullande över däck och en del vatten når även sittbrunnen. Nästa morgon har vinden ökat ytterliggare och vi får ta in ytterligare ett rev i storseglet. Som jag tidigare nämnt så ligger det Azoriska högtrycket väl etablerat ganska långt sydväst om Azorerna. Det innebär att vi måste runda det på västsidan för att behålla vinden från en fördelaktig riktning. Vår förhoppning är att det skall dra sig mot Azorerna så att vi inte skall få en alltför lång omväg runt det. Tyvärr så har det parkerat ganska så stadigt på sin position så vi får snällt sätta en ganska så nordlig kurs. Distansen raka vägen till Azorerna är 2170 nm men nu blir det nog en liten bit längre. Med högtrycket placerat mellan oss och Azorerna, så finns det ingen anledning att segla så högt det går utan vi släcker av lite i skoten och kan göra god fart. Tredje dagens morgon har sjön blivit bättre och vi kan sitta i en torr sittbrunn hela dagen och njuta av solen. Det varar dock bara till kvällen innan det åter börjar bli stökigare sjö med blött i sittbrunnen. På nätterna kommer det en och annan regnby som drar ner på sikten men i övrigt inte ställer till några problem. Varje morgon är vi nettcontroler på ”Homeward Bound Net”. De som rapporterar in är Roselina och Villvind som gick dagen innan oss samt Svenska Harmony som gick samma dag samt Nicoline som gick dagen efter. Villvind och Harmony gick från Antigua och de andra från St Martin precis som vi. Någon vecka senare kommer även Svenska Viking samt de Holländska båtarna Sepia och Rajac med på nätet. De som rapporterar upplever samma stökiga sjöförhållanden som vi. Fem dagar efter avgång så börjar vi närma oss ytterkanten av högtrycket och vinden avtar lite och vrider lite mot sydost. Det innebär att vi får halvvind och kan föra fullt segelställ. Under hela dagen gör vi ca 7 knop, men mot kvällen mojnar det ytterligare något men vi får ändå en natt med ganska god gång i underbart månsken. Under lördagsförmiddagen mojnar det ytterligare och vid middagstid så startar vi motorn i obefintlig vind. Vi är nu bara ca 350 nm från Bermuda och har högtryckscentrat på vår styrbordssida. Den blanka vattenytan breder ut sig åt alla håll och djurlivet är begränsat till lite stormsvalor som far runt och plockar lite ätbart från vattenytan. Maneter finns det också gott om, det är den så kallade Portugisiska örlogsmannen, som med hjälp av sitt vackra uppspärrade segel driver fram över vattenvidderna. De som är lite större, är väldigt vackra att titta men man bör akta sig för att komma i kontakt med deras tentaklar, eftersom de bränns ganska rejält. Hela dagen får maskinen gå på ett ganska lågt och bränslebesparande varvtal, men vid midnatt så kommer det några lätta vindkårar från sydväst. Strax efter kan vi stänga motorn och segla i långsamt ökande vind. Vi seglar platt läns med utspirade segel och kan hålla kurs direkt mot Horta på ön Faial. Vinden ökar långsamt under dagen och vindriktningen tyder på att vi passerat högtrycksryggen och kommit upp på nordsidan. Vi får nu några dagar med fin undanvindssegling och gör goda dygnsdistanser. Emellanåt så ser vi fraktfartyg som passerar och vi har också Delfin besök vid flera tillfällen. Det är både Common Dolphins och den fläckiga varianten, Atlantic Spotted Dolphins. Varje morgon så har vi radiokontakt på ”Homeward Bound Net” och på kvällarna så pratar vi med Skandinaviska radio amatörer på ”Scandinavian Maritim Net”. Där pratar vi med Mats i Spånga och Gustav i Dalarna. Vi får också väderrapporter från Helge i Danmark. Vid ett par tillfällen pratar vi också med Kaj och Marianne ombord i Nabob. De befinner sig nu i Medelhavet, på väg upp mot de franska kanalerna som skall ta dem genom Europa till Östersjön. Radiostunderna är alltid ett trevligt avbrott under dagen.

Våra väderrapporter visar att det Azoriska högtrycket är på väg att försvagas och att vi skall få en kallfronts passage under natten till torsdagen. Så under onsdag kväll, förbereder vi oss genom att ta in ett rev i storseglet och rullar in något på genuan. Strax före midnatt kan Stina se den mörka molnbanken närma sig i raskt tempo. Vinden lägger av helt och regnet vräker ner. När vinden kommer tillbaka så har den vridit 140 grader. Vi får gippa storseglet och bomma om genuan. Det blir lite kaos i sittbrunnen med skot och preventerlinor i en salig röra innan ordningen på den nya bogen infinner sig. Vinden fortsätter dessutom att vrida upp emot nord, så spirbommen får plockas ner och vi får vinden för om tvärs. Kallfronten gör verkligen skäl för namnet och nu är det fleece kläder, mössa, strumpor och varma stövlar som gäller. Vädret påminner om en dålig svensk sommardag tycker vi. Vinden fortsätter att vrida emot och nästa dag så seglar vi bidevind för babords halsar. Den har dessutom ökat så att vi fått ta in ännu ett rev i storseglet. Även genuan är hårt inrullad och det är en blöt och obekväm segling i den grova sjön. Ovanpå allt samman så får vi stopp i toaletsystemet, så hinken får komma till heders igen. På eftermiddagen ser vi en segelbåt föröver och vi kallar upp dem på VHF radion. Det är ett engelskt par i en 34 fots båt som också är på väg mot Horta precis som vi. Vi seglar dock både högre och fortare, så vi lämnar dem strax bakom oss. Det är den andra segelbåten vi passerar på kort tid. Häromdagen var det en skotsk båt som även den försvann akteröver i lä. Vi fortsätter att stånga oss fram i den höga sjön och vinden fortsätter att vrida mot ost. Under eftermiddagen fredagen den 15e så får vi ett vindvrid mot sydost och vi slår och går över på styrbords halsar. Det blir lite omväxling för kroppen att båten lutar på andra hållet. Vinden avtar också så sakta och vi kan slå ut reven efter hand. Det varar dock bara en dag sen ökar det igen och vi får åter reducera segelytan. Vi seglar dikt bidevind och sjön slår över i ett och gör seglingen obekväm. Emellanåt så faller hon ner från en extra brant vågtopp och daskar i förskeppet i vågdalen med en smäll. Söndag morgon den 14e dagen, så råkar jag titta upp i riggen och ser då att en kardel i styrbords undervant har gått av. Någon dag tidigare så hade jag hört ett kraftigt ljud från riggen, ungefär som när man slår på ett vant med ett metallföremål. Jag tittade då över allt men kunde inte upptäcka något speciellt. Nu fick vi alltså svaret. När Stina kommer upp några timmar senare, så vill hon genast gå upp och säkra riggen. Sjön är dock alltför besvärlig och vi avvaktar. Under dagen avtar vinden och senare på eftermiddagen kan Stina gå upp och säkra masten med en kevlarlina som hon surrar fast ovanför vantspridaren. Vi spänner upp den, så mycket vi orkar, ute vid relingen i förtöjningsknapen och kan känna oss lite tryggare då vi fortsätter segla, med reducerad segelyta. Det visar sig vid arbetet att det är 3 av totalt 19 kardeler (trådar) i riggen som brustit. När vi nu är i arbetstagen och sjön är hyfsad, så passar vi även på att fixa problemet med toalettstoppet. Det är ett skitgöra i ordets rätta betydelse men går, tack vare manluckan i septiktanken, relativt snabbt och enkelt. Nästa dag så fortsätter vinden att vrida över och samtidigt avta. På eftermiddagen seglar vi med utspirade segel för sydvästlig svag vind och vi passar på att städa upp lite i båten och att ta en välbehövlig dusch. Vi får besök av Delfiner i omgångar och ser även Valar en bit bort. Stina passar på att förbereda mat för ett par dagar, för väderrapporten spår att det skall bli mycket vind från nord eller nordost. Med tanke på den utlovade vindriktningen, så har vi tagit oss ganska långt norröver och ligger norr om Hortas latitud. Stina hinner knappt bli färdig med matbestyren förrän svarta moln tornar upp sig i norr samtidigt som vinden ökar. Så återigen så seglar vi med 2 rev i storseglet och kraftigt inrullad genua. Nu har vi vinden in från babord, vilket känns bättre med tanke på det trasiga undervantet på styrbords sida. Sjön slår ofta över oss och vågorna dunkar in i skrovsidan men båten sköter sig utmärkt och utan att bråka. Det blir åter en kall, blöt och obekväm natt, med en del regnbyar. Vinden håller sig kring nord ost mellan 25 och 35 knop. Vid ett tillfälle när båten ramlar ner från en vågtopp, så öppnar sig en skåp lucka till skåpet där vi förvarar våra glas. En massa glas far ut, men tack vare att de flesta står i sina förpackningar, så är det bara ett som går sönder.

Onsdagen den 20e maj siktar vi Flores, den nordostligaste ön i Azorerna, mellan regnbyarna. Vi passerar ca 10 nm söder om, men får ändå lite mindre sjö bakom och kan passa på att ta en kall men skön dusch. Sista natten blåser det något mindre men sjön är värre och det fortsätter att vara blött och obekvämt. När det ljusnar på morgonen så har vi Faial föröver och i avtagande vind kan vi runda nordsidan och gå in i Hortas stora väl skyddade hamnbassäng. Eftersom det har blåst mycket sista veckan så har inga båtar lämnat och det är trångt i marinan. Vi blir först uppmanade att ankra i hamnbassängen, men innan vi hinner göra det, så kommer det en av marinans båtar och lotsar oss in och anvisar oss en plats utanpå 2 andra båtar.

Vi har seglat 2470 nm, vilket är 300 nm längre än raka spåret. Seglingen har tagit 18 dygn, vilket innebär en medelfart av ca 5,7 knop. Vi är mer än nöjda och tycker att vi utnyttjat vind och väder på ett väldigt bra sätt. Norska 40 fotsbåten Villvind, som startade en dag före oss, kommer in en dag efter och Nicoline (39 fot) som startade en dag efter, kommer in 5 dagar senare. Vi är heller inte de enda som fått skador under överfarten. Roselina knäckte förstaget, Sepia knäckte ett Baby stag, En tysk katamaran har tappat hela riggen, vilket förövrigt 3 andra båtar verkar ha gjort, eftersom de saknar master. Den danska Elan båten som vi mötte på St Marteen, fick problem med en svajande köl efter ett dygn och fick vända tillbaka och ta upp båten på land för att förstärka botten runt kölen. Dessutom så läckte båten ordentligt i nästan alla luckor och fönster. Att många båtar har problem med läckor då det blir lite barska förhållanden kan man lätt konstatera. Otaliga är de båtar som kommer in med tejpade fönsterskarvar och tejpade luckor. Våra problem verkar oerhört små i jämförelse med de flesta. Våra riggproblem får vi ta på oss själv. Vi skulle naturligtvis ha bytt den stående riggen på Trinidad eftersom vi då seglat nästan 40 000 nm sedan förra bytet. Nu kom påsken emellan och alla riggverkstäder var stängda.

Azorerna

Det känns skönt att åter ha fast mark under fötterna igen. Både Yaghan och Tinto ligger här och de kommer och hälsar oss välkomna. De har varit här sedan ett par dagar tillbaka. På kvällen bjuds vi på ett gott välkomstvin ombord på Yaghan och sen går vi till Peters Café Sport, för gemensam middag. Caféet som väl egentligen är en bar, är nog seglarbaren framför andra på det här klotet. I stort sett alla som seglar från Karibien till Europa besöker Horta och då givetvis också Peters Café Sport. Baren startades någon gång kring sekelskiftet av José Azevedo och drivs i dag av 3e generationens Azevedo. Den har blivit så erkänd av staden att gatan den ligger vid har fått namn av grundaren. Ingen besättning med självaktning, undgår ett eller flera besök på Café Sport. Ovanför baren finns också ett mycket fint s.k. scrimshaw museum med över 100 utställda föremål. Scrimshaw är en konstart där man graverar in i valtänder från främst Kaskelot valar. Den var förr väldigt spridd på Azorerna, men har minskat i omfattning eftersom det i dag är svårt att få tag i valtänder. Det går fortfarande att köpa Scrimshaw men det är väldigt dyrt. En graverad valtand kostar mellan 100 och 1000 euro, beroende på storlek och kvalitet. Vi besökte artisten John van Opstal, som har sitt hem alldeles utanför Horta och fick se hur det går till att gravera en valtand.

De första dagarna i hamn går som vanligt åt för att få båt och besättning i ordning. Helen från Yaghan berättar att det varit kallt och blåst väldigt hårt dagarna innan vi anlände och det kan ju vi bekräfta. Dessutom så kan vi se att det ligger snö på toppen av Pico Alto, på grannön Pico och det är väldigt ovanligt vid den här årstiden. Pico Alto är Portugals högsta berg med sina 2351 m.ö.h.

På lördagen blir vi bjudna på biltur runt ön tillsammans med Bengt och Louise från Tinto. En liten kul händelse inträffar då vi satt oss in i hyrbilen. Bengt menar att det varit någon inne i bilen, trots att den varit låst, eftersom det ligger en solhatt och en vägkarta som inte låg där när han hämtade bilen. Jag läser av bilnumret som står på bilnyckeln och kan konstatera att det inte stämmer med nummerplåtarna. Vår hyrbil står några platser längre bort. Samma typ och samma färg och konstigt nog så passar nyckeln i båda bilarna. Vi hinner köra runt nästan hela ön och får en god uppfattning av dess skönhet. Det är väldigt grönt och frodigt och det växer Hortensior överallt utmed vägkanter och åkrar. Blomningen har ännu inte kommit igång riktigt, eftersom det är lite för tidigt på säsongen. Vi kör även upp till öns högsta punkt, som är en vulkankrater eller Caldeira som det heter här. Öns västra udde tillkom vid ett vulkanutbrott 1957. Den gamla fyren står numera långt uppe på ön och har numera byggts om till ett vulkanmuseum. Lunchen (bläckfisksallad) äter vi i en by på nordkusten som heter Ribeira Funda.

Nästa dag avseglar Tinto mot Spanien och vi tar oss an vårt undervant i riggen. Vi har ett reservvant med, men då vi skall byta ut det gamla, så konstaterar vi att även babords undervant har trasiga kardeler. Det går inte att få tag på vant med Seldén ändstycken på Azorerna, så vi ringer upp vår trogne riggare Lasse Lindh i Helsingborg, som fixar 2 st nya vant och får dem flygfraktade ner till oss. Det tar 10 dagar innan våra undervant anländer och orsaken till det är att ett flyg från fastlandet ställs in. Det går dock ingen nöd på oss och Horta är en trevlig stad att vänta i. Tiden fördriver vi med sightseeing i omgivningarna och besöker b.l.a. valkokeriet i Porto Pim, som numera tjänstgör som museum. Valkokeriet startades så sent som 1943 och var i drift fram till 1974 då världsopinionen tvingade valjakten att upphöra. Vi umgås också med andra seglare och träffar åter igen den fantastiska besättningen på Svenska Nicoline. De hade planerat att segla båten till Spanska sydkusten, men efter att de förhört sig om marina priserna där, så har de ombestämt sig och tänker nu segla båten till Las Palmas på Kanarieöarna. Där skall de ha båten till dess att det är slutseglat. Fantastiska människor som verkligen ger oss inspiration att fortsätta segla när vi blir äldre. Hela tiden så kommer det nya båtar och andra ger sig av. Yaghan sätter kurs mot Rotterdam och Villvind mot Falmoth i England. Sepia kommer in efter en ganska seg överfart.

En eftermiddag ägnar vi åt att göra en målning på piren där vi ligger förtöjda. Traditionen säger nämligen att man skall göra en sådan, för att få en trygg och säker hemsegling. Så vi målar båtens namn i rött på vit botten och dekorerar med en svensk flagga och skriver våra namn och datum.

Dagen då våra undervant förväntas anlända, så tar vi bussen ut till flygplatsen. Vi är några timmar för tidiga så vi promenerar runt lite i omgivningarna. Vid ett tillfälle passerar vi en öppen dörr i ett hus. Därinne ser vi en man som håller på med några ekfat. Vi tittar in och frågar om det är lokalt vin i faten och om vi får köpa lite. Jodå, det är rött Pico vin och visst kan vi få köpa. Efter en provsmakning, så plockar han fram en fem liters Pet-flaska och fyller den för 6 euro. På flygplatsen får vi våra undervant och efter att vi ätit lunch så kan vi ta bussen tillbaka och montera upp dem.

Under tiden som vi legat i Horta så har vi haft för avsikt att åka över till Pico och försöka att klättra upp på toppen till Pico Alto. Vädret har dock inte inbjudit till någon tur. Toppen har för det mesta varit insvept i moln. Den dagen vi hämtar vanten på flygplatsen, är naturligtvis toppen helt molnfri så vi beslutar oss för att göra ett försök dagen efter. Erik som är gast på den svenska Halberg Rassey 48an ”Born Free”, vill också hänga med. Klockan åtta på morgonen tar vi färjan över sundet till Madelena på ön Pico. Här hoppar vi in i en taxi som tar oss till Cabeco das Cabras, som är en bergstation 1223 m.ö.h. Det finns en bergspatrull här och vi får signera in oss i deras liggare innan vi ger oss av. Vi är nio personer som ger oss av samtidigt, vi tre svenskar och fyra tjejer och två män från Norge. De första timmarna är vädret strålande och vi njuter av blå himmel och en underbar utsikt mot Faial, på andra sidan sundet. När vi närmar oss toppen så börjar molnen tyvärr att tätna och sikten blir sämre. Stigen upp är brant och tidvis får man ta händerna till hjälp för att komma upp. Markeringen är heller inte den allra bästa men vi hittar vägen och når efter ett par timmar kraterkanten. Härifrån så går vi ner ett tjugotal meter i själva kratern och går över denna till en ca hundra meter hög pyramid liknande topp på andra sidan. Den sista toppen är brant och består av lösa lavastenar, så här får man vara försiktig så att man inte rutschar ner. Efter knappa tre timmar så är vi uppe på toppen, 2351 m.ö.h. och står därmed på Portugals högsta berg. Sikten är tyvärr nästan obefintlig och det blåser ganska kallt. Det är bara vi båda, Erik och en av Norrmännen som når toppen, de övriga ger upp vid krater kanten. Vi sätter oss bakom en sten i lä från den isande blåsten och intar den medhavda fikan. Norrmannen ger sig av ner och tio minuter senare så följer vi efter. När vi kommer ner i kratern så missar vi markeringarna och går för långt. Vi vänder tillbaka och hittar stigen upp ur kratern. På utsidan möter vi de övriga norrmännen som undrar om vi sett deras kollega. Vi svarar att han gav sig ner 10 minuter före oss och borde vara här nu. Vi misstänker att även han har gått fel i kratern och den andre mannen går för att leta efter honom. Vi fortsätter neråt och följer markeringarna så gott det går. Det är långt avstånd emellan dem så man kan inte se från den ene till den andre i den dåliga sikten. Vid ett tillfälle så inser vi att vi kommit in på fel stig, eftersom vi inte sett några markeringar på ett bra tag. Stigen går trots allt nedåt så vi fortsätter. Efter någon timma känner vi åter igen stigen och är på rätt spår. Nu börjar krafterna i benen att tryta och Stina kan bara med ren viljestyrka ta sig ner. Hon har dock markkontakt med baken vid ett par tillfällen. Mina ben är också sega men i något bättre skick än Stinas. Efter sex timmar på berget, når vi bergstationen och kan sätta oss ner på golvet och vila. Här möter vi de fyra norska flickorna och nu är de av med båda männen. Vi stannar en timma och under den tiden dyker de inte upp. Sikten har förbättrats något och de båda männen från bergspatrullen spanar upp mot berget med kikare. De är nu ganska oroliga och pratar om att börja söka efter de saknade. Den ena av männen har mobiltelefon och sänder ett meddelande om att han nått en väg. Vi ringer efter vår taxi och åker tillbaka till Madelena. På torget hinner vi dricka ett glas vitt Pico vin innan båten skall gå klockan sex. På båten träffar vi de fyra norska flickorna samt han som gick vilse från början. Mannen som gick för att leta har kommit tillrätta men inte hunnit med färjan. Han får vänta till sena kvällsfärjan klockan tio. När vi kommer tillbaka hinner vi precis att få en härlig dusch innan de stänger för dagen.

Nästa dag är det lördag och vi kan med möda gå till supermarketen för att handla. Dagen efter avseglar vi tidigt på morgonen för att ta oss till Terceira, som ligger 70 nm längre öster ut. Vi rundar Picos västra udde och seglar i sundet mellan Pico och Sao Jorge. Den senare har en väldigt brant och vacker sydsida och en del vattenfall störtar utför branterna. I sundet passerar vi en Sköldpadda helt nära och har också Delfinbesök. Vi rundar São Jorges östra udde och sätter kurs mot Terceira som vi kan se i nordost. Strax efter udden får vi syn på Valar en bit bort. Det är troligtvis Kaskelotter som är den vanligaste valen här. Hela dagen har vi haft soligt och fint väder men strax innan vi kommer fram så mulnar det på från väster. Vi angör Angra do Heroismo klockan sju på kvällen och får en plats i den lilla men väl skyddade marinan. Det är ganska fullt då ARC (Atlantic Rally for Cruisers) har valt att göra ett stopp här och de flesta av dem är båtar i femtonmeters klassen, så de tar stor plats. Vi hade bara tänkt stanna här ett par dagar, men vädret försämras och ett djupt lågtryck drar fram utefter rutten till Irland. Vårt väder är lite molnigt och det regnar lite de första dagarna men det syns att det blåser friskt på havet så det blir till att avvakta ett lämpligt väderfönster. Angra do Heroismo är en vacker stad så det är ett fint ställe att ligga inblåst på. Staden är upptagen på UNESCO’s världsarvslista och hyser många vackra hus och kyrkor från femton- och sextonhundratalet. Angra var den första orten på Azorerna som fick status som stad år 1534. En speciell folkatraktion på Terceira är ”Touradas à Corda” eller översatt till Svenska, tjurrusningen. Den går till så, att man stänger av en gata för trafik och sen släpper man ut en stor tjur som man på olika sätt försöker att locka till att anfalla. Man skulle kunna säga att det är som tjurfäktning utan att man sticker tjuren. Tillsammans med Frank och Marejke från Holländska Sepia, så deltar vi på en tjurrusning i Angra. När vi kommer till den avstängda gatan så är det ganska folktomt men vi kan se att det är något på gång för alla husen har förspikade fönster och dörrar och gatan är tömd på bilar. Folk börjar strömma till och vi hittar en fin plats på en mur där vi kan vara åskådare. Klockan sju smäller ett kanonskott som innebär att tjuren är ute ur sin transportbur. Den har ett långt rep runt halsen och 7 st ”pastores” i vita skjortor och ”Mazantino”hattar, försöker att kontrollera tjurens rörelser med hjälp av repet. När den rusar iväg har de inte någon chans att bromsa den. Unga killar med paraplyer eller röda skynken försöker locka till sig tjuren och när den anfaller, är det med minsta marginal som de lyckas springa åt sidan. Där vi sitter finns det en sidogata där det står många människor, både lokala och turister. När tjuren rusar in i sidogatan, blir det lite panik och folk springer åt alla håll för att komma undan. En del slänger sig upp på murar, lyktstolpar och öppna fönster. En turist ramlar ett par meter framför tjuren, men har tur då tjuren, lite förvånad, stannar upp. Föreställningen är inte ofarlig och på turistbutikerna i stan kan man köpa DVDer som visar ganska spektakulära och farliga situationer från tidigare tjurrusningar. Tjuren lockas igenom den avstängda gatan i båda riktningarna och när han utmattad åter kommit in i sin transportbur, så skjuter man 2 st kanonskott. Vid varje tjurrusning så har man fyra tjurar som en och en får löpa gatlopp genom gatan. Tjurarna ser väldigt stressade och utmattade ut men de får åtminstone behålla livet och kan återvända till sin gröna äng där de kan sitta under ett korkträd och lukta på blommorna. Murar, fönster och balkonger är fulla av människor och de modigaste håller till på gatan, det är en riktig folkfest. Det förekommer tjurrusningar nästan varje dag i någon by på Terceira.

Mot Irland

Efter fyra dagar på Terceira så har lågtrycket gett sig av och ett väderfönster öppnar sig för åtminstone de närmaste fem dagarna. Vi checkar ut och ger oss av tidigt på morgonen. De första tre timmarna får motorn hjälpa till i lä bakom ön, sen fyller vinden i från väst. Vi får en fin start för fulla segel i soligt och fint väder. Delfinflockar kommer på besök vid flera tillfällen och vi ser också flera Valar som blåser. Vid ett tillfälle ser vi skuggan av en Val endast 20 meter vid sidan av båten. Vi kan konstatera att det är en Kaskelottval, då den kommer upp i ytan ett par gånger innan den likt en ubåt försvinner ner i djupet igen.

En dag då vi skall skriva det sista på vårt resebrev om Karibien så får vi inte igång vår dator. Det visar sig att hårddisken har slutat att fungera. Som tur var har vi en back-upp på en annan hårddisk som innehåller alla bilder samt övriga resebrev. Det sista brevet är dock inte med så det är bara att sätta sig ner och försöka att skriva om allt samman i den andra fungerande datorn. Hårddisken var bara tre år gammal men havsmiljön tar hårt på all elektronik.

Seglingen till Irland har oroat oss lite grann då vi vet att vi nu kommer in i lågtrycksbanan på norra halvklotet. Vi har förväntat oss frontpassager med ostabilt väder och mycket vind. De första dagarna har vi vind från väst eller nordväst med lite varierande styrka. Ibland seglar vi med fullt segelställ och ibland med ett rev i storseglet. Femte dagen vrider vinden mot syd och det mulnar på och börjar regna. En kallfront passerar och efter fronten så får vi uppklarnande väder med nordvästliga vindar. Vinden ökar något i samband med fronten men håller sig på beskedliga tjugo knop. Resten av seglingen går utan några problem och vi siktar Irland efter sju dagar. Vi hade tänkt gå till Kinsale men vi fortsätter, eftersom det skulle bli angöring mitt i natten. Dessutom så har vi fin vind och prognosen lovar svaga vindar framöver. I stället angör vi Killmore Quay, på Irlands sydostspets. De 1200 sjömilen har tagit lite drygt 8 dagar och gått som en dans även om det har känts väldigt kallt. Dagen vi anländer är det midsommar och vi skyndar oss därför upp till hamnkontoret för att betala och få tillgång till duschar. Det blir den snabbaste och dyraste duschen på hela resan. En euro för en minuts duschning, dessutom tar det 30 sekunder innan det kommer fram varmvatten. Trots priset så var det värt varenda euro. På kvällen så dukar vi upp ett improviserat midsommarbord där det mesta finns med, knäckebröd, grovbröd, kalles kaviar, sardiner, tonfisk, cremefraice, lök och ägg. Det hela sköljs ner med öl men tyvärr med avsaknad av snaps. Vi saknar våra norska vänner som brukar se till att det finns linje akvavit på bordet. Vi kompenserar med ost bricka och ett gått rödvin istället. Vi sänder en tacksam tanke till Louise och Bengt på Tinto som försett oss med grovt bröd, knäckebröd och kalles kaviar.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 47. Slutspurten.

(2009.06.20. - 2009.08.01.)

Ända sedan vår hårddisk gick sönder, så har vi varit utan digitala sjökort. Vi har programmen ombord men har inte lyckats att få dem att fungera i den nyare datorn. Installera dem går bra men fungerar gör de inte. Vi träffar en Norrman i Killmore Quay och får ett nytt program av honom, men inte heller det fungerar i vår dator. Som tur var så hittade Stina papperskorten så att vi kan klara oss ända upp till Caledonia Canalen. Så midsommardagen ger vi oss av när tidvattnet är med oss vid middagstid. Nu har högtrycket etablerat sig över de brittiska öarna och vinden är därför svag eller obefintlig. Vi dagseglar upp genom Irländska sjön och tar natthamn i samma hamnar som på utvägen för fyra år sedan, Arklow, Howth och Ardglass. I Howth stannar vi en dag och passar då på att ta tåget in till Dublin. Vi gör några försök att få tag på en hårddisk till datorn men de är alldeles för stora och dyra och vi anser det inte värt att spendera så mycket pengar på en över 10 år gammal dator. Dessutom misstänker vi att den inte kan klara av en hårddisk på 160 giga byte. I Ardglass ligger feta sälar och vältrar sig på de soliga klipporna vid inloppet. Det är soligt och varmt och det blir mycket motorsegling i den lätta vinden. Vi har en tid att passa i Oban då min syster Christina och hennes sambo Roland skall komma på besök och följa med oss genom Caledonia kanalen. Seglingen norröver genom Irländska sjön innebär dock att vi måste ta hänsyn till tidvattnet för att inte bli liggande på samma ställe, trots god fart genom vattnet. När vi en kväll närmar oss Larne så vänder tidvattnet emot oss och vi går in i en vacker bukt som heter Brown´s Bay den ligger precis innan Larne. Vi och lägger oss tidigt på kvällen och sätter klockan till klockan 23.00.

Innan vi ger oss av strax före midnatt så äter vi en mycket sen middag. Vi går för motor ett par timmar innan vinden kommer och tidvattnet hjälper till. Tidigt på morgonen passerar vi Mull of Kintyre i 10,5 knop och i god vind fortsätter vi för segel upp genom Sound of Jura. Tidvattnet har visserligen vänt men är inte lika starkt här som det är längre söderut. Vi passerar det berycktade Gulf of Corrywreckan som lär vara ett livsfarligt sund när tidvattnet går emot en västlig kuling eller storm. När vi kommer in i trånga Sound of Luing har tidvattnet vänt och vi rusar igenom. Sent på eftermiddagen kan vi förtöja i en boj utanför Oban två dagar innan våra gäster anländer. Vi hinner göra i ordning båten och se till så att våra gäster kan installera sig innan de anländer och det blir ett kärt återseende efter 4 år med massor att prata om. Dagen efter går vi en tur i Oban innan vi släpper bojen och med tidvattnets hjälp tar oss över Firth of Lorne och upp genom Sound of Mull. I skymningen förtöjer vi i en boj utanför Tobbermory på Isle of Mull och eftersom det är söndag så står pizza på menyn. Nästa dag så går vi en promenad i den pittoreska byn med sina färgglada hus utmed vattnet. Vi avslutar med en guidad tur på Tobermory destillery där vi provsmakar deras singel malt whiskey. På eftermiddagen avseglar vi, i medström, tillbaka till Oban. Några nyfikna sälar kommer och hälsar på och vi ser även några tumlare som rullar i vattenytan. Framme i Oban träffar vi Walter och Rita från tyska båten Noa. Dem träffade vi senast i Horta, men vi har hållt kontakt via SSB-radion.

Nästa dag promenerar vi in till Oban i det fina vädret. Vi går bort till Oban destilleri som ligger mitt i stan och där får vi en guidad tur av en trevlig och påläst man. Desstilleriet är i full produktion, till skillnad från Tobbermorry som hade driftstop. Vi kan känna dofterna och se den dyrbara drycken som kommer ut i kondenserad form från desstilations kolonnerna. Efter turen blir det provsmakning i besöks rummet och en del inköp i butiken. Eftersom Stina och jag är medlemmar sedan gammalt i The Classic Malt, så får vi alla gratis entré och som alla besökare, rabatt på inköpen. Efteråt går vi på en supermarket och handlar. Där tittar jag på whiskeyhyllan och hittar en Glenkinchie för 14 pund. Eftersom Roland köpte en likadan på desstilleriet så går jag och frågar honom vad den kostade. Han fick betala 24 pund med 5 punds rabatt. Så jag rusar tillbaka och hugger den enda flaskan som stod på hyllan. Sällan har Roland sett mig så snabb säger han.

På eftermiddagen släpper vi bojen och kör över till marinan på Kerrera, ön som ligger mitt över sundet utanför Oban. Här kan vi nämligen duscha och använda tvättmaskiner. Vi träffar också Michael Stroh från Helsingborg som seglat hit på semestern med sin fru Marie och gasten Per. Vi träffades senast i Simonstown där han var på semester och har hållit kontakten sedan dess. Michael försöker också hjälpa oss att få in sjökortsprogrammet på vår dator, men inte heller han lyckas. Istället erbjuder han oss att låna en extra dator som han har tillgänglig men inte använder, så plötsligt är våra sjökortsbekymmer lösta. På kvällen kommer Walter över för en pratstund och vi bjuder honom på en riktigt typisk svensk buffé med sill, nypotatis, gräddfil, gräslök, knäckebröd, grovbröd, ägg och kalles kaviar samt den lilla immiga och kalla. Det blir en hel del snapsvisor och Walter visar en fantastisk förmåga på att kunna förstå texten och sjunga med.

Nästa morgon släpper vi förtöjningarna och går för motor mot Caledonia kanalen. Vi passerar Lismore Island och genom Corran narrows där strömmen ger oss extra skjuts igenom. Innan lunch är vi framme vid Corpach och kan gå in i första slussen som avskiljer oss från havet. Vi går in på kanalkontoret och betalar vår kanalavgift (173 pund) som ger oss 8 dagars vistelse i kanalen. Vi får inte ligga kvar i Corpach bassängen utan uppmanas att fortsätta mot ytterliggare 2 slussar och därefter till första slusstrappan som heter ”Neptuns staircase”, som består av 8 st slussar. Sent på eftermiddagen har vi passerat slusstrappan och kan förtöja i Banavie top basin.

Caledonia kanalen går genom en naturlig förkastning som heter the Great Glen. Den öppnades år 1822 och utgjorde, då som nu, en säker väg för sjöfarare mellan Nordsjön och Atlanten, vilket innebar att man kunde undvika det beryktade Pentland firth och den farliga Skotska nordkusten. Kanalen är 96,5 km lång, varav 35,4 km är grävd kanal. De resterande 61,1 kilometerna består av 3 st sjöar, Loch Lochy, Loch Oich och Loch Ness, som är den klart största. Högsta punkten på kanalen är 32,3 meter och det finns 29 slussar i allt och dessutom 10 svängbroar som skall passeras innan man kommit igenom.

Nästa morgon fortsätter vi vår kanalfärd i soligt och varmt väder. Vi slussar ut i Loch Lochy och seglar för enbart fock, i sakta mak ut på sjön. Efter någon timma ser vi hur molnen börjar bygga upp akteröver och vi hör åska på avstånd. Vi startar motorn för att hinna över sjön innan ovädret är över oss, men ovädret är snabbare och snart börjar det ösregna och mullra. Vi ser en udde och styr in bakom denna. Där förtöjer vi vid en flytbrygga för att låta ovädret passera. Stina och jag har fått sjöställ på oss och stannar kvar i sittbrunnen medan Roland och Christina står i ruff öppningen och tittar ut. Plötsligt kommer en knall som låter som ett kanonskott. Roland som tittade akteröver såg hur blixten slog ner bara 100 meter bakom båten och knallen kom samtidigt som nedslaget. Stina påstår att jag blev blek i ansiktet och det var kanske inte så konstigt eftersom jag tänkte på vad som kunde ha hänt. En direkt träff hade slått ut hela el- och instrument systemet och med all säkerhet slått hål i skrovet. Så här nära ett åsknedslag har vi aldrig varit och vi hoppas att vi aldrig skall komma så nära igen. Efter ca en timma har ovädret dragit vidare och vi kan fortsätta över sjön till Laggan där vi passerar 2 slussar och en kortare kanal innan vi går ut i den vackra Loch Oich. På eftermiddagen förtöjer vi vid en flytbrygga alldeles nedanför ruinerna av Invergarry Castle, strax innan ett stilla regn startar. Efter en lugn och trevlig kväll i den torra och sköna kajutan, så skiner solen åter då vi vaknar. Vi går en lång promenad i omgivningarna innan vi fortsätter över den vackra sjön. Vackrast är den, för att den är smal och de lummiga stränderna kryper så nära inpå. Dessutom så har den många små vikar och även en och annan trädbevuxen ö. På andra sidan sjön väntar åter en bit kanal med ett par slussar och eftersom vi i sjön passerade den högsta punkten, så går det nu nedåt igen. Ungefär halvvägs igenom kanalsystemet och vid Loch Ness sydvästra ände, så ligger den pittoreska byn Fort Augustus. Byn delas mitt itu av en slusstrappa med 5 slussar som utgör ett pittoreskt inslag och en turistattraktion för landburna turister. Vi stannar här i 2 nätter och promenerar lite i byn samt besöker kanal museet som ligger här. Vi går också på puben ”Loch Inn” som ligger intill slusstrappan och dricker några goda pints. Innan vi lämnar Fort Augustus, slussar vi ner genom de 5 slussarna och blir föremål för turisternas kameror. Vi passerar en svängbro och är sedan ute i Loch Ness. Nu är alla våra sinnen på helspänn, nu skall vi upptäcka Nessie. Trots att vi seglar sakta för enbart focken, ser vi ingen Nessie. Vi lägger till och med ut vår fiskekrok för att försöka att locka fram henne men utan resultat. Inte ens en liten Lax hugger på vår förföriska krok (Tasmansk Dävul). Tidigt på eftermiddagen glider vi in i en bukt som heter Drumnadrochit, där vi ankrar strax under ruinerna av Urquhart Castle. Slottsruinen får naturligtvis ett besök av oss och vi får en fin insyn i hur livet i ett av de största slotten i Skottland kunde te sig. Slottet spelade en stor roll i det skotska frihetskriget under 13-hundratalet då det kontrollerade genomfarten i the Great Glen. Det sprängdes i luften av den egna garnisonen för att hindra att det hamnade i Jacobiternas händer. I dag är det restaurerat och ett välbesökt turistmål med ett nybyggt besökscentrum där en modell visar hur det en gång såg ut.

Efter en lugn natt, fortsätter vi sista biten över Loch Ness utan att se skymten av Nessie. Vid slussen i Dochgarroch får vi höra talas om en Svensk båt som blivit träffad av blixten då den gick över Loch Ness för ett par dagar sedan. Senare får vi veta att båten var Norsk och då vi passerar Cale Marina strax före Inverness, ser vi båten stå på land vid marinan. Då vi får vänta på nedslussning vid Muirtown passar vi på att gå bort på varvet och titta på båten. Det visar sig att vi tidigare träffat på båten på Azorerna. Blixten har slagit ut hela el- och instrument systemet och slagit hål på skrovet på 3 ställen. I ankarboxen har den sökt sig ut genom dräneringen och fläkt upp ett 10 cm stort hål. Det finns stora sprickor runt hjärtstocken på rodret och kring flera av skrovgenomföringarna. Vi träffar några flickor ur besättningen som berättar om den chockartade upplevelsen, som inträffade samtidigt som vi upplevde blixtnedslaget i Loch Lochy. Turligt nog var båten helförsäkrad och ingen i besättningen blev fysiskt skadad. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Efter nedslussning i Muirtown, förtöjer vi i Seaport marina i Inverness. Härifrån har vi bara 2 slussar innan vi är ute i havet igen. Efter en dag i Inverness lämnar våra gäster oss efter en mycket trevlig tid ombord. Själv så blir vi kvar ytterligare 2 dagar i väntan på att en nordlig kuling på Nordsjön skall bedarra. Torsdagen den 10e juli kan vi via de sista 2 slussarna ta oss ut i Inverness Firth som leder oss ut i Moray Firth och Nordsjön. Medvetet har vi trotsat tidvattnet så vi har motström de 3 första timmarna. Vid Lossiemouth kommer vinden från nord. Till en början ganska svag men efterhand ökar den och blir frisk, så vi får ta in ett rev i storseglet. Andra dagen så kommer vi in ibland oljefälten och det står plattformar överallt.

På kvällen blir vi anropade från en oljeplattform. Det är Geir från Flekkefjord som för tillfället är på sin arbetsplats Sleipner Alfa. Geir har vi pratat med tidigare på SSB radion och nu har han sett på vår hemsida att vi har vägarna förbi, så vi får en pinfärsk väderrapport och ett lycka till från honom då vi passerar. Mitt på Nordsjön har vi vindstilla så motorn får jobba lite, men annars har vi fin vind hela vägen. Efter två och ett halvt dygn, siktar vi norska kusten på söndag eftermiddag och strax innan vi når fram så vrider vinden emot och avtar så vi får gå för motor de sista 5 sjömilen. Klockan 22.00 ligger vi förtöjda vid en flytbrygga i Tanangers hamn efter att ha seglat 335 nm från Inverness.

Efter frukost nästa morgon, kommer Idun och Rune och hämtar oss och vi åker hem till deras hus där vi installerar oss för några dagar. Det blir ett kärt återseende och massor att prata om sedan det nu är mer än ett år sedan vi skildes i Cairns där vi firade 17:e maj. Hedda och Marita har hunnit växa och mogna en del sedan vi såg dem senast. På kvällen bakar vi pizza i deras vedeldade pizza ugn. Nästa dag tar vi farväl av Rune som måste bege sig till sin första arbetsdag på en oljeplattform i Nordsjön. Vi blir kvar ytterligare fem dagar och gör utflykter i omgivningarna. Vi besöker Stavanger där västindiefararen Göteborg ligger vid kaj. Vi gör också en utflykt med bil in till Predikstolen som är en spektakulär klippa i Lysbotten fjorden. För att komma till klippan, får man promenera i en och en halv timma på smala och delvis branta stigar. Väl framme vid klippan, blir man rikligt belönad med en vidunderlig utsikt över fjorden åt båda håll. Klippan är cirka 30 meter i fyrkant och 3 av sidorna stupar lodrät 600 meter ner mot fjorden. Vi kryper sakta fram och kikar över kanten och får nästan svindel. Klippan är en välkänd turistattraktion så vi är naturligtvis inte ensamma här uppe. Eftersom vädret är vackert så är det säkert flera hundra andra besökare här och vi hör många välkända språk från alla världens hörn.

Vi hinner också med att hjälpa Idun lite med röjning i trädgården innan vi efter 6 dagar tackar Idun, Hedda och Marita för gästfriheten och åter sätter segel. Vi har haft en fantastisk vecka i ett av våra absoluta favoritland. Norge är trevligt och fantastiskt vackert, men det visste vi ju sedan tidigare.

Seglingen mot Sverige börjar med svaga vindar och kryss men då vi passerar Lindesnäs under första natten så vrider vinden till syd och ökar långsamt. Under nästa dag fortsätter vinden att öka och vrida mot sydväst och så småningom mot väst. Vi får en snabb segling över Skagerack och angör Svenska kusten vid Hållö utanför Smögen mitt i natten. Vinden närmar sig nu kulingstyrka och det är skönt att komma i lä bakom Hållö. Vi får ensfyrarna vid Kungshamn i stäven och kan styra efter dem. Seglen bärgas i rännan in mot Tången och vi går försiktigt med hjälp av det elektroniska sjökortet in mellan kobbar och skär och hittar den smala passagen in till Hovenäsets lugna vik. I det första gryningsljust kan vi hitta en boj utanför Bengts och Louise sommarhus där vi förtöjer.

Efter en god natts sömn och lite frukost blir vi inlotsade till den lilla bryggan vid våra vänners tomt. Vid den stora bryggan ligger Tinto 2 och Tinto 3 vid vardera sidan. Tinto 2 är en

Fantasy 44 som Bengt och Louise seglade med till Nya Zeeland vid sin första Jorden runt segling. Då Louise blev alvarligt sjuk där, så sattes båten på ett fraktfartyg och skickades till Sverige. Efter operation och tillfrisknande så köptes en ny Amel Super Maramu i Frankrike och Jorden runt seglingen återupptogs igen från La Rochelle. Så de har faktiskt seglat 1,5 varv runt Jorden. Tinto 3 är nu till salu och de kommande seglingarna skall ske i den fantastiskt fina Tinto 2. Det var 1,5 månader sedan vi sågs senast på Azorerna så det blir ett kärt återseende med god mat och massor av samtalsämnen.

Efter 2 dagar seglar vi vidare. Den här gången sätter vi bara focken och glider i frisk vind de 2 sjömilen in till Tullboden alldeles norr om Bohus Malmön. Här tar våra vänner Björn och Ulla emot i sin segelbåt Pinot. De brukar spendera semestrarna i Bohuslän och passar då på att besöka Björns syster här i Tullboden. Deras båt har också hemmahamn i Råå och vi är vänner sedan lång tid tillbaka. Det är härligt att ligga ankrad i lä bakom en liten holme i skydd av västvinden som sjunger i riggen. Efter 3 dagar är det dags att ta farväl av våra vänner Ulla och Björn och segla vidare. Vi seglar innanför Bohus Malmön och överraskas av den täta båttrafiken som vi inte upplevt på många år. Efter ett slag ut genom inseglingen till Brofjorden, så når vi öppet vatten. Vi har tänkt oss att gå direkt mot Anholt men har Läsö som eventuellt stopp däremellan. Vi hinner dock bara ett 30 tal sjömil innan vinden vrider emot och ökar. Kryssa söderut har vi ingen lust till så vi följer med vindvridet och sätter kursen mot Vinga som vi når på eftermiddagen. Den lilla hamnen är full, men vi förtöjer utanpå en trevlig dansk på den östra pirens utsida. Här ligger vi fint med lä för den rådande sydvästvinden. Der är vinden fortfarande frisk från sydväst, så vi stannar kvar och promenerar runt den trevliga lilla ön med sin välkända fyr siluett. Den gamla lotshamnen på Vinga ger bra skydd för alla vindar från väster från syd till nord och är en bra utgångspunkt då man skall söderut. Efter två nätter så vrider vinden över på väst och vi beslutar oss för att återuppta vår segling mot Anholt. Vi går ut genom det smala västra inloppet och sätter segel på öppet vatten. Seglingen till Anholt blir frisk med fart runt sju knop hela vägen. När vi närmar oss Anholt ser vi en båt som kommer seglandes utmed öns norra sida. Vi känner igen båten som Vindfamne från Båstad med Ann och Jan-Olof ombord.

På eftermiddagen kan vi gå in i en fullsatt hamnbassäng och blir för första gången någonsin mötta av hamnkaptenen som anvisar oss en plats. På kajen välkomnar oss Paul Anker som är delägare och kapten ombord på s/y Roselina som vi senast träffade i Horta på Azorerna. Båten ligger efter hemkomsten i Ebeltoft men Paul bor i byn här på Anholt. Lite senare kommer våra vänner Otto och Lisen Vang ner i båten och hälsar oss välkomna hem. De båda känner vi sedan tidigare seglingar och de har stått i kontakt med oss sedan vi gav oss iväg. Medan vi varit borta så har de köpt fritidshus här på ön och dagen efter blir vi bjudna på middag hemma hos dem. En dag senare, på tisdagen, är det meningen att vi skall äta middag hemma hos Paul. Vi tvingas tyvärr att tacka nej eftersom det utlovas sydöstlig kuling på onsdagen och då vill vi vara i Gilleleje. Så den middagen får vi ha till godo. I stället kommer Paul över till Lisen och Otto och vi får en trevlig kväll tillsammans.

Onsdag bjuder på strålande väder med sydvästlig fin vind och vi får en härlig segling med fullt segelställ i halv vind ner till Gilleleje. Vi har sällskap med Vindfamne och de kan förtöja utanför oss längs med kajen i den yttre bassängen. Här blir vi nu liggande i fyra dagar med vinden ylande i riggen, i sällskap med Ann och Jan-Olof och det kommer även andra bekanta och hälsar oss välkomna, så tiden går fort. Trots den hårda vinden så är det varmt och skönt och behaglig temperatur Vår äldsta son Johan har fått bestämma vår ankomst dag till Råå och det fick bli lördagen den förste augusti då han var fri den helgen. Så sagda dag sätter vi segel för den sista korta trippen hem till Råå. Kulingen har bedarrat och vi glider i svag vind hemåt utmed den Danska Öresundskusten. Strax norr om Helsingör dör vinden ut helt och vi får starta motorn för att inte missa vår ankomsttid. Vinden återkommer efter en sund från sydost och i fin bris under en helblå himmel kan vi kryssa den sista biten in i hemmahamnen. Många båtar möter oss och eskorterar oss den sista biten och då vi kommer in i hamnen så är kajerna fulla av bekanta ansikten som alla vill välkomna oss hem. Tårarna rinner nerför kinderna och då vi upptäcker vår yngsta son Peter på kajen, så vet glädjen inga gränser. Han bor ju i Hong Kong och vi var helt övertygade på att han inte hade möjlighet att komma hem. Det visar sig sedan att endast mormor Evy visste om hans resa, det var hon som bett honom komma hem. Tänk att hela familjen kunde samlas den här dagen, det var mer än vi kunnat drömma om.

Vi tar ner seglen och glider sakta in i gamla hamnen där vi förtöjer vid fiskarnas lossningskaj.

Det är en fantastisk känsla att se alla dessa nära och kära på kajen. Det blir många kramar och champagne korkarna smäller i luften.

Tack alla ni som kom och hälsade oss välkomna.

Till slut erinrar vi oss de två sista raderna av en vers som står skriven på författaren Robert Louis Stevensons grav, på berget Vaea vid Vailima på Western Samoa och avslutar vår resa med dessa rader.

”Home is the sailor home from the sea,

And the hunter home from the hill.”

Seglarhälsningar

Stina och Janne

S/Y Christina

PS. Vår långa resa borde ju vara slut med det här, men några av er undrar kanske hur det gick sen och hur vi anpassade oss till vardagslivet i Sverige igen. För er skall vi försöka att skriva en epilog någon gång framöver, när och om vi anpassat oss. DS.

................
................

In order to avoid copyright disputes, this page is only a partial summary.

Google Online Preview   Download